52006DC0862

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 22.12.2006

KOM(2006) 862 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA CENTRALBANKEN

Fem år med eurosedlar och –mynt {SEK(2006) 1786}

1. INLEDNING

Euron infördes som gemensam valuta i elva EU-medlemsstater den 1 januari 1999 och den 1 januari 2001 följde Grekland efter. I det dagliga livet märktes till en början dock inte mycket eftersom konsumenterna i dessa tolv länder fortsatte att använda inhemska sedlar och mynt. Till slutet av 2001 kunde euro bara användas som kontovaluta, till exempel för checkar eller banköverföringar i euro, även om det var få som inledningsvis utnyttjade den möjligheten.

Från och med den 1 januari 2002 började eurosedlar och –mynt användas, och euron blev fysisk verklighet för mer än 300 miljoner människor i euroområdet som årligen utför cirka 300 miljarder betalningstransaktioner och av dem sker cirka 80 % kontant. Efter en väl förberedd och smidig övergång har det totala utestående värdet på sedlar nästan tredubblats (från 221 miljarder euro i januari 2002 till 595 miljarder euro i slutet av 2006), medan ökningen i fråga om mynt har varit blygsammare (från 13,0 miljarder euro den 1 januari 2002 till 17,6 miljarder euro).[1]

Invånare i grannländer och –regioner, och då främst där euron används för betalningstransaktioner och/eller som sparmedel, samt på många turistorter världen över, har också blivit förtrogna med den gemensamma valutan. Enligt uppskattningar från Europeiska Centralbanken (ECB) finns mellan 10 och 20 % av det totala värdet av eurosedlar i omlopp utanför euroområdet.

Eurosedlarna och –mynten har tagits emot väl i de tolv länder som infört valutan med tanke på att befolkningen både måste anpassa sig till nya sedlar och mynt, som hade avvikande mynt- och sedelstruktur jämfört med den tidigare valutan, och till nya priser och valutor.

Det här meddelandet åtföljs av ett arbetsdokument från kommissionen, som innehåller mer detaljerad information om de viktigaste frågorna i det här meddelandet.

2. INFORMATIONEN SPELAR FORTFARANDE STOR ROLL

Enligt olika undersökningar[2] som kommissionen genomfört råder det brist på specifik information om euron i vissa områden. I andra områden är det fortfarande vanligt med missuppfattningar. Detta pekar på behovet av ytterligare insatser för att informera allmänheten inom EU om euron.

Brist på medvetenhet om vissa fördelar med euron

En majoritet av invånarna i euroområdet känner inte till vissa av eurons specifika fördelar. Till exempel är bara knappt en fjärdedel (23 %) medvetna om att det inte tillkommer några extra kostnader eller avgifter när man tar ut pengar med ett betalkort i ett annat land inom euroområdet eller när man betalar med betalkort (27 %) eller gör en banköverföring (16 %) inom euroområdet.

Informationsbehovet är till och med ännu större i de nya medlemsstaterna, som kommer att ingå i euroområdet i framtiden och där en majoritet av människorna anser att de är dåligt informerade. Samtidigt har flera undersökningar visat att dåligt informerade medborgare brukar vara de mest motvilliga och rädda för ett kommande införande av euron.

Envisa missuppfattningar

I vissa andra områden har olika missuppfattningar bitit sig fast. Så tror till exempel en stor majoritet (93 %) av dem som svarat i euroområdet att euron bidrar till prisökningar. Den missuppfattningen har spritt sig till framtida medlemmar av euroområden eftersom det i genomsnitt i 45 % av svaren i de tio senaste medlemsstaterna angavs att ett kommande införande av euron i deras land skulle leda till högre inflation. Detta går stick i stäv med ECB:s statistik som visar att den årliga inflationen i euroområdet har legat under 2,4 % sedan euron infördes 1999.

Parallella prisangivelser kan vara kontraproduktivt

Av samma undersökning framgår en stadig om än ganska långsam utveckling mot att ”tänka i euro”. För sina dagliga inköp räknar en klar majoritet (57 %) i euroområdet i euro, medan en av fem fortfarande räknar i den tidigare nationella valutan. När det gällde dyra sällanköpsvaror, till exempel bilar eller hus, räknar fler människor i den tidigare nationella valutan (40 % i genomsnitt) jämfört med bara 29 % som räknar i euro.

Efter fem års mental anpassning till euron, kan kommissionen bara upprepa sin tidigare rekommendation[3] om att parallella prisangivelser i euroområdet (förutom för Slovenien) bör avbrytas så snart som möjligt. Parallella prisangivelser kan hjälpa konsumenter under de första stadierna av förändringen, men kan vara kontraproduktiva i ett visst läge, när de gör att konsumenterna fortsätter att räkna i nationell valuta, och på så vis fördröjer den mentala omställningen till en ny uppsättning priser och värden.

3. EUROSEDLAR OCH -MYNT – FRAMTIDSUTSIKTER

3.1. Det allmänna ramverket

Både eurosedlar och –mynt är lagliga betalningsmedel i samtliga länder i euroområdet. ECB har exklusivt ansvar för tillverkning och utgivande av eurosedlar. EG-fördraget innehåller ett annat ramverk i fråga om euromynt eftersom medlemsstaterna, snarare än ECB, ansvarar för att tillverka och ge ut euromynt, vilket förklarar varför man på euromynten ser nationella motiv. Både eurosedlar och –mynt sätts i omlopp av de nationella centralbankerna i euroområdet.

Det är de enskilda länderna som fattar beslut om och organiserar produktionen av euromynt, och oftast ligger ansvaret för detta på varje lands myntverk, förutom i länder utan nationellt myntverk vilka beställer mynt från andra tillverkare.

Skillnaderna mellan eurosedlar och –mynt sträcker sig också till den monetära inkomst som kommer från utgivandet av eurokontanter (se punkt 3.5), som samlas in via Eurosystemet i fråga om sedlar och av medlemsstaterna i fråga om mynt.

3.2. Framtida eurosedlar och -mynt – framtida justeringar och eventuella förbättringar

Eurosedlar och –mynt är resultatet av en strävan efter ständiga förbättringar, främst när det gäller kvalitet, pålitlighet och användarvänlighet. Antalet upptäckta falska eurosedlar och -mynt är extremt lågt jämfört med antalet i omlopp, och utan tvivel lägre än antalet upptäckta falska dollarsedlar.

Eurosedlar

ECB inledde arbetet med att förbereda nästa serie sedlar kort efter det att euron hade satts i omlopp. Den främsta anledningen var att man hela tiden ville vara säker på att kunna erbjuda den senaste säkerhetstekniken, så att sedlarna blir svåra att förfalska. Den första valören av de nya sedlarna förväntas utfärdas i slutet av det här årtiondet och följas av ytterligare valörer med vissa intervall.

Euromynt – de nationella sidorna

För att garantera enhetligheten i euromyntsystemet beslutade rådet 2003 att den nationella standardsidan av euromynten i omlopp skulle förbli oförändrade (”moratorium”) till slutet av 2008.[4] Medlemsstaterna tilläts dock utfärda minnesmynt med valören två euro för att fira särskilda händelser om man observerade vissa begränsningar i fråga om kvantitet och frekvens. Den typen av minnesmynt avviker från vanliga mynt genom att de har en annan nationell sida för att fira en viss händelse. Medlemsstaterna får också utfärda eurosamlarmynt, t.ex. i ädelmetall, men de gäller bara som betalningsmedel i det land som utfärdar dem och är inte avsedda att sättas i omlopp.

Rådets framtida beslut om de nationella sidorna på euromynten i omlopp, som borde fattas innan moratoriet löper ut i slutet av 2008, är mycket viktigt och måste förberedas noggrant. Under 2007 kommer kommissionen att genomföra en undersökning inom euroområdet för att få en bedömning av människors åsikter och önskemål.

Euromynt – de gemensamma sidorna

De fem högre valörerna, som tidigare visade kartor över Europa med länderna i EU-15 på den gemensamma sidan, har ändrats. Slovenien kommer att vara det första landet som inför mynt med de nya gemensamma sidorna från och med den 1 januari 2007. Övergången för ny mynttillverkning för de tolv första euroländerna förbereds för närvarande. De flesta av dem kommer att gå över till den nya gemensamma utformningen under 2007, och ett fåtal kommer senast 2008 att ansluta sig.

3.3. Effektivare tillverkning och lagring av sedlar och mynt

Tillverkningen av eurosedlar är decentraliserat organiserad med gemensamma åtgärder för att stordriftsfördelarna skall leda till ökad effektivitet. Detta betyder att ECB årligen fördelar tillverkningen till de nationella centralbankerna i euroområdet. Varje valör tillverkas i ett begränsat antal tryckerier och varje nationell centralbank ansvarar för upphandlingen av enbart en eller ett fåtal valörer. Logistiska lager och ett gemensamt strategiskt lager av eurosedlar, Eurosystem Strategic Stock (ESS), skall garantera en kontinuerlig försörjning av eurosedlar. Lagren används bland annat för den inledande leveransen av eurosedlar som är nödvändig för övergången i de medlemsstater som ansluter sig till euroområdet, vilket är fallet med Slovenien den 1 januari 2007. ECB har dessutom antagit riktlinjer om inrättandet av en enhetlig strategi för Eurosystemets anbudsförfaranden (”Eurosystem tender procedure - SETP”) för upphandling av sedlar som kommer att inledas senast 2012.

Tillverkning av euromynt är en fråga om nationell behörighet. Eftersom besluten fattas decentraliserat försvinner vissa av de fördelar och effektivitetsvinster som beror på gemensamma åtgärder, främst samordningen av tillverkning och/eller lagring. I dagens ramverk finns inga hinder för att vissa länder bestämmer sig för att tillverka fler mynt medan andra länder har överskottslager av samma valör. Man borde därför undersöka möjligheter till förbättringar, främst i fråga om de tre minsta valörerna (en, två och fem cent) som tillsammans representerar cirka 80 % av den genomsnittliga nytillverkningen av mynt. De genererar låga intäkter och tillverkningskostnaden samt tillhörande kostnader (för transport, paketering, etc.) är höga i förhållande till deras nominella värde. Eftersom förekomsten av nationella sidor på mynten i viss mån utgör ett hinder för utbyte eller överföring av myntlager mellan länder, och eventuellt även för att effektivisera masstillverkningen, kan vissa medlemsstater vara beredda att använda mynt med låga valörer med en nationell ”standardsida” i syfte att täcka delar av sina behov för de tre lägsta valörerna. Ytterligare möjligheter för att skapa och/eller utnyttja synergieffekter i fråga om tillverkning och lagring av mynt bör undersökas, framförallt i samarbete med ECB så att man kan dra nytta av bankens erfarenhet på området.

3.4. Gemensamma utgifter kopplade till euromyntsystemet

Vissa delar av euromyntsystemet kräver gemensamma och samordnade åtgärder i alla medlemsstater som ingår i euroområdet, i första hand inom forskning och utveckling, utbyte av information, osv. Av rent praktiska skäl verkar det bekvämast och effektivast att finansiera sådana gemensamma aktiviteter via en gemensam budget (som är fallet för gemensamma insatser för eurosedlar som finansieras av ECB), i stället för att behöva samla in nationella bidrag innan gemensamma åtgärder kan vidtas eller ens planeras. Det bör därför undersökas om det går att skapa en särskild EU-budgetpost för euromyntprojekt och -verksamheter av gemensamt intresse.

3.5. Monetär inkomst från eurosedlar och -mynt

Kontanter i omlopp utgör en inkomstkälla (allmänt kallad monetär inkomst eller slagskatt) för den utfärdande myndigheten. I fråga om banksedlar läggs inkomsten i en pool och fördelas därefter bland centralbankerna i länderna i euroområdet efter varje lands BNP och befolkning. Situationen ser litet annorlunda ut i fråga om euromynt, eftersom inkomsten (som grovt räknat motsvarar myntens nominella värde minus kostnaderna för att tillverka mynten och sätta dem i omlopp) samlas in av det land som utfärdar myntet. Detta system bör fungera lika bra, under förutsättning att det inte finns några starka ”netto”-flöden av euromynt mellan medlemsstaterna (t.ex. systematiska inflöden till, eller utflöden från, vissa länder). I sådana fall måste riktade eller allmänna justeringar av det aktuella systemet övervägas.

3.6. Ramverk för att skydda euron mot förfalskningar

Införandet av eurosedlar och –mynt som är i omlopp i tolv medlemsstater och i ett antal tredjeländer, innebar att det krävdes samordnade åtgärder för att skydda valutan mot förfalskningar; åtgärder som gick utanför den nationella sfären.

Medlemsstaterna har visserligen även i fortsättningen det huvudsakliga ansvaret för att skydda euron, men samarbete länderna emellan har inletts som stöd för arbetet att förhindra förfalskningar. Ansvaret delas mellan Europeiska kommissionen/Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF,) ECB, Europol, Eurojust och Interpol.

Som grundläggande åtgärd har ett effektivt rättsligt ramverk antagits på europeisk nivå för att öka den allmänna skyddsnivån och för att harmonisera den nationella lagstiftningen på området. Nationella analyscentra för förfalskade sedlar och mynt (CNAC) bedriver ett nära samarbete med ECB:s centrum för analys av sedelförfalskningar (CAC) och kommissionens/OLAF:s europeiska tekniska och vetenskapliga centrum för analys och klassificering av förfalskade euromynt (ETSC) för att identifiera, analysera och dra tillbaka förfalskade sedlar och mynt som är i omlopp. Samtidigt har åtgärder vidtagits för att slutföra och uppnå en lämplig harmoniseringsnivå i fråga om rättsliga sanktioner.

[1] Siffrorna från Europeiska centralbanken utgör underlag. De senaste siffrorna gäller oktober 2006.

[2] Se Flash Eurobarometer-undersökning 193, ”The euro zone, 5 years after the introduction of the common European currency”, som utfördes i september 2006 och Flash Eurobarometer-undersökning 191, ”Introduction of the euro in the new Member States”, som utfördes i september 2006.

[3] Se KOM(2002) 747 slutlig av den 19 december 2002: ”Införandet av sedlar och mynt i euro: ett år efteråt”.

[4] Utom i de fall då den statschef som avbildas på myntet byts ut.