Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Internationella avtal - gemenskapens avtal - domstolens yttrande på förhand - förenlighet med EEG-fördraget - domstolens prövning- omfattning

(artikel 228.1 andra stycket i EEG-fördraget)

2. Internationella avtal - gemenskapens avtal - domstolens yttrande på förhand - begäran om yttrande - tillåtlighet - rådets befogenhet att ändra kommissionens förslag - saknar betydelse

(artiklarna 149 och 228.1 andra stycket i EEG-fördraget)

3. Internationella avtal - gemenskapens avtal - domstolens yttrande på förhand - begäran om yttrande - tillåtlighet - villkor - kännedom om avtalets ämne - tillgänglig information

(artikel 228.1 andra stycket i EEG-fördraget)

4. Gemensam handelspolitik - begrepp - restriktiv tolkning - otillåtlighet - liberalisering av handeln - reglering av den internationella handeln - omfattas

(artikel 113 i EEG-fördraget)

5. Gemensam handelspolitik - ekonomisk politik - begrepp - avgränsning

(artiklarna 6, 103-116 och 145 i EEG-fördraget)

6. Gemensam handelspolitik - begrepp - organisation av ekonomiska förbindelser med tredje land - uppläggning av beredskapslager för en vara - medlemsstaternas behörighet i frågor om ekonomisk politik - saknar betydelse

(artikel 113 i EEG-fördraget)

7. Internationella avtal - gemensam handelspolitik - avtal som förhandlas fram inom ramen för internationella organisationer - gemenskapens deltagande eller medlemsstaternas gemensamma uppträdande - respektive tillämpningsområde för de två förfarandena - avgränsning - kriterier - förhandlingarnas ämne

(artiklarna 113, 114, 116 och 228.1 första stycket i EEG-fördraget)

8. Internationella avtal - gemensam handelspolitik - avtal som innehåller en finansieringsförpliktelse - gemenskapens behörighet - medlemsstaternas deltagande nödvändigt - bedömning med hänsyn till vem som skall stå för kostnaderna

(artikel 113 i EEG-fördraget)

9. Internationella avtal - gemenskapens avtal - en medlemsstat tillhörande territorier som inte tillhör gemenskapen - former för deltagande i avtalen - den berörda medlemsstaten som företrädare - saknar verkan för kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna

(artikel 228.1 andra stycket i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Genom förfarandet i artikel 228.1 andra stycket i EEG-fördraget kan alla frågor som kan vara av betydelse för ett tilltänkt avtals förenlighet med bestämmelserna i fördraget prövas. Ett avgörande om ett avtals förenlighet med fördraget kan nämligen vara beroende inte enbart av den materiella rättens bestämmelser, utan även av bestämmelserna om gemenskapens behörighet, förfarande eller institutionella organisation.

2. Genom artikel 149 i EEG-fördraget ges visserligen rådet möjlighet att genom ett enhälligt beslut ändra ett förslag från kommissionen. Emellertid kan varken bestämmelsen eller sättet för beslutsfattandet tolkas på så sätt att rådet i detta fall är befriad från skyldigheten att iaktta de övriga fördragsreglerna och då särskilt dem om kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna. För det fall det råder tvekan om kompetensfördelningen vid förhandlingar och ingående av internationella avtal utgör artikel 149 alltså inget hinder för kommissionen eller, beroende på omständigheterna, rådet själv eller medlemsstaterna att använda sig av det i artikel 228 föreskrivna förfarandet för att råda bot på denna tvekan.

3. En begäran om yttrande enligt artikel 228 i EEG-fördraget skall inte anses för tidigt anhängiggjord enbart på grund av att det vid tillfället för anhängiggörandet vid domstolen i den avtalstext om vilken förhandlingar pågår, kvarstår vissa fortfarande öppna alternativ och meningsskiljaktigheter om ordalydelsen i vissa bestämmelser.

En begäran om yttrande som avser behörigheten att förhandla om och ingå ett avtal och som har ingetts i en sådan situation kan tas upp till prövning så snart som avtalets ämne är känt - till och med innan förhandlingarna har inletts - och så snart som domstolen förfogar över den information som gör det möjligt för denna att göra en tillräckligt säker bedömning såvitt avser den ställda frågan. Eftersom prövningen avser en behörighetsfråga ligger det i alla berörda staters - däri inbegripet tredje lands - intresse att denna fråga är klarlagd vid inledandet av förhandlingarna i fråga.

4. Det skulle inte längre vara möjligt att bedriva en gemensam handelspolitik på ett ändamålsenligt sätt om gemenskapen inte också fick förfoga över de mer förfinade hjälpmedel som införts för den internationella handelns utveckling. Artikel 113 i EEG-fördraget kan därför inte ges en tolkning som innebär att den gemensamma handelspolitiken begränsas till användandet av sådana instrument som endast är avsedda att påverka utrikeshandelns traditionella delar, såsom t.ex. liberaliseringen av handeln, med uteslutande av sådana mera utvecklade mekanismer som kan bidra till förverkligandet av en världsomspännande organisation av marknaden för en basprodukt.

Gemenskapen ges i artikel 113 befogenhet att upprätta en handels"politik" som grundas på "enhetliga principer", av vilket framgår att regleringen av handeln med tredje land skall ske i ett brett perspektiv och inte endast med sikte på att tillämpa vissa uttryckligen angivna system, som tullar och kvantitativa restriktioner. Samma slutsats kan dras av det förhållandet att uppräkningen i artikel 113 av handelspolitikens ämnen inte är uttömmande och som sådan inte utestänger införandet av andra förfaranden inom gemenskapens ramar för regleringen av handeln med tredje land. En restriktiv tolkning av begreppet gemensam handelspolitik skulle kunna medföra störningar i handeln inom gemenskapen på grund av de skillnader som då skulle finnas kvar inom vissa sektorer av de ekonomiska förbindelserna med tredje land.

5. Såvitt gäller avgränsningen inom EEG-fördragets system av begreppen "ekonomisk politik" och "handelspolitik" kan det konstateras att den ekonomiska politiken i vissa bestämmelser, såsom artiklarna 6 och 145, betraktas som en fråga av nationellt intresse, medan den i andra anses vara av gemensamt intresse, såsom bl.a. är fallet med artikel 103-116 i avdelningen om gemenskapens ekonomiska politik, i vilken avdelning kapitlet om den gemensamma handelspolitiken återfinns.

Eftersom det internationella samarbetet på det ekonomiska området åtminstone delvis omfattas av den gemensamma handelspolitiken, kan detta samarbete inte under beteckningen allmän ekonomisk politik undantas från gemenskapens behörighet.

6. Med hänsyn till den speciella karaktären hos EEG-fördragets bestämmelser om handelspolitiken, försåvitt de avser förbindelserna med tredje land och enligt artikel 113 grundar sig på begreppet en gemensam politik, är det inte möjligt att begränsa deras räckvidd mot bakgrund av de mera allmänna bestämmelserna om den ekonomiska politiken, som grundar sig på idén om enbart en samordning. Härav följer att när organisationen av gemenskapens ekonomiska förbindelser med tredje land kan få återverkningar för vissa av den ekonomiska politikens sektorer, såsom t.ex. gemenskapens försörjning med råvaror eller prispolitiken - vilket är fallet med regleringen av den internationella handeln med basprodukter - utgör detta inte anledning att utesluta de områdena från tillämpningsområdet för den gemensamma handelspolitikens regler. Likaså utgör det förhållandet att en produkt till följd av upprättandet av beredskapslager kan vara av politisk betydelse inte anledning att utesluta denna produkt från området för den gemensamma handelspolitiken.

7. Artiklarna 113 och 116 i EEG-fördraget leder båda till samma mål, försåvitt att deras syfte är förverkligandet av en gemensam politik i internationella ekonomiska förbindelser. Vad medlen härför beträffar grundar sig emellertid de två artiklarna på olika förutsättningar och innehåller därför skilda tillvägagångssätt. I enlighet med artikel 113 skall den gemensamma handelspolitiken fastställas av gemenskapen autonomt, dvs. gemenskapen skall som sådan handla genom sina egna institutioner. De avtal som tecknas med stöd av denna bestämmelse skall enligt artikel 114 "ingås i gemenskapens namn" och skall följaktligen förhandlas fram enligt de i dessa bestämmelser och artikel 228 föreskrivna förfarandena. Artikel 116 har däremot fått sin utformning med sikte på att medlemsstaterna skall uppträda gemensamt i sådana internationella organisationer i vilka gemenskapen inte deltar. I en sådan situation är medlemsstaternas samordnade och solidariska uppträdande i egenskap av medlemmar i de nämnda organisationerna det enda lämpliga tillvägagångssättet.

En avgränsning av tillämpningsområdet för å ena sidan artikel 113 och 114 i EEG-fördraget samt å andra sidan artikel 116, med avseende på gemenskapens och dess medlemsstaters deltagande i ett internationellt avtal om vilket det pågår förhandlingar inom ramen för en internationell organisation, går huvudsakligen ut på att slå fast om de inom denna ram företagna förhandlingarna är avsedda att leda till ett sådant avtal som avses i artikel 228, dvs. till ett åtagande som görs av folkrättssubjekt och som har bindande verkan. I ett sådant fall är det fördragets bestämmelser om förhandlingar om och ingående av avtal, med andra ord artiklarna 113, 114 och 228, som skall tillämpas och inte artikel 116.

8. Då fråga är om ett internationellt avtal som omfattas av handelspolitiken enligt artikel 113 i EEG-fördraget och som innehåller en förpliktelse att bidra till finansieringen av ett buffertlager, kan gemenskapens behörighet att förhandla om och ingå detta avtal vara beroende av systemet för finansieringen. Om kostnaderna för finansieringen skall påföras gemenskapens budget skall behörigheten tillkomma gemenskapen, men om kostnaderna direkt skall påföras medlemsstaternas budgetar är dessas deltagande tillsammans med gemenskapen nödvändigt.

Så länge som finansieringsfrågan inte har blivit löst skall medlemsstaterna tillåtas delta i avtalsförhandlingarna.

9. De "tillhörande territorier" som företräds av en medlemsstat i internationella förbindelser men som inte omfattas av EEG-fördragets tillämpningsområde, befinner sig i förhållande till gemenskapen i samma situation som tredje land. Till följd därav skall vad gäller den medlemsstat som företräder dessa territorier i internationella förbindelser, denna medlemsstats ställning i förhållande till ett avtal som skall ingås av gemenskapen bestämmas med utgångspunkt från att staten uppträder i två egenskaper: dels som medlem av gemenskapen, dels som de nämnda territoriernas företrädare internationellt. En sådan stats ställning som medlem av gemenskapen påverkas inte av att den agerar som internationell företrädare för de angivna territorierna. Det är emellertid i sistnämnda egenskap och inte i egenskap av medlemsstat i gemenskapen som staten i fråga har befogenhet att delta i avtalet. Denna särskilda ställning kan så-

ledes inte påverka avgörandet av frågan om avgränsningen av behörighetsområdena inom gemenskapen.