52007DC0469

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 14.8.2007

KOM(2007) 469 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om de befintliga rättsliga bestämmelser, system och metoder i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå som rör skadeståndsansvar inom livsmedels- och foderområdena och om genomförbara system för finansiella garantier inom foderområdet på gemenskapsnivå i enlighet med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien {SEC(2007)1066}

SAMMANFATTNING

När tillbud i stor skala inträffar måste samhället bära kostnaderna för att återkalla, transportera, lagra och destruera foder, livsmedel och djur såväl som analyskostnader och andra administrativa utlägg. Vem bör betala?

Principen att foderföretaget är ansvarigt för alla överträdelser av den berörda lagstiftningen om fodersäkerhet och för de direkta följderna av återkallande från marknaden, behandling och/eller destruktion av foder, djur och livsmedel som framställts därav fastställs i artikel 8 i förordning (EG) nr 183/2005[1] om foderhygien. I fråga om finansiella garantier inom foderområdet har emellertid lagstiftaren valt att inte införa någon bestämmelse om finansiering i förordningen. Kommissionen har emellertid ålagts att till Europaparlamentet och rådet inge en rapport och vid behov ett förslag till lagstftning. Syftet med denna rapport är att förbereda ett effektivt system av finansiella garantier för foderföretagen. En fullständig version av denna rapport återfinns på engelska i bilagan.

För det första undersöks i rapporten de befintliga rättsliga bestämmelser, system och metoder som rör skadeståndsskyldighet och finansiella garantier inom foderområdet och andra områden på gemenskapsnivå och nationell nivå. För det andra föreslås där ett genomförbart system med finansiella garantier på gemenskapsnivå. I rapporten analyseras olika alternativ till finansiella garantier och därför kan analysen gå utöver de alternativ som anges i artikel 8.

Finansiella garantier inom foderområdet är ett tekniskt genomförbart alternativ, förutsatt att skydd och en utlösningsmekanism tydligt inrättas. Den ekonomiska effekten på foderföretagen kan variera men beror huvudsakligen på skyddets omfattning. Införandet av obligatoriska finansiella garantier är emellertid inte populärt bland foderföretagen. Försäkringsbranschen har dessutom inte utvecklat produkter som kan möta efterfrågan på finansiella garantier om dessa omedelbart blir obligatoriska.

På grund av frågans invecklade natur och svårigheten med ett omedelbart förverkligande föreslår därför kommissionen att en omfattande offentlig debatt inleds inom två år efter det att denna rapport offentliggjorts rörande de olika alternativen, åtföljd av ytterligare analys av kostnaderna för finansiella garantier och en bedömning av de möjliga resultaten av en sådan åtgärd. Under tiden förväntas inte medlemsstaterna ålägga foderföretagen att styrka att de omfattas av finansiella garantier. Med utgångspunkt i de erfarenheter som dras under kommande år kan anpassning till oförutsedda problem och/eller ny politik komma att krävas. Kommissionen bör då överväga behovet av förslag till lagstiftning som behandlar dessa frågor med det medbeslutandeförfarande som omfattar rådet och Europaparlamentet.

RÄTTSLIG GRUND

I artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien åläggs kommissionen att ”till Europaparlamentet och rådet […] lägga fram en rapport om finansiella garantier på foderområdet” för att ”förbereda för ett effektivt system med finansiella garantier för foderföretagare.” […] ”Förutom att behandla befintliga nationella rättsliga bestämmelser, system och metoder som rör skadeståndsansvar på foderområdet och tillhörande områden skall rapporten vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag till ett sådant genomförbart garantisystem på gemenskapsnivå. Dessa garantier bör täcka samtliga kostnader för vilka företagarna kan göras ansvariga som en direkt följd av återkallande från marknaden, behandling och/eller destruktion av foder, djur och livsmedel framställda därav.”

INLEDANDE UNDERSÖKNINGAR OCH DISKUSSIONER

För att bistå kommissionen med denna rapport fick en extern konsult i uppdrag att utföra en undersökning, ”Finansiella garantier inom foderområdet”, med inriktning på:

- en kostnadsanalys av tidigare tillbud då foder, livsmedelsproducerande djur och livsmedel framställda därav måste återkallas från marknaden,

- en översyn över de befintliga rättsliga bestämmelser, system och metoder på gemenskapsnivå och nationell nivå (i EU-25 och en EES-medlem[2] utanför EU) som rör skadeståndsskyldighet och finansiella garantier huvudsakligen inom livsmedels- och foderområdena,

- en kostnads- och genomförbarhetsbedömning av olika alternativs inverkan på finansiella garantier inom foderområdet.

Inför denna undersökning ägde ett omfattande samråd med berörda parter rum år 2005 i form av möten och skriftliga frågeformulär. Mötena hölls med representanter för europeiska foderföretagarorganisationer och försäkringsbranschen. Frågeformulären sändes till europeiska och nationella foderföretagarorganisationer och nationella behöriga myndigheter.

Vid sidan av denna undersökning erhöll kommissionen synpunkter från flera europeiska och nationella foderföretagarorganisationer och andra interessenter som representerar primärfoder- och livsmedelsproducenter, djuruppfödare, foderkooperativ, fodertillsats-, förblandnings- och foderblandningstillverkare, mjölnare, lager- och transportföretag samt försäkringsbranschen.

SKADESTÅNDSSKYLDIGHET ENLIGT GEMENSKAPSLAGSTIFTNINGEN

I fördragen ges ingen uttrycklig rättslig grund enligt vilken gemenskapen är berättigad att reglera skadeståndsskyldighet. I avsaknad av sådana bestämmelser grundas de gemenskapsregler som rör skadeståndsskyldighet, i förekommande fall, på områdesspecifik behörighet som folkhälsa, miljö, jordbruk och transport.

FORMER FÖR OCH TILLHANDAHÅLLARE AV FINANSIELLA GARANTIER

De tänkbara former av finansiella garantier som analyserats är: försäkring, antingen som ett frivilligt eller obligatoriskt försäkringssystem, bankgarantier och bankmedel, sektorsvisa ömsesidiga fondsystem, dvs. sådana som kan inrättas i form av ömsesidiga försäkringsbolag, samt särskilda fonder med offentlig delaktighet eller offentligt stöd. För vart och ett av dessa system är det viktigt att förstå de villkor på vilka marknaden kan och vill leverera en sådan produkt.

Obligatoriska lösningar innebär att det föreligger ett behov av att säkerställa att alla de foderföretag som är skyldiga att uppfylla detta krav verkligen gör det. Ansvaret för att framtvinga detta faller därför på de behöriga myndigheterna under registreringsprocessen eller under andra officiella kontroller.

Ett problem som behöver lösas i ett sådant obligatoriskt försäkringssystem är hur finansiella garantier skall säkerställas även för de aktörer som av försäkningsbolagen eller andra garantigivare uppfattas som alltför riskfyllda för tecknande av en försäkring.

Försäkringslösningar

Kan återkallanden försäkras?

En försäkring kan vara en lösning för att täcka en risk när förutsägbarhets-, oberoende-, stabilitets- och sällsynthetsprinciperna är uppfyllda. Förutsägbarhet innebär att sannolikheten för ett återkallande under en viss tid och hela den population som skall försäkras kan beräknas. Detta förefaller vara fallet, då det föreligger statistik för åtminstone större återkallanden och dessas orsaker. Följdverkningar såsom ytterligare återkallanden på grund av en återkallad beståndsdel bör emellertid uteslutas på grund av deras stora oförutsägbarhet och hellre ingå i de försäkringar som tecknas av aktörer längre ned i produktionskedjan. Oberoende innebär att försäkringstagaren inte själv skall kunna orsaka ett återkallande. Detta är svårare då sådana återkallanden som tydligt beror på försäkringstagarens försumlighet eller på andra orsaker som kan återföras på försäkringstagaren själv skall uteslutas ur försäkringen. Stabilitet innebär att antalet återkallanden och deras genomsnittsvärden förblir tämligen stabila eller att förändringarna av dem under en viss tid kan skattas. Sällsynthet innebär att åtminstone mycket omfattande återkallanden förekommer undantagsvis och sällan. Återkallandena förefaller uppfylla både stabilitets- och sällsynthetskriterierna.

Obligatorisk eller frivillig försäkring?

Försäkring kan vara obligatorisk vilket innebär att alla deltagare skall teckna en försäkring för att täcka riskerna i fråga. En obligatorisk försäkring är normalt avsevärt billigare än en frivillig då den fördelar riskerna bland alla deltagare.

Lösningen med en frivillig försäkring medför ofta det svåra problemet med moturval, nämligen att de som anser sig behöva försäkringen – dvs. de som förväntar sig att återkalla produkter – tecknar försäkringarna. Detta medför att risken för försäkringstagarna i allmänhet blir högre med högre premier. När det gäller de finansiella garantierna är dessutom frågan vad en frivillig lösning innebär för dem som väljer att inte teckna den frivilliga försäkringen – vad accepteras som deras finansiella garanti?

Självrisk, återförsäkring, riskhantering

I försäkringen ingår normalt en självrisk antingen som en procentandel, som ett absolut belopp eller som en kombination av dessa. Detta innebär att försäkringstagaren blir ansvarig för alla kostnader upp till självriskgränsen och att försäkringsbolaget bär övriga kostnader. Normalt sett finns ingen övre gräns för försäkringsbolagets andel. I fråga om mycket stora skadeståndskrav är emellertid försäkringarna vanligtvis återförsäkrade i återförsäkringsbolag som från den förste försäkringsgivaren övertar risken med mycket stora skadeståndskrav. Försäkringsskyddet skall definieras tydligt och väl och alla de risker där försäkringstagarna kan påverka ersättningsanspråken skall uteslutas i enlighet med principen om oberoende. Risken kan ofta mildras genom förebyggande åtgärder och en tillfredsställande riskhantering från försäkringstagarnas sida. Detta återspeglas ofta i premienivån och kan vara en uppmuntrande faktor för att minska risken för återkallanden. Slutligen ingår ofta i försäkringsprodukterna en rätt att indriva tilläggspremier för att täcka osedvanliga förluster. Detta innebär att efter ett år med stora skadeståndsanspråk justeras premierna normalt för att möta den nya risknivån men också att ett tilläggsbelopp indrivs för att säkerställa skadeersättning till försäkringstagare med stora förluster.

Försäkringspremie

I allmänhet beräknas försäkringspremien med beaktande av de faktorer som påverkar risken, dvs. vissa affärsområden kan ha en större sannolikhet för återkallande, uppenbarligen ken större företag ha större risker och förluster och t.ex. belägenheten kan ha en inverkan. Skadeståndsfria år kan innebära en lägre premie och riskförebyggande kan också sänka premienivån. Naturligtvis kan självrisknivån få en betydande inverkan på försäkringsbolagets utgifter och därmed på premien. Självrisken skall normalt sättas på en nivå där de kostnader som beror på återkallanden som ligger under denna nivå under normala omständigheter kan täckas av aktören själv.

Hur mycket bör en försäkring kosta?

Foderföretagen har hittills skött mindre återkallanden själva och det tycks inte finnas något särskilt skäl att ändra detta förfarande. I fråga om större skadeståndskrav av en betydande omfattning och med allvarliga verkningar är deras tillgångar emellertid otillräckliga. Detta tycks visa att en försäkringslösning med en ganska hög självrisk kan vara en lämplig lösning.

För närvarande uppfattas kostnaden för ett försäkringssystem av foderföretagen som en konkurrensnackdel då det föreligger farhågor för mycket stora utgifter. Om försäkringslösningen för den finansiella garantin emellertid begränsas till mycket stora risker kan försäkringspremierna mycket troligt bli helt rimliga. Om t.ex. nivån för en självrisk sätts i enlighet med en aktörs årliga inkomst- eller omsättningsnivå – den skall endast täcka mycket stora förluster för återkallande – blir inte försäkringspremien betydande. Vi vet för närvarande om ca 3 miljarder euro i kostnader som beror på några få större återkallanden i förhållande till mer än ca 5 miljoner aktörer under de senaste 5-10 åren på en boskapsmarknad med en omsättning av ca 129 miljarder euro år 2005 (EU-25). En ungefärlig beräkning – det bör observeras att detta endast skall ses som en mycket ungefärlig antydan om nivån på de ingående kostnaderna – skulle visa att de verkliga kostnaderna för större återkallanden, jämnt fördelade per aktör och år endast resulterar i 60–120 euro.

Vad kan bli en genomförbar försäkringslösning?

Då aktörerna hittills kunnat hantera mindre risker själva förefaller det troligt att de fortsätter att göra så även i framtiden. De behöver emellertid skydd av finansiella garantier vid kostnader för och följder av större, mer omfattande återkallanden. En genomförbar lösning för att säkerställa finansiella garantier, om den grundas på försäkring, kan således vara en obligatorisk försäkring med en hög självrisk som omfattar alla aktörer. Denna lösning behöver emellertid bli accepterad av försäkringsbranschen och återförsäkrarna – det bör finnas försäkringsgivare som erbjuder produkterna i alla berörda länder. I vissa EU-länder finns redan sådana lösningar som produktansvarsförsäkringar men ingen av dem är obligatorisk. Försäkringen för foderåterkallande kan bli en del av eller en utökning av räckvidden för en sådan försäkring.

Privata lösningar

Om aktörerna inte åläggs obligatoriska lösningar kan de t.ex. teckna ett frivilligt försäkringsskydd enligt beskrivningen ovan. De kan också helt enkelt skydda sig med bankmedel.

Bankmedel innebär emellertid ekonomiskt att avsevärt större penningbelopp insätts på bankkonton eller i andra sparformer för dessa återkallanden än de pengar som krävs enligt andra alternativ och utgör knappast en effektiv lösning ur samhällets synvinkel. Dessutom kan inga normala bankmedel täcka möjliga, större återkallanden med låg sannolikhet. Är bankmedlen tillräckliga för en finansiell garanti behöver fortfarande en lösning ges i de fall då kostnaderna för återkallande överstiger bankmedelsbeloppet.

Som en kombination av en försäkring för att täcka sällsynta, större återkallanden och bankmedel för att täcka ”normala” återkallanden kan detta icke desto mindre vara en genomförbar lösning.

En frivillig försäkring som en fristående produkt och som en lösning för finansiella garantier har vissa uppenbara problem: för det första tecknar alla inte försäkringen. Vilka blir de finansiella garantierna för övriga aktörer? För det andra blir en frivillig försäkring troligen inte särskilt populär då dess försäkringspremie kan visa sig bli ganska hög. Detta beror på att de som skyddar sig med försäkring ofta är de som med stor sannolikhet snabbt behöver ett försäkringsskydd, dvs. sannolikheten för ett återkallande är stor. Även försäkringsbranschen önskar ett tillräckligt omfattande intresse på marknaden för att bevilja en sådan försäkring.

En annan genomförbar kombination kan utgöras av att den obligatoriska försäkringen med hög självrisk kompletteras med ett frivilligt skydd för lägre risker. I detta fall kan aktören köpa ett tilläggsförsäkringsskydd med lägre självrisk.

Bankgarantier

Tillhandahållande av en bankgaranti är en annan möjlighet. Detta betyder i praktiken att aktören köper en garanti av banken till ett överenskommet belopp. Detta belopp utbetalas i de fall som på förhand överenskommits mellan aktören och banken. Sådana garantier har en benägenhet att bli dyrare än motsvarande försäkringsprodukter och tillgången kan visa sig bli ett problem då banker kan vara ovilliga att erbjuda sådana garantier.

Ömsesidig fond (pool)

Om alla foderföretagare eller de som befinner sig på samma nivå inom ett visst område samlas för att bilda en ömsesidig fond i syfte att täcka medlemmarnas kostnader för foderåterkallanden blir frågan om detta är en lämplig form för finansiella garantier i den föreslagna förordningens mening. Om ett brett stöd kan uppnås för ett sådant projekt och om dess effektivitet kan säkerställas kan det införas på olika sätt på marknaden antingen som ett alternativ eller som ett komplement till en obligatorisk försäkring. I praktiken innebär detta troligen att ett särskilt ömsesidigt försäkringsbolag upprättas i syfte att inom ett särskilt område täcka denna risk. En sammanslutning av aktörer kan erbjuda de garantimedel (ingångskapital) som krävs samt förvaltningsexpertis eller åta sig ett övervakande ansvar för den ömsesidiga fonden eller det ömsesidiga bolaget. I en sådan ömsesidig fond behöver troligen alla EU:s medlemsstater ingå så att en bas bildas som är tillräckligt stor för att säkerställa den ömsesidiga fondens betalningsförmåga. De premier som skall indrivas från medlemmarna i en sådan ömsesidig fond definieras mer eller mindre med samma definition som för motsvarande försäkringspremie. I motsats till försäkringar med årspremier kommer medlen dessutom inte att gå förlorade om inget återkallande sker utan vara tillgängliga för framtiden. På så sätt kan avgiften så småningom sänkas. En ömsesidig fond kan också innehålla skyldighet för medlemmarna att erlägga ytterligare tilläggsbetalningar under mycket dåliga skadeståndsår.

Särskilda fonder

Läget är helt annorlunda i fråga om offentliga fördelningssystem, inkl. ansvariga behöriga myndigheters deltagande, så som fallet varit vid t.ex. täckningen av de förluster som vållats av epizootier i vissa EU-länder. Offentlig-privata partnerskap kan anta olika former, från statliga institutioner som socialförsäkringskontor till privat organiserade fonder med obligatoriskt medlemskap och under statligt överinseende. Alla problem som förknippas med försäkringsbarhet elimineras lätt när staten i händelse av förlust garanterar utbetalningar från fonden. Detta kan förvaltas genom t.ex. statligt deltagande, subventioner i form av partiell fördelning av förlusten, en förhandsfinansiering av stora förluster som senare skall uttaxeras eller andra former av garantier.

Ett problem som är förknippat med särskilda fonder är att de medför en betydande statlig inblandning som motverkar principerna om den fria marknaden och som behöver få en tydlig motivering, såsom i fallet med naturkatastrofer eller epizootier. Staten utjämnar dessutom underskott genom att ta icke-försäkringsbara risker, erbjuda återförsäkringsskydd för klart avgränsade kostnader som ligger högt över ett visst tak, något som innebär att staten använder offentliga medel för att ersätta skador som vållats av privata aktörer.

HALVTIDSUTVÄRDERING AV ÅTGÄRDER UTANFÖR LAGSTIFTNINGEN

På grund av ämnets invecklade natur och då ett system av finansiella garantier är svårt att införa omedelbart kommer denna rapport att följas av en omfattande offentlig debatt. Kommissionen föreslår följaktligen:

- att en debatt inleds med aktörerna, försäkringsbranschen , medlemsstaterna and andra intressenter om olika möjligheter till finansiella garantier samt att tillhandahållare av finansiella garantier uppmuntras att utveckla produkter som kan motsvara en framtida ökning i efterfrågan på finansiella garantier med beaktande av det skydd och den utlösningsmekanism som föreslås i denna rapport,

- att diskussioner upptas med medlemsstaterna för att främja:

- principerna för bästa metoder för riskhantering i fråga om att återkalla foder och livsmedel, särskilt i händelse av kriser i stor skala för att utveckla riktlinjer i detta ämne, och

- förtydligandet av frågan om den skadeståndsskyldighet som rör återkallande av foder och livsmedel.

Sådana åtgärder skall vidtas efter halva tiden och avslutas inom två år efter det att denna rapport offentliggjorts. Dessförinnan förväntas inte medlemsstaterna ålägga foderföretagen att styrka att de omfattas av finansiella garantier. Kommissionen kommer dessutom att ytterligare analysera kostnaderna för finansiella garantier samt bedöma de resultat som sådana åtgärder möjligen får.

SLUTSATSER

Livsmedels- och foderföretagen skall på alla produktions-, bearbetnings- och distributionsstadier inom den affärsverksamhet som ligger inom deras kontroll säkerställa att livsmedels- eller foderprodukterna uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som rör företagens verksamhet och styrka att sådana krav uppfylls. Även om reglerna för skadeståndsskyldighet rörande livsmedelslagstiftningen i allmänhet skall antas på nationell nivå ansvarar foderföretagen under gemenskapslagstiftningen för alla överträdelser av den berörda fodersäkerhetslagstiftningen . Detta sker emellertid i den mån de inte är ålagda att styrka förekomsten av en finansiell garanti som säkerställer att de kan betala kostnaderna för sin skadeståndsskyldighet.

Utom i fråga om de utgifter som uppstår vid officiella tilläggskontroller styrs inte skadeståndsskyldigheten inom livsmedelsområdet specifikt av gemenskapslagstiftningen utan medlemsstaterna är i stället ålagda att själva vidta åtgärder. I fråga om foderområdet finns det gemenskapsspecifika skäl för skadeståndsskyldighet inom foderhygienområdet men genomförbarheten av detta beror på nationell lagstiftning, något som avgör de rättsliga förhållanden och skyldigheter som utgör grunden för såväl skadeståndsskyldighet som de sakförhållanden, omständigheter och villkor under vilka sådana förhållanden och skyldigheter uppstår. De nationella system som granskats kännetecknas av vissa skillnader i fråga om skadeståndsskyldighet. De återkallanden som beordras av behöriga myndigheter hänför sig dessutom i allmänhet till medlemsstatens lagstiftning, riskbedömning och administrativa förmåga. Detta innebär följaktligen att foderföretagets finansiella risktagande i förhållande till skadeståndskraven för möjliga återkallanden och för bortskaffande av foder kan skilja sig åt mellan länderna.

Finansiella garantier inom foderområdet – i form av försäkring, bankgarantier, bankmedel, ömsesidiga och särskilda fonder – är i princip ett tekniskt genomförbart alternativ . Den utsträckning i vilken det i praktiken är möjligt för foderföretag att få skydd beror emellertid på hur ett eventuellt system för finansiella garantier utformas . Det finns en risk för att ett system med finansiella garantier som är olämpligt utformat och inte beaktar försäkringsbarhetskriterierna kan leda till ett läge där skyddet nästan inte kan erhållas på den privata marknaden eller endast till oöverkomligt höga premier. Skyddsbegränsningar och utlösning av finansiella garantier bör anges tydligt.

Även om produktansvarsförsäkringar förekommer i vissa medlemsstater finns det liten praktisk erfarenhet av återkallandeförsäkring inom foderområdet . Det finns för närvarande ingen exakt kunskap om var premienivån bör sättas för en sådan försäkring, t.ex. om den omfattar fall av återkallande och bortskaffande av foder i stor skala – dvs. självrisken sätts på en mycket hög nivå. Vissa system är inte desto mindre antingen redan i drift eller under förberedelse inom foderblandningsområdet. De flesta försäkringsgivare är för närvarande mycket obenägna att inträda på denna marknad, även om några förefaller villiga att ta denna risk på mycket strikta teckningsvillkor. Den viktiga frågan är därför inte huruvida ett sådant försäkringsskydd för återkallande och bortskaffande av foder är tillgängligt (det är det i vissa länder) utan hur, när och på vilka villkor de större europeiska försäkringsgivarna kommer att vilja inträda på denna marknad.

Försäkringsbranschen motsätter sig ett obligatoriskt system med finansiella garantier inom foderområdet – i allmänhet vänder sig försäkringsbranschen starkt mot införandet av någon som helst obligatorisk försäkring på grund av de uppenbara problem som är förknippade med sådana lösningar. De nationella försäkringssammanslutningarna övervägde för några år sedan frågan och varnade för all utveckling av produktåterkallandeförsäkringar inom foderområdet. De betvivlar dessutom att ett sådant system kan sätta foderföretagarna i stånd att uppfylla kraven för finansiella garantier eller möta de politiska målen att överföra återkallande- och bortskaffandekostnaderna från den offentliga till den privata sektorn. Produktansvarsförsäkringar finns inte desto mindre i vissa medlemsstater och deras utformning och räckvidd ligger inte långt från det skydd som eftersträvas här.

Ett stort antal representanter för foderföretagen vänder sig också mot ett system med finansiella garantier, och om ett sådant system upprättas, föredrar de ett frivilligt . En fördel med ett frivilligt system är möjligheten att teckna kontrakt i enlighet med de enskilda aktörernas särskilda behov och förhållanden utan att utesluta de företagare som inte vill eller kan delta. De främsta nackdelarna med detta alternativ är att premien sannolikt blir hög och om det inte är obligatoriskt kan det bli en låg andel aktörer som omfattas, i synnerhet på grund av den höga premienivån. Om så inte är fallet skulle de skadeståndsskyldiga aktörer som drabbas av en kris men som inte omfattas av finansiella garantier nödgas finna medel för att få råd till kostnaderna för återkallande och bortskaffande. Om de inte kan få råd till dem eller inte betalar kommer detta slutligen att äventyra målet att undvika att offentliga medel används vid tillbud inom fodersäkerheten. Det är därför föga sannolikt att ett sådant system minskar den finansiella bördan för myndigheterna vid tillbud i stor skala och trycket på regeringarna att stödja de drabbade företagen skulle kvarstå.

Vissa behöriga myndigheter stöder och andra kan tänka sig ett system med finansiella garantier, men är oeniga om huruvida ett sådant system skall vara obligatoriskt eller inte.

I den reviderade Lissabonstrategin fastställs förenkling som en prioriterad EU-åtgärd. Denna syftar till att uppnå tillväxt och skapa arbetstillfällen i Europa och är därför inriktad på de delar av regelverket som rör företagens konkurrenskraft inom EU. Dess övergripande mål är att bidra till en europeisk ram som uppfyller de högsta lagstiftningskraven samtidigt som subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna iakttas. I detta hänseende avses förenklingen göra lagstiftningen på såväl gemenskapsnivå som på nationell nivå mindre betungande, lättare att tillämpa och därigenom effektivare för att uppnå målen .

De åtgärder som fastställs i förordningen om foderhygien, såsom bestämmelserna om fodrets ursprung, spårbarheten, hygienen, principerna för faroanalys och kritiska styrpunkter samt registrering jämte annan fodersäkerhetslagstiftning, är viktiga åtgärder som vidtas för att minska risker och förebygga uppkomsten av tillbud. Om foderföretagen fullt ut vidtar alla dessa åtgärder bidrar det till att minska sannolikheten för de större foder- och livsmedelstillbud som liknar dem som inträffat under senare år. Den nya ram för officiella kontroller som för närvarande införs av de behöriga myndigheterna för att kontrollera att företagen efterlever lagen kan bli ytterligare ett effektivt medel att stärka foder- och livsmedelssäkerheten .

[1] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien. EUT L 35, 8.2.2005, s. 1.

[2] Svar inkom från 24 behöriga myndigheter från alla medlemsstater inom EU-25 utom Grekland och Malta, jämte Norge, den enda av de tre EES-medlemmar som deltog i undersökningen.