—

Tysklands regering, genom M. Lumma och N. Graf Vitzthum, båda i egenskap av ombud,

—

Danmarks regering, genom J. Liisberg och R. Holdgaard, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Kreuschitz och G. Rozet, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen (nedan kallat beslut nr 1/80). Associeringsrådet inrättades genom avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, vilket undertecknades den i Ankara av Republiken Turkiet, å ena sidan, och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen, å andra sidan. Avtalet ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den (EGT 217, 1964, s. 3685) (nedan kallat associeringsavtalet EEG–Turkiet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hava Genc, turkisk medborgare, och Land Berlin angående nekad rätt till förlängt uppehållsstillstånd i Tyskland.

3

Artikel 6.1 i beslut nr 1/80 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 7 om familjemedlemmars rätt till anställning har en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat

4

I artikel 7 i beslut nr 1/80 anges följande:

”När en turkisk arbetstagare tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat har dennes familjemedlemmar, under förutsättning att de har fått tillstånd att förena sig med honom,

Barn till turkiska arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i värdstaten kan, oavsett hur länge de har varit bosatta i den medlemsstaten, anta erbjudanden om anställning i den medlemsstaten, på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i åtminstone tre år i sagda medlemsstat.”

5

I artikel 14.1 i beslut nr 1/80 föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta avsnitt är tillämpliga med undantag för begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsan.”

6

Hava Genc, som är född år 1966, kom till Tyskland den 7 juli 2000 med visering för att ansluta sig till sin make, en turkisk medborgare som redan bodde i denna medlemsstat.

7

Under de följande åren erhöll hon i tiden obegränsade arbets- och uppehållstillstånd. Hennes make arbetade först som anställd men påbörjade den 5 maj 2003 verksamhet som egenföretagare.

8

Makarna, som var skrivna tillsammans fram till den 12 januari 2004, skilde sig vid en inte närmare känd tidpunkt. Hava Genc beviljades den för sista gången ett uppehållstillstånd med två års giltighet på grund av familjeanknytning enligt 30 § lagen om uppehållstillstånd (Aufenthaltsgesetz) av den (BGBl. 2004 I, s. 1950).

9

Hava Genc är sedan den 18 juni 2004 yrkesverksam som lokalvårdare vid företaget L. Glas- und Gebäudereinigungsservice GmbH. Enligt anställningsavtalet, som upprättades skriftligt den , uppgår arbetstiden till 5,5 timmar per vecka och timlönen är 7,87 euro. Avtalet ger rätt till 28 dagars betald semester och bibehållen lön vid sjukfrånvaro. Det omfattas dessutom av gällande kollektivavtal. För detta anställningsförhållande uppbär Hava Genc en genomsnittlig månadslön på ungefär 175 euro.

10

Den 7 augusti 2007 ansökte Hava Genc om ytterligare förlängning av sitt uppehållstillstånd. Under denna period uppbar hon, utöver sin arbetsinkomst, även fortlöpande ekonomiskt bistånd enligt bok II i den tyska lagen om social trygghet (Sozialgesetzbuch II). Detta bistånd upphörde på Hava Gencs begäran i maj månad år 2008.

11

Landesamt für Bürger- und Ordnungsangelegenheiten Berlin beslutade den 4 februari 2008 att inte förlänga uppehållstillståndet och meddelade henne att hon riskerade utvisning. Enligt denna förvaltningsmyndighet kunde Hava Genc inte göra några rättigheter gällande med stöd av beslut nr 1/80, eftersom hon inte uppfyllde villkoren i artikel 6 i detta beslut. Mot bakgrund av det synnerligen begränsade antalet arbetstimmar som utfördes för företaget L. Glass und Gebäudereinigungsservice GmbH kunde nämligen inte Hava Gencs yrkesverksamhet anses vara en reguljär anställning. Hon hade inte heller förvärvat någon rättslig ställning i enlighet med artikel 7.1 första strecksatsen i beslut nr 1/80, eftersom hennes make i egenskap av egenföretagare inte längre tillhör den reguljära arbetsmarknaden som anställd sedan maj månad 2003. Slutligen finns inget skyddsvärt intresse som motiverar att hon ska få stanna kvar i Förbundsrepubliken Tyskland.

12

Hava Genc överklagade den 22 februari 2008 beslutet till Verwaltungsgericht Berlin. Hon framställde även en begäran om interimistiska åtgärder, vilken bifölls.

13

Därefter ingav Hava Genc ett anställningsavtal daterat den 30 april 2008 avseende en tillsvidareanställning från den som kontorsassistent under 25 timmar i veckan för en månadslön om 422 euro netto.

14

Verwaltungsgericht Berlin fann under dessa omständigheter att målet kräver en tolkning av unionsrätten och beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

15

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i om en turkisk medborgare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat och som stadigvarande mot ersättning utför arbete åt någon annan under dennes ledning är en arbetstagare enligt artikel 6.1 i beslut nr 1/80, även om verksamhetens tidsmässiga omfattning utgör cirka 14 procent av arbetstiden för en heltidsanställning enligt kollektivavtalet och förvärvsinkomsten som härrör från denna verksamhet motsvarar 25 procent av det existensminimum som enligt medlemsstatens nationella lagstiftning är nödvändigt för att en person ska klara sitt uppehälle.

16

Enligt artikel 6.1 i beslut nr 1/80 ska turkiska medborgare som i värdmedlemsstaten vill göra gällande de rättigheter som föreskrivs i denna bestämmelse uppfylla tre villkor. De måste vara arbetstagare, tillhöra den reguljära arbetsmarknaden och ha en reguljär anställning.

17

Enligt fast rättspraxis anses det följa av lydelsen av artikel 12 i associeringsavtalet EEG–Turkiet och artikel 36 i tilläggsprotokollet – vilket undertecknades den 23 november 1970 i Bryssel, bilades till associeringsavtalet och ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130) samt av syftet med beslut nr 1/80 – att de principer som uttrycks i artiklarna 48 och 49 i EG-fördraget (nu artiklarna 39 EG och 40 EG i ändrade lydelser) och i artikel 50 i EG-fördraget (nu artikel 41 EG) i så hög grad som möjligt ska tillämpas på turkiska medborgare som åtnjuter de rättigheter som föreskrivs i detta beslut (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den i mål C-434/93, Bozkurt, REG 1995, s. I-1475, punkterna 14, 19 och 20, och av den i mål C-275/02, Ayaz, REG 2004, s. I-8765, punkt 44).

18

Vid prövningen av huruvida det första villkor som uppställs i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 är uppfyllt måste följaktligen en tolkning av begreppet arbetstagare enligt unionsrätten företas.

19

Såsom domstolen upprepade gånger slagit fast är begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som inte ska tolkas restriktivt. Varje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som rent marginellt och accessoriskt, ska betraktas som en arbetstagare. Kännetecknet för ett anställningsförhållande är enligt denna rättspraxis att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning (se, bland annat, dom av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum, REG 1986, s. 2121, punkterna 16 och 17, svensk specialutgåva, volym 8, s. 661, och av den i mål C-228/07, Petersen, REG 2008, s. I-6989, punkt 45).

20

Varken den ringa omfattningen av ersättningen eller dess ursprung påverkar medborgarens egenskap av arbetstagare i den mening som avses i unionsrätten. Detta gäller även om vederbörande försöker komplettera den lön som han eller hon erhåller med andra medel såsom ekonomiskt stöd som tas från allmänna medel i bosättningsmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 1986 i mål 139/85, Kempf, REG 1986, s. 1741, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 8, s. 629, av den i mål 344/87, Bettray, REG 1989, s. 1621, punkt 15, och av den i mål C-10/05, Mattern och Cikotic, REG 2006, s. I-3145, punkt 22).

21

Då den hänskjutande domstolen har konstaterat att Hava Genc mot ersättning utför tjänster åt en arbetsgivare under dennes ledning, har den därmed även fastställt att rekvisiten för ett avlönat anställningsförhållande föreligger, det vill säga att det varit fråga om ett lydnadsförhållande med utbetalning av ersättning för genomfört arbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani, REG 2004, s. I-7573, punkt 22).

22

Den hänskjutande domstolen frågar sig inte desto mindre huruvida en så ringa yrkesverksamhet som den som utförs av Hava Genc – mot bakgrund av det synnerligen begränsade antalet arbetstimmar som hon utför och det förhållandet att den ersättning hon uppbär endast delvis täcker hennes behov för att klara sitt uppehälle – verkligen kan ge henne ställning som arbetstagare i den mening som avses i domstolens rättspraxis.

23

I detta hänseende ska det erinras om att domstolen i dom av den 14 december 1995 i mål C-444/93, Megner och Scheffel (REG 1995, s. I-4741), har uttalat sig angående huruvida två unionsmedborgare som var anställda i Tyskland som lokalvårdare, vars arbetstid motsvarade tio timmar i veckan och ersättningen, per månad, inte översteg en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, tillhörde den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i rådets direktiv 79/7/EEG av den om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111).

24

Domstolen har i denna dom inte godtagit den tyska regeringens påstående att personer som har en anställning av ringa omfattning inte utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen på grund av att den låga inkomst som de erhåller från en sådan anställning inte tillåter dem att försörja sig (domen i det ovannämnda målet Megner och Scheffel, punkterna 17 och 18).

25

Domstolen slog fast att det förhållandet att en arbetstagares inkomst inte ger honom möjlighet att försörja sig inte kan anses innebära att han berövas egenskapen av att vara förvärvsarbetande och att en verksamhet som avlönas med belopp understigande vad som åtgår för existensminimum eller som innebär en ordinarie arbetstid som inte ens överstiger tio timmar i veckan inte utgör hinder för att personen som utövar den betraktas som arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007 i mål C-213/05, Geven, REG 2007, s. I-6347, punkt 27, samt domen i det ovannämnda målet Megner och Scheffel, punkt 18).

26

Även om det är riktigt att den omständigheten att personen endast utför ett mycket begränsat antal arbetstimmar inom ramen för ett anställningsförhållande kan vara ett tecken på att verksamheten är marginell och accessorisk (dom av den 26 februari 1992 i mål C-357/89, Raulin, REG 1992, s. I-1027, punkt 14), kan det inte uteslutas att yrkesverksamheten, oberoende av den låga lönenivån och dess begränsade arbetstid, vid en helhetsbedömning av anställningsförhållandet, av de nationella myndigheterna kan anses som ett faktiskt och verkligt arbete, vilket möjliggör att dess innehavare kan betecknas som arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG.

27

Helhetsbedömningen av Hava Gencs anställningsförhållande innefattar att även andra faktorer utöver arbetstiden och ersättningens storlek ska beaktas, såsom rätten till betald semester under 28 dagar och bibehållande av lön vid sjukfrånvaro samt den omständigheten att anställningsavtalet omfattas av gällande kollektivavtal och att hennes anställningsförhållande med samma företag har förlängts under nästan fyra år.

28

Dessa sistnämnda faktorer utgör ett tecken på att den ifrågavarande yrkesverksamheten är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete.

29

Den nationella domstolen har emellertid anfört att domstolens rättspraxis vad gäller tolkningen av begreppet arbetstagare inte innehåller någon bestämd tröskel för arbetstiden och lönenivån inom vilken ett arbete bör anses vara marginellt och accessoriskt, och att detta bidrar till en bristande precision av begreppet marginell och accessorisk verksamhet.

30

Härvid kan påpekas att genom förfarandet för begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG skapas ett nära samarbete mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, grundat på en inbördes fördelning av uppgifterna, och detta förfarande utgör ett medel för EU-domstolen att tillhandahålla de nationella domstolarna de uppgifter om tolkningen av unionsrätten som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister (dom av den 7 november 2002 i de förenade målen C-260/00–C-263/00, Lohmann och Medi Bayreuth, REG 2002, s. I-10045, punkt 27, och av den i mål C-259/05, Omni Metal Service, REG 2007, s. I-4945, punkt 16).

31

Ett av de grundläggande kännetecknen för systemet för rättsligt samarbete enligt artikel 234 EG är att EU-domstolen i ganska abstrakta och allmänna ordalag svarar på en fråga som den fått avseende tolkningen av unionsrätten, medan det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra det mål som anhängiggjorts vid den mot bakgrund av EU-domstolens svar (dom av den 15 november 2007 i mål C-162/06, International Mail Spain, REG 2007, s. I-9911, punkt 24).

32

Det är den nationella domstolen som är behörig att pröva vilka följder som samtliga faktorer som kännetecknar ett anställningsförhållande, bland annat de som anges i punkt 27 i denna dom, kan få för bedömningen av huruvida Hava Genc utför ett verkligt och faktiskt arbete och följaktligen för hennes rättsliga ställning i egenskap av arbetstagare. Denna är nämligen ensam om att ha direkt kännedom om omständigheterna i målet och är därmed bäst lämpad att genomföra den nödvändiga prövningen för att döma i saken.

33

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. En person som befinner sig i en sådan situation som den som klaganden i målet vid den nationella domstolen befinner sig i är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 under förutsättning att det avlönade arbete som personen i fråga utför är att anse som ett verkligt och faktiskt arbete. Det ankommer på den nationella domstolen att göra den prövning av de faktiska omständigheterna som krävs för att avgöra huruvida så är fallet i det mål som är anhängigt vid den.

34

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida en turkisk arbetstagare i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 kan åberopa rätt till fri rörlighet med stöd av associeringsavtalet EEG–Turkiet, även om syftet för dennas inresa i värdmedlemsstaten inte längre föreligger, det inte finns något annat skyddsvärt intresse som motiverar att denna stannar kvar i medlemsstaten och möjligheten att utöva en ringa yrkesverksamhet inte kan anses utgöra ett tillräckligt skäl för att motivera medborgarens vistelse i medlemsstaten.

35

Inledningsvis bör påpekas att genom att formulera den andra frågan med hänvisning till ”en turkisk arbetstagare i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80” har den hänskjutande domstolen som utgångspunkt för denna fråga förutsatt att Hava Genc i förevarande fall uppfyller de villkor som uppställs i denna bestämmelse, nämligen att hon utöver sin egenskap som arbetstagare även tillhör den reguljära arbetsmarknaden och har en reguljär anställning.

36

Enligt fast rättspraxis följer det av såväl unionsrättens företräde i förhållande till medlemsstaternas nationella rätt som av den direkta effekten av en bestämmelse som artikel 6 i beslut nr 1/80 att en medlemsstat saknar rätt att ensidigt ändra räckvidden av systemet för gradvis integrering av turkiska medborgare på arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten (se bland annat dom av den 26 november 1998 i mål C-1/97, Birden, REG 1998, s. I-7747, punkt 37, och av den i mål C-188/00, Kurz, REG 2002, s. I-10691, punkt 66).

37

Medlemsstaterna har således inte rätt att vidta åtgärder avseende en turkisk medborgares vistelse i medlemsstaten, åtgärder som kan hindra denne från att utöva de rättigheter som uttryckligen tillkommer honom enligt unionsrätten.

38

När en turkisk medborgare uppfyller de villkor som ställs i en bestämmelse i beslut nr 1/80, och därmed redan är lagenligt integrerad i en medlemsstat, har medlemsstaten inte längre rätt att inskränka utövandet av dessa rättigheter. En sådan rätt skulle nämligen beröva beslutet dess ändamålsenliga verkan (se bland annat domarna i de ovannämnda målen Birden, punkt 37, och Kurz, punkt 68).

39

Utövandet av de rättigheter som turkiska medborgare har enligt beslut nr 1/80 är närmare bestämt inte underkastat något villkor som rör skälet till varför inresa och uppehållstillstånd initialt beviljades vederbörande i värdmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1992 i mål C-237/91, Kus, REG 1992, s. I-6781, punkterna 21 och 22, svensk specialutgåva, volym 13, s. 243, och av den i mål C-294/06, Payir m.fl., REG 2008, s. I-203, punkt 40).

40

Under dessa omständigheter är tillerkännandet av en rätt för en turkisk arbetstagare att tillträda arbetsmarknaden i värdmedlemsstaten och, i samband därmed, en rätt att uppehålla sig i denna stat, enligt artikel 6 i beslut nr 1/80 inte beroende av under vilka omständigheter staten beviljade arbetstagaren inresan och uppehållstillståndet.

41

Den nationella domstolen menar dessutom att det inte finns något skyddsvärt intresse, mer än möjligheten att utöva en ringa ekonomisk verksamhet, som kan motivera att Hava Gencs vistelse i Tyskland förlängs.

42

De rättigheter som enligt beslut nr 1/80 tillerkänns turkiska medborgare som uppfyller villkoren i denna bestämmelse får endast begränsas i två fall, nämligen om en turkisk invandrares närvaro i värdmedlemsstaten, på grund av dennes personliga uppförande, utgör en faktisk och allvarlig fara för den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan, i den mening som avses i artikel 14.1 i samma beslut, eller om han utan legitima skäl lämnar denna stat under avsevärd tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2008 i mål C-453/07, Er, REG 2008, s. I-7299, punkt 30).

43

Den uttömmande karaktären av de begränsningar som omnämns i föregående punkt skulle förlora sitt syfte om nationella myndigheter kunde uppställa tilläggsvillkor för vederbörandes uppehållsrätt rörande förekomsten av ett berättigat intresse för vistelsen eller anställningens beskaffenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008 i mål C-337/07, Altun, REG 2008, s. I-10323, punkt 63).

44

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den andra frågan besvaras på följande sätt. En turkisk arbetstagare i den mening som avses i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 kan åberopa den rätt till fri rörlighet som denne tillerkänns enligt associeringsavtalet EEG–Turkiet även om syftet för dennes inresa i värdmedlemsstaten inte längre föreligger. När en sådan arbetstagare uppfyller villkoren i artikel 6.1 kan vederbörandes uppehållsrätt i värdmedlemsstaten inte underställas tilläggsvillkor rörande förekomsten av ett berättigat intresse för vistelsen eller anställningens beskaffenhet.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: