52014DC0326

1. RAPPORTENS SYFTE

Enligt artikel 140.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) ska kommissionen och Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag[1], rapportera till rådet om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. De senaste konvergensrapporter från kommissionen och ECB som berör alla medlemsstater med undantag antogs i maj 2012[2].

Konvergensrapporten 2014 omfattar följande åtta medlemsstater med undantag: Bulgarien, Kroatien, Litauen, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern[3]. En mer ingående bedömning av konvergenssituationen i dessa medlemsstater finns i en teknisk bilaga till denna rapport (SWD(2014) 177). Vid tidpunkten för konvergensrapporten 2012 hade medlemsstaterna kommit olika långt i fråga om konvergensen, i det att flera av dem genomförde betydande justeringar av tidigare ackumulerade makroekonomiska obalanser, mot bakgrund av den ekonomiska och finansiella krisen. Den nuvarande granskningen äger rum under yttre förhållanden som fortfarande är svåra, dock med en generellt starkare återhämtning i medlemsstaterna med undantag och gynnsammare riskbedömning hos finansmarknaderna.

Rapporterna utarbetas av kommissionen och ECB på grundval av artikel 140.1 i EUF-fördraget. Enligt den artikeln ska rapporterna omfatta en granskning av i vilken utsträckning ett lands nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i EUF-fördraget och stadgan för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska centralbanken (nedan kallad ECBS/ECB-stadgan). I rapporterna ska också granskas om en hög grad av varaktig konvergens har uppnåtts i den berörda medlemsstaten sett till konvergenskriterierna (prisstabilitet, offentliga finanser, växelkursstabilitet, långfristig räntenivå), och med beaktande av ett flertal andra faktorer som anges i artikel 140.1 sista stycket i EUF-fördraget. De fyra konvergenskriterierna anges närmare i ett protokoll som är fogat till fördragen (protokoll nr 13 om konvergenskriterier).

Den ekonomiska och finansiella krisen tillsammans med statsskuldkrisen nyligen i euroområdet har visat att det finns brister i systemet för ekonomisk styrning i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och att dess befintliga instrument behöver användas på ett mer heltäckande sätt. Sedan dess har en allmän skärpning av den ekonomiska styrningen i unionen ägt rum, med målet att säkerställa en varaktigt fungerande ekonomisk och monetär union. Konvergensbedömningen är således kopplad till den bredare ”europeiska planeringsterminen”, som är en integrerad och framåtblickande metod för att analysera de ekonomipolitiska problem som EMU måste hantera för att säkerställa finanspolitisk hållbarhet, konkurrenskraft, stabilitet på finansmarknaderna och ekonomisk tillväxt. De viktigaste innovationerna när det gäller reformeringen av styrningen, som innebär en förstärkt bedömning av varje medlemsstats konvergensframsteg och deras hållbarhet, innefattar bland annat den skärpning av förfarandet vid alltför stora underskott som skedde genom 2011 års reform av stabilitets- och tillväxtpakten och de nya instrumenten inom området för övervakning av makroekonomiska obalanser. I synnerhet tar denna rapport hänsyn till bedömningen av konvergensprogrammen från 2014 och slutsatserna i rapporten om förvarningsmekanismen inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser[4].

Konvergenskriterier

Granskningen av huruvida den nationella lagstiftningen, inklusive stadgan för den nationella centralbanken, är förenlig med artikel 130 och med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget omfattar en bedömning av efterlevnaden av förbudet mot monetär finansiering (artikel 123) och förbudet mot positiv särbehandling (artikel 124), förenligheten med Europeiska centralbankssystemets mål (artikel 127.1) och uppgifter (artikel 127.2) och andra aspekter som avser integreringen av den nationella centralbanken i Europeiska centralbankssystemet vid tidpunkten för införandet av euron.

Prisstabilitetskriteriet definieras på följande sätt i artikel 140.1 första strecksatsen i EUF-fördraget: ”En hög grad av prisstabilitet […] ska framgå av att inflationstakten ligger nära den i de högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.”

I artikel 1 i protokollet om konvergenskriterier anges vidare att kriteriet ”om prisstabilitet […] innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen ska uppvisa en hållbar prisutveckling och en genomsnittlig inflationstakt som inte med mer än 1,5 procentenheter överstiger inflationstakten i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Inflationen ska mätas med hjälp av konsumentprisindex på en jämförbar grund, med beaktande av skillnader i nationella definitioner.”[5] Hållbarhetskravet innebär att en tillfredsställande inflationstakt främst ska kunna hänföras till utvecklingen av kostnader för insatsvaror och andra faktorer som påverkar prisutvecklingen i strukturellt hänseende, snarare än att den beror på tillfälliga faktorer. I konvergensgranskningen ingår därför en bedömning av de faktorer som inverkar på inflationsutsikterna och den kompletteras av en hänvisning till kommissionens senaste inflationsprognos[6]. En bedömning görs också av huruvida landet de närmaste månaderna verkar kunna uppnå referensvärdet.

Referensvärdet för inflationen beräknades i april 2014 till 1,7 %, med Lettland, Portugal och Irland som de tre medlemsstater som har "uppnått de bästa resultaten"[7].

Det är befogat att till medlemsstaterna med bäst resultat inte räkna de länder vars inflationstakter inte kan ses som ett meningsfullt referensvärde för andra medlemsstater[8]. Sådana avvikare identifierades tidigare i konvergensrapporterna för 2004, 2010 och 2013[9]. I dagens läge är det befogat att betrakta Bulgarien, Cypern och Grekland som avvikare, eftersom deras inflationstakter i stor utsträckning avviker från genomsnittet i euroområdet och inbegripandet av dessa länder oskäligt skulle inverka på referensvärdet och därigenom på kriteriets rimlighet[10]. När det gäller Cypern och Grekland berodde den negativa inflationen i huvudsak på de stora justeringsbehoven och ekonomiernas exceptionella situation. I Bulgarien var orsaken en ovanligt stark kombination av inflationsdämpande faktorer, bland annat en god skörd, sänkningar av reglerade energipriser och sjunkande importpriser. För beräkningen av referensvärdet används mot denna bakgrund Lettland, Portugal och Irland, dvs. de medlemsstater som därefter har de lägsta genomsnittliga inflationstakterna.

Konvergenskriteriet angående de offentliga finanserna definieras i artikel 140.1 andra strecksatsen i EUF-fördraget på följande sätt: ”En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn; detta ska framgå av att den offentliga sektorns finanser inte uppvisar ett alltför stort underskott enligt bestämmelserna i artikel 126.6.” Dessutom anges i artikel 2 i protokollet om konvergenskriterier att kriteriet innebär att ”medlemsstaten vid tidpunkten för granskningen inte får vara föremål för något beslut av rådet enligt artikel 126.6 i nämnda fördrag om att ett alltför stort underskott föreligger”. Som en del av den allmänna förstärkningen av den ekonomiska styrningen i EMU skärptes under 2011 sekundärrätten om offentliga finanser, bland annat genom nya förordningar om ändring av stabilitets- och tillväxtpakten[11].

I artikel 140.1 tredje strecksatsen i EUF-fördraget anges växelkurskriteriet som ett ”iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till euron”.

I artikel 3 i protokollet om konvergenskriterier föreskrivs följande: ”Kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism […] innebär att kursrörelserna för en medlemsstats valuta ska ha legat inom det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren före granskningen. Särskilt ska medlemsstaten inte på eget initiativ ha devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till euron under denna period.”[12]

Den aktuella tvåårsperioden för bedömning av växelkursens stabilitet i den här rapporten sträcker sig från och med den 16 maj 2012 till och med den 15 maj 2014. I sin bedömning av växelkursens stabilitet tar kommissionen hänsyn till utvecklingen för hjälpindikatorer som valutareserven och kortfristiga räntor samt den roll som politiska åtgärder, däribland valutamarknadsinterventioner och i relevanta fall internationellt finansiellt stöd, har spelat för att upprätthålla växelkursstabiliteten.

Enligt artikel 140.1 fjärde strecksatsen i EUF-fördraget krävs ”varaktighet i den konvergens som en medlemsstat med undantag har uppnått och i dess deltagande i växelkursmekanismen, såsom det kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån”. I artikel 4 i protokollet om konvergenskriterier anges också att kriteriet ”om konvergens i räntesatserna […] innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen ska ha haft en genomsnittlig långfristig nominell räntesats som inte med mer än två procentenheter överstiger motsvarande räntesats i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Räntesatserna ska beräknas på grundval av långfristiga statsobligationer eller jämförbara värdepapper, med beaktande av skillnader i nationella definitioner.”

Referensvärdet för räntenivån beräknades till 6,2 % i april 2014[13].

Enligt artikel 140.1 i EUF-fördraget ska ytterligare faktorer som är relevanta för ekonomisk integration och konvergens granskas. Bland dessa ytterligare faktorer ingår integreringen av finans- och produktmarknader, utvecklingen av bytesbalansen samt utvecklingen av enhetsarbetskostnader och andra prisindex. De senare ingår i bedömningen av prisstabilitet. Dessa ytterligare faktorer är viktiga indikatorer på att integreringen av en medlemsstat i euroområdet skulle kunna fungera utan svårigheter och vidgar bilden av konvergensens varaktighet.

2. BULGARIEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Bulgarien inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt lagen om centralbanken – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Det finns oförenligheter och brister när det gäller centralbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och centralbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron i fråga om de uppgifter som anges i artikel 127.2 i EUF-fördraget och artikel 3 i ECBS/ECB-stadgan.

Bulgarien uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var -0,8 %, vilket är långt under referensvärdet 1,7 %. Den beräknas ligga långt under referensvärdet under kommande månader.

Den årliga HIKP-inflationen sjönk från en toppnivå i september 2012 och var negativ under andra halvåret 2013 och under de första månaderna av 2014. Inflationen sjönk på bred nivå, men de främsta faktorerna var minskande importpriser, sänkningar av reglerade energipriser och en god skörd. I april 2014 låg den årliga HIKP-inflationen på -1,3 %.

Inflationen beräknas stiga långsamt under andra halvåret 2014, till följd av avtagande baseffekter från den gynnsamma energi- och livsmedelsprisutvecklingen. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas således den årliga genomsnittliga inflationen uppgå till ‑0,8 % under 2014 och 1,2 % under 2015. Den relativt låga prisnivån i Bulgarien (47 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns ett betydande utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Bulgarien uppfyller kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas inte av något rådsbeslut om att de offentliga finanserna har ett alltför stort underskott. Underskottet i den offentliga sektorns finanser minskade från 2,0 % av BNP 2011 till 0,8 % av BNP 2012, med stöd av en högre intäktskvot. Underskottet motsvarade 1,5 % av BNP 2013 och enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas det, vid oförändrad politik, öka till 1,9 % av BNP under 2014 och sjunka något till 1,8 % av BNP under 2015, med stöd av den ekonomiska återhämtningen. Den offentliga bruttoskuldkvoten låg på en fortsatt låg nivå under 2013 (18,9 % av BNP) och beräknas öka till 23,1 % av BNP under 2014 och minska något till 22,7 % av BNP under 2015.

Bulgarien uppfyller inte växelkurskriteriet. Bulgariens lev deltar inte i ERM II. Landets centralbank prioriterar främst prisstabilitet genom att förankra växelkursen i ett sedelfondssystem. Bulgarien införde sitt sedelfondssystem den 1 juli 1997, då växelkursen låstes till den tyska marken och senare till euron. Ytterligare indikatorer, t.ex. valutareservens och de kortfristiga räntornas utveckling, tyder på att investerarnas riskbedömning i fråga om Bulgarien är fortsatt gynnsam. Betydande officiella valutareserver fortsätter att backa upp sedelfondssystemet. Under den tvååriga bedömningsperioden var växelkursen helt stabil i förhållande till euron, i linje med sedelfondssystemets funktion.

Bulgarien uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 3,5 %, vilket är långt under referensvärdet 6,2 %. Den låg också under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den sjönk från en nivå på över 5 % i början av 2012 till omkring 3,5 % i mitten av 2013. Avkastningsdifferensen gentemot euroområdets långfristiga referensobligationer[14] minskade avsevärt under andra halvåret 2012, genom att avkastningen på bulgariska obligationer minskade i takt med att trycket på regionens finansmarknader avmattades. Differensen gentemot den tyska referensobligationen ökade något till omkring 200 punkter i början av 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Saldot i utrikesaffärerna uppvisade ett stort överskott 2013. Handelsbalansen försämrades något mellan 2011 och 2013, men detta uppvägdes mer än väl av förbättringar i fråga om faktorinkomstbalansen och löpande transfereringar. Landets ekonomi är väl integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Bulgarien sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är väl integrerad i EU:s, särskilt genom ett stort utländskt ägande i landets banksystem. Inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser omfattades Bulgarien av en fördjupad granskning, där det konstaterades att landet fortfarande hade makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och politiska åtgärder.

3. TJECKIEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Tjeckien inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt det tjeckiska nationalrådets lag nr 6/1993 Coll. om centralbanken – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Oförenligheterna rör centralbankens oberoende och integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron, när det gäller centralbankens mål och ECBS-uppgifterna enligt artikel 127.2 i EUF-fördraget och artikel 3 i ECBS/ECB-stadgan. Förordningen om centralbanken uppvisar också brister i fråga om förbudet mot monetär finansiering och ECBS uppgifter.

Tjeckien uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 0,9 %, vilket ligger under referensvärdet 1,7 %. Den beräknas sjunka till en nivå långt under referensvärdet under kommande månader.

Den årliga HIKP-inflationen steg till en nivå över euroområdets inflation under 2012, till stor del till följd av en ökning av den lägre mervärdesskattesatsen samtidigt som högre energi- och livsmedelspriser på globala varumarknader överfördes till konsumentpriserna. Inflationen avtog markant under 2013 i takt med att trycket från energipriserna gradvis avmattades och ökningen av priserna på tjänster dämpades. Den bristande efterfrågan, som avspeglade den ekonomiska nedgången, bidrog också till den moderata prisutvecklingen. Den årliga HIKP-inflationen rörde sig runt 0,3 % i början av 2014.

Inflationen beräknas ta fart under andra halvåret 2014 till följd av den betydande försvagningen av kronans växelkurs under senare delen av 2013. En starkare inhemsk efterfrågan väntas därefter underblåsa inflationen under 2015. På denna grundval beräknas enligt kommissionens vårprognos 2014 den årliga genomsnittliga HIKP-inflationen uppgå till 0,8 % under 2014 och 1,8 % under 2015. Prisnivån i Tjeckien (ca 71 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns utrymme för priskonvergens på lång sikt.

Om rådet beslutar att upphäva sitt förfarande vid alltför stora underskott kommer Tjeckien att uppfylla kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas för närvarande av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott (rådets beslut av den 2 december 2009)[15]. Rådet rekommenderade landet att korrigera det alltför stora underskottet senast 2013. Underskottet i den offentliga sektorns finanser sjönk under 2013 till 1,5 % av BNP. Enligt kommissionens vårprognos 2014, som baseras på ett antagande om oförändrad politik, kommer underskottet att motsvara 1,9 % av BNP för 2014 och 2,4 % av BNP för 2015, medan den offentliga skuldkvoten i stort sett väntas stabiliseras kring 45,8 % av BNP för 2015.

Mot bakgrund av denna utveckling och kommissionens vårprognos 2014 anser kommissionen att det alltför stora underskottet har korrigerats genom en trovärdig och varaktig sänkning av budgetunderskottet till en nivå under 3 % av BNP. Kommissionen rekommenderar således att rådet upphäver beslutet om förekomsten av ett alltför stort underskott i Tjeckien.

Tjeckien uppfyller inte växelkurskriteriet. Den tjeckiska kronan deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett system med flytande växelkurs, som möjliggör att centralbanken gör interventioner på valutamarknaden. Från början av 2010 till och med sent i 2013 var landets växelkurs mot euron i stort sett stabil och handlades främst till en kurs mellan 24 och 26 CZK/EUR. Den 7 november 2013 tillkännagav centralbanken att den skulle intervenera på valutamarknaden för att försvaga kronan till en nivå motsvarande över 27 CZK/EUR. Detta fick till resultat att kronan snabbt försvagades från en nivå under 26 CZK/EUR till en nivå över 27 CZK/EUR och att kursen under början av 2014 fortsatte att ligga på en nivå nära 27,4 CZK/EUR. Under de två år som föregår denna bedömning deprecierades kronan gentemot euron med nästan 11 %.

Tjeckien uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Den genomsnittliga räntan på tolvmånadersbasis låg under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 2,2 %, vilket är långt under referensvärdet 6,2 %. I enlighet med en utdragen nedåtgående trend sjönk de långfristiga räntorna från en nivå över 5 % i mitten av 2009 till en nivå under 2 % sent i 2012. Samtidigt minskade differensen gentemot den tyska långfristiga referensobligationen till en nivå under 100 punkter. De långfristiga differenserna var i stort sett stabila under 2013 och pendlade kring en nivå på omkring 50 punkter, i det att avkastningen ökade något i både Tjeckien och Tyskland. Differensen gentemot den tyska referensobligationen ökade till omkring 70 punkter i början av 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Saldot i utrikesaffärerna förbättrades gradvis från ett underskott på mer än 3 % av BNP för 2010 till ett överskott på 0,5 % av BNP för 2013, främst till följd av ett större handelsöverskott. Landets ekonomi är i hög grad integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Tjeckien sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är i hög grad integrerad i EU:s, särskilt genom ett stort utländskt ägande av landets finansiella intermediärer. Tjeckien har inte varit föremål för en fördjupad granskning inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

4. KROATIEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Kroatien inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning är helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget.

Kroatien uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 1,1 %, vilket ligger under referensvärdet 1,7 %. Den väntas ligga kvar under referensvärdet under kommande månader.

Den årliga HIKP-inflationen avtog avsevärt under de senaste 18 månaderna, från en nivå på över 4 % under andra halvåret 2012 till omkring 0 % under våren 2014. Inflationsnedgången återspeglar lägre energi- och livsmedelspriser på globala varumarknader, en utfasning av effekterna av tidigare höjningar av reglerade priser och inflationsdämpande effekter av den utdragna recessionen. I april 2014 låg den årliga inflationen på -0,1 %.

Inflationen beräknas vara dämpad under hela 2014 i en situation som kännetecknas av svag inhemsk efterfrågan, ogynnsam utveckling på arbetsmarknaden och stora behov av minskad skuldsättning inom både den privata och den offentliga sektorn. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas den årliga genomsnittliga HIKP-inflationen uppgå till 0,8 % under 2014 och 1,2 % under 2015. Prisnivån i Kroatien (ca 69 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Kroatien uppfyller inte kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas för närvarande av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott (rådets beslut av den 28 januari 2014), vilket enligt rådets rekommendation bör korrigeras senast 2016. Underskottet i den offentliga sektorns finanser uppgick till 4,9 % av BNP under 2013, vilket utgör en liten nedgång från nivån på 5 % under 2012. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas underskottet minska till 3,8 % av BNP under 2014 och till 3,1 % av BNP under 2015. Den offentliga skuldkvoten beräknas öka under hela prognosperioden, från 67,1 % av BNP för 2013 till 69,2 % av BNP för 2015.

Kroatien uppfyller inte växelkurskriteriet. Kroatiens kuna deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett strikt styrt system med flytande växelkurs, som möjliggör att centralbanken gör interventioner på valutamarknaden. Under de två senaste åren har kunan i stort sett varit stabil gentemot sin ankarvaluta euron och fluktuerat mellan 7,4 och 7,7 HRK/EUR. Den marginella deprecieringen gentemot euron under senare år har sin grund i en svag inhemsk ekonomisk utveckling och ogynnsamma yttre förhållanden, och volatiliteten under ett givet år beror på turistinkomsternas säsongsbundenhet.

Kroatien uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Den genomsnittliga långfristiga räntan, om man ser till avkastningen på andrahandsmarknaden för en enda referensobligation med en återstående löptid på ca 6 år, var 4,8 % under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014, vilket ligger under referensvärdet 6,2 %. Den sjönk från nära 7 % i mitten av 2012 till omkring 4,6 % under hösten 2013, och steg sedan något i början av 2014. I avsaknad av en statsobligation noterad i inhemsk valuta och med längre löptid bör utvecklingen av avkastningen tolkas med stor försiktighet. Avkastningsdifferensen gentemot den tyska referensobligationen med en löptid på 6 år uppgick till ca 370 punkter i april 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Saldot i utrikesaffärerna förbättrades avsevärt under de senaste åren och noterade ett överskott på 1,2 % av BNP under 2013, i huvudsak till följd av minskad import. Landets ekonomi är integrerad i euroområdet genom handel och investeringar, även om integreringen med globala leveranskedjor har varit svag. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig landet sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är i hög grad integrerad i euroområdet genom ett utländskt ägande i landets banker. Inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser omfattades Kroatien av en fördjupad granskning, där det konstaterades att landet hade alltför stora makroekonomiska obalanser, som kräver särskild övervakning och kraftfulla politiska åtgärder. I synnerhet krävs politiska åtgärder med tanke på de sårbarheter som beror på höga utlandsskulder, sjunkande exportresultat, högt skuldsatta företag och en snabbt ökande offentlig skuld.

5. LITAUEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Litauen uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning är helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget.

Litauen uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 0,6 %, vilket är långt under referensvärdet 1,7 %. Den beräknas ligga under referensvärdet under kommande månader.

Efter en topp för den årliga HIKP-inflationen på 10 % 2008 ledde recessionen och de betydande justeringarna av nominella löner till lägre inflation under både 2009 och 2010. Inflationen fick ny fart under 2011 och uppgick i genomsnitt till 4,1 %, till följd av högre råvarupriser och ekonomisk återhämtning. Därefter har den i stort sett följt en sjunkande trend, under inverkan av en återhållen prisutveckling för energi och bearbetade livsmedel, vilket också underlättats av fortsatt återhållna löner. Inflationen minskade till 3,2 % under 2012 och 1,2 % under 2013.

Enligt kommissionens vårprognos 2014 väntas den årliga HIKP-inflationen under 2014 uppgå till i genomsnitt 1,0 %, i huvudsak på grund av en gynnsam utveckling av livsmedels- och energipriser. Den beräknas öka till 1,8 % under 2015, i en situation av högre inhemsk efterfrågan. Den relativt låga prisnivån i Litauen (ca 63 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Varaktig konvergens förutsätter att iakttagandet av referensvärdet har sin grund i underliggande ekonomiska fundamenta snarare än tillfälliga faktorer. En analys av underliggande fundamenta och det faktum att referensvärdet har iakttagits med bred marginal ger stöd för en positiv bedömning av uppfyllandet av prisstabilitetskriteriet.

De långsiktiga inflationsutsikterna avgörs särskilt av huruvida lönerna kommer att öka i linje med produktiviteten. Eftersom ekonomin fortfarande befinner sig i en upphämtningsfas väntas lönerna stiga snabbare än i flertalet avancerade medlemsstater i euroområdet. Riskerna för prisstabiliteten till följd av upphämtningsrelaterade prisjusteringar begränsas emellertid av den nyligen uppvisade flexibiliteten på arbetsmarknaden och i fråga om lönebildningen, vilket borde säkerställa att arbetskraftskostnaderna följer produktivitetsutvecklingen. Dessa begränsas även av landets betydande framsteg med att genomföra EU:s tjänstedirektiv och av de låga kostnaderna för marknadsinträde, vilket upprätthåller konkurrenstrycket och visas av nytillkomna aktörer på detaljistmarknaden. En brist på välutbildad arbetskraft på medellång sikt skulle kunna driva upp lönerna i förhållande till produktiviteten. Att ta itu med återstående flaskhalsar är viktigt för att begränsa eventuella utbudsbrister på arbetsmarknaden. En diversifiering av utbudet och mer konkurrensutsatta marknader skulle också främja en gynnsam prisutveckling i energisektorn.

Litauen uppfyller kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas inte av något rådsbeslut om att de offentliga finanserna har ett alltför stort underskott. Underskottet i den offentliga sektorns finanser minskade från 5,5 % av BNP under 2011 till 3,2 % av BNP under 2012, främst på grund av återhållsamhet på utgiftssidan. Underskottet motsvarade 2,1 % av BNP 2013 och enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas det, vid oförändrad politik, att ligga kvar på 2,1 % av BNP under 2014 och sjunka till 1,6 % av BNP under 2015. Den offentliga skuldkvoten väntas öka från 39,4 % av BNP för 2013 till 41,4 % av BNP för 2015.

Landet har infört ett antal åtgärder för finanspolitisk styrning, vilka borde stödja det långfristiga åtagandet i fråga om sunda offentliga finanser. I mars 2012 undertecknade Litauen fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen, och ratificeringslagen antogs av parlamentet i september 2012. Detta innebär ytterligare ett åtagande att föra en stabilitetsinriktad och hållbar finanspolitik. Ett utkast till lagstiftningspaket inklusive konstitutionella regler om hållbara offentliga finanser i enlighet med finanspakten antogs av regeringen i mitten av april och ska bli föremål för omröstning i parlamentet. Den nationella revisionsmyndigheten kommer att få uppgiften att fungera som ett oberoende finanspolitiskt råd. Ett införlivande av fördraget om stabilitet, samordning och styrning i nationell rätt skulle också stödja den befintliga lagstiftning, särskilt lagen om finanspolitisk disciplin, som antogs 2007 och har tillämpats sedan 2013. Den baseras på regler i stabilitets- och tillväxtpakten, kopplar ett utgiftstak till inkomster och anger som mål en balanserad budget på medellång sikt samt långfristig hållbarhet. Den saknar emellertid en bindande utgiftsram på medellång sikt.

Vidare trädde ändringar av budgetlagen för att genomföra rådets direktiv 2011/85/EU om krav på medlemsstaternas budgetramverk, med inriktning på balans eller överskott i budgeten över konjunkturcykeln, helt i kraft inför 2014 års budgetplanering och budgetgenomförande. Dessa ändringar innebär ett ökat regeringsansvar för genomförandet av fleråriga finanspolitiska mål, men effekten av den nya lagen återstår att bedöma.

Litauen uppfyller växelkurskriteriet. Landet inträdde i ERM II den 28 juni 2004 och har när denna rapport antas deltagit i växelkursmekanismen i nästan tio år. Vid inträdet i ERM II åtog sig myndigheterna ensidigt att upprätthålla det rådande sedelfondssystemet inom mekanismen. Valutareserven utgör ett gott stöd för sedelfondssystemet. Differenserna i fråga om korta räntor gentemot euroområdet har minskat till mycket låga nivåer. Under den tvååriga bedömningsperioden avvek litas aldrig från centralkursen och var inte föremål för några påfrestningar.

Litauen uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 3,6 %, vilket är långt under referensvärdet 6,2 %. Den genomsnittliga långfristiga räntan låg under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012 (5,2 %). Under 2013 sjönk den gradvis ytterligare till en nivå under 4 %, vilket återspeglade investerarnas högre förtroende för landet med stöd av högre kreditbetyg på statspapper och en relativt låg inhemsk inflation. Trots att marknaden för långfristiga statsobligationer noterade i litas är relativt liten utfärdade staten skuldinstrument med en ursprunglig löptid på upp till tio år under 2012 och 2013.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Efter att ha noterat ett betydande överskott för 2009 försämrades saldot i utrikesaffärerna (dvs. den kombinerade bytes- och kapitalbalansen) något under 2010 och noterade ett underskott på 1,2 % av BNP för 2011, även om överskott återigen noterades för 2012 och 2013. Faktorinkomstbalansen noterade ett överskott för 2009, främst till följd av utlandsägda bankers avsättningar för låneförluster, och återvände till ett underskott från och med 2010, när de utlandsägda bankerna återfick lönsamheten. De löpande transfereringarna och kapitalbalansen har konsekvent noterat betydande överskott, främst till följd av positiva nettoinflöden av EU-medel och migranters remitteringar. Efter ett ras under 2009 återhämtade sig nettoinflödet av utländska direktinvesteringar och nådde en toppnivå på 3,2 % av BNP under 2011, men sjönk därefter till 0,7 % under 2012 och återhämtade sig något 2013. En betydande nedgång i den reala effektiva växelkursen under perioden 2009–2011, särskilt om den deflateras med enhetsarbetskostnader, stimulerade kraftigt landets kostnadsrelaterade konkurrenskraft, och landets exportresultat förbättrades avsevärt. I enlighet med en svag uppåtgående trend apprecierades den reala effektiva växelkursen, deflaterad med enhetsarbetskostnader, omkring 6 % och deflaterad med HIKP, omkring 3 %, under perioden från mitten av 2012 till och med april 2014.

Landets ekonomi är väl integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Arbetsmarknaden har uppvisat en betydande flexibilitet, även om den strukturella arbetslösheten är hög. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet noterar Litauen en nivå som i stort sett motsvarar genomsittet för medlemsstaterna i euroområdet. Finanssektorn är väl integrerad i EU:s finanssystem, vilket bekräftas av den höga andelen utlandsägda banker. Den finansiella tillsynen har skärpts avsevärt under senare år. Samarbetet med tillsynsmyndigheter i hemmedlemsstaterna har stärkts ytterligare.

6. UNGERN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Ungern inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt lagen om centralbanken – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Det finns oförenligheter särskilt när det gäller centralbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och centralbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron i fråga om de ECBS-uppgifter som anges i artikel 127.2 i EUF-fördraget och artikel 3 i ECBS/ECB-stadgan. Förordningen om centralbanken innehåller dessutom en oförenlighet och ytterligare brister i fråga om centralbankens integrering i ECBS.

Ungern uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 1,0 %, vilket ligger under referensvärdet 1,7 %. Den beräknas ligga under referensvärdet under kommande månader.

Den årliga inflationen nådde en toppnivå i september 2012 och föll sedan skarpt i januari 2013, genom de avtagande effekterna av tidigare höjningar av indirekta skatter och inledningen på en serie sänkningar av priserna på allmännyttiga tjänster. Nedgången i priserna på energi- och livsmedelsmarknaderna bidrog också till fallande inflation, liksom en svag inhemsk efterfrågan och historiskt låga inflationsförväntningar. Å andra sidan fick punktskattehöjningar och vissa andra statliga åtgärder en avsevärd uppåtgående effekt på priserna. I april 2014 låg den årliga HIKP-inflationen på -0,2 %.

Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas inflationen stiga till 1,0 % under 2014 och 2,8 % under 2015, i huvudsak till följd av avtagande effekter av prissänkningarna på allmännyttiga tjänster, mindre gynnsam råvaruprisutveckling och den successiva elimineringen av produktionsgapet. Den relativt låga prisnivån i Ungern (ca 59 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Ungern uppfyller kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas inte av något rådsbeslut om att de offentliga finanserna har ett alltför stort underskott. Saldot i den offentliga sektorns finanser noterade ett överskott på 4,3 % av BNP för 2011 till följd av en betydande engångsåtgärd, men omvandlades till ett underskott på 2,1 % av BNP för 2012. Underskottet motsvarade 2,2 % av BNP för 2013 och enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas det, vid oförändrad politik, att motsvara 2,9 % av BNP för 2014 och 2,8 % av BNP för 2015. Den offentliga skuldkvoten beräknas stiga marginellt från 79,2 % av BNP för 2013 till 79,5 % av BNP för 2015.

Ungern uppfyller inte växelkurskriteriet. Den ungerska forinten deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett system med flytande växelkurs, som möjliggör att centralbanken gör interventioner på valutamarknaden. Forintens växelkurs mot euron har varit volatil under senare år. Den var i stort sett stabil mot euron under andra halvåret 2012, men deprecierades med omkring 6 % i början av 2013. Till följd av ett ökat investerarintresse för finansiella tillgångar i EU och en förbättrad makroekonomisk situation stärktes forinten i maj 2013 och låg kvar inom spannet 290–300 HUF/EUR under resten av 2013, utom under ett fåtal dagar före Feds septembermöte och i slutet av december. Under de första månaderna av 2014 låg forinten över 300 HUF/EUR, till följd av temporära spänningar knutna i huvudsak till förväntningar om USA:s penningpolitik, fortsatta lättnader i den inhemska penningpolitiken och den politiska krisen i Ukraina.

Ungern uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 5,8 %, vilket är under referensvärdet 6,2 %. Den låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen för Ungern 2012. Den månatliga genomsnittliga långfristiga räntan sjönk från en toppnivå på 9,5 % i början av 2012 till en nivå nära 5 % i maj 2013. De långfristiga räntorna steg under sommaren 2013 och i början av 2014, men har generellt fluktuerat nära sitt årsgenomsnitt. Den långfristiga differensen gentemot den tyska referensobligationen var omkring 410 punkter i april 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Överskottet i de utrikes affärerna har successivt ökat varje år sedan 2009. Sedan 2011 beror förbättringen främst på större varuhandelsöverskott och bättre utnyttjande av EU-medel. Nettoinflödet av utländska direktinvesteringar är fortfarande relativt litet. Det betalningsbalansstöd som EU och IMF beviljade hösten 2008 löpte ut i slutet av 2010. Ungern ansökte om förebyggande betalningsbalansstöd i november 2011, men drog tillbaka denna ansökan i januari 2014 när situationen på landets finansmarknad hade stabiliserats. Landets ekonomi är i hög grad integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Ungern sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Landets finanssektor är väl integrerad i EU:s finanssystem. Inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser omfattades Ungern av en fördjupad granskning, där det konstaterades att landet fortfarande hade makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och beslutsamma politiska åtgärder.

7. POLEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Polen inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt lagen om centralbanken och landets grundlag – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Oförenligheterna rör centralbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och centralbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron. Lagen om centralbanken innehåller dessutom vissa brister avseende centralbankens oberoende och integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron.

Polen uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 0,6 %, vilket är långt under referensvärdet 1,7 %. Den väntas ligga kvar under referensvärdet under kommande månader.

Den årliga HIKP-inflationen sjönk snabbt från en nivå över 4 % under första halvåret 2012 till en nivå under 1 % under andra kvartalet 2013, till följd av gynnsam råvaruprisutveckling och en kraftig nedgång i priset för telekommunikationstjänster. Den fortsatte att ligga under 1 % under andra halvåret 2013 och i början av 2014, vilket i stor utsträckning återspeglade ett lågt inflationstryck på globala marknader och en relativt stabil växelkurs.

Enligt kommissionens vårprognos 2014 väntas inflationen bara öka gradvis till 1,1 % under 2014 och 1,9 % under 2015, i det att produktionsgapet beräknas förbli negativt. Den relativt låga prisnivån i Polen (nära 56 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Polen uppfyller inte kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas för närvarande av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott (rådets beslut av den 7 juli 2009)[16]. Rådet rekommenderade Polen att korrigera det alltför stora underskottet senast 2012. Den 21 juni 2013 konstaterade rådet att Polen vidtagit effektiva åtgärder men att ogynnsamma ekonomiska händelser med stora effekter på de offentliga finanserna hade inträffat, och det utfärdade därför en reviderad rekommendation enligt artikel 126.7 i EUF-fördraget där Polen uppmanades att åtgärda det alltför stora underskottet senast 2014. Rådet fastställde den 1 oktober 2013 som tidsfrist för Polen att vidta effektiva åtgärder. Den 10 december 2013 fastställde rådet i enlighet med artikel 126.8 i EUF-fördraget att Polen inte hade vidtagit effektiva åtgärder. Det antog en ny rekommendation enligt artikel 126.7 där Polen uppmanades att på ett trovärdigt och varaktigt sätt åtgärda det alltför stora underskottet senast 2015.

Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas saldot i den offentliga sektorns finanser att förbättras från ett underskott på 4,3 % av BNP för 2013 till ett överskott på 5,7 % av BNP för 2014, till stor del till följd av en stor engångsöverföring av tillgångar från den andra pelaren i pensionssystemet. Under 2015 väntas saldot återigen bli negativt och enligt definitionerna i ENS 95 uppgå till ett underskott på 2,9 % av BNP. Den offentliga skuldkvoten prognostiseras sjunka från 57 % av BNP för 2013 till 49,2 % av BNP för 2014, främst till följd av överföringen av pensionsfondtillgångar, innan den återigen stiger till 50 % för 2015.

Polen uppfyller inte växelkurskriteriet. Den polska zlotyn deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett system med flytande växelkurs, som möjliggör att centralbanken gör interventioner på valutamarknaden. Efter en kraftig depreciering under andra halvåret 2011 – som föranledde centralbanken att intervenera på valutamarknaden – återhämtade sig växelkursen delvis gentemot euron i början av 2012. Därefter var zlotyn i stort sett stabil och handlades företrädesvis i spannet 4.1–4.3 PLN/EUR till början av 2014. Jämfört med april 2012 var således zlotyns växelkurs gentemot euron i grunden oförändrad i april 2014.

Polen uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Den genomsnittliga långfristiga räntan på tolvmånadersbasis motsvarade exakt referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 4,2 %, vilket är långt under referensvärdet 6,2 %. De långfristiga räntorna minskade från en nivå över 6 % i början av 2011 till en nivå under 4 % vid utgången av 2012, vilket återspeglade investerarnas högre förtroende för landet och en markant nedgång i den inhemska inflationen. De steg återigen under andra halvåret 2013 i takt med att de globala finansmarknadernas riskaptit krympte. Detta medförde att den långfristiga räntedifferensen gentemot den tyska referensobligationen rörde sig runt 270 punkter i början av 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Saldot i utrikesaffärerna förbättrades avsevärt under de senaste åren och noterade ett överskott på 1 % av BNP för 2013, främst till följd av en förstärkt handelsbalans. Landets ekonomi är väl integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Polen sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är väl integrerad i EU:s finanssystem, vilket bekräftas av den betydande andelen utlandsägda banker. Polen har inte varit föremål för en fördjupad granskning inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

8. RUMÄNIEN

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Rumänien inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt lag nr 312 om stadgan för centralbanken – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Oförenligheterna rör centralbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och centralbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron. Dessutom innehåller lagen om centralbanken brister när det gäller centralbankens oberoende och integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron, när det gäller centralbankens mål och ECBS-uppgifterna enligt artikel 127.2 i EUF-fördraget och artikel 3 i ECBS/ECB-stadgan.

Rumänien uppfyller inte prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 2,1 %, vilket ligger över referensvärdet 1,7 %. Den beräknas ligga över referensvärdet under kommande månader.

Under senare år har Rumänien noterat volatila och höga inflationstakter. Den årliga inflationen nådde en toppnivå på 8,5 % i maj 2011 efter en höjning av normalskattesatsen för mervärdesskatt i mitten av 2010 och en ökning av livsmedelspriserna. Den sjönk märkbart under andra halvåret 2011 och i början av 2012, med stöd av en god skörd och lägre energipriser, men tog ny fart under andra halvåret 2012 och i början av 2013 i takt med stigande livsmedels- och energipriser. Den genomsnittliga årliga inflationen var drygt 3 % under både 2012 och 2013.

Inflationen väntas bli lägre under 2014, med stöd av lägre livsmedelspriser, och ta ny fart under 2015 när den inhemska efterfrågan väntas återhämta sig. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas den årliga genomsnittliga HIKP-inflationen uppgå till 2,5 % under 2014 och 3,3 % under 2015. Den relativt låga prisnivån i Rumänien (ca 54 % av genomsnittet i euroområdet 2012) tyder på att det finns ett betydande utrymme för ytterligare priskonvergens på lång sikt.

Rumänien uppfyller kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas inte av något rådsbeslut om att de offentliga finanserna har ett alltför stort underskott. Underskottet i den offentliga sektorns finanser minskade från 5,5 % av BNP för 2011 till 3,0 % av BNP för 2012, främst på grund av återhållsamhet på utgiftssidan men också till följd av åtgärder på inkomstsidan. Underskottet motsvarade 2,3 % av BNP 2013 och enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas det, vid oförändrad politik, att sjunka ytterligare till 2,2 % av BNP under 2014 och till 1,9 % av BNP under 2015. Den offentliga skuldkvoten väntas öka från 38,4 % av BNP för 2013 till 40,1 % av BNP för 2015.

Rumänien uppfyller inte växelkurskriteriet. Rumäniens leu deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett system med flytande växelkurs, som möjliggör att centralbanken gör interventioner på valutamarknaden. Efter att ha deprecierats kraftigt under den globala finanskrisen i slutet av 2008 och i början av 2009 stabiliserades valutan generellt från 2009 till slutet av 2011, med stöd av EU:s och IMF:s finansiella stödprogram. Växelkursen gentemot euron utsattes för deprecieringstryck i samband med tillfälliga attacker av global riskaversion, särskilt i mitten av 2012. Den stabiliserades något under slutet av 2012 och i början av 2013, i takt med ett ökat utländskt intresse för tillgångar noterade i rumänsk valuta. Växelkursen gentemot euron deprecierades tillfälligt i mitten av 2013 och i början av 2014, i samband med en förhöjd global riskaversion, vilket föranledde centralbanken att göra transaktioner på interbankmarknaden och valutamarknaden. Under de två år som föregår denna bedömning deprecierades leun gentemot euron med 1,9 %.

Rumänien uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. De genomsnittliga långfristiga räntorna låg över referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 5,3 %, vilket är under referensvärdet 6,2 %. De långfristiga räntorna hade legat på en nivå precis ovanför 7 % under större delen av perioden 2010–2011, innan de föll 2012. De sjönk till omkring 5,5 % vid utgången av 2012 och fluktuerade kring 5,3 % under större delen av 2013, vilket återspeglade investerarnas högre förtroende för landet. Den långfristiga räntedifferensen gentemot den tyska referensobligationen minskade följaktligen från en nivå över 500 punkter i slutet av 2012 till ca 380 punkter i april 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Saldot i utrikesaffärerna (dvs. den kombinerade bytes- och kapitalbalansen) förbättrades markant under den globala krisen. Underskottet i utrikesaffärerna minskade till 3 % av BNP under 2012 och saldot i utrikesaffärerna övergick till ett överskott 2013. Det minskade underskottet mot omvärlden avspeglade i synnerhet ett lägre varuhandelsunderskott. Rumänien har mottagit internationellt finansiellt stöd sedan 2009. Det första tvååriga programmet för finansiellt stöd, som genomfördes gemensamt av EU och IMF, åtföljdes av ytterligare två av EU och IMF genomförda program, vilka beviljades 2011 respektive 2013. Till skillnad från det första programmet är de båda efterföljande programmen av förebyggande karaktär och någon finansiering har hittills inte begärts. Det externa finansieringstrycket lättade ytterligare under 2012 och 2013 i samband med ett förbättrat saldot i utrikesaffärerna och en återhämtad global riskaptit. Landets ekonomi är väl integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Rumänien sämre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är väl integrerad i EU:s finanssystem, vilket bekräftas av den betydande andelen utlandsägda banker. Rumänien har inte varit föremål för en fördjupad granskning inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

9. SVERIGE

Mot bakgrund av sin bedömning av lagstiftningens förenlighet och uppnåendet av konvergenskriterierna, samt med beaktande av relevanta ytterligare faktorer, anser kommissionen att Sverige inte uppfyller villkoren för införande av euron.

Landets lagstiftning – särskilt lagen om Sveriges riksbank, regeringsformen och lagen om valuta- och kreditreglering – är inte helt förenlig med kravet på överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget. Det finns oförenligheter och brister när det gäller Riksbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och Riksbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron.

Sverige uppfyller prisstabilitetskriteriet. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis låg under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Den genomsnittliga inflationen på tolvmånadersbasis till och med april 2014 var 0,3 %, vilket är långt under referensvärdet 1,7 %. Den beräknas ligga långt under referensvärdet under kommande månader.

Under de senaste åren sjönk HIKP-inflationen från i genomsnitt 1,4 % under 2011 till 0,9 % under 2012 och 0,4 % under 2013. Nedgången under de två senaste åren berodde på en förstärkt krona och trög inhemsk och utländsk efterfrågan, och var brett baserad över olika varor och tjänster. I april 2014 låg den årliga HIKP-inflationen på 0,3 %.

Med stöd av en gradvis återhämtning av tillväxten kommer inflationen sannolikt att stiga måttligt under loppet av 2014. Ingen enda HIKP-komponent väntas utöva ett särskilt uppåtgående tryck och löneutvecklingen beräknas vara återhållen. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas den årliga genomsnittliga inflationen uppgå till 0,5 % under 2014 och 1,5 % under 2015. Konsumentprisnivån i landet jämfört med euroområdets har gradvis ökat sedan Sverige blev medlem i EU 1995 och motsvarade 126 % för 2012.

Sverige uppfyller kriteriet i fråga om offentliga finanser. Landet omfattas inte av något rådsbeslut om att de offentliga finanserna har ett alltför stort underskott. Saldot i den offentliga sektorns finanser vändes till ett underskott på 0,6 % av BNP för 2012, som utökades till 1,1 % för 2013. Detta berodde i huvudsak på svag tillväxt och ett antal statliga åtgärder för att stimulera ekonomin. Enligt kommissionens vårprognos 2014 beräknas underskottet i de offentliga finanserna att uppgå till 1,8 % av BNP för 2014 och minska till 0,8 % av BNP för 2015, vid oförändrad politik. Den offentliga bruttoskuldkvoten uppgick till 40,6 % av BNP för 2013 och beräknas stiga ytterligare under 2014 till 41,6 % av BNP, för att därefter sjunka tillbaka till 40,4 % av BNP under 2015.

Sverige uppfyller inte växelkurskriteriet. Den svenska kronan deltar inte i ERM II. Landet tillämpar ett system med flytande växelkurs, som möjliggör att Riksbanken gör interventioner på valutamarknaden. Efter en stark depreciering av kronan gentemot euron i början av finanskrisen 2008 apprecierades kronan med omkring 35 % under perioden från mars 2009 till augusti 2012, då den nådde sin högsta nivå på tolv år. Samtidigt som denna appreciering utgjorde en korrigering av kronans tidigare försvagning bidrog flödet av säkra placeringar i samband med euroområdets statsskuldkris också i betydande mån till denna utveckling. Under de två år som föregår denna bedömning deprecierades kronan gentemot euron med ca 2 %.

Sverige uppfyller kriteriet i fråga om konvergens för långfristiga räntor. Under tolvmånadersperioden fram till och med april 2014 var den genomsnittliga långfristiga räntan 2,2 %, vilket är långt under referensvärdet 6,2 %. Den genomsnittliga räntan på tolvmånadersbasis låg också markant under referensvärdet vid den senaste konvergensbedömningen 2012. Från drygt 4 % under 2008 nådde den en lägsta nivå på omkring 1,6 % mellan oktober 2012 och maj 2013 och har därefter stigit. Avkastningsdifferensen gentemot tyska långfristiga statsobligationer ökade mellan slutet av 2012 och hösten 2013, i det att avkastningen på svenska obligationer steg till följd av att flödet av säkra placeringar från euroområdet delvis vände tillbaka till euroområdet. Differensen gentemot den tyska referensobligationen var omkring 60 punkter i april 2014.

Ytterligare faktorer har också undersökts, däribland utvecklingen av betalningsbalansen och integreringen av arbets-, produkt- och finansmarknader. Överskottet i saldot i utrikesaffärerna har visat en avtagande trend sedan 2007, med en nedgång från över 9 % av BNP för 2007 till 6,6 % av BNP för 2013, vilket delvis förklaras av en strukturell nedgång i landets varuhandelsöverskott. Landets ekonomi är i hög grad integrerad i euroområdet genom handel och investeringar. Om man ser till vissa utvalda indikatorer för företagsklimatet klarar sig Sverige bättre än flertalet medlemsstater i euroområdet. Finanssektorn är väl integrerad i EU:s finanssektor, särskilt genom sammanlänkningar på den nordisk-baltiska finansmarknaden. Inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser omfattades Sverige av en fördjupad granskning under 2014, där det konstaterades att landet fortfarande hade makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och politiska åtgärder.

[1]     De medlemsstater som ännu inte har uppfyllt de nödvändiga villkoren för införandet av euron betecknas som medlemsstater med undantag. Danmark och Förenade kungariket förhandlade fram undantagsklausuler innan Maastrichtfördraget antogs och ingår inte i tredje etappen av EMU.

[2]     2013 utarbetade kommissionen och ECB konvergensrapporter om Lettland, efter en begäran från de nationella myndigheterna. Lettland införde euron den 1 januari 2014.

[3]     Danmark och Förenade kungariket har inte uttryckt någon avsikt att införa euron och omfattas därför inte av bedömningen.

[4]     Kommissionen offentliggjorde sin tredje rapport om förvarningsmekanismen i november 2013 och slutsatserna av motsvarande fördjupade granskningar i mars 2014.

[5]     När det gäller kriteriet om prisstabilitet mäts inflationen med hjälp av det harmoniserade index för konsumentpriser (HIKP) som definieras i rådets förordning (EG) nr 2494/95.

[6]     Alla prognoser över inflation och andra variabler i denna rapport hämtas från kommissionens vårprognos 2014. Kommissionens prognoser baseras på ett antal gemensamma antaganden om externa variabler samt på ett antagande om oförändrad politik, och samtidigt beaktas åtgärder om vilka det finns tillräckligt detaljerade uppgifter.

[7]     Sista datum för uppgifter som använts i denna rapport är den 15 maj 2014.

[8]     Användningen av uttrycket "medlemsstaterna med bäst resultat" i fråga om prisstabilitet baseras på artikel 140.1 i EUF-fördraget och utgör inte en allmän kvalitativ bedömning av den medlemsstatens ekonomiska prestation.

[9]     Litauen, Irland respektive Grekland.

[10]    I april 2014 uppgick den genomsnittliga inflationstakten på tolvmånadersbasis i Grekland, Bulgarien respektive Cypern till -1,2 %, -0,8 % och -0,4 %, medan den i euroområdet motsvarade 1,0 %.

[11]    Ett direktiv om minimikrav för nationella budgetramar, två nya förordningar om makroekonomisk övervakning och tre förordningar om ändring av stabilitets- och tillväxtpakten trädde i kraft den 13 december 2011 (i en av de två nya förordningarna om makroekonomisk övervakning och i en av de tre förordningarna om ändring av stabilitets- och tillväxtpakten ingår nya kontrollmekanismer för medlemsstaterna i euroområdet). Förutom regler för att konkret kunna tillämpa skuldkriteriet i förfarandet vid alltför stora underskott innebar ändringarna ett antal viktiga nyheter i stabilitets- och tillväxtpakten, särskilt ett riktmärke för utgifter som ska komplettera bedömningen av framstegen mot det landsspecifika medelfristiga budgetmålet.

[12]    Vid bedömningen av uppfyllandet av växelkurskriteriet undersöker kommissionen huruvida växelkursen har legat nära centralkursen i ERM II, samtidigt som skäl för en appreciering kan beaktas, i enlighet med det gemensamma uttalandet om anslutande länder och ERM II från Ekofinrådets informella möte i Aten den 5 april 2003.

[13]    Referensvärdet för april 2014 beräknas som det aritmetiska medelvärdet av de genomsnittliga långfristiga räntorna i Lettland (3,3 %), Portugal (5,8 %) och Irland (3,5 %), med tillägg av två procentenheter.

[14]    Ländernas långfristiga räntedifferenser gentemot euroområdets långfristiga referensobligationer (den tyska referensobligationen används som proxyvariabel för euroområdet) beräknas med hjälp av Eurostats månadspublikation EMU convergence criterion bond yields. Denna offentliggörs även av ECB under titeln Harmonised long-term interest rate for convergence assessment purposes.

[15]    Beslut 2010/284/EU (EUT L 125, 21.5.2010, s. 36).

[16]    Beslut 2009/589/EG (EUT L 202, 4.8.2009, s. 46).