Behörighet, erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I)

Förordningen handlar om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom länderna i Europeiska unionen (EU).

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [Se ändringsrättsakt(er)].

SAMMANFATTNING

I förordningen fastställs domstolars behörighet när det gäller privaträtt. Enligt förordningen ska en dom som har meddelats i ett Europeiskt medlemsland (EU) erkännas i de andra medlemsländerna utan att något särskilt förfarande behöver användas utom i tvistiga fall. En verkställighetsförklaring bör utfärdas efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna för att vägra verkställighet enligt förordningen föreligger. Förordningen tar emellertid inte upp skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor och inte heller följande:

• fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente;
• konkurs, ackord och liknande förfaranden;
• social trygghet;
• skiljeförfarande.

Allmänna bestämmelser om domstols behörighet

Den grundläggande principen är att talan ska väckas vid domstol i det medlemsland där svaranden bor, oberoende av det land i vilket han är medborgare. Svarandens hemvist bestäms enligt lagen i det medlemsland där talan har väckts. Om en part inte bor i det medlemsland där talan är väckt ska domstolen för att avgöra om parten har hemvist i ett annat medlemsland, tillämpa lagen i detta land . För juridiska personer och bolag bestäms hemvisten utifrån orten för deras stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. För en trust avgörs hemvisten av den domstol där talan är väckt, varvid den ska tillämpa det egna landets internationella privaträtt .

Att väcka talan i ett annat medlemsland

Frånsett grundprincipen om behöriga domstolar kan talan i vissa fall väckas vid domstol i ett annat medlemsland. Enligt förordningen gäller detta följande behörighetsområden: särskild eller exklusiv behörighet, behörighet vid försäkringstvister, konsumenttvister och tvister om anställningsavtal.

Domstolarnas särskilda behörighet gäller bland annat vid talan som avser:

• avtal (som i allmänhet väcks vid domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser);
• underhållsskyldighet (som i allmänhet väcks domstolen på den ort där den underhållsberättigade är bosatt);
• skadestånd utanför avtalsförhållanden (som väcks vid domstolen i den ort där skadan inträffade).

Vid försäkringstvister kan talan väckas mot försäkringsgivaren vid domstolarna i det medlemsland där han har sin hemvist, eller i det medlemsland där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare. Beträffande ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom kan talan mot försäkringsgivaren väckas vid domstolen på den ort där skadan inträffade.

Förordningen innehåller också bestämmelser för behörighet vid konsumenttvister. Konsumenter är personer som ingår avtal med en näringsidkare för ändamål utanför konsumentens affärsverksamhet eller yrkesverksamhet. Bestämmelserna omfattar avtal som ingåtts mellan konsumenter och personer som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet på Europeiska unionens territorium med undantag för transportavtal, utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat. Med undantag för fall då avtalen gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster, lån som ska återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit. Konsumenten garanteras detta skydd bara om näringsidkaren bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i det medlemsland där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till det medlemslandet. Konsumenten får väcka talan vid domstolarna i det medlemsland där svaranden har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten (käranden) har hemvist. Näringsidkaren får väcka talan mot en konsument endast vid domstolarna i det medlemsland där konsumenten har sin hemvist.

En arbetstagare kan väcka talan gällande ett anställningsavtal mot sin arbetsgivare antingen vid domstolarna i det medlemsland där arbetsgivaren har sin hemvist eller vid domstolarna i ett annat medlemsland där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete. Om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land kan talan väckas vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts har sitt säte. Om en arbetsgivare inte har hemvist i ett medlemsland men har en filial, agentur eller annan etablering där ska han anses ha hemvist i det medlemslandet. En arbetsgivare får väcka talan mot en arbetstagare endast vid domstolarna i det medlemsland där arbetstagaren har hemvist.

Enligt förordningen har följande domstolar exklusiv behörighet oberoende av parternas hemvist när talan avser:

• sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom (domstolen i det medlemsland där egendomen är belägen);
• giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller beslut av deras organ (domstolen där den juridiska personen har sitt säte);
• giltigheten av inskrivningar i offentliga register (domstolarna i det medlemsland där registret förs);
• registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter (domstolarna i det medlemsland där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum på grund av bestämmelserna i en unionsrättsakt en internationell konvention);
• verkställighet av domar (domstolarna i det medlemsland där domen verkställs).

Om parterna, varav minst en har hemvist i ett EU-medlemsland, har träffat ett avtal om val av domstol vid en eventuell tvist ska de domstolar som utvalts av parterna vara behöriga. Förordningen föreskriver vissa formaliteter för ett sådant avtal om behörighet; det ska vara skriftligt eller i en form som överensstämmer med praxis som parterna utbildat mellan sig eller, i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna känner till.

Dessutom anges särskilda regler i fall med flera svarande, återgångskrav, genkäromål samt mål som rör avtal och som är förenade med ett annat mål om sakrätt till fast egendom.

Förordningen omfattar också regler för litispendens och mål som har samband med varandra.

Erkännande och verkställighet

En dom som har meddelats i ett medlemsland ska erkännas i övriga medlemsländer utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. I förordningen avses med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i ett medlemsland oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet. Den utländska domen får aldrig omprövas i sak.

En dom ska inte erkännas om:

• ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i det medlemsland där domen görs gällande;
• stämningsansökan inte har delgivits svaranden i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att denne ska kunna förbereda sitt svaromål;
• den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i det medlemsland där domen görs gällande;
• den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i ett annat medlemsland eller i ett tredje land mellan samma parter och rörande samma sak.

En domstol får låta handläggningen av ett mål vila om det i en dom som har meddelats i ett annat medlemsland har sökts ändring genom anlitande av ordinära rättsmedel.

En dom ska verkställas i ett annat medlemsland sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där. Båda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.

Ersättning för Brysselkonventionen från 1968

Förordningen ersätter Brysselkonventionen från 1968 som var tillämplig mellan medlemsländerna innan förordningen trädde i kraft, utom för de territorier i medlemsländerna som omfattas av Brysselkonventionens territoriella tillämpningsområde och som inte omfattas av förordningen i enlighet med artikel 299 i EG-fördraget som inrättade den Europeiska gemenskapen (numera artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). I förordningen anges många andra konventioner, fördrag och avtal som har slutits mellan medlemsländerna och som ersätts av denna.

När förordningen trädde i kraft fortsatte domstols behörighet mellan Danmark och de övriga medlemsländerna att regleras genom Brysselkonventionen från 1968. Detta undantag för Danmark grundas på protokoll nr 5 om Danmarks ställning från 1997 som bifogas fördrage (nu protokoll nr 22). Den 19 oktober 2005 undertecknade EU ett avtal med Danmark om att utvidga bestämmelserna i förordningen till att även gälla Danmark. Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område godkändes på unionens vägnar genom ett rådsbeslut 2006/325/EG. Avtalet med Danmark trädde i kraft den 1 juli 2007.

Storbritannien och Irland har framfört sitt önskemål att delta i antagandet och tillämpningen av förordningen, vilket de har möjlighet till enligt protokollet som är fogat till fördragen.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rapport från Kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 21 april 2009 för tillämpning av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område [ COM(2009) 174 slutlig – ej offentliggjord i EUT].

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 maj 2003 om domstolars behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål av föräldraansvar [EUT L 338, 23.12.2003].

Förordningen omfattar mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap samt alla frågor som rör föräldraansvar. Den omfattar däremot inte mål om underhållsskyldighet som i stället regleras av förordning (EG) nr 4/2009.

Avtal mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [EUT L 251, 21.9.2013].

I detta avtal finns en förteckning över de behöriga danska myndigheterna som hanterar de frågor som täcks i de två förordningarna. Detta är en följd av Danmarks meddelande till kommissionen om sin avsikt att genomföra rådets förordning (EG) nr 4/2009 i den mån den ändrar förordning (EG) nr 44/2001 och genomförandeförordning (EU) nr 1142/2011 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Senast ändrat den 07.04.2014