This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 01999R0718-20140618
COUNCIL REGULATION (EC) No 718/1999 of 29 March 1999 on a Community-fleet capacity policy to promote inland waterway transport
Consolidated text: RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 718/1999 av den 29 mars 1999 om en politik för gemenskapens flottkapacitet inom inlandssjöfarten för att främja transporter på de inre vattenvägarna
RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 718/1999 av den 29 mars 1999 om en politik för gemenskapens flottkapacitet inom inlandssjöfarten för att främja transporter på de inre vattenvägarna
1999R0718 — SV — 18.06.2014 — 001.001
Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet
RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 718/1999 av den 29 mars 1999 (EGT L 090, 2.4.1999, p.1) |
Ändrad genom:
|
|
Officiella tidningen |
||
No |
page |
date |
||
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 546/2014 av den 15 maj 2014 |
L 163 |
15 |
29.5.2014 |
RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 718/1999
av den 29 mars 1999
om en politik för gemenskapens flottkapacitet inom inlandssjöfarten för att främja transporter på de inre vattenvägarna
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 75 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag ( 1 ),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( 2 ),
i enlighet med det förfarande som avses i artikel 189c i fördraget ( 3 ), och
av följande skäl:
(1) |
Genom förordning (EEG) nr 1101/89 ( 4 ) infördes ett system för strukturella förbättringar inom inlandssjöfarten för de flottor som trafikerar nätet av inbördes förbundna inre vattenvägar i Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Tyskland och Österrike. Denna förordning syftade till att minska överkapaciteten hos inlandssjöfartens flottor genom på gemenskapsnivå samordnade åtgärder för skrotning av fartyg. Denna förordning löper ut den 28 april 1999. |
(2) |
I samband med de kompletterande åtgärderna till detta system för strukturella förbättringar, som syftar till att undvika att befintlig överkapacitet förvärras eller att ny överkapacitet uppstår, visade sig regeln ”gammalt mot nytt” vara nödvändig för att marknaden för inlandssjöfart skulle fungera på ett väl avvägt sätt. Denna regel förblir dessutom det viktigaste instrumentet för att intervenera vid allvarliga störningar på denna marknad, enligt definitionen av sådana störningar i artikel 1 i direktiv 96/75/EG ( 5 ). Det är vidare lämpligt att hindra att effekterna av de skrotningsåtgärder som genomförts sedan 1990 omintetgörs genom att ny transportkapacitet tas i bruk när regeln just har slutat gälla. Det är därför nödvändigt att behålla regeln ”gammalt mot nytt” under en period som är begränsad till högst fyra år, samtidigt som man gradvis avvecklar kvoterna på ett sätt som säkerställer denna övergång och avvecklingen av gemenskapens stöd på marknaden. Det har också visat sig viktigt att behålla det instrument för reglering av gemenskapens flottkapacitet som utgörs av regeln ”gammalt mot nytt” efter denna fyraårsperiod, men då på nollnivå och som en övervakningsmekanism, som bara kan reaktiveras i händelse av en sådan allvarlig störning på marknaden som avses i artikel 7 i direktiv 96/75/EG. |
(3) |
Det är nödvändigt att kunna bemästra en eventuell ny överkapacitet på ett effektivt sätt inom alla marknadssektorer för transport på inre vattenvägar. Det är därför viktigt att de åtgärder som vidtas är allmänna och inbegriper både lastfartyg och skjutbogserare. Man bör undanta fartyg som inte bidrar till överkapaciteten på nätet av inbördes förbundna inre vattenvägar eftersom de endast trafikerar avskilda nationella eller internationella marknader, och föreskriva en möjlighet att undanta fartyg med en dödvikt om mindre än 450 ton, eftersom de inte heller bidrar till en sådan överkapacitet. Det är däremot viktigt att inte från åtgärderna undanta privata flottor som utför transporter för egen räkning, eftersom dessa har ett betydande inflytande på transportmarknaderna. |
(4) |
Ett gemensamt tillvägagångssätt enligt vilket medlemsstaterna tillsammans vidtar åtgärder för att uppnå samma mål är en av de viktigaste förutsättningarna för att åstadkomma en reglering av transportkapaciteten. Det är i detta avseende lämpligt att – under en ny benämning – behålla de skrotningsfonder som inrättades genom förordning (EEG) nr 1101/89 i de medlemsstater som berörs av inlandssjöfarten och att genom dessa fonder sköta förvaltningen av regeln ”gammalt mot nytt”. De resterande medlen från branschens bidrag till de åtgärder för strukturella förbättringar som genomförs fram till och med den 28 april 1999 skulle föras över till en reservfond, som skulle kopplas till de nämnda fonderna. |
(5) |
På grund av de grundläggande skillnaderna mellan marknaden för transport av torrlaster, marknaden för transport av flytande produkter samt marknaden för skjutbogserare är det önskvärt att i en och samma fond inrätta skilda konton för torrlastfartyg, tankfartyg och skjutbogserare. |
(6) |
Inom ramen för en ekonomisk politik som är förenlig med fördraget skall regleringen av transportkapaciteten första hand åligga aktörerna inom denna sektor. Kostnaderna för de åtgärder som skall vidtas bör därför bäras av de företag som är verksamma inom sektorn för inlandssjöfart. Denna reglering består i att bestämma vilka villkor som skall gälla då viss ny kapacitet tas i bruk, utan att den får leda till en total blockering av tillträdet till marknaden. Dessa villkor kan begränsas med avseende på tid och effekter samt variera på ett flexibelt sätt beroende på marknadsutvecklingen men det är nödvändigt att gradvis före ned kvoterna till noll under en tid av fyra år räknat från den 29 april 1999. Den regleringsmekanism som ovan benämns regeln ”gammalt mot nytt” bör behållas som en övervakningsmekanism så snart kvoten når nollnivån. De särskilda bidrag som betalas enligt regeln”gammalt mot nytt” bör placeras i reservfonden och kan, om det blir nödvändigt att intervenera på marknaden, användas för att bevilja skrotningspremier. |
(7) |
Det är lämpligt att se till att åtgärder enligt denna förordning eller tillämpningen av dem – framförallt inte genom att gynna vissa företag i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset – snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. För att berörda företag skall åtnjuta likvärdiga konkurrensvillkor bör enhetliga tariffer och villkor gälla för de särskilda bidrag som skall betalas till fonderna när det gäller nya fartyg och eventuella skrotningspremier, om sådana skulle visa sig nödvändiga till följd av en allvarlig störning på marknaden och enligt det förfarande som avses i artikel 8 i direktiv 96/75/EG. |
(8) |
Beslut om hur denna mekanism för reglering av transportkapaciteten skall fungera bör, med tanke på inlandsflottornas gemenskapskaraktär, fattas på gemenskapsnivå. Behörigheten att fatta dessa beslut, att övervaka deras tillämpning samt att vidmakthålla de konkurrensvillkor som avses i denna förordning bör tilldelas kommissionen. Kommissionen skall fatta dessa beslut efter att ha samrått med medlemsstaterna och de organisationer som företräder inlandssjöfarten på gemenskapsnivå. |
(9) |
I samband med att gemenskapsflottorna moderniseras och omstruktureras i ett sammanhang som är gynnsamt med avseende på miljö och säkerhet är det önskvärt att det planeras för sociala åtgärder till förmån för personer som vill lämna sektorn för transporter på inre vattenvägar eller som vill ställa om sin verksamhet till en annan sektor. Det är också önskvärt att planera för åtgärder som syftar till att främja skapande av företagsgrupperingar, att förbättra skepparnas kvalifikationer samt att främja en teknisk anpassning av fartygen. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Fartyg som är avsedda för inlandssjöfart och som används för transport av gods mellan två eller flera punkter på inre vattenvägar i medlemsstaterna skall omfattas av den politik för gemenskapens flottkapacitet som fastställs i denna förordning.
Under en period på högst fyra år räknat från den 29 april 1999 skall den nämnda politiken i enlighet med denna förordning omfatta villkor för ibruktagande av ny kapacitet.
Artikel 2
1. Denna förordning skall gälla lastfartyg och skjutbogserare som utför transporter för annans eller egen räkning och som är registrerade i en medlemsstat eller, om de inte är registrerade, drivs av ett företag som är etablerat i en medlemsstat.
I denna förordning avses med företag varje fysisk eller juridisk person som utövar ekonomisk verksamhet i icke-industriell eller industriell omfattning.
2. Denna förordning skall inte gälla
a) fartyg som enbart trafikerar inrikes vattenvägar utan förbindelse med andra inre vattenvägar i gemenskapen,
b) fartyg som på grund av sin storlek inte kan lämna de inrikes vattenvägar som de trafikerar eller som inte kan nå andra inre vattenvägar i gemenskapen (fångna skepp), förutsatt att dessa fartyg inte kan tänkas konkurrera med fartyg som omfattas av denna förordning,
c) fartyg som enbart trafikerar Donau (och dess bifloder) upp till Kelheim utan att flyttas därifrån,
d) skjutbogserare med en maskinstyrka på högst 300 kW,
e) kombinerade havs- och flodgående fartyg samt skeppsburna pråmar som enbart används för internationella eller nationella transporter under resor som inbegriper en sträcka till havs,
f) fartyg som enbart är avsedda för lagring av gods, dvs. lastning och därefter lossning av gods på en och samma plats,
g) muddringsutrustning såsom bottentippningspråmar och pontoner samt flytande utrustning som tillhör byggföretag om denna utrustning inte används för transport av gods enligt artikel 1,
h) färjor,
i) fartyg som används i allmännyttig icke-kommersiell trafik.
3. Varje berörd medlemsstat får undanta sina fartyg på mindre än 450 ton dödvikt från tillämpningsområdet för denna förordning. När den berörda medlemsstaten använder sig av denna möjlighet skall den inom sex månader anmäla detta till kommissionen, som skall underrätta de andra medlemsstaterna om detta.
Artikel 3
1. Varje medlemsstat som har inre vattenvägar som är förbundna med de inre vattenvägarna i en annan medlemsstat och som har en flotta på mer än 100 000 ton, nedan kallad berörd medlemsstat, skall i enlighet med sin nationella lagstiftning och med sina egna förvaltningsresurser inrätta en fond för inlandssjöfarten, nedan kallad fonden.
2. Varje fond skall förvaltas av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaten skall i fråga om denna förvaltning samarbeta med de nationella organisationer som företräder inlandssjöfarten.
3. Varje fond skall ha en reservfond som omfattar tre skilda konton: ett konto för torrlastfartyg, ett för tankfartyg och ett för skjutbogserare.
Denna reservfond skall fyllas på med
— resterande medel från de åtgärder för strukturella förbättringar som genomförs fram till och med den 28 april 1999, och som uteslutande utgörs av finansiella bidrag från branschen,
— de särskilda bidrag som avses i artikel 4 i denna förordning,
— de ekonomiska medel som kan ställas till förfogande i händelse av en sådan allvarlig störning på marknaden som avses i artikel 7 i förordning 96/75/EG.
4. Reservfonden kan utnyttjas för sådana lämpliga åtgärder som avses i artikel 7 i rådets direktiv 96/75/EG, bl.a. för förbättringsåtgärder som organiseras på gemenskapsnivå enligt de villkor som anges i punkt 6 och i artikel 6 i denna förordning.
5. Reservfonden kan utnyttjas för sådana åtgärder som avses i artikel 8 om de organisationer som företräder inlandssjöfarten enhälligt begär detta. Dessa åtgärder skall i så fall vidtas på gemenskapsnivå.
6. Det skall råda ekonomisk solidaritet mellan fonderna när det gäller de skilda konton som avses i artikel 3.3 första stycket. Denna solidaritet skall gälla fondernas alla utgifter och medel enligt artikel 3.3 andra stycket för att säkerställa lika behandling av alla transportörer som omfattas av denna förordning, oberoende av vilken fond fartyget tillhör.
7. De berörda medlemsstaterna skall fortsätta att förvalta den fond som avses i artikel 3 i förordning (EEG) nr 1101/89 till dess att den fond som avses i punkt 1 har inrättats.
Artikel 4
1. Fartyg som omfattas av denna förordning och som är nybyggda, har importerats från tredje land eller har flyttats från sådana vattenvägar som avses i artikel 2.2 a, b eller c, får tas i bruk under förutsättning (regeln ”gammalt mot nytt”) att fartygets ägare antingen
— utan att erhålla skrotningspremier skrotar ett visst tonnage lastkapacitet enligt det förhållande som benämns ”kvot” mellan det gamla tonnaget och det nya, och som fastställs av kommissionen, eller
— till den fond som fartyget tillhör eller som ägaren har valt enligt artikel 5.2 för över ett särskilt bidrag som bestäms till ett visst belopp som funktion av kvoten, eller genom att ägaren skrotar ett tonnage som understiger denna kvot och betalar mellanskillnaden mellan det nya fartygets tonnage och det skrotade tonnaget.
2. Kvoten kan bestämmas till olika nivåer för de olika marknadssektorerna, nämligen torrlastfartyg, tankfartyg och skjutbogserare.
Kvoten skall kontinuerligt minskas så att den så snart som möjligt och i regelbundna etapper förs ned till nollnivå, senast den 29 april 2003.
Då kvoten har nått nollnivå skall ordningen omvandlas till en övervakningsmekanism och bara kunna träda i funktion i händelse av en allvarlig störning på marknaden enligt artikel 6.
3. Fartygets ägare skall välja mellan att betala ett särskilt bidrag eller att skrota gammalt tonnage
— antingen vid den faktiska beställningen av ett fartyg som skall byggas eller importeras förutsatt att det tas i bruk inom tolv månader,
— eller när det nybyggda eller importerade fartyget faktiskt tas i bruk.
Valet av tidpunkt skall göras då fartygsbeställningen eller importordern utfärdas.
Det fartyg som skall skrotas som kompensation för den nya lastkapaciteten skall vara skrotat innan det nya fartyget tas i bruk.
Ägaren till ett fartyg som skall tas i bruk, som har skrotat ett tonnage som överskrider erforderligt tonnage, skall inte få någon ekonomisk ersättning för det överskjutande skrotade tonnaget.
Varje berörd medlemsstat får ge tillstånd till att sådana fartyg som för gott dras tillbaka från marknaden för att användas för andra syften än godstransport, såsom för humanitärt bistånd eller som museifartyg, och fartyg som exporteras till utvecklingsländer utanför den europeiska kontinenten, eller som ställs till en ideell organisations förfogande, utnyttjas som kompensationstonnage, det vill säga betraktas som om de hade skrotats. Medlemsstaten skall översända detta användningstillstånd till kommissionen, som skall underrätta de andra berörda medlemsstaterna.
4. För skjutbogserare skall begreppet tonnage ersättas med begreppet maskinstyrka.
5. De villkor som anges i punkt 1 skall också tillämpas på kapacitetsökningar till följd av att ett fartyg förlängs eller då en skjutbogserares motor byts ut.
6. Kommissionen får efter samråd med medlemsstaterna och de organisationer som på gemenskapsnivå företräder inlandssjöfarten undanta specialfartyg från tillämpningsområdet för punkt 1.
Med specialfartyg avses fartyg som är speciellt och tekniskt konstruerade för att enbart transportera en viss typ av gods, fartyg som tekniskt sett inte är kapabla att transportera annat gods, varvid denna enda typ av gods som transporteras inte heller skall kunna transporteras av fartyg som inte har särskilda tekniska förutsättningar, och ägare till sådana specialfartyg skall också skriftligen förbinda sig att inte transportera annat gods på sina fartyg så länge som regeln ”gammalt mot nytt” är tillämplig.
Artikel 5
1. För fartyg som är registrerade i någon av de berörda medlemsstaterna skall det särskilda bidraget betalas in till fonden i den medlemsstat där fartyget är registrerat. För icke-registrerade fartyg som drivs av ett företag som är etablerat i någon av dessa stater skall det särskilda bidraget betalas in till fonden i den medlemsstat där företaget är etablerat.
2. För fartyg som är registrerade i en annan medlemsstat än en berörd medlemsstat eller för icke-registrerade fartyg som drivs av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat än en berörd medlemsstat skall det särskilda bidraget betalas in till någon av de fonder som inrättats i de berörda medlemsstaterna, enligt fartygsägarens val.
Artikel 6
I händelse av en sådan allvarlig störning på marknaden som avses i artikel 7 i direktiv 96/75/EG får kommissionen, på begäran av en medlemsstat, efter att ha hört den kommitté som avses i artikel 8 i direktiv 96/75/EG och enligt det förfarande som där föreskrivs, på nytt sätta regeln ”gammalt mot nytt” i funktion för en i tiden begränsad period enligt artikel 7 i direktiv 96/75/EG, eventuellt tillsammans med åtgärder för strukturella förbättringar.
Ägaren till ett sådant fartyg som avses i artikel 2.1 kan, från den skrotningsfond som fartyget tillhör och inom ramen för tillgängliga medel, erhålla en skrotningspremie vars tariff fastställs av kommissionen enligt de villkor som föreskrivs i artikel 7, om han skrotar fartyget, dvs. låter skrota fartygsskrovet i dess helhet eller, när det gäller skjutbogserare, låter förstöra motorn.
Premien får bara beviljas för ett fartyg i fråga om vilket ägaren bevisar att det ingår i hans ”aktiva flotta”, vilket innebär
— att fartyget skall vara i väl fungerande skick,
— att ägaren får uppvisa antingen giltiga sjövärdighets- och skeppsmätningsintyg eller ett av en behörig myndighet i någon av de berörda medlemsstaterna utfärdat tillstånd att utföra inrikes transporter,
— att fartyget har gjort minst tio resor under de senaste 24 månaderna före inlämnandet av ansökan om skrotningspremie. Med begreppet resa avses en kommersiell transport på en sträcka som är normal för godstransporter av det aktuella slaget (mer än 50 km) och med en transporterad lastvolym som står i ett rimligt förhållande till fartygets lastkapacitet (åtminstone 70 %).
Ingen premie kan beviljas eller betalas ut för fartyg som till följd av haveri eller annan skada inte längre kan repareras eller vars reparationskostnader överstiger skrotningspremiens belopp.
Om de behöriga myndigheterna på goda grunder betvivlar att det fartyg för vilket skrotningspremie har sökts är i väl fungerande skick, får de begära att en besiktningsman upprättar ett intyg om att det aktuella fartyget befinner sig i ett tekniskt skick som medger att fartyget utför transporter. Om fartyget inte uppfyller detta krav skall skrotningspremien inte beviljas.
Artikel 7
1. Kommissionen skall efter samråd med medlemsstaterna och de organisationer som företräder inlandssjöfarten på gemenskapsnivå med avseende på torrlastfartyg, tankfartyg respektive skjutbogserare separat bestämma
— kvoter för regeln ”gammalt mot nytt” ifråga om de fartyg som avses i artikel 2,
— tariffer för de särskilda bidragen,
— den period, de tilldelningsvillkor och de skrotningspremiesatser som avses i artikel 6,
— värderingskoefficienter (likvärdiga tonnage) för olika typer och kategorier av utrustning avsedd för inlandssjöfart.
2. De särskilda bidragen och skrotningspremierna skall uttryckas i euro. Tarifferna skall vara samma för alla fonder.
3. De särskilda bidragen och skrotningspremierna skall för lastfartyg beräknas som funktion av deras dödvikt och för skjutbogserare som funktion av deras maskinstyrka.
4. Kommissionen skall efter samråd med medlemsstaterna och de organisationer som företräder inlandssjöfarten på gemenskapsnivå anta närmare bestämmelser om formerna för den ekonomiska solidaritet som avses i artikel 3.6.
5. När kommissionen fattar sina beslut skall den också beakta resultaten av undersökningar av gemenskapens transportmarknad och den marknadsutveckling som kan förutses samt nödvändigheten av att undvika att konkurrensen snedvrids i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För att bidra till dessa undersökningar av marknaden skall ägarna till nybyggda eller importerade fartyg informera fonderna om detta sex månader innan dessa fartyg tas i bruk.
Artikel 8
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.5 får varje medlemsstat vidta åtgärder för att bland annat
— underlätta för transportörer inom inlandssjöfarten som lämnar branschen att få förtidspension eller att övergå till annan ekonomisk verksamhet, bland annat genom att man tillhandahåller heltäckande information,
— organisera yrkesutbildnings- eller omskolningsprogram för besättningsmedlemmar, inklusive arbetstagare och fartygsägare som själva bedriver transport, som lämnar yrket, samt tillhandahålla relevant information om dessa program,
— förbättra kvalifikationerna inom inlandssjöfarten och kunskaperna om logistik för att säkerställa yrkets utveckling och framtid,
— uppmuntra fartygsägare som själva bedriver transport att gå samman i handelsföreningar och stärka de organisationer som företräder inlandssjöfarten på unionsnivå,
— främja en anpassning av fartygen till den tekniska utvecklingen för att förbättra arbetsvillkoren, inklusive hälsoskyddet, och främja säkerheten på arbetsplatsen,
— uppmuntra innovation när det gäller fartyg och deras anpassning till den tekniska utvecklingen på miljöområdet, inklusive miljövänliga fartyg,
— uppmuntra sätt att öka användningen av reservfonden i kombination med tillgängliga finansieringsinstrument, däribland Horisont 2020 och Fonden för ett sammanlänkat Europa i tillämpliga fall, och med finansieringsinstrument från Europeiska investeringsbanken.
Artikel 9
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning och underrätta kommissionen om detta.
Åtgärderna skall bland annat inbegripa en ständig och effektiv kontroll av att företagen fullgör de skyldigheter som åligger dem enligt denna förordning och nationella bestämmelser för att genomföra förordningen samt lämpliga påföljder i fall av överträdelser.
2. Medlemsstaterna skall varje år till kommissionen överlämna alla relevanta uppgifter om resultaten av regeln ”gammalt mot nytt” samt om fondernas och deras reservfonders ekonomiska ställning.
3. Kommissionen skall fatta de beslut som åligger den enligt artikel 7.
4. Kommissionen skall se till att fonderna tillämpar denna förordning på ett enhetligt sätt och sköta samordningen av detta.
Artikel 10
Denna förordning träder i kraft den 29 april 1999.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
( 1 ) EGT C 320, 17.10.1998, s. 4 och EGT C 15, 20.1.1999, s. 15.
( 2 ) Yttrandet avgivet den 2 december 1998 (EGT C 40, 15.2.1999, s. 47).
( 3 ) Europaparlamentets yttrande av den 3 december 1998 (EGT C 398, 21.2.1998), rådets gemensamma ståndpunkt av den 21 december 1998 (EGT C 55, 25.2.1999) och Europaparlamentets beslut av den 25 februari 1999 (ännu ej offentliggjort i EGT).
( 4 ) EGT L 116, 28.4.1989, s. 25. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 742/98 av den 2 april 1998 (EGT L 103, 3.4.1998, s. 3).
( 5 ) Rådets direktiv 96/75/EG av den 19 november 1996 om system för befraktning och prissättning inom området nationella och internationella transporter av varor på inre vattenvägar inom gemenskapen (EGT L 304, 27.11.1996, s. 12).