1.

Ska artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad förordning nr 1215/2012) (1), jämförd med artikel 21.2 och 1 b i) i samma förordning, tolkas på så sätt att en arbetstagare, vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, kan väcka talan mot en juridisk person som inte är dennes arbetsgivare och som inte har hemvist i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012, men som på grundval av ett stödbrev direkt ansvarar gentemot arbetstagaren för anspråk som härrör från ett anställningsavtal med tredje man, om anställningsavtalet med tredje man inte hade kommit till stånd utan stödbrevet?

2.

Ska artikel 6.1 i förordning nr 1215/2012 tolkas på så sätt att förbehållet i artikel 21.2 i förordningen innebär att det inte är möjligt att tillämpa en behörighetsregel i en medlemsstats nationella rätt, vilken gör det möjligt för arbetstagaren att, vid domstolen för den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete, väcka talan mot en juridisk person som under sådana omständigheter som beskrivs i den första frågan direkt ansvarar för anspråk som härrör från ett anställningsavtal med tredje man i egenskap av arbetsgivarens ”rättsliga efterträdare”, om en sådan behörighet inte föreskrivs enligt artikel 21.2 i i förordning nr 1215/2012 , jämförd med artikel 21.1 b i samma förordning?

3.

För det fall att den första frågan besvaras nekande och den andra frågan besvaras jakande:

4.

För det fall att det framgår av svaret på de föregående frågorna att den hänskjutande domstolen har internationell behörighet att avgöra målet: