Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Socialpolitik - Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet - Direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden - Rättslig grund - Artikel 118a i fördraget - Begränsningar - Bestämning av söndag som veckovilodag - Ogiltigförklaring av artikel 5 andra stycket i direktivet

(EG-fördraget, artiklarna 100, 100a och 118a; rådets direktiv 93/104, artikel 5 andra stycket)

2 Institutionernas rättsakter - Val av rättslig grund - Kriterier - En institutions praxis - Bristande relevans avseende bestämmelser i fördraget

3 EG-fördraget - Artikel 235 - Räckvidd

4 Gemenskapsrätt - Principer - Proportionalitet - Räckvidd - Åsidosättande av direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden - Föreligger inte

(Rådets direktiv 93/104)

5 Talan om ogiltigförklaring - Grunder - Maktmissbruk - Begrepp - Rådets direktiv 93/104 - Legalitet

(Rådets direktiv 93/104)

6 Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Räckvidd

(EG-fördraget, artikel 190)

Sammanfattning

7 Artikel 118a i fördraget är korrekt rättslig grund för gemenskapens antagande av bestämmelser vars huvudsakliga syfte är att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet, och detta oaktat de följdverkningar som en sådan åtgärd kan få på upprättandet av den inre marknaden och på dess funktion. Artikel 118a utgör följaktligen beträffande detta skydd en mer specifik föreskrift än artiklarna 100 och 100a i fördraget, vars existens inte medför att tillämpningsområdet för artikel 118a begränsas. Vidare måste artikel 118a bli föremål för en vidsträckt tolkning vad gäller den normgivningskompetens beträffande arbetstagares hälsa och säkerhet som föreskrivs i artikeln. Dessa normer kan bestå av bestämmelser med allmän räckvidd och inte bara åtgärder anpassade till särskilda grupper av arbetstagare, utformade endast som minimikrav vilka innebär att medlemsstaterna får anta mer långtgående bestämmelser vilken ger arbetstagarna ett än bättre skydd.

Av detta följer att direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, med hänsyn såväl till sitt innehåll som till sitt syfte, kunde antas med stöd av artikel 118a, förutom beträffande föreskriften i artikel 5 andra stycket, vari söndag förklarades som veckovilodag, och som i konsekvens härmed skall ogiltigförklaras.

8 Inom ramen för gemenskapens system för kompetensfördelning skall valet av rättslig grund baseras på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning. Bland dessa faktorer återfinns bland annat syftet med och innehållet i rättsakten.

Rådets praxis kan inte ensamt utgöra grund för att avvika från regler i fördraget och kan följaktligen inte ge upphov till ett prejudikat som är bindande för gemenskapsinstitutionerna när de före antagandet av en bestämmelse skall avgöra vilken rättslig grund som är den korrekta för detta ändamål.

9 Artikel 235 i fördraget kan användas som rättslig grund för en rättsakt endast när gemenskapsinstitutionerna inte enligt någon annan bestämmelse i fördraget tillerkänns nödvändig befogenhet för att anta denna rättsakt.

10 Rådets antagande av direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden har inte utgjort ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

Faktum är att den begränsade prövning som domstolen kan göra av rådets utövning av sin omfattande behörighet att vidta skönsmässiga bedömningar inom området för skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, där socialpolitiska val och komplicerade bedömningar uppstår, varken har visat att de bestämmelser som direktivet innehåller, med undantag för den bestämmelse som ingår i artikel 5 andra stycket, inte skulle vara lämpliga för att förverkliga det eftersträvade syftet avseende arbetstagares hälsa och säkerhet, eller att dessa bestämmelser, som präglas av en viss flexibilitet, skulle gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda syfte.

11 Maktmissbruk anses föreligga om en gemenskapsinstitution antar en rättsakt uteslutande eller åtminstone till övervägande del i avsikt att uppnå andra syften än dem som anges eller i avsikt att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

Detta är inte fallet med rådets direktiv 93/104 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, då det inte visats att direktivet skulle ha antagits uteslutande eller åtminstone till övervägande del i avsikt att uppnå ett annat syfte än att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, vilket föreskrivs i artikel 118a i fördraget som utgör direktivets rättsliga grund.

12 Även om det av den motivering som krävs enligt artikel 190 i fördraget på ett klart och otvetydigt sätt skall framgå hur den gemenskapsinstitution som den påtalade rättsakten härrör från har resonerat, så att de berörda personerna kan få kännedom om skälen för åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning, krävs emellertid inte att motiveringen innehåller alla relevanta faktiska eller rättsliga omständigheter.

Det är ur den synpunkten onödigt att kräva en särskild motivering för vart och ett av de val av teknisk art som den ifrågasatta rättsakten innefattar när det av rättsakten framgår vilket huvudsakligt mål som institutionen har eftersträvat.