This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Våldsoffer, främst de som utsätts för våld i hemmet och för förföljelse, kan få samma skydd mot gärningsmän i alla EU-länder.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor
Våldsoffer, främst de som utsätts för våld i hemmet och för förföljelse, kan få samma skydd mot gärningsmän i alla EU-länder.
Genom förordningen införs en enkel process för intyg som gör att en förbuds- eller skyddsorder eller ett besöksförbud som utfärdas i ett EU-land snabbt och enkelt erkänns i hela EU.
Den fungerar parallellt med direktiv 2011/99/EU, där en mekanism inrättas som gör att personer som har en skyddsorder i ett EU-land kan begära en europeisk skyddsorder och på så sätt få skydd i hela EU.
Om en skyddad person vill få skydd i ett annat EU-land måste han eller hon uppvisa följande information för den behöriga myndigheten i det EU-landet:
Intygets giltighet i andra EU-länder är begränsad till tolv månader från och med utfärdandedatum, även om skyddsordern är giltig under längre tid.
Personen som är orsak till fara ska, när så är möjligt, meddelas om skyddsordern för att intyget ska utfärdas i enlighet med lagen i ursprungslandet. Personen ska även uppmärksammas på att intyget har utfärdats och när det träder i kraft.
I fall då sakuppgifter i intyget behöver justeras för att ordern ska få full verkan i EU-landet det gäller, ska detta göras i enlighet med det landets lagstiftning. Personen som är orsak till fara måste informeras om denna justering.
Erkännande eller verkställighet kan vägras genom en ansökan från personen som är orsak till risken om det
Från den 11 januari 2015.
Mer information finns här:
Rättsakt |
Dag för ikraftträdande |
Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna |
Europeiska unionens officiella tidning |
Förordning (EU) nr 606/2013 |
19.7.2013 |
- |
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 21.12.2011, s. 2-18)
Senast ändrat 10.06.2015