Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - lön - begrepp - efterlevandepension från ett privat yrkespensionssystem - omfattas - pensionssystem som står under förvaltarskap - såväl arbetstagarna som deras rättsinnehavare kan gentemot förvaltarna åberopa den direkta effekten av artikel 119

(artikel 119 i EEG-fördraget)

2. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - artikel 119 i fördraget - direkt effekt - privat yrkespensionssystem som står under förvaltarskap och som innehåller med likalönsprincipen oförenliga bestämmelser - otillåtet - arbetsgivarnas, förvaltarnas och de nationella domstolarnas skyldigheter

(artikel 119 i EEG-fördraget)

3. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - artikel 119 i fördraget - tillämplighet i fråga om privata yrkespensionssystem - fastställt i en dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88 - verkningar som är begränsade till att gälla sådana förmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter avkunnandet av nämnda dom - förmåner som inte är kopplade till den faktiska anställningstidens längd och efterlevandepensioner - rätten till likabehandling avhängig av tidpunkten för den för denna rätt utlösande händelsen - beviljande av samma förmåner för de missgynnade arbetstagarna som för de andra arbetstagarna såvitt gäller den period som äger rum mellan den 17 maj 1990 och tidpunkten för genomförandet av de åtgärder genom vilka likabehandling skall uppnås - åstadkommande av likabehandling i framtiden genom upphävande av tidigare medgivna förmåner - tillåtet

(artikel 119 i EEG-fördraget)

4. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - artikel 119 i fördraget - tillämpningsområde - yrkespensionssystem som inte utgör så kallade "contracted-out"-system - omfattas - verkningar som är begränsade till att gälla förmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter avkunnandet av domen av den 17 maj 1990 i mål C-262/88

(artikel 119 i EEG-fördraget)

5. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - lön - begrepp - arbetsgivares avgifter som erläggs inom ramen för fondfinansierade yrkespensionssystem med till sin storlek bestämda förmåner - omfattas inte - skillnader beträffande storleken på förmåner som utgår i form av engångsbelopp eller på belopp som träder i stället för förmånerna, till följd av användandet av försäkringsmatematiska faktorer i samband med finansieringen - tillåtet

(artikel 119 i EEG-fördraget)

6. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - lön - begrepp - tilläggsförmåner som utbetalas från ett privat yrkespensionssystem som vederlag för frivilliga avgifter från de anställda - omfattas inte

(artikel 119 i EEG-fördraget)

7. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - överföring av pensionsrättigheter från ett privat yrkespensionssystem till ett annat på grund av byte av anställning - sistnämnda pensionssystems skyldighet att utge förmåner till ett högre belopp som kompensation för det överförda beloppets otillräcklighet till följd av diskriminering - skyldighet som är begränsad till att gälla sådana förmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter domen av den 17 maj 1990 i mål C-262/88

(artikel 119 i EEG-fördraget)

8. Socialpolitik - kvinnliga och manliga arbetstagare - lika lön - artikel 119 i fördraget - tillämpningsområde - privata yrkespensionssystem till vilka endast personer av det ena könet är anslutna - omfattas inte

(artikel 119 i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Den direkta effekten av artikel 119 i fördraget kan åberopas såväl av arbetstagarna som av deras rättsinnehavare gentemot ett yrkespensionssystems förvaltare, som är skyldiga att iaktta likabehandlingsprincipen inom ramen för de befogenheter och skyldigheter de har i enlighet med den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet.

För det första faller nämligen en efterlevandepension enligt ett yrkespensionssystem inom tillämpningsområdet för artikel 119. Denna bedömning motsägs inte av den omständigheten att efterlevandepensionen definitionsmässigt inte betalas ut till arbetstagaren utan till dennas efterlevande, eftersom rätten till en sådan förmån bygger på att den efterlevandes make eller maka är ansluten till systemet, så att pensionen förvärvas av den efterlevande inom ramen för anställningsförhållandet mellan arbetsgivaren och den avlidna maken eller makan och utbetalas till den efterlevande på grund av makens eller makans anställningsförhållande. För det andra ankommer det på förvaltarna att trots att de står utanför anställningsförhållandet betala ut förmånerna, vilka för den skull inte förlorar sin karaktär av lön enligt artikel 119, vars ändamålsenliga verkan skulle avsevärt försvagas samtidigt som det rättsskydd som krävs för att effektiv likabehandling skall uppnås allvarligt skulle äventyras om en arbetstagare eller dennes rättsinnehavare endast kunde åberopa ifrågavarande bestämmelse gentemot arbetsgivaren, men inte gentemot de förvaltare som uttryckligen har ålagts att fullgöra arbetsgivarens skyldigheter.

2. På grund av den tvingande karaktären hos artikel 119 i fördraget kan arbetsgivarna och förvaltarna inte åberopa pensionssystemets regler, bestämmelserna i den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet eller de problem som kan uppstå till följd av att de medel som förvaltarna förfogar över är otillräckliga för att undandra sig den skyldighet de har att garantera att likabehandling uppnås i fråga om lönerna.

Även om arbetsgivarna och förvaltarna i enlighet med de på området tillämpliga bestämmelserna i nationell rätt inte får agera utanför ramarna för sina befogenheter eller åsidosätta bestämmelserna i den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet, är de för att likabehandlingsprincipen skall garanteras skyldiga att använda sig av alla de medel som står till buds enligt intern rätt, som t.ex. att väcka talan vid nationella domstolar, särskilt när dessas ingripande krävs för att det skall genomföras förändringar i pensionssystemets bestämmelser eller i den urkund som ligger till grund för förvaltarskapet.

Det åligger nämligen de nationella domstolarna att säkerställa det rättsliga skydd för de enskilda rättssubjekten som följer av fördragsbestämmelsers direkta effekt. För detta ändamål ankommer det på dessa domstolar att särskilt på området för artikel 119 se till att denna genomförs korrekt, med beaktande av arbetsgivarnas och förvaltarnas ansvar enligt nationella rättsregler, att med utnyttjande av det utrymme för skönsmässig bedömning som de har enligt nationell rätt, tolka och tillämpa den interna lagstiftningen på ett sätt som står i överensstämmelse med gemenskapsrätten och att, för det fall en sådan tolkning inte är möjlig, avstå från att tillämpa varje motstridig nationell regel.

3. I enlighet med domen i mål C-262/88 Barber kan den direkta effekten av artikel 119 åberopas för att kräva att likabehandling uppnås i fråga om yrkespensioner endast vad gäller sådana förmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter den 17 maj 1990, till följd varav arbetsgivarna och förvaltarna inte såvitt gäller de perioder som inträffat före detta datum är skyldiga att säkerställa att likabehandling uppnås i fråga om nämnda förmåner, med undantag för fall där arbetstagaren eller dennas rättsinnehavare före nämnda dag har väckt talan eller anfört ett enligt tillämplig nationell rätt motsvarande klagomål. Begränsningen i tiden av verkningarna av domen i fråga skall tillämpas på sådana förmåner som inte är knutna till den faktiska anställningsperiodens längd endast i sådana fall där den för rätten till dessa förmåner utlösande händelsen har inträffat före dagen för domens avkunnande.

Dessutom kan en efterlevande kräva att likabehandling uppnås på detta område endast i förhållande till anställningsperioder efter den 17 maj 1990, med hänsyn till att efterlevandepensionen är en förmån som har sin grund i den efterlevandes makes anslutning till yrkespensionssystemet.

Så snart som domstolen har konstaterat att det föreligger lönediskriminering och fram till dess att det inom ramen för systemet vidtas åtgärder för att åstadkomma likabehandling kan iakttagandet av artikel 119 endast säkerställas genom att de missgynnade arbetstagarna beviljas samma förmåner som de andra arbetstagarna.

Såvitt däremot gäller arbetsperioderna efter ikraftträdandet av de regler som har till syfte att undanröja diskrimineringen, utgör artikel 119 inte hinder mot att likabehandling uppnås genom en minskning av förmånerna för de gynnade personerna, eftersom det i enlighet med artikeln i fråga endast krävs att kvinnliga och manliga arbetstagare skall erhålla lika lön för lika arbete, utan att lönen för den skull måste ligga på en bestämd nivå.

4. Yrkespensionssystem som inte utgör "contracted-out"-system omfattas av tillämpningsområdet för artikel 119 i fördraget, till följd varav de är underkastade de principer som angetts i domen av den 17 maj 1990 i mål C-262/88 Barber och i synnerhet begränsningen i tiden av dess verkningar.

Dessa system följer nämligen antingen av ett avtal mellan arbetsgivarna och arbetstagarna eller deras företrädare, eller av ett ensidigt beslut av arbetsgivaren. Finansieringen av desamma skall säkerställas av arbetsgivaren ensam eller tillsammans med arbetstagarna, utan bidrag från det allmänna. Dessutom skall de inte tillämpas obligatoriskt på allmänt angivna grupper av arbetstagare, utan angår endast anställda på vissa företag, varför anslutning till nämnda system med nödvändighet följer av anställningsförhållandet med en bestämd arbetsgivare, och regleras de vidare av de egna bestämmelserna även om de skapats i enlighet med nationell lagstiftning. Dessutom togs i ovannämnda dom för första gången ställning till frågan om huruvida särbehandling till följd av att det fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män skall bedömas i förhållande till artikel 119 och denna differentiering förekommer i alla slags yrkespensionssystem och med samma diskriminerande verkningar.

5. Även om såväl de pensioner uppgående till ett bestämt belopp som arbetsgivaren förbinder sig att betala inom ramen för ett privat yrkespensionssystem som arbetstagarnas avgifter till nämnda system omfattas av begreppet lön enligt artikel 119 i fördraget, så är detta inte fallet med arbetsgivarens avgifter, som är avsedda att säkerställa att det finns finansiellt underlag till täckande av kostnaderna för de utlovade pensionerna så att dessa kan betalas ut i framtiden. I sådana fondfinansierade pensionssystem förekommer nämligen försäkringsmatematiska faktorer, som t.ex. att kvinnornas förväntade livslängd är längre, vilka medför att de arbetsgivaravgifter som är nödvändiga för att säkerställa att kvinnliga och manliga arbetstagare får lika stora pensioner blir högre i fråga om de förstnämnda arbetstagarna.

Följaktligen omfattas inte heller den omständigheten att det görs åtskillnad mellan arbetstagare av olika kön av tillämpningsområdet för artikel 119 i fall där den föreskrivna pensionen inom ramen för ett sådant system omvandlas till ett engångsbelopp, ersätts av en efterlevandepension till en förmånsberättigad anhörig mot att det avstås från en del av pensionen eller reduceras vid förtida uttag av densamma liksom ej eller där förvärvade pensionsrättigheter överförs till ett annat system. Dessa åtskillnader är nämligen endast resultatet av formerna för finansiering av ifrågavarande system, i vilka de försäkringsmatematiska faktorerna med nödvändighet är inbegripna.

6. Den princip om likabehandling som kommer till uttryck i artikel 119 är tillämplig i fråga om samtliga pensionsförmåner som utbetalas från ett yrkespensionssystem, utan att det behöver göras åtskillnad mellan dessa med hänsyn till vilket slag av avgifter, arbetsgivarnas eller arbetstagarnas, förmånerna motsvarar. Om emellertid ett yrkespensionssystem endast tillhandahåller de nödvändiga organisatoriska ramarna för att medlemmarna skall ha möjlighet att genom frivilliga avgifter skaffa sig tilläggsförmåner, omfattas inte de sistnämnda av tillämpningsområdet för artikel 119.

7. För det fall en arbetstagares pensionsrättigheter överförts till ett yrkespensionssystem från ett annat på grund av dennes byte av anställning, är det förstnämnda skyldigt att då arbetstagaren uppnår pensionsåldern utge högre förmåner till denne än det åtog sig att utge vid godkännandet av överföringen, för att undanröja de med artikel 119 oförenliga verkningarna för arbetstagaren på grund av att det överförda beloppet är otillräckligt, vilket i sin tur beror på att denne särbehandlats inom ramen för det pensionssystem till vilket han först var ansluten.

En anslutning till ett nytt pensionssystem med överföring av förvärvade rättigheter som sker till följd av byte av anställning kan nämligen inte medföra att arbetstagaren förlorar de rättigheter han har enligt nämnda artikel.

Eftersom emellertid domstolen i domen av den 17 maj 1990 i mål C-262/88 Barber begränsat den direkta effekten av artikel 119 i så måtto att artikeln endast kan åberopas för att kräva likabehandling i fråga om sådana yrkespensionsförmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter dagen för avkunnandet av nämnda dom, är varken det pensionssystem från vilket pensionsrättigheterna överförts eller det system som mottagit dessa skyldigt att vidta de ekonomiska åtgärder som behövs för att åstadkomma likabehandling i fråga om anställningsperioder före den 17 maj 1990.

8. En arbetstagare kan inte åberopa artikel 119 i fördraget för att kräva utbetalning av den lön han eventuellt skulle haft rätt till om han tillhört det andra könet, om

det i det berörda företaget inte finns och aldrig har funnits arbetstagare av det andra könet som utför eller har utfört jämförbart arbete. I detta fall kan nämligen huvudkriteriet för att avgöra om det föreligger likabehandling i fråga om lön, dvs. erhållandet av lika lön för lika arbete, inte tillämpas.

Härav följer att artikel 119 inte är tillämplig på yrkespensionssystem till vilka alltid endast personer av det ena könet varit anslutna.