Choose the experimental features you want to try

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

E-handel – EU:s standardregler

E-handel – EU:s standardregler

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Direktiv 2000/31/EG – elektronisk handel i EU

SAMMANFATTNING

VILKET SYFTE HAR DIREKTIVET?

I direktivet fastställs standardregler för EU i vissa frågor som gäller elektronisk handel.

VIKTIGA PUNKTER

Dessa onlinetjänster omfattas av direktivet:

  • Nyhetstjänster (exempelvis nyhetswebbplatser).
  • Försäljning (böcker, finansiella tjänster, resetjänster osv.).
  • Reklam.
  • Yrkesrelaterade tjänster (advokater, läkare, fastighetsmäklare).
  • Underhållstjänster.
  • Grundläggande mellanhandstjänster (Internetåtkomst och överföring av och värdtjänster för information).
  • Gratistjänster finansierade av reklam, sponsring osv.

I direktivet fastställs principen att operatörer av dessa tjänster är underställda regelverket (i fråga om att ta upp och driva tjänsterna) endast i det EU-land där de har sitt registrerade huvudkontor – inte i det land där de servrar, e-postadresser eller brevlådor som de använder finns.

Ländernas regeringar måste se till att operatörerna offentliggör grundläggande information om sina verksamheter (namn, adress, organisationsnummer osv.) i permanent och lättillgänglig form.

Reklam

Ländernas regeringar måste säkerställa att vissa regler följs vid reklam, såsom följande:

  • Den ska klart kunna identifieras som reklam.
  • Personen eller företaget som ansvarar för den ska klart kunna identifieras.
  • Kampanjerbjudanden, spel eller tävlingar ska klart kunna identifieras, och villkoren ska vara lättillgängliga och presenteras i tydliga och enkla ordalag.

Spam

Icke begärd e-post (”spam”) måste också klart kunna identifieras. Företag som skickar ut e-postspam måste regelbundet konsultera och respektera ”opt-out”-register, dit personer som inte vill ha sådana e-postmeddelanden kan anmäla sig.

Onlineavtal

I alla EU-länder måste elektroniska avtal ges motsvarande rättsliga status som pappersavtal.

I sådana avtal måste även följande anges, i tydliga och förståeliga ordalag:

  • Vilka tekniska steg konsumenterna måste följa för att slutföra avtalet.
  • Om avtalet kommer att arkiveras av tjänsteleverantören eller inte och om konsumenterna kommer att kunna se det i ett senare skede.
  • Hur konsumenterna kan identifiera och korrigera skrivfel innan de gör sin beställning.
  • På vilka språk avtalet kan undertecknas.

Konsumenterna måste kunna spara och skriva ut avtal och allmänna villkor.

Se även direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter.

Onlinebeställningar

Dessa är bundna av följande krav:

  • Tjänsteleverantören måste bekräfta mottagande av beställningen utan onödigt dröjsmål och elektroniskt (e-post, annat elektroniskt meddelande).
  • Beställningen (eller mottagningsbekräftelsen) anses ha tagits emot när köparen (konsumenten) kan komma åt den.

Se även förordning (EU) 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster.

Verkställande av befintlig lagstiftning

I direktivet uppmuntras både till självreglering från operatorerna själva och till samregleringsinsatser ihop med regeringarna. Exempel på sådana är

  • uppförandekoder på EU-nivå,
  • onlinesystem för att lösa tvister utanför domstol, i synnerhet när säljaren och köparen finns i olika länder.

EU-länderna måste även tillhandahålla snabba, effektiva lösningar på rättsliga problem i onlinemiljön och säkerställa att straffåtgärderna är effektiva, proportionerliga och avskräckande.

Tjänsteleverantörernas ansvar

Leverantörer av onlinetjänster som agerar som leverantörer av enbart vidarebefordran, cachning eller värdtjänster är inte ansvariga för den information de överför eller är värd för, om de uppfyller vissa villkor. När det gäller leverantörer av värdtjänster är de undantagna från ansvar så länge som

  • de inte har faktisk kunskap om olaglig verksamhet eller information,
  • de, om de erhåller sådan kunskap eller medvetenhet, genast agerar för att ta bort informationen eller göra den oåtkomlig.

Ländernas regeringar kan inte ålägga dessa mellanhänder någon allmän skyldighet att övervaka den information de skickar eller lagrar, för att titta efter och förebygga olaglig verksamhet.

BAKGRUND

E-handelsdirektivet

RÄTTSAKT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”)

HÄNVISNINGAR

Rättsakt

Dag för ikraftträdande

Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna

Europeiska unionens officiella tidning

Direktiv 2000/31/EG

17.7.2000

16.1.2002

EGT L 178, 17.7.2000, s. 1–16

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1–11)

Senast ändrat 13.10.2015

Top