Euron - Europas gemensamma valuta

Rättssäkerhet, särskilt för enskilda personer och företag, är absolut nödvändig när ett EU-land ersätter sin nationella valuta med euron. Dessa två delar av lagstiftningen garanterar den säkerheten för att ge en smidig övergång.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron.

Rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införandet av euron.

SAMMANFATTNING

Rättssäkerhet, särskilt för enskilda personer och företag, är absolut nödvändig när ett EU-land ersätter sin nationella valuta med euron. Dessa två delar av lagstiftningen garanterar den säkerheten för att ge en smidig övergång.

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGARNA?

De två förordningarna, rådets förordning (EG) nr 1103/97 och rådets förordning (EG) nr 974/98 (ändrad genom rådets förordning (EG) nr 2169/2005), utgör den rättsliga grunden för införandet av euron (den ekonomiska och monetära unionen - EMU). Den första omfattar frågor såsom omräkningskurser och förfaranden, kontraktstatus och betalningsinstruktioner. Den andra innehåller en tidsplan för övergången till euron. Bestämmelserna i förordningarna måste respekteras av alla EU-länder som inför euron.

HUVUDPUNKTER (FÖRORDNING (EG) 1103/97)

• Euron ersatte den europeiska valutaenheten ecu, vars värde var baserat på en korg av nationella valutor som tidigare hade använts för redovisningsändamål inom EU, den 1 januari 1999. Omräkningskursen för euro:ecu var 1:1.
• Euron är uppdelad i 100 underenheter. Dessa kallas cent eller benämns med andra begrepp som ofta används i det berörda landet.
• Kontinuiteten för avtal och alla juridiska avtal och förpliktelser som innehåller hänvisning till en nationell valuta påverkas inte av införandet av euron.
• Omräkningskurserna för de nationella valutorna i euro omfattar sex siffror. De får inte avrundas uppåt eller nedåt.
• All omräkning från en nationell valuta till en annan måste ske via euron.

HUVUDPUNKTER (FÖRORDNINGARNA (EG) NR 974/98 OCH (EG) NR 2169/2005)

• Från och med införandet av euron ska valutan i de deltagande EU-länderna vara euron.
• Det får vara en övergångsperiod mellan den dag då euron antas och det faktiska övergångsdatumet då eurosedlar och euromynt sätts i omlopp av Europeiska centralbanken och den eller de nationella centralbankerna för att ersätta landets valuta.
• Övergångsperioden får pågå i högst tre år, men kan vara så kort som möjligt och även ingen tid alls om de två datumen infaller på samma dag. De länder som nyligen har infört euron har inte använt någon övergångsperiod.
• Under utfasningsperioden får nya juridiska dokument hänvisa till den nationella valutan i upp till ett år för att underlätta övergången.
• Eventuella hänvisningar till nationella valutor i juridiska dokument efter övergången anses automatiskt vara i euro.
• När både nationella sedlar och eurosedlar och mynt används parallellt kan allmänheten växla de förra mot de senare utan kostnad upp till vissa övre gränser.
• Nationella sedlar och mynt förblir lagliga betalningsmedel i det berörda landet i högst sex månader efter kontantövergången, men regeringen kan förkorta den perioden.
• Därefter kan de bytas mot euro enligt de förfaranden som föreskrivs i nationell lagstiftning och praxis.

Förordning (EG) nr 974/98 reglerade införandet av euron och anpassades av förordning (EG) nr 2169/2005 för att förbereda för utvidgningen av euroområdet. (En sammanfattning om samma ämne beskriver hur övergången till euron fungerar i praktiken).

EURO-ANVÄNDARE

Österrike, Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Spanien (sedan 1999), Grekland (2001), Slovenien (2007), Cypern och Malta (2008), Slovakien (2009), Estland ( 2011), Lettland (2014) och Litauen (2015).

Mer information finns på webbplatsen för Europeiska kommissionens generaldirektorat för ekonomi och finans och publikationen från detta generaldirektorat.

Senast ändrat 10.09.2015