Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Frihet att tillhandahålla tjänster - Sändningsverksamhet för television - Direktiv 89/552 - TV-reklam - Kontroll av att direktivets bestämmelser efterlevs - Kontroll som ankommer på den medlemsstat varifrån sändningarna härrör - Nationella föreskrifter om skydd för konsumenter mot vilseledande reklam - Ingripande mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat - Tillåtlighet - Villkor - Inga hinder mot återutsändning i egentlig mening av sändningar som härrör från denna medlemsstat

(Rådets direktiv 84/450 och 89/552)

2 Fri rörlighet för varor - Kvantitativa restriktioner - Åtgärder med motsvarande verkan - Begrepp - Hinder på grund av nationella bestämmelser som på ett icke-diskriminerande sätt reglerar säljformer - Artikel 30 i fördraget inte tillämplig - TV-reklam - Föreskrifter om vilseledande reklam - Ingripande mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat - Tillåtlighet - Villkor

(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36)

3 Frihet att tillhandahålla tjänster - Restriktioner - TV-reklam - Föreskrifter om vilseledande reklam - Ingripande mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat - Befogat med hänsyn till allmänintresset - Villkor

(EG-fördraget, artiklarna 56 och 59)

4 Frihet att tillhandahålla tjänster - Sändningsverksamhet för television - Direktiv 89/552 - TV-reklam - Kontroll av att direktivets bestämmelser efterlevs - Kontroll som ankommer på den medlemsstat varifrån sändningarna härrör - Nationella bestämmelser som särskilt har till syfte att kontrollera innehållet i TV-reklam riktad till minderåriga - Tillämpning på sändningar som härrör från andra medlemsstater - Otillåtlighet

(Rådets direktiv 89/552, artiklarna 16 och 22)

Sammanfattning

5 Direktiv 89/552 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television hindrar inte att en medlemsstat, med stöd av generella föreskrifter om skydd för konsumenter mot vilseledande reklam, såsom förbud och ålägganden, ingriper mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat, under förutsättning att dessa ingrepp inte inom dess territorium hindrar återutsändning i egentlig mening av televisionssändningar som härrör från den andra medlemsstaten.

Även om det i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och att de inte får begränsa återutsändning inom sina territorier av televisionssändningar från andra medlemsstater av skäl som hänger samman med TV-reklam och sponsring, innebär direktivet emellertid inte att det med nödvändighet är fullständigt uteslutet att tillämpa andra regler än de som specifikt avser sändning och distribution av program, bland annat nationella föreskrifter som på ett generellt sätt syftar till att främja konsumentskydd utan att det för den skull införs en andra kontroll av televisionssändningar utöver den som den sändande medlemsstaten är skyldig att utföra.

Dessutom skulle direktiv 84/450 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam, i vilket det särskilt föreskrivs i artikel 4.1 att medlemsstaterna i konsumenternas liksom även i konkurrenternas och den stora allmänhetens intresse skall säkerställa att det finns lämpliga och effektiva metoder för kontroll av vilseledande reklam, riskera att förlora sitt innehåll inom området för TV-reklam om den mottagande medlemsstaten fråntogs varje möjlighet att ingripa mot annonsörer. Detta skulle strida mot gemenskapslagstiftarens uttryckliga vilja.

6 Nationella bestämmelser genom vilka vissa säljformer begränsas eller förbjuds omfattas inte av artikel 30 i fördraget, under förutsättning att de dels tillämpas på alla aktörer som är verksamma inom det nationella territoriet, dels både rättsligt och faktiskt påverkar saluföringen av inhemska produkter och produkter från andra medlemsstater på samma sätt. Lagstiftning som innebär förbud mot TV-reklam inom en viss sektor skall anses röra säljformer avseende varan i fråga, i den mån som den förbjuder ett slags marknadsföringsåtgärd för en särskild avsättningsmetod.

Av detta följer att artikel 30 i fördraget skall tolkas så, att den inte hindrar en medlemsstat att med stöd av bestämmelser i sin nationella lagstiftning om vilseledande reklam ingripa mot en annonsör till följd av TV-reklam som sänts från en annan medlemsstat, under förutsättning att dessa bestämmelser såväl rättsligt som faktiskt påverkar saluföringen av inhemska produkter på samma sätt som den påverkar saluföringen av produkter från andra medlemsstater, att bestämmelserna är nödvändiga för att tillgodose tvingande allmänna intressen, såsom god handelssed och konsumentskydd, eller för att uppnå ett av de mål som uppställs i artikel 36 i fördraget och står i proportion till detta syfte, och om dessa mål eller tvingande hänsyn inte kan tillgodoses genom åtgärder som begränsar handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning.

7 Artikel 59 i fördraget skall tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat med stöd av bestämmelser i nationell lagstiftning om vilseledande reklam ingriper mot en annonsör till följd av TV-reklam som sänts från en annan medlemsstat. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att undersöka om dessa bestämmelser är nödvändiga för att tillgodose tvingande allmänna intressen, såsom god handelssed och konsumentskydd, eller för att uppnå ett av de mål som nämns i artikel 56 i fördraget, om de står i proportion till detta syfte och om dessa mål eller tvingande hänsyn inte skulle kunna tillgodoses genom åtgärder som begränsar handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning.

8 Direktiv 89/552 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television skall tolkas så, att det utgör hinder för att på sändningar som härrör från andra medlemsstater tillämpa en bestämmelse i nationell lagstiftning om radiosändning, i vilken det föreskrivs att en annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

Det nämnda direktivet innehåller nämligen ett fullständigt system av bestämmelser som särskilt är ägnat skyddet av minderåriga med avseende på TV-program i allmänhet och TV-reklam i synnerhet. Den sändande medlemsstaten skall säkerställa att dessa bestämmelser följs. Även om dessa bestämmelser inte innebär att det är förbjudet att tillämpa föreskrifter i den mottagande medlemsstaten, vilkas allmänna syfte är att skydda konsumenter eller minderåriga, under förutsättning att denna tillämpning inte hindrar återutsändning i egentlig mening inom den mottagande medlemsstatens territorium av sändningar som härrör från en annan medlemsstat, hindrar de att den mottagande medlemsstaten på sändningar som härrör från andra medlemsstater tillämpar bestämmelser som särskilt har till syfte att kontrollera innehållet i TV-reklam riktad till minderåriga och därigenom inför en andra kontroll utöver den kontroll som den sändande medlemsstaten är skyldig att utföra enligt direktivet.