Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget)

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Parisfördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)

VILKET SYFTE HADE FÖRDRAGET?

• Genom det upprättades Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) där sex länder (Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna) gick ihop för att organisera fri rörlighet för kol och stål och frigöra tillgången till produktionskällorna.
• Ett viktigt inslag var att upprätta en gemensam Hög myndighet för att
  • ha tillsyn över marknaden,
  • övervaka efterlevnaden av konkurrensreglerna,
  • säkerställa öppen prissättning.
• EKSG-fördraget var ursprunget till EU-institutionerna som vi känner dem idag. EKSG skapades 1951, i efterdyningarna av andra världskriget, och utgjorde det första steget mot europeisk integration.

VIKTIGA PUNKTER

Mål

Syftet med fördraget var, som det stod i dess artikel 2, att genom den gemensamma marknaden för kol och stål bidra till ekonomisk expansion, sysselsättning och bättre levnadsstandard. Institutionernas uppgift var således att säkra en jämn försörjning av kol och stål till den gemensamma marknaden genom att tillförsäkra alla förbrukare lika tillgång till produktionen, se till att lägsta möjliga priser fastställdes och förbättra arbetsvillkoren. Samtidigt skulle den internationella handeln utvecklas och produktionen moderniseras.

För att upprätta den gemensamma marknaden fastställdes i fördraget fri rörlighet för produkter utan tullar och avgifter. I fördraget förbjöds också diskriminerande åtgärder och förfaranden, statliga subventioner, statligt stöd eller pålagor samt restriktiva förfaranden.

Struktur

Fördraget var uppdelat i fyra avdelningar:

• 1.

  Europeiska kol- och stålgemenskapen.

• 2.

  Gemenskapens institutioner.

• 3.

  Ekonomiska och sociala regler.

• 4.

  Allmänna regler.

Det innehöll också

• två protokoll, ett om domstolen och ett annat om EKSG:s förbindelser med Europarådet, samt
• en konvention om övergångsreglerna, som behandlade genomförandet av fördraget, förbindelserna med länder utanför EKSG och allmänna skyddsåtgärder.

Institutioner

Genom fördraget inrättades en Hög myndighet, en gemensam församling, ett ministerråd och en domstol. EKSG hade status som juridisk person.

• Höga myndigheten, föregångaren till dagens Europeiska kommissionen, var ett oberoende verkställande kollegium vars uppgift var att genomföra de mål som fastställdes i fördraget och verka i EKSG:s allmänna intresse. Det bestod av nio ledamöter (varav inte fler än två fick vara av samma nationalitet) utsedda på sex år. Höga myndigheten var en överstatlig instans med befogenhet att fatta beslut. Den hade tillsyn över
  • modernisering och förbättring av produktionen,
  • försörjning av produkter under identiska förhållanden,
  • utveckling av en gemensam exportpolitik,
  • förbättring av arbetsvillkoren i kol- och stålindustrin.

Höga myndigheten fattade beslut och avgav rekommendationer och yttranden. Den assisterades av en rådgivande kommitté (föregångaren till dagens Europeiska ekonomiska och sociala kommittén) som bestod av representanter för tillverkare, arbetstagare, konsumenter och återförsäljare.

• Den gemensamma församlingen, föregångaren till dagens Europaparlamentet, utgjordes av 78 ledamöter, som var representanter för sina nationella parlament. Västtyskland, Frankrike och Italien hade 18 ledamöter vardera, Belgien och Nederländerna 10 och Luxemburg 4. Församlingen hade enligt fördraget en kontrollfunktion.
• Rådet, föregångaren till dagens Europeiska unionens råd, bestod av sex representanter för de nationella regeringarna. Ordförandeskapet i rådet roterade mellan varje EKSG-land var tredje månad. Dess uppgift var att sammanjämka Höga myndighetens insatser och regeringarnas allmänna ekonomiska politik. Viktiga beslut som fattades av Höga myndigheten krävde rådets samtycke.
• Domstolen, föregångaren till Europeiska unionens domstol, bestod av sju domare som utsågs för sex år genom överenskommelse mellan EKSG-ländernas regeringar. Den såg till att fördraget tolkades och genomfördes korrekt.

Uppgifter

• För att fullfölja sina mål gjorde EKSG följande:
  • Samlade information från företag och förbund inom kol- och stålbranschen.
  • Samrådde med de olika parterna (kol- och stålföretag, arbetstagare etc.).
  • Hade befogenheter att utföra kontroller för att kontrollera informationen man fick del av.
• När kol- och stålföretagen inte respekterade dessa befogenheter, kunde Höga myndigheten ålägga böter (max 1 % av årsomsättningen) och vite (5 % av den genomsnittliga dagliga omsättningen för varje dags försening).
• Utifrån den information man fick in gjorde Höga myndigheten i ordning prognoser för att vägleda de inblandades verksamheter och avgöra hur EKSG skulle agera. För att komplettera uppgifterna från företag och sammanslutningar genomförde EKSG också själv undersökningar av pris- och marknadsutvecklingen.

Finansieringsaspekter

• EKSG:s budget finansierades genom avgifter på kol- och stålproduktionen och genom upplåning. Avgifterna skulle täcka administrationskostnader, omskolningsbidrag utan återbetalningsskyldighet och utgifter för främjande av teknisk och ekonomisk forskning. Upplånade pengar fick endast användas för att bevilja ytterligare lån.
• På investeringsområdet kunde EKSG förutom att bevilja lån också ge företagen garantier för lån hos tredjepart. EKSG hade också vägledande befogenheter när det gäller investeringar som den inte finansierade själv.

Produktion

EKSG spelade främst en indirekt och sekundär roll genom samarbetet med regeringarna och genom prismässiga och handelspolitiska insatser. Om efterfrågan sjönk eller om det rådde varubrist kunde dock Höga myndigheten vidta direkta åtgärder genom att införa ett kvoteringssystem för att på ett organiserat sätt begränsa produktionen eller genom att i en bristsituation fastställa prioriteringar för förbrukningen och även för resursfördelning och export av gemenskapens tillgångar i tillverkningsprogrammen.

Prisfixering och konkurrens

• Fördraget förbjöd metoder som orsakade diskriminering på grund av pris, illojal konkurrens och diskriminerande förfaranden som innebär att olika villkor tillämpades vid jämförbara affärstransaktioner. Dessa regler gällde också inom transportområdet.
• Under vissa omständigheter, t.ex. om det var fråga om en uppenbar kris, kunde Höga myndigheten fastställa maximi- eller miniminivåer för priserna inom EKSG eller gentemot tredjeland.
• För att säkerställa att den fria konkurrensen respekterades skulle Höga myndigheten underrättas om alla åtgärder som medlemsstaterna vidtog som skulle kunna hindra den. Dessutom tog fördraget särskilt upp tre fall då konkurrensen skulle kunna störas:
  • Karteller.
  • Företagskoncentrationer.
  • Missbruk av en dominerande ställning.

Höga myndigheten hade befogenhet att upplösa karteller och företagssammanslutningar om dessa direkt eller indirekt förhindrade, inskränkte eller snedvred den normala konkurrensen.

Aspekter för arbetstagare

• EKSG-länderna bestämde själva hur lönenivån för arbetstagare skulle fastställas, men Höga myndigheten hade i vissa fall rätt att ingripa om lönerna var onormalt låga eller om de sänktes.
• Höga myndigheten kunde godkänna finansiella bidrag till program för att avhjälpa de tekniska framstegens negativa effekter på arbetskraften inom industrin (gottgörelse, penningbidrag och omskolning).
• När det gällde den kvalificerade arbetskraftens rörlighet måste EKSG-länderna ta bort anställningsrestriktioner utifrån nationalitet. För övriga arbetstagarkategorier, och i händelse av brist på denna typ av arbetskraft, uppmanades länderna att göra nödvändiga anpassningar av sina immigrationsbestämmelser för att det skulle gå att anställa arbetstagare från andra länder.

Handelspolitik

• Fördraget innehöll också bestämmelser om EKSG:s handelspolitik gentemot länder utanför EKSG. Även om medlemsstaternas regeringar behöll de flesta befogenheterna på det handelspolitiska området övertog EKSG vissa av dem. Detta gällde bl.a. befogenheten att fastställa minimala och maximala tullsatser och kontrollera beviljandet av import- och exportlicenser. EKSG hade också rätt att hållas underrättad om handelsavtal gällande kol och stål.
• Höga myndigheten kunde också ingripa i händelse av dumpning, dvs. om kol- och stålföretag utanför EKSG:s jurisdiktion använde sig av konkurrensmedel som stred mot fördraget och om importen ökade i så hög grad att den allvarligt kunde hota EKSG:s produktion.

VILKEN PERIOD GÄLLDE FÖRDRAGET FÖR?

Fördraget gällde från och med 1952, det var giltigt i 50 år och löpte ut 2002. Den gemensamma marknaden som skapades genom fördraget öppnades för kol, järnmalm och järnskrot den 10 februari 1953 och för stål den 1 maj 1953.

BAKGRUND

• Innan fördraget löpte ut ändrades det vid olika tillfällen genom följande fördrag:
  • Fusionsfördraget (Bryssel 1965) – där ministerråden för EKSG, Europeiska europeiska gemenskapen (EEG) och Euratom slogs samman.
  • Fördrag om ändring av vissa finansiella bestämmelser (1970 och 1975).
  • Grönlandsfördraget (1984).
  • Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget, Maastricht 1992).
  • Europeiska enhetsakten (1986).
  • Amsterdamfördraget (1997).
  • Nicefördraget (2001).
  • Anslutningsfördrag (1972 (Danmark, Irland och Storbritannien (1)), 1979 (Grekland), 1985 (Spanien och Portugal) och 1994 (Österrike, Finland och Sverige).
• När EKSG-fördraget löpte ut införlivades bestämmelser för kol- och stålsektorerna i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskapen, Romfördraget.
• Ett protokoll om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla och om kol- och stålforskningsfonden fogades till Nicefördraget. I protokollet fastställs att EKSG:s alla tillgångar och skulder ska överföras till Europeiska gemenskapen. Nettovärdet av dessa tillgångar och skulder ska användas till forskning inom sektorer med anknytning till kol- och stålindustrin.
• I februari 2003 fattades beslut om åtgärder som är nödvändiga för att genomföra artiklarna i protokollet, de ekonomiska riktlinjerna och artiklarna om kol- och stålforskningsfonden.

HUVUDDOKUMENT

Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen

Senast ändrat 11.12.2017

---

(1) Den 1 februari 2020 lämnar Storbritannien EU och blir ett tredjeland (land utanför EU).