Interinstitutionellt avtal "Bättre lagstiftning"

EU-institutionerna förfogar över en mängd redskap för att förbättra och förenkla EU-lagstiftningen - kodifiering, omarbetning, självreglering, samreglering, konsekvensanalyser och samråd är några exempel. Genom detta interinstitutionella avtal åtar sig institutionerna att arbeta tillsammans för en bättre lagstiftning.

RÄTTSAKT

Interinstitutionellt avtal - "Bättre Lagstiftning".

SAMMANFATTNING

Det interinstitutionella avtalet rör Europaparlamentet, Europeiska unionens (EU) råd och kommissionen. Avtalet fastställer de allmänna principerna och formerna för samarbete mellan institutioner, till exempel under den lagstiftande processen. Avtalet har som mål att optimera utarbetandet och tillämpningen av unionens rätt.

Förbättra samarbetet mellan institutioner och öppenheten

De tre institutionerna enas för det första om att på ett bättre sätt samordna lagstiftningsarbetet. Det innebär att de i god tid informerar varandra om sina utkast och arbeten, exempelvis genom sina årliga lagstiftningsprogram eller genom att de synkroniserar behandlingen av gemensamma ärenden i sina förberedande organ.

De tre institutionerna åtar sig vidare att stärka öppenheten och medborgarnas tillgång till information, exempelvis genom att ge större spridning åt offentliga debatter, systematiskt använda sig av ny kommunikationsteknik, öka allmänhetens tillgång till EUR-Lex och hålla gemensamma presskonferenser när de nått en överenskommelse enligt det ordinarie lagstiftande förfarandet.

För varje lagstiftningsförslag ska kommissionen förklara och motivera sitt val av lagstiftningsinstrument och rättslig grund för Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska också se till att den föreslagna åtgärden är så enkel som möjligt, och att den är nödvändig.

Främja samreglering och självreglering

EU ska bara lagstifta om det är nödvändigt. Ibland kan det vara ändamålsenligt att utnyttja alternativa former av reglering som samreglering eller självreglering.

Samreglering innebär att man överlåter åt berörda parter inom ett område att se till att syftet med en rättsakt uppnås. Den grundläggande rättsakten ramar sålunda in och fastställer vidden av samreglering. De berörda parterna kan sedan sluta frivilliga avtal sinsemellan för att nå rättsaktens mål.

Självreglering innebär att ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer eller sammanslutningar ges möjlighet att sinsemellan och för egen räkning anta gemensamma riktlinjer på EU-nivå. Dessa riktlinjer kan till exempel vara i form av uppförandekodexar eller sektoriella avtal. De innebär i regel inte att EU:s institutioner ska ha intagit en viss ståndpunkt. Dessa behåller dock möjligheten att anta en rättsakt då det rör sig om ett område där EU har befogenhet.

Förbättra lagstiftningens kvalitet

De tre institutionerna åtar sig också att utforma en tydlig, enkel och effektiv lagstiftning. Kommissionen ska genomföra samråd innan lagstiftningen antas och offentliggöra resultatet av dessa samråd. Kommissionen ska fortsätta att genomföra konsekvensanalyser av viktiga lagstiftningsförslag för att bedöma de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna. Konsekvensanalyser bör också göras innan Europaparlamentet eller rådet antar betydande ändringar. För att förbättra texternas enhetlighet krävs en juridisk kontroll innan rättsakten slutligt antas.

Förbättra införlivandet och tillämpningen av EU-lagstiftningen

För att få medlemsstaterna att införliva EU-rätten korrekt och inom föreskrivna tidsfrister ska direktiven innehålla en bindande tidsfrist för införlivande, som inte får vara längre än två år. Kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande om en medlemsstat inte införlivar direktiven i tid. Kommissionen ska upprätta årsrapporter för bedömningen av hur direktiven har införlivats i de olika medlemsstaterna.

Förenkla lagstiftningen

Förenkling av lagstiftningen kan göras på flera olika sätt, till exempel genom upphävande av rättsakter som inte längre tillämpas eller kodifiering och omarbetning av rättsakter. Kodifiering innebär att de rättsakter som ingår i kodifieringen upphävs och ersätts med en enda rättsakt utan ändring av det sakliga innehållet i rättsakterna. Omarbetning innebär att man antar en ny rättsakt som innehåller de ändringar i sak som görs av en tidigare rättsakt och de bestämmelser i den rättsakten som är oförändrade. Den nya rättsakten ersätter och upphäver den tidigare.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Interinstitutionellt avtal av den 22 december 1998 om gemensamma riktlinjer för gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet [Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 73, 17.3.1999]. I detta interinstitutionella avtal fastställs riktlinjer för EU-lagstiftningens redaktionella kvalitet. Alla rättsakter ska till exempel utformas enligt en standardmall (titel, ingress, normativ del, bilagor). Rättsakternas innehåll ska vara kortfattat och enhetligt.

Interinstitutionellt avtal av den 20 december 1994 - Påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter [Europeiska gemenskapernas tidning C 102, 4.4.1996]. I detta interinstitutionella avtal erinras om att kodifiering inte innebär någon innehållsmässig förändring av de berörda akterna. Kommissionens förslag till kodifiering ska granskas av Europaparlamentet och rådet enligt ett påskyndat förfarande.

Interinstitutionellt avtal av den 28 november 2001 om en mer strukturerad användning av omarbetningstekniken för rättsakter [Europeiska gemenskapernas officiella tidning C 77, 28.3.2002]. I detta interinstitutionella avtal fastställs tekniken för omarbetning av rättsakter - en omarbetning ska föranledas av de motiv som uttryckligen anges i motiveringen. Det ska anges exakt vilka bestämmelser i den tidigare rättsakten som inte ändras.

Senast ändrat den 28.10.2011