Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsrätt - principer - rätten till försvar - iakttagande av denna rätt inom ramen för administrativa förfaranden

(artikel 14 i rådets förordning nr 17)

2. Gemenskapsrätt - principer - grundläggande rättigheter - fysiska personers rätt till hemmets okränkbarhet - ej tillämpligt på företag - skydd mot godtyckligt eller alltför omfattande myndighetsingripande

(artikel 14 i rådets förordning nr 17)

3. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens undersökningsbefogenheter - räckvidd - tillträde till företagslokaler - gränser - angivande av föremålet för och syftet med undersökningen

(artikel 14 i rådets förordning nr 17)

4. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens undersökningsbefogenheter - gränser - fall som kräver hjälp av nationella myndigheter

(artikel 14 i rådets förordning nr 17)

5. Konkurrens - administrativt förfarande - kommissionens undersökningsbefogenheter - hjälp av nationella myndigheter - fastställande av förfaranderegler i nationell rätt - nationella domstolars prövning - gränser

(artikel 14.6 i rådets förordning nr 17)

6. Institutionernas rättsakter - beslut - giltighet - bedömning utan hänsyn till eventuella oegentligheter vid genomförandet

7. Institutionernas rättsakter - giltighet - bedömning enbart på grundval av gemenskapsrätten

8. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd - beslut om undersökning enligt artikel 14.3 i förordning nr 17

(artikel 14.3 i rådets förordning nr 17)

9. Konkurrens - administrativt förfarande - beslut om undersökning - antaget med stöd av ett bemyndigande - lagenlighet

(artikel 17 i fusionsfördraget och artikel 14.3 i rådets förordning nr 17)

10. Anslutning av nya medlemsstater till gemenskaperna - Spanien - konkurrens - undantag saknas - omedelbar tillämpning av gemenskapens bestämmelser - begränsning av kommissionens undersökningsbefogenheter till beteenden efter anslutningen - föreligger inte

(artikel 2.2 i anslutningsakten för Spanien och rådets förordning nr 17)

Sammanfattning

1. Iakttagandet av rätten till försvar, som är en grundläggande princip, skall säkerställas inte endast i de administrativa förfaranden som kan leda till påföljder utan även under inledande undersökningsförfaranden, såsom undersökningar enligt artikel 14 i förordning nr 17, vilka kan vara av avgörande betydelse för att styrka att ett företag gjort sig skyldigt till rättsstridigt beteende för vilket det kan hållas ansvarigt.

2. Även om den grundläggande rätten till hemmets okränkbarhet när det gäller fysiska personers privatbostad erkänns i gemenskapernas rättsordning som en gemensam princip för medlemsstaternas lagstiftning gäller inte samma förhållande vad beträffar företag eftersom det finns betydande skillnader i medlemsstaternas rättssystem i fråga om arten och omfattningen av skyddet för affärslokaler mot ingripanden av offentliga myndigheter. Någon annan slutsats kan inte heller dras av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Det gäller dock i alla medlemsstaters rättssystem att myndighetsingripanden i den enskilde personens privata verksamhetssfär, oavsett om denne är en fysisk eller juridisk person, måste vila på rättslig grund och motiveras av förhållanden som anges i lag, och i dessa rättssystem föreskrivs följaktligen ett skydd, om än i olika former, mot godtyckliga eller alltför omfattande ingripanden. Kravet på ett sådant skydd skall således erkännas som en allmän gemenskapsrättslig princip.

3. Det framgår såväl av ändamålet med förordning nr 17 som av uppräkningen i artikel 14 i denna av de befogenheter som kommissionens tjänstemän har, att undersökningarna kan vara omfattande.

I detta sammanhang är rätten att gå in i vilka lokaler, på vilken mark och i vilka fordon som helst som används av företaget av särskild betydelse, eftersom denna rätt skall göra det möjligt för kommissionen att på de platser där bevisning vanligen finns att tillgå, dvs. i företagens affärslokaler, inhämta sådan om överträdelser av konkurrensreglerna.

Denna rätt till tillträde skulle inte vara till någon nytta, om kommissionens tjänstemän inte kunde göra mer än att begära att sådana handlingar eller akter lämnades ut som de i förväg skulle kunna beskriva exakt. Tvärtom förutsätter denna rätt en befogenhet att efterforska olika slags upplysningar som inte redan är kända eller helt identifierade. Utan en sådan befogenhet skulle det vara omöjligt för kommissionen att inhämta de upplysningar som behövs för att genomföra undersökningen, om de berörda företagen skulle vägra att samarbeta eller till och med skulle försöka hindra undersökningen.

Kommissionens rätt att använda sig av dessa vittgående undersökningsbefogenheter begränsas dock av villkor som syftar till att säkerställa att företagens rättigheter iakttas. I detta hänseende är kommissionens skyldighet att ange föremålet för och syftet med undersökningen grundläggande, inte bara för att visa att det ingripande som skall genomföras i de berörda företagens lokaler är befogat, utan också för att göra det möjligt för dessa företag att bedöma i vilken utsträckning de är skyldiga att samarbeta, samtidigt som deras rätt till försvar tillvaratas.

4. När undersökningar genomförs i samarbete med berörda företag, i enlighet med den skyldighet som följer av ett beslut om undersökning, har kommissionens tjänstemän bl.a. rätt att få del av de handlingar som de begär, få tillträde till de lokaler som de anger och få tillgång till innehållet i alla inventarier som de pekar ut. De får å andra sidan inte med våld skaffa sig tillträde till lokaler eller inventarier eller tvinga företagets personal att ge dem sådant tillträde och inte heller genomföra efterforskningar utan företagsledningens medgivande vilket i förekommande fall kan ges implicit, bl. a. genom den hjälp som lämnas kommissionens tjänstemän.

Om, å andra sidan kommissionen stöter på motstånd från de berörda företagens sida får kommissionens tjänstemän, med tillämpning av artikel 14.6 i förordning nr 17 och oberoende av företagens medverkan, efterforska de upplysningar som behövs för undersökningen med hjälp av nationella myndigheter, vilka skall lämna tjänstemännen den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt uppdrag. Även om sådan hjälp endast behövs när företaget uttryckligen motsätter sig undersökningen, skall det tilläggas att den också får begäras i förebyggande syfte, för att förhindra eventuellt motstånd från företagets sida.

5. Av artikel 14.6 i förordning nr 17 följer att det är den enskilda medlemsstaten som skall bestämma under vilka förutsättningar nationella myndigheter skall lämna hjälp till kommissionens tjänstemän. Medlemsstaterna är i detta hänseende skyldiga att, inom ramen för gemenskapsrättens allmänna principer, se till att kommissionens åtgärder blir verkningsfulla. Det skall tilläggas att inom dessa gränser är det den nationella rätten som anger lämpliga förfaranderegler för att säkerställa iakttagandet av företagens rättigheter.

Dessa nationella förfaranderegler skall iakttas av kommissionen som dessutom skall se till att det organ som är behörigt enligt nationell rätt förfogar över allt som behövs för att kunna utöva sina kontrollbefogenheter.

Detta organ, vare sig det är ett rättsligt organ eller inte, kan inte sätta sin egen bedömning i fråga om behovet av den beslutade undersökningen i stället för kommissionens, vars bedömningar av de faktiska och rättsliga omständigheterna endast kan prövas av domstolen vad gäller lagenligheten. Å andra sidan har det nationella organet, när det väl fastställt att beslutet om undersökning är äkta, behörighet att pröva om de beslutade tvångsåtgärderna är godtyckliga eller alltför långtgående i förhållande till föremålet för undersökningen, och att se till att bestämmelserna i nationell rätt följs när åtgärderna genomförs.

6. Giltigheten av ett beslut kan inte påverkas av rättsakter som har tillkommit efter dess antagande vilket gör att eventuella oegentligheter vid dess genomförande saknar relevans vid bedömningen av den ovannämnda giltigheten.

7. Giltigheten av de rättsakter som har antagits av institutionerna kan endast bedömas i förhållande till gemenskapsrätten och att åberopa att de står i strid med såväl de grundläggande rättigheterna i en medlemsstats författning som principerna i en nationell konstitutionell struktur kan därför inte påverka giltigheten av en gemenskapsrättsakt eller dess verkan på denna stats territorium.

8. I artikel 14.3 i förordning nr 17 anges direkt vilka väsentliga uppgifter som motiveringen till ett beslut om undersökning skall innehålla. Kommissionens skyldighet att ange föremålet för och syftet med undersökningen innebär en grundläggande garanti för att de berörda företagens rätt till försvar iakttas. Härav följer att räckvidden av skyldigheten att motivera ett beslut om undersökning inte kan begränsas med hänsyn till överväganden om att undersökningen skall bli verkningsfull. Även om kommissionen inte är skyldig att låta den till vilken beslutet om undersökning är riktat få del av alla tillgängliga upplysningar om de antagna överträdelserna, såsom en exakt avgränsning av den relevanta marknaden eller av den tidsperiod under vilken dessa överträdelser skall ha begåtts, eller att göra en noggrann rättslig bedömning av dessa överträdelser, måste den dock tydligt uppge de antagna förhållanden som den avser att undersöka.

9. Det beslut varigenom den ledamot av kommissionen som har ansvar för konkurrensfrågor bemyndigas att på kommissionens vägnar och ansvar fatta beslut med stöd av artikel 14.3 i förordning nr 17 strider inte mot kollegialitetsprincipen i artikel 17 i fusionsfördraget.

10. Eftersom det i anslutningsakten för Spanien inte föreskrivs något undantag i fråga om förordning nr 17 var denna förordning tilllämplig i den nya medlemsstaten redan vid anslutningen enligt den allmänna regel som återfinns i artikel 2 i nämnda akt. Företag som redan var etablerade i Spanien kunde alltså underkastas undersökningar från och med den 1 januari 1986.

Föremålet för de undersökningar som har genomförts av kommissionen efter detta datum hos företag i den nya medlemsstaten kan bara begränsas i förhållande till tillämpningsområdet för gemenskapens konkurrensregler. I detta hänseende finns det ingen regel som begränsar kommissionens undersökningsbefogenheter till att endast avse beteenden efter anslutningen.