Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Principer - Vägran att belasta budgeten med ogrundade utgifter - Finansiell rättelse som tillämpats under flera räkenskapsår - Höjning av rättelsen för påföljande räkenskapsår - Överträdelse av principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar - Föreligger inte - Medlemsstat som har ändrat sina kontrollförfaranden efter ett räkenskapsår för vilket avslut gjorts - Minskning av rättelsetalet - Möjlighet för kommissionen 2 Jordbruk - EUGFJ - Avslut av räkenskaper - Kommissionens kontrollbefogenheter avseende grunden för utgifter - Skäligt tvivel - Medlemsstatens bevisbörda 3 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Exportbidrag - Villkor för beviljande - Import av produkten till bestämmelselandet - Artikel 5.1 i förordning nr 3665/87 - Villkor för tillämpning - Allvarliga tvivel om produktens verkliga bestämmelse - Begreppet "bestämmelse" (Rådets förordning nr 3665/87, artikel 5.1) 4 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Medlemsstaternas skyldigheter - Vidtagande av åtgärder för att säkerställa att det finns grund för utgifterna - Räckvidd (EG-fördraget, artikel 5; rådets förordning nr 729/70, artikel 8.1) 5 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Exportbidrag som utbetalats i en medlemsstat för produkter som deklarerats men som inte motsvarar de produkter som exporterats - Finansiering genom fonden - Villkor (Rådets förordningar nr 729/70, artikel 2.1 och nr 2913/92, artikel 78.3) 6 Jordbruk - EUGFJ - Avslut av räkenskaper - Indrivning av felaktigt utbetalda belopp - Det ankommer på medlemsstaten att bedöma om ett pågående indrivningsförfarande är givande - Särskilt meddelande till kommissionen om de belopp som inte indrivits - Meddelande som inte omfattas av tidsfrist - Kommissionens befogenhet att fastställa en tidsfrist för översändandet av nödvändiga uppgifter - Gränser (EG-fördraget, artikel 169; rådets förordning nr 595/91, artikel 5.2) 7 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Exportbidrag - Ingivande av bevismaterial - Överträdelse av föreskriven tidsfrist - Beviljande av tilläggsfrister - Nationella myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning - Gränser (Kommissionens förordning nr 3665/87, artikel 47.4) 8 Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Finansiering genom EUGFJ - Principer - Medlemsstaternas skyldighet att göra ansträngningar för indrivning av felaktigt utbetalda belopp - Fördragsbrott - Motivering grundad på varaktigheten av de förfaranden som inletts av näringsidkare för att undkomma återbetalning - Otillåtet - Tillämpning av nationell rätt på indrivningsförfaranden - Gränser (EG-fördraget, artikel 5; rådets förordning nr 729/70, artikel 8) 9 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Exportbidrag - Rörliga bidrag - Villkor för beviljande - Import av produkten till bestämmelselandet - Bevismedel - Förtullningsintyg - Begränsat bevisvärde

Sammanfattning

1 I samband med avslutet av EUGFJ:s räkenskaper är kommissionen skyldig att kontrollera de räkenskaper som en medlemsstat visar upp för ett visst räkenskapsår. Förfarandet följer regeln att enbart utgifter som överensstämmer med gemenskapsbestämmelserna skall belasta gemenskapsbudgeten. Kommissionen har därför rätt att göra en finansiell rättelse av utgifterna för bidraget då de kontroller som utförts av den berörda medlemsstaten inte var förenliga med gemenskapsrätten. Kommissionen har även rätt att för ett visst räkenskapsår höja det rättelsetal som den berörda medlemsstaten har tillämpat under jämförbara omständigheter på föregående räkenskapsår, då de nationella myndigheterna inte inom föreskriven tidsfrist har meddelat kommissionen att de har vidtagit någon åtgärd för att tillse att kontrollen var förenlig med nämnda bestämmelser. Även om kommissionen har accepterat vissa oegentligheter av rättviseskäl, kan den berörda medlemsstaten inte kräva att oegentligheter som begåtts under påföljande räkenskapsår skall behandlas på samma sätt med stöd av rättssäkerhetsprincipen eller principen om berättigade förväntningar. Den omständigheten att en medlemsstat har vidtagit sådana åtgärder för rättelse innebär inte att kommissionens möjlighet att i ett sådant fall minska rättelsebeloppet för det räkenskapsår som är föremål för avslut skall anses utgöra en skyldighet, efter ett räkenskapsår som varit föremål för avslut, särskilt inte då den berörda medlemsstaten inte har underrättat kommissionen om dessa åtgärder inom föreskriven tidsfrist. 2 Då kommissionen vägrar att belasta EUGFJ med vissa utgifter, på grund av att dessa orsakats av att en medlemsstat gjort sig skyldig till överträdelser av gemenskapsbestämmelser, är kommissionen skyldig att inte bara på ett uttömmande sätt visa att de uppgifter som den fått sig tillsända var rättsstridiga, utan också förebringa bevisning för att det föreligger skäl för allvarligt och skäligt tvivel beträffande de sifferuppgifter som nationella myndigheter inkommit med. Detta beviskrav som åvilar kommissionen förklaras av att det är medlemsstaten som har lättast att samla in och kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för avslut av räkenskaperna, och att det följaktligen åvilar medlemsstaten att inkomma med så detaljerad och fullständig bevisning som möjligt för dessa sifferuppgifter samt, i förevarande fall, bevisning för att kommissionens beräkningar inte är exakta. Av detta följer att då kommissionen gör ett avslut av medlemsstaternas räkenskaper är denna inte förhindrad att fastställa omständigheter utöver de oegentligheter som bevisats i brottmål i en nationell domstol, om kommissionen hyser allvarligt och skäligt tvivel om lagenligheten av den verksamhet som finansierats av EUGFJ. 3 Artikel 5.1 i förordning nr 3665/87, enligt vilken utbetalning av exportbidrag fordrar att produkten införs till bestämmelselandet då det föreligger allvarliga tvivel beträffande dess verkliga bestämmelse eller risk för att den återinförs till gemenskapen på grund av skillnaden mellan storleken på exportbidraget och storleken på de importbidrag som är tillämpliga på en identisk produkt, syftar till att beivra missbruk i fråga om exportbidrag. För en produkt vars pris, och således produktbidraget, beror på kvalitativa kännetecken avseende dess användning, skulle missbruk även kunna följa av att själva användningen av den, det vill säga dess faktiska bestämmelse i ordets funktionella mening, inte motsvarar den korrekta användningen av den produkt för vilken bidrag har begärts. Av detta följer att begreppet "bestämmelse" i artikel 5.1 inte bör förstås i enbart geografisk mening utan även i funktionell mening. 4 Genom artikel 8.1 i förordning nr 729/70, genom vilken medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 5 i EG-fördraget kommer till uttryck, åläggs medlemsstaterna en allmän skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att transaktioner som finansieras av EUGFJ verkligen äger rum och att de genomförs korrekt, även om det i en viss gemenskapsakt inte uttryckligen anges att en viss kontrollåtgärd skall vidtas. Då de vidtar kontrollåtgärder skall nationella myndigheter göra samma ansträngningar som vid genomförandet av motsvarande nationella bestämmelser för att undvika att hindra gemenskapsrättens effektivitet. Även om de nationella myndigheterna har frihet att välja vilka åtgärder de anser vara lämpliga för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen, får denna valfrihet inte på något sätt leda till att de kontroller och undersökningar som genomförs inte sköts på ett snabbt, välorganiserat och fullständigt sätt. 5 De nationella myndigheterna skall inte anses ha utbetalat ett exportbidrag i enlighet med gemenskapsbestämmelserna då den produkt som verkligen har exporterats, till följd av exportörens handlande, inte motsvarar den produkt som har deklarerats. För det fall exportörerna, i syfte att erhålla det högre bidraget medvetet har deklarerat att de exporterade djuren var renrasiga avelsdjur medan de i själva verket var slaktdjur, är det endast möjligt för EUGFJ att beakta utbetalningar som gjorts av nationella myndigheter till det lägre belopp som föreskrivs för de sistnämnda produkterna om de felaktiga tulldeklarationerna rättades i efterhand, genom uppvisande av de handlingar som enligt gemenskapsbestämmelserna fordras för export av de produkter som verkligen exporterats. 6 När förfaranden för indrivning av gemenskapsmedel som felaktigt utbetalats pågår på nationell nivå, ankommer det på medlemsstaten att i enlighet med artikel 5.2 i förordning nr 595/91 i en särskild underrättelse upplysa kommissionen om det icke indrivna beloppet då staten anser att fullständig indrivning av det felaktigt utbetalda beloppet inte kan ske eller inte kan förväntas. Kommissionen skall därefter fatta beslut om ansvaret för de finansiella följderna av detta. Även om den särskilda underrättelsen inte omfattas av någon särskild tidsfrist, får medlemsstaternas befogenhet att bedöma huruvida ett pågående indrivningsförfarande är givande eller inte emellertid inte medföra att avslutet av räkenskaperna för ett visst räkenskapsår blir otillbörligt försenat. Om så är fallet medför intresset av en snabb granskning av medlemsstaternas räkenskaper att kommissionen, utan att den är tvungen att tillgripa fördragsbrottsförfarandet i artikel 169 i EG-fördraget, för den berörda medlemsstaten skall kunna fastställa en tidsfrist för inlämnande av uppgifter som är nödvändiga för avslut av räkenskaperna för det aktuella räkenskapsåret, inklusive de som avser pågående indrivningsförfaranden. Då den gör detta skall kommissionen iaktta principerna om god förvaltningssed, säkerhet och förutsägbarhet i de ekonomiska förhållandena mellan gemenskapen och medlemsstaterna. 7 Artikel 47.4 i förordning nr 3665/87 ger nationella myndigheter möjlighet att bevilja exportörer ytterligare tid för att inkomma med nödvändiga handlingar, det vill säga bevisning om att de exporterade varorna ankommit till bestämmelseorten, då exportörerna inte har kunnat inkomma med dem inom den föreskrivna tidsfristen om tolv månader, trots att de har gjort ansträngningar för att införskaffa bevisning och inkomma med denna inom tidsfristen. Denna bestämmelse ger således nationella myndigheter ett utrymme för skönsmässig bedömning såväl för att fastslå om exportören har gjort ansträngningar som för att besluta om de skall använda sin möjlighet att bevilja ytterligare tid. Då nationella myndigheter utnyttjar sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar skall dessa inte anse att villkoret avseende vederbörliga ansträngningar är uppfyllt då det råder tvivel om exportörens handlande, och de bör, för att fatta sitt beslut, förutom exportörens ansträngningar beakta samtliga omständigheter som gör det möjligt att fastställa om det är motiverat att bevilja ytterligare tid. 8 Medlemsstaterna skall iaktta den allmänna samarbetsskyldigheten i artikel 5 i fördraget såsom den förtydligas i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 729/70 vad beträffar den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna skyldighet innebär att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att snarast förhindra oegentligheter. Efter det att en viss tidsfrist löpt ut riskerar indrivningen av felaktigt utbetalda belopp att försvåras eller att bli omöjlig på grund av vissa omständigheter såsom bland annat det faktum att företag upphör med sin verksamhet eller att räkenskapshandlingar försvinner. De nationella myndigheterna skall inte heller motivera den omständigheten att de underlåtit att uppfylla sin skyldighet att med skyndsamhet rätta till begångna oegentligheter med att de tagit hänsyn till att näringsidkaren inlett långa administrativa eller rättsliga förfaranden. Även om de förfaranden för återkrav som inletts på nationell nivå regleras av nationell rätt i enlighet med artikel 8.1, också vad gäller bevisbördereglerna, får de nationella reglerna endast åberopas i den mån detta krävs för att genomföra gemenskapsrättens bestämmelser och i den mån tillämpningen av de nationella bestämmelserna inte inverkar menligt på gemenskapsrättens räckvidd och effektivitet. 9 Inom ramen för systemet med rörliga exportbidrag för vissa jordbruksprodukter utgör bevis för att tullformaliteterna fullgjorts i bestämmelselandet endast en omständighet, och på denna punkt är motbevisning möjlig, som tyder på att det konkreta syftet med olika höga exportbidrag förverkligats. I synnerhet kan det bevisvärde som tulldeklarationen normalt har gå förlorat om det föreligger underbyggda tvivel om huruvida varorna verkligen nått marknaden i bestämmelselandet för att kunna försäljas där. Under sådana omständigheter kan det faktum att varorna verkligen nått marknaden i bestämmelselandet bevisas genom andra i gemenskapsrätten föreskrivna handlingar, såsom intyg om att varorna lossats i bestämmelselandet.