Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Insyn i akten - Föremål för talan - Handlingar till nytta för försvaret - Bedömning av kommissionen ensam - Otillåtet - Skyldighet att ge tillgång till hela akten - Omfattning i fråga om konfidentiella handlingar

(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1 och 19.2; kommissionens förordning nr 99/63, artikel 2)

2 Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Handlingar som kan innehålla uppgifter till parts fördel - Insyn i akten på ett inkorrekt sätt - Betydelse för beslutets lagenlighet - Förstainstansrättens bedömning

3 Konkurrens - Administrativt förfarande - Insyn i akten - Kommissionens beslut att inte lämna ut handlingar som sökanden innehade och som var till parts fördel - Åsidosättande av rätten till försvar - Föreligger inte

4 Konkurrens - Administrativt förfarande - Iakttagande av rätten till försvar - Insyn i akten - Handlingar till parts nackdel - Begrepp

5 Konkurrens - Administrativt förfarande - Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse fastställs - Bevisning som inte har delgivits parterna skall inte beaktas - Följder - Omöjligt att bevisa anmärkningen genom hänvisning till dessa handlingar

6 Konkurrens - Administrativt förfarande - Insyn i akten - Handlingar som inte finns i akten i utredningen och som kommissionen inte har för avsikt att använda till parts nackdel - Handlingar som kan användas till parternas försvar - Skyldighet för kommissionen att självmant tillhandahålla parterna dessa handlingar - Föreligger inte - Parternas skyldighet att begära att få tillgång till dessa

7 Konkurrens - Administrativt förfarande - Insyn i akten - Skyldighet för kommissionen att lämna ut interna handlingar - Föreligger inte - Gemenskapsdomstolen förordnar om utlämnande - Villkor

8 Konkurrens - Administrativt förfarande - Meddelande om anmärkningar - Erforderligt innehåll

9 Konkurrens - Administrativt förfarande - Meddelande om anmärkningar - Erforderligt innehåll - Information till företag och företagssammanslutningar om att kommissionen har för avsikt att ålägga dem böter

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

10 Konkurrens - Administrativt förfarande - Språkreglerna - Bilagor till meddelandet om anmärkningar - Kommissionens ordagranna citat ur företags handlingar - Förhörsprotokoll - Tillhandahållande åt parterna på originalspråket - Åsidosättande av rätten till försvar - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1, artikel 3; kommissionens förordning nr 99/63, artikel 9.4)

11 Europeiska gemenskaperna - Språkreglerna - Fel begånget av en institution - Följder - Formfel vid skada

(Rådets förordning nr 1, artikel 3)

12 Konkurrens - Administrativt förfarande - Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor - Fastställande av innehållet i den akt som skall överlämnas till kommittén - Information om böterna

(Rådets förordning nr 17, artikel 10.3-10.6)

13 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Förbud - Tillämpning på företagssammanslutningar - Villkor

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

14 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Avtal mellan företagssammanslutningar och företag - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

15 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syften - Omständighet som gör det möjligt att anse att ett företag deltagit i påföljande konkurrensbegränsande samverkan när det inte har tagit avstånd från de beslut som fattats

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

16 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Avtal mellan företag - Skadlig inverkan på konkurrensen - Bedömningskriterier - Konkurrensbegränsande syfte - Tillräckligt konstaterande

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

17 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Bevisning - Ett enda bevis - Tillåtet - Villkor

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

18 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnat förfarande - Krav på ömsesidiga kontakter

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

19 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnat förfarande - Begrepp - Viljeförklaring som undanröjer eller väsentligt minskar ovissheten om aktörens beteende på marknaden - Tillräcklig omständighet

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

20 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnat förfarande - Begrepp - Krav på ett orsakssamband mellan företagens samordning och beteende på marknaden - Presumtion att ett sådant orsakssamband föreligger

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

21 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Överträdelser - Invändningar - Beteendet hos andra aktörer som erhållit statligt stöd - Kommissionens åsidosättande av sina skyldigheter - Otillåtna

(EG-fördraget, artiklarna 85.1 och 155 (nu artiklarna 81.1 EG och 211 EG))

22 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnat förfarande - Begrepp - Samordning och samarbete som är oförenliga med varje företags skyldighet att självständigt bestämma hur det skall agera på marknaden

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

23 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnade köp av en producents produkter för att få ett slut på eller begränsa producentens direktförsäljning på de europeiska marknaderna - Bevis för att producenten deltog i den konkurrensbegränsande samverkan - Producentens vetskap om syftet med köpen - Otillräckligt

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

24 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samarbete mellan företag avseende marknaderna för export till tredje land - Förbud - Villkor

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

25 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Samordnat förfarande - Begrepp - Konkurrensbegränsande syfte - Ingen konkurrensbegränsande verkan på marknaden - Saknar betydelse - Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna - Bedömningskriterier

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

26 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Bilaterala eller multilaterala överenskommelser anses vara delar av ett enda konkurrensbegränsande avtal - Villkor - Övergripande plan med ett gemensamt mål - Företag som kan ställas till svars för delaktighet i det enda avtalet - Villkor

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

27 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Avtal mellan företag - Kommissionen har bevisbördan för överträdelsen och dess varaktighet

(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG))

28 Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Omfattning - Beslut att ålägga böter för överträdelse av konkurrensreglerna - Önskvärt att upplysa om sättet för beräkningen av böterna

(EG-fördraget, artiklarna 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) och 190 (nu artikel 253 EG); rådets förordning nr 17, artikel 15)

29 Konkurrens - Böter - Förutsättningar för att kommissionen skall kunna ålägga böter - Fördel som överträdelsen medför för företaget - Omfattas inte - Beaktande av otillåten vinst vid beräkning av böterna - Villkor

(Rådets förordning nr 17, artikel 15)

30 Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Kriterier - Tillämpning när en överträdelse har begåtts av flera företag

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

31 Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Beaktad omsättning vid beräkning av den övre gränsen för böterna - Beaktad omsättning vid beräkning av böterna - Skillnad

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

32 Konkurrens - Böter - Belopp - Fastställande - Beaktad omsättning - Omsättningen i hela företagskoncernen - Omsättningen i dotterbolag som inte omfattas av beslutet har inkluderats i moderbolagets omsättning vid beräkningen av moderbolagets böter - Dotterbolagen ålades därigenom böter - Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

33 Konkurrens - Böter - Belopp - Beräkningsmetoder - Omräkning till ecu av företagens omsättning under referensåret på grundval av den genomsnittliga växelkursen det året - Tillåtet

(Rådets förordning nr 17, artikel 15)

34 Förfarande - Rättegångskostnader - Ersättningsgilla kostnader - Begrepp - Kostnader för upprättande och upprätthållande av en bankgaranti - Kostnader som uppkommit under det administrativa förfarandet i ett konkurrensärende - Omfattas inte

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 91 b)

Sammanfattning

1 Syftet med rätten till insyn i akten i konkurrensärenden är att göra det möjligt för mottagarna av ett meddelande om anmärkningar att få kännedom om den bevisning som kommissionen förfogar över, så att de på ett tillfredsställande sätt kan bemöta de slutsatser som kommissionen har dragit på grundval av denna bevisning. Rätten till insyn i akten hör till de processrättsliga regler som syftar till att skydda rätten till försvar och att särskilt säkerställa det faktiska tillvaratagandet av den rätt att höras som föreskrivs i artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 17 och i artikel 2 i förordning nr 99/63. Iakttagandet av rätten till försvar i varje förfarande som kan leda till påföljder utgör en grundläggande rättighet i gemenskapsrätten som skall beaktas under alla omständigheter, även när det rör sig om ett administrativt förfarande.

I det kontradiktoriska förfarande som föreskrivs i förordning nr 17, och med hänsyn till den allmänna principen om jämlikhet i medel, tillkommer det inte enbart kommissionen att avgöra vilka dokument som de parter som är föremål för ett förfarande kan ha nytta av vid sitt försvar, och denna institution kan inte tillåtas att ensam avgöra huruvida vissa handlingar skall användas mot dessa parter, när de inte har fått insyn i akten och således inte har kunnat fatta motsvarande beslut om att använda handlingarna i sitt försvar eller ej.

Av detta följer att kommissionen, för att ge parterna tillfälle att försvara sig, är skyldig att ge dem tillgång till hela akten i utredningen, med undantag för sådana handlingar som rör andra företags affärshemligheter, annan konfidentiell information och kommissionens interna handlingar. Om kommissionen anser att vissa dokument innehåller affärshemligheter eller annan konfidentiell information, bör den sammanställa icke-konfidentiella versioner av ifrågavarande dokument eller låta de parter från vilka dokumenten härrör sammanställa sådana icke-konfidentiella versioner. Om det visar sig vara svårt att sammanställa icke-konfidentiella versioner av alla dokument, bör kommissionen tillställa de berörda parterna en tillräckligt utförlig lista över de dokument som ger upphov till problem, för att ge dem möjlighet att med full kännedom om saken avgöra om de angivna dokumenten kan vara relevanta för deras försvar. En lista över dokument som inte innehåller någon beskrivning av innehållet i de katalogiserade dokumenten och som därför inte gör det möjligt för de berörda parterna att bedöma om det finns anledning att begära tillgång till vissa specifika dokument är inte tillräckligt utförlig. (se punkterna 142-144, 147 och 148)

2 Ett fastställande av att kommissionen inte gav sökandena insyn i akten i utredningen på ett korrekt sätt under det administrativa förfarandet i konkurrensärendet kan inte i sig föranleda en ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet. Rätten till insyn i akten är nämligen inte ett mål i sig utan ett medel att skydda rätten till försvar. Rätten till insyn i akten är därför oskiljaktigt förenad med och beroende av rätten till försvar.

För att det ifrågasatta beslutet skall kunna ogiltigförklaras måste det således fastställas att det faktum att parterna inte på ett korrekt sätt fick insyn i akten hindrade dem från att få kännedom om dokument som kunde ha varit till nytta för deras försvar och att deras rätt till försvar därigenom åsidosattes. Den omständigheten att den del av akten i utredningen som parterna inte hade tillgång till under det administrativa förfarandet var omfattande utgör inte tillräcklig grund för en sådan fastställelse.

När en part inom ramen för en ogiltighetstalan mot kommissionens slutliga beslut ifrågasätter kommissionens vägran att lämna ut en eller flera handlingar i akten, är det förstainstansrättens uppgift att begära in och undersöka handlingarna. Förstainstansrätten skall - utan att sätta sig i kommissionens ställe - först pröva frågan om de handlingar som inte var tillgängliga under det administrativa förfarandet uppvisar ett objektivt samband med en anmärkning som framställts mot den berörda sökanden i det ifrågasatta beslutet. Om det inte finns något sådant samband, skulle den sökande som berörs av det ifrågasatta beslutet inte ha haft någon nytta av ifrågavarande handlingar vid sitt försvar. Om handlingarna tvärtom har ett sådant samband, skall rätten pröva om det faktum att de inte lämnades ut kunde påverka sökandens försvar under det administrativa förfarandet. Rätten skall härvid undersöka den bevisning som kommissionen har förebringat till stöd för sagda anmärkning och skall - mot bakgrund av denna bevisning - bedöma om de handlingar som inte lämnades ut kunde haft en betydelse som inte borde ha förbisetts. Rätten till försvar har åsidosatts om det finns minsta möjlighet att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång, om sökanden hade kunnat åberopa dokumentet under detta förfarande. (se punkterna 156, 240 och 241)

3 Under ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende kan det inte anses att en sökandes rätt till försvar har åsidosatts av den anledningen att kommissionen inte har tillställt honom ett dokument som kan ha innehållit uppgifter till hans fördel, om detta dokument härrör från sökanden eller om det är uppenbart att sökanden har förfogat över dokumentet under det administrativa förfarandet. Om den person till vilken meddelandet om anmärkningar är riktat förfogar över ett dokument som innehåller uppgifter som är till hans fördel, finns det nämligen ingenting som hindrar honom från att åberopa detta dokument under det administrativa förfarandet. En part som förbereder sitt försvar är inte tvungen att uteslutande använda de handlingar i kommissionens akt som är tillgängliga för honom. Det står honom fritt att utnyttja varje handling som förefaller kunna användas för att vederlägga kommissionens påståenden. (se punkt 248)

4 Ett dokument kan endast anses vara till nackdel för ett företag som är part i ett konkurrensärende om kommissionen använder det för att styrka en överträdelse i vilken detta företag påstås ha deltagit. Det är inte tillräckligt för att styrka att företagets rätt till försvar har åsidosatts att företaget visar att det under det administrativa förfarandet inte har kunnat yttra sig över ett dokument som har använts i någon del av det ifrågasatta beslutet. Det krävs att företaget visar att kommissionen i det ifrågasatta beslutet har använt ett nytt bevis för att styrka en överträdelse i vilken företaget har deltagit.

För övrigt behöver inte alla de dokument som i det ifrågasatta beslutet har använts med avseende på en överträdelse som tillskrivs ett företag vara handlingar som har använts mot företaget och som detta borde ha fått möjlighet att yttra sig över under det administrativa förfarandet. Det kan nämligen inte vara fråga om ett åsidosättande av företagets rätt till försvar, om ett dokument som inte har funnits tillgängligt för företaget endast har använts för att i det ifrågasatta beslutet styrka ett annat företags delaktighet i ifrågavarande överträdelse, eller om det har använts för att vederlägga ett specifikt argument som ett sådant företag har åberopat under det administrativa förfarandet. (se punkterna 284 och 318)

5 Dokument som har använts mot parterna i det ifrågasatta beslutet utan att de fick tillgång till dokumenten under det administrativa förfarandet och utan att de rimligtvis kunde förutse vilka slutsatser kommissionen skulle komma att dra av dessa handlingar kan inte användas som bevis för överträdelser av konkurrensreglerna.

Det faktum att de inte kan användas som bevis medför inte en ogiltigförklaring av beslutet i dess helhet utan har endast betydelse i den mån som den anmärkning som har framställts av kommissionen inte kan styrkas på annat sätt än genom dessa handlingar. (se punkterna 323 och 364)

6 Under ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende är kommissionen inte skyldig att självmant ge parterna tillgång till sådana dokument som inte ingår i akten i utredningen och som den inte har för avsikt att använda som bevis mot de berörda parterna i det slutliga beslutet. Av detta följer att ett företag, som under det administrativa förfarandet får kännedom om att kommissionen innehar dokument som kan vara till nytta för dess försvar och som vill ta del av dessa, måste tillställa institutionen en uttrycklig begäran om att få tillgång till dessa dokument. Om företaget underlåter att göra detta under det administrativa förfarandet, har det förverkat sin rätt på denna punkt vad avser den talan om ogiltigförklaring som eventuellt kan väckas mot det slutliga beslutet.

För det fall att kommissionen under det administrativa förfarandet har avslagit en sökandes begäran om att få tillgång till dokument som inte ingår i akten i utredningen, kan ett åsidosättande av rätten till försvar fastställas endast om det är styrkt att det administrativa förfarandet kunde ha fått en annan utgång, om sökanden hade haft tillgång till ifrågavarande dokument under detta förfarande. (se punkt 383)

7 Kommissionen är inte skyldig att göra interna handlingar tillgängliga under det administrativa förfarandet i ett konkurrensärende. Inte heller under förfarandet vid gemenskapsdomstolen skall kommissionens interna handlingar lämnas ut till sökandena, annat än om det är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter i målet, vilket skall framgå av seriösa uppgifter som sökandena måste styrka. Denna begränsning av rätten att ta del av interna handlingar motiveras av nödvändigheten att säkerställa att den berörda institutionen på ett väl fungerande sätt kan beivra överträdelser av fördragets konkurrensregler. (se punkt 420)

8 Meddelandet om anmärkningar skall innehålla en redogörelse som är tillräckligt klar, om än kortfattad, för att de som berörs verkligen skall kunna få kännedom om vilka beteenden kommissionen klandrar dem för. Det är nämligen endast under denna förutsättning som meddelandet om anmärkningar kan fylla den funktion som avses i gemenskapsförordningarna, och som består i att tillhandahålla samtliga uppgifter som företagen och företagssammanslutningarna behöver för att på ett ändamålsenligt sätt kunna försvara sig innan kommissionen fattar ett slutligt beslut. (se punkt 476)

9 Kommissionen har inte rätt att ålägga ett företag eller en företagssammanslutning böter utan att under det administrativa förfarandet först ha informerat den berörda parten om sin avsikt i detta hänseende. Ett meddelande om anmärkningar skall således förse sin mottagare med upplysningar om huruvida den överträdelse som läggs honom till last anses bero på uppsåt eller oaktsamhet samt om hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den anses ha pågått med avseende på bestämningen av bötesbeloppet, för att han skall kunna förutse att han kan komma att åläggas böter. Meddelandet om anmärkningar skall nämligen ge företaget eller företagssammanslutningen tillfälle att försvara sig, inte bara mot fastställelsen av en överträdelse utan även mot åläggandet av böter.

Om kommissionen av särskilda skäl har för avsikt att bötfälla både en företagssammanslutning och de företag som är medlemmar av denna sammanslutning för samma överträdelse, måste den klargöra sin avsikt i meddelandet om anmärkningar eller i ett tillägg till meddelandet. En sådan avsikt framgår inte av ett meddelande om anmärkningar som innehåller en enda punkt om böter, där det inte finns någon annan hänvisning till dessa företagssammanslutningar än ett nästan ordagrant citat av artikel 15.2 i förordning nr 17 - enligt vilken kommissionen kan ålägga företag eller företagssammanslutningar böter - och i vilket kommissionen, då den har uttalat sig om villkoren för att ålägga böter och om bestämningen av bötesbeloppet, inte har uttryckt sin avsikt att även ålägga företagssammanslutningarna böter. (se punkterna 480, 481 och 483-485)

10 Kommissionen är inte skyldig att i ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende tillhandahålla företagen en översättning av bilagorna till meddelandet om anmärkningar. Det rör sig inte om "skriftliga handlingar" i den mening som avses i artikel 3 i rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Dessa dokument härrör nämligen inte från kommissionen utan är bevismaterial som kommissionen har åberopat.

De dokument som härrör från företag eller branschsammanslutningar och som kommissionen ordagrant har citerat i meddelandet till stöd för anmärkningarna kan inte heller anses härröra från denna institution, även om meddelandet om anmärkningar är en "skriftlig handling" från kommissionen i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen. Den omständigheten att meddelandet om anmärkningar innehåller diverse oöversatta citat ur sådana dokument kan inte heller anses utgöra ett åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 1.

Vad gäller de förhörsprotokoll som föreskrivs i artikel 9.4 i förordning nr 99/63, är det enda syftet med dem att i skrift återge de muntliga inlägg som olika parter har gjort på det språk som de har använt, för att de skall kunna kontrollera att deras egna yttranden har blivit korrekt uppfattade. Protokollen är således inte skriftliga handlingar från kommissionen i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 1 och behöver därför inte översättas.

För att värdera den bevisning som kommissionen har åberopat till stöd för meddelandet om anmärkningar och för att mot denna bakgrund bereda ett försvar mot meddelandet om anmärkningar behövs det snarare tillgång till bevisen i sig än till en icke-officiell översättning av desamma. Rätten till försvar kräver således att meddelandets mottagare under det administrativa förfarandet får tillgång till alla komprometterande handlingar i originalversion. Denna princip om rätten till försvar medför dock inte någon skyldighet för kommissionen att översätta de handlingar som har citerats i meddelandet om anmärkningar eller åberopats till stöd för detta till språket i den medlemsstat där meddelandets mottagare är etablerade. Sökandenas argument, enligt vilket deras rätt har åsidosatts genom att kommissionen har underlåtit att tillhandahålla en översättning av visst bevismaterial som den har citerat i meddelandet om anmärkningar eller åberopat till stöd för detta meddelande, skall därför underkännas. (se punkterna 631 och 633-636)

11 När en institution tillställer en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion en skriftlig handling som inte är avfattad på den statens språk, är det begångna felet visserligen beklagligt men betyder inte att förfarandet blir ogiltigt annat än om det får skadliga följder för denna person vad gäller det administrativa förfarandet. (se punkt 643)

12 Det samråd med rådgivande kommittén som föreskrivs i artikel 10.3 och 10.6 i förordning nr 17 utgör en grundläggande formföreskrift vars åsidosättande påverkar lagenligheten av kommissionens slutliga beslut, om det fastställs att det faktum att vissa grundläggande uppgifter inte har meddelats rådgivande kommittén har inneburit att den inte har kunnat avge sitt yttrande med full kännedom om ärendet, det vill säga utan att ha vilseletts på en väsentlig punkt genom att vissa uppgifter har saknats eller varit oriktiga.

Det faktum att kommissionen inte underrättar kommittén om de exakta bötesbelopp som föreslagits, utan anger ett ungefärligt totalbelopp i ecu, och informerar kommittén om att den tänker ålägga vissa företag, som nämns i det ifrågasatta beslutet och som bär ett tyngre ansvar, böter till ett belopp av 5 procent av omsättningen och andra företag, som bär ett lindrigare ansvar, böter till ett belopp av 3,5 procent av omsättningen innebär inte att kommissionen åsidosatt denna formföreskrift. Under dessa omständigheter har kommissionen nämligen lämnat rådgivande kommittén all den väsentliga information som är nödvändig för att kommittén skall kunna yttra sig över böterna. (se punkterna 742, 744 och 748)

13 Det är inte en nödvändig förutsättning att branschsammanslutningar utövar affärs- eller produktionsverksamhet för att artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) skall tillämpas. Artikel 85.1 i fördraget är nämligen tillämplig på sammanslutningar i den mån som deras egen verksamhet eller den verksamhet som utövas av anslutna företag kan ha en sådan verkan som bestämmelsen är avsedd att förhindra. En annan tolkning skulle frånta artikel 85.1 i fördraget dess sanna innebörd. (se punkt 1320)

14 Lydelsen av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) utesluter inte avtal mellan företagssammanslutningar och företag från tillämpningsområdet för förbudet i denna artikel. För att kommissionen samtidigt skall kunna fastslå att en sammanslutning och dess medlemmar har deltagit i en och samma överträdelse, måste den bevisa att sammanslutningens beteende är oavhängigt medlemmarnas beteende. (se punkt 1325)

15 Om ett företag eller en företagssammanslutning utan att spela någon aktiv roll har deltagit i ett eller flera möten, vid vilka det har uttryckts eller bekräftats en gemensam vilja om en princip att agera på ett konkurrensbegränsande sätt, och företaget eller sammanslutningen genom sin närvaro har samtyckt till innehållet i det vid dessa möten ingångna och senare bekräftade konkurrensbegränsande avtalet, eller åtminstone har givit de andra deltagarna ett sådant intryck, skall företaget, eller sammanslutningen, anses ha varit delaktigt i avtalet, om det inte bevisar att det öppet tagit avstånd från den otillåtna samordningen eller att det underrättat övriga deltagare om att det deltog i mötena i ett annat syfte än dessa.

I brist på sådana bevis för ett avståndstagande betyder inte det faktum att detta företag eller denna företagssammanslutning inte rättar sig efter resultatet av dessa möten att dess ansvar för att ha deltagit i överenskommelsen bortfaller. (se punkterna 1353, 1389 och 3199)

16 Vid tillämpningen av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) är det överflödigt att beakta ett avtals konkreta verkningar om det framgår att detta har kunnat ha som syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. I ett sådant fall innebär den omständigheten att det ifrågasatta beslutet inte innehåller någon prövning av ett avtals konkreta verkningar i konkurrenshänseende inte att beslutet är behäftat med ett sådant fel som kan medföra att det skall ogiltigförklaras. Då kommissionen har fastställt att avtalet har ett konkurrensbegränsande syfte, behöver den således inte dessutom visa att avtalet har verkningar som begränsar konkurrensen på den gemensamma marknaden. (se punkt 1531)

17 Det finns inte någon gemenskapsrättslig princip som hindrar att kommissionen stöder sig på en enda handling när den fastställer en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG), förutsatt att det inte råder något tvivel om denna handlings bevisvärde och att handlingen i sig med säkerhet styrker en sådan överträdelse. Vid bedömningen av ett dokuments bevisvärde skall det först och främst bedömas om dokumentet innehåller sannolika uppgifter. Det skall därvid tas hänsyn till dokumentets ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem det är riktat och huruvida dess innehåll verkar förnuftigt och trovärdigt. (se punkt 1838)

18 Begreppet samordnat förfarande förutsätter kontakter som kännetecknas av ömsesidighet. Detta villkor om ömsesidighet är uppfyllt när en konkurrent på begäran av en annan konkurrent, eller i vart fall med dennes samtycke, avslöjar sina avsikter eller sitt framtida beteende på marknaden. Så är fallet när det möte vid vilket en part av sin konkurrent underrättades om dennes avsikter eller framtida beteende framprovocerades av parten och när det framgår av partens protokoll från mötet att parten inte alls visade sig förbehållsam eller kom med några invändningar när konkurrenten upplyste den om sina avsikter. Partens roll vid mötet är under dessa omständigheter inte begränsad till ett rent passivt mottagande av upplysningar som konkurrenten ensidigt hade beslutat att meddela den, utan att parten hade begärt det. (se punkt 1849)

19 Varje direkt eller indirekt kontakt mellan näringsidkare, som för en konkurrent kan avslöja det beteende som man har beslutat eller som man överväger att själv tillämpa på marknaden, utgör ett samordnat förfarande som är förbjudet enligt artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG), när dessa kontakter syftar till eller resulterar i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på marknaden. För att fastslå att det föreligger ett samordnat förfarande är det således inte nödvändigt att visa att en näringsidkare formellt har åtagit sig, gentemot en eller flera andra konkurrenter, att agera på ett visst sätt, eller att konkurrenterna gemensamt har fastlagt sitt framtida beteende på marknaden. Det är tillräckligt att näringsidkaren genom sin viljeförklaring undanröjer, eller i vart fall väsentligt minskar, ovissheten om hur den kan förväntas agera på marknaden. (se punkt 1852)

20 Såsom framgår av ordalydelsen av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) förutsätter begreppet samordnat förfarande förutom samordningen mellan företagen även ett beteende på marknaden som svarar mot denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda rekvisit. Det kan antas - såvida motsatsen inte bevisas, vilket det åvilar berörda aktörer att göra - att den samordning genom vilken parterna hade för avsikt att dela upp en marknad har påverkat deras beteende på denna marknad. (se punkterna 1855 och 1865)

21 Företag kan inte motivera en överträdelse av konkurrensreglerna genom att påstå att de tvingats därtill av andra näringsidkares beteende. Den omständigheten att de sistnämnda har erhållit statligt stöd motiverar inte heller enskilda konkurrensbegränsande initiativ, även om stödet i fråga vore rättsstridigt. Även om företagen har rätt inte bara att underrätta behöriga myndigheter - inklusive kommissionen själv - om eventuella överträdelser av nationella bestämmelser eller gemenskapsbestämmelser, utan också att kollektivt inta en ståndpunkt i detta syfte, vilket nödvändigtvis förutsätter att det finns möjlighet för förberedande diskussioner dem emellan, har de däremot inte fog för att själva skipa rättvisa genom att sätta sig i behöriga myndigheters ställe för att beivra eventuella överträdelser av nationell rätt eller gemenskapsrätten eller att hindra den fria rörligheten av varor på den inre marknaden genom att vidta åtgärder på eget initiativ.

Den omständigheten att kommissionen kan ha varit mindre nogräknad i samband med ärendet om det ovannämnda statliga stödet och därvid kan ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 155 i fördraget (nu artikel 211 EG) kan inte motivera eventuella överträdelser av gemenskapsrätten. (se punkterna 2557-2559)

22 Ett samordnat förfarande utgör en form av samordning mellan företag som, utan att det har lett till att det ingåtts ett egentligt avtal, medvetet ersätter konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete. De samordnings- och samarbetskriterier som kännetecknar ett samordnat förfarande skall förstås mot bakgrund av grundtanken bakom fördragets konkurrensregler, att varje ekonomisk aktör självständigt skall bestämma den politik han avser att föra på den gemensamma marknaden. Detta krav på självständighet utesluter kategoriskt att aktörer har direkt eller indirekt kontakt som har till syfte eller resultat att få till stånd konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på marknaden. (se punkt 3150)

23 Enbart den omständigheten att en producent i en medlemsstat visste att de köp som andra europeiska producenter gjorde hos denne syftade till att få ett slut på, eller åtminstone begränsa, dennes direktförsäljning på de europeiska marknaderna kan inte medföra att producenten skall anses vara part i en konkurrensbegränsande samverkan som strider mot artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG). Sådan vetskap kan endast anses vara uttryck för en överträdelse om det har fastställts att producenten anslöt sig till det mål som de ovannämnda europeiska producenterna strävade efter att uppnå genom de aktuella köpen. Om detta mål strider mot den berörde producentens intressen, kan denne endast anses ha anslutit sig till målet om det bevisas att producenten åtog sig att upphöra med eller begränsa sin direktförsäljning på de europeiska marknaderna i utbyte mot de aktuella köpen. (se punkterna 3443 och 3444)

24 Ett samarbete mellan företag avseende marknaderna för export till tredje land utgör endast en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) om detta samarbete har till syfte eller till resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom gemenskapen och kan påverka handeln mellan medlemsstater. Så är fallet när företag samarbetar i syfte att hindra konkurrenter från att tränga in på företagens respektive nationella marknader inom gemenskapen. (se punkterna 3868 och 3869)

25 Det framgår av själva ordalydelsen av artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) att samordnade förfaranden är förbjudna - oavsett verkan - när de har ett konkurrensbegränsande syfte. Även om begreppet samordnat förfarande förutsätter ett beteende på marknaden, innebär det dock inte nödvändigtvis att detta beteende leder till det konkreta resultatet att konkurrensen begränsas, hindras eller snedvrids.

Artikel 85.1 i fördraget, om förbud mot sådan samverkan som har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen och som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, fordrar vidare inte att denna konkurrensbegränsande samverkan har påverkat handeln mellan medlemsstaterna på ett märkbart sätt, vilket för övrigt i de flesta fall skulle vara svårt att bevisa med tillräcklig säkerhet. Artikeln fordrar endast att det fastslås att dessa avtal är av sådan beskaffenhet att de kan ha denna verkan. Villkoret att handeln mellan medlemsstaterna skall påverkas är således uppfyllt när det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av rättsliga eller faktiska omständigheter, kan förutses att den fastslagna samverkan kan ha en direkt eller indirekt, faktisk eller potentiell inverkan på handelsflödet mellan medlemsstaterna.

Således var det berättigat av kommissionen att kvalificera samarbetet inom en kommitté för ekonomiska aktörer, vilket hade till syfte att hindra konkurrenter från att tränga in på respektive nationella marknader inom gemenskapen, som ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Härvid har medlemmarna i denna kommitté, eller i vart fall vissa av dessa, ersatt konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete som har ett klart konkurrensbegränsande syfte och som med hänsyn till syftet med kommittén och medlemmarnas ekonomiska betydelse kan påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett märkbart sätt. (se punkterna 3921, 3924, 3927, 3928, 3930 och 3932)

26 Bilaterala eller multilaterala överenskommelser kan endast anses vara beståndsdelar i ett enda konkurrensbegränsande avtal om det är klarlagt att de ingår i en global plan med ett gemensamt mål.

Den omständigheten att sådana överenskommelser och ett sådant konkurrensbegränsande avtal har samma syfte är emellertid inte tillräckligt för att ett företag som deltar i överenskommelserna skall kunna ställas till svars för delaktighet i avtalet.

Endast om företaget, när det deltog i dessa överenskommelser, visste eller borde ha vetat att det därmed kom att delta i det enda avtalet kan företagets delaktighet i de ifrågavarande överenskommelserna anses vara ett uttryck för att det anslöt sig till sagda avtal. (se punkterna 4027, 4109 och 4112)

27 Det ankommer på kommissionen att visa inte bara att det förelåg ett konkurrensbegränsande avtal utan också hur länge detta gällde.

Med hänsyn till den metod som i det ifrågasatta beslutet har använts för att bevisa överträdelsen, där en parts deltagande i en åtgärd för genomförande av avtalet har ansetts bevisa att den anslöt sig till detta avtal och där kommissionen har valt att endast åberopa direkta skriftliga bevis för att styrka avtalet, med hänsyn till åtgärderna för att genomföra detta samt parternas delaktighet i det, kunde kommissionen i brist på sådana direkta skriftliga bevis inte utgå från att en part fortsatte att vara ansluten till avtalet efter den sista gång då den bevisligen deltog i en åtgärd för att genomföra avtalet. (se punkterna 4270 och 4821-4823)

28 Den motivering som krävs enligt artikel 190 i fördraget (nu artikel 253 EG), och som utgör en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse), skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit akten har resonerat, så att de som berörs därav får kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen kan utöva sin prövningsrätt.

När det gäller ett beslut varigenom flera företag eller sammanslutningar åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler skall omfattningen av motiveringsskyldigheten i synnerhet bedömas mot bakgrund av att bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är skall göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i målet, dess sammanhang och böternas preventiva verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande. Dessutom förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av varje bötesbelopp, och den kan inte anses skyldig att i det avseendet tillämpa en särskild matematisk formel.

Det är önskvärt att företagen - för att kunna ta ställning med full sakkännedom - i detalj och på det sätt som kommissionen anser lämpligt får kännedom om hur de böter beräknats som har ålagts dem, utan att för den skull vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut. Det förhåller sig på det sättet i ännu större utsträckning när kommissionen använder utförliga räkneformler för att beräkna bötesbeloppen. I ett sådant fall är det önskvärt att de berörda företagen, och i förekommande fall förstainstansrätten, kan kontrollera att den metod som använts och de etapper som kommissionen följt är korrekta och förenliga med de bestämmelser och de principer som är tillämpliga i fråga om böter, och i synnerhet med icke-diskrimineringsprincipen. I det avseendet ankommer det på förstainstansrätten att begära att kommissionen ger konkreta förklaringar avseende de olika kriterier som den har använt och angivit i det ifrågasatta beslutet, om den anser att det är nödvändigt för bedömningen av de grunder som sökandena har åberopat. Sådana förklaringar utgör emellertid inte en ytterligare motivering av det ifrågasatta beslutet i efterhand utan innebär att de kriterier som anges i beslutet uttrycks i siffror, när dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet. (se punkterna 4725, 4726 och 4734-4737)

29 Det förhållandet att en överträdelse av konkurrensreglerna inte medför någon vinst för ett företag kan inte utgöra ett hinder mot att det åläggs böter, eftersom böterna annars skulle förlora sin avskräckande verkan. Av detta följer att kommissionen vid fastställandet av böter inte är skyldig att styrka att överträdelsen har medfört en otillåten fördel för de berörda företagen eller att i förekommande fall beakta att överträdelsen inte medförde någon vinst. Det kan vara relevant att bedöma den otillåtna behållningen från överträdelsen när kommissionen, vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är eller vid beräkningen av bötesbeloppen, har grundat sig på en sådan behållning.

Kommissionen har angivit följande i XXI:a rapporten om konkurrenspolitiken: "Vid fastställandet av böter beaktar kommissionen samtliga relevanta omständigheter i ärendet. Den ekonomiska fördel som överträdelsen medför för de bolag som har överträtt konkurrensreglerna kommer att bli en allt viktigare faktor. I de fall där kommissionen kan beräkna denna otillåtna vinst, även om beräkningen är ungefärlig, skall bötesbeloppet beräknas med denna som utgångspunkt." Detta betyder inte att kommissionen har ålagt sig själv att hädanefter under alla omständigheter styrka den ekonomiska fördelen av den fastställda överträdelsen vid fastställandet av bötesbelopp. Detta är endast uttryck för kommissionens önskan att i större utsträckning beakta denna omständighet och använda den som utgångspunkt vid beräkningen av böter, i den mån kommissionen har kunnat beräkna den, även om beräkningen är ungefärlig. (se punkterna 4881, 4882, 4884 och 4885)

30 I ett konkurrensärende bör kommissionen, vid fastställandet av bötesbeloppet, ta hänsyn till alla de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna har varit, såsom bland annat de enskilda parternas roll i överträdelserna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av gemenskapens mål. Om flera företag har deltagit i en överträdelse, skall det för vart och ett av företagen prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var. (se punkterna 4949 och 4994)

31 Vid fastställandet av bötesbelopp i konkurrensärenden avser "föregående räkenskapsårs omsättning" enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 de berörda företagens totala omsättning det närmast föregående avslutade räkenskapsåret vid dagen för antagandet av det ifrågasatta beslutet. Hänvisningarna till denna omsättning och detta räkenskapsår avser endast den övre gränsen på 10 procent för de böter som kan åläggas.

Den ovannämnda bestämmelsen i förordning nr 17 innehåller för övrigt inte någon geografisk begränsning vad gäller den omsättning som kommissionen kan beakta vid beräkningen av böterna.

Kommissionen kan således fastställa bötesbeloppet utifrån en omsättning som den själv har valt med hänsyn till det geografiska underlaget och de berörda produkterna, och i förekommande fall från ett tidigare räkenskapsår, förutsatt att de böter som beräknats på dessa grunder inte överstiger ovannämnda övre gräns. (se punkterna 5009, 5022 och 5023)

32 När ett företag som har överträtt konkurrensreglerna är det ledande företaget inom en koncern som utgör en ekonomisk enhet, skall hela koncernens omsättning beaktas vid beräkningen av företagets bötesbelopp. Denna omsättning är nämligen det bästa sättet att mäta företagets ekonomiska betydelse på marknaden.

Ett sådant företag kan inte hävda att dess dotterbolag som inte omfattas av det ifrågasatta beslutet har ålagts böter till följd av att deras omsättning inräknades i moderbolagets omsättning vid beräkningen av det bötesbelopp som moderbolaget har ålagts. Om böterna åläggs och det ifrågasatta beslutet är riktat till företaget i dess eget namn, är det endast detta företag som är förpliktat att betala ovannämnda böter. Att böterna kan fördelas inom den koncern där detta företag är ledande saknar relevans i förhållande till reglerna för att fastställa bötesbelopp. (se punkterna 5040 och 5049)

33 I ett beslut att ålägga böter i ett konkurrensärende har kommissionen rätt att ange bötesbeloppet i ecu, som är en valutaenhet som kan omräknas till nationell valuta.

När kommissionen har valt att beräkna böterna utifrån omsättningen ett visst referensår, vilken anges i nationell valuta, får den omräkna denna omsättning till ecu i enlighet med den genomsnittliga valutakursen under detta referensår och inte i enlighet med valutakursen den dag då det ifrågasatta beslutet antogs eller delgavs.

Även om en sådan lösning kan medföra att ett företag skall betala ett belopp som nominellt sett är högre eller lägre än det belopp som företaget skulle ha betalat om valutakursen den dag då det ifrågasatta beslutet antogs eller delgavs skulle tillämpas, är detta endast en logisk följd av förändringarna i de olika nationella valutornas faktiska värde. (se punkterna 5054 och 5056)

34 Ett företags kostnader för upprättande och upprätthållande av en bankgaranti i syfte att förhindra verkställighet av ett kommissionsbeslut som avser företaget utgör inte kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet i den mening som avses i artikel 91 b i förstainstansrättens rättegångsregler. Likaså skall ett företags yrkande om att kommissionen skall ersätta dess kostnader för det administrativa förfarandet i ett konkurrensärende ogillas. Enligt artikel 91 i förstainstansrättens rättegångsregler är i och för sig "ersättningsgilla kostnader ... nödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet", men med "förfarandet" avses i denna artikel endast förfarandet vid förstainstansrätten, inte det administrativa förfarandet. (se punkterna 5133 och 5134)