Förenade målen T-191/98, T-212/98–T-214/98
Atlantic Container Line AB m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
«Konkurrens – Linjekonferenser – Förordning (EEG) nr 4056/86 – Gruppundantag – Individuellt undantag – Kollektiv dominerande ställning – Missbruk – Serviceavtal – Anslutningar till konferensen – Skada på konkurrensstrukturen – Återkallelse av gruppundantag – Böter – Rätt till försvar»
|
Förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) av den 30 september 2003 |
|
|
|
|
|
|
|
Sammanfattning av domen
- 1.
- Förfarande – Motivering av domar – Räckvidd
- 2.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om anmärkningar – Förberedande handling som kan ändras av kommissionen – Möjlighet för kommissionen att begära andra upplysningar – Gränser
- 3.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om anmärkningar – Erforderligt innehåll – Iakttagande av rätten till försvar
(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 99/63, artikel 4)
- 4.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevisning som kan beaktas
- 5.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Insyn i akten – Skyldighet för kommissionen att redovisa omständigheter till motpartens nackdel
- 6.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevisning som inte har delgivits parterna skall inte beaktas – Följder – Omöjligt att bevisa anmärkningen genom hänvisning till dessa handlingar
- 7.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Beslut som inte är identiskt med meddelandet om anmärkningar – Åsidosättande av rätten till försvar – Villkor – Det berörda företagets styrkande av att nya anmärkningar lagts fram
- 8.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Åberopande, i beslutet i vilket överträdelsen konstateras, av nya påståenden – Sanktionsåtgärder – Villkor
- 9.
- Förfarande – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Tydlig framställning av de rättsliga grunderna
(EG-fördraget, artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse); stadgan för domstolen, artikel 21.1 och artikel 53.1; förstainstansrättens
rättegångsregler, artikel 44.1 c och d)
- 10.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Insyn i akten – Syfte – Iakttagande av rätten till försvar – Räckvidd – Omständigheter till motpartens nackdel – Bevisning som inte har delgivits parterna skall inte beaktas – Omständigheter till motpartens fördel – Bedömning av, av kommissionen ensam, huruvida det är ändamålsenligt att redovisa omständigheterna – Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 85.1 och artikel 86 (nu artiklarna 81.1 EG och 82 EG); rådets förordningar nr 17, 1017/68 och 4056/86)
- 11.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Insyn i akten – Handlingar som inte finns i akten i utredningen – Handlingar som kan användas till parternas försvar – Åsidosättande av rätten till försvar – Villkor
- 12.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Insyn i akten – Handlingar som inte finns i akten i utredningen och som kommissionen inte använt till parts nackdel – Skyldighet för kommissionen att ex officio tillhandahålla parterna dessa handlingar – Föreligger inte
- 13.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Insyn i akten – Gränser – Företag med dominerande ställning som kan vidta repressalier gentemot dem som informerat kommissionen
- 14.
- Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Meddelande om anmärkningar – Omfattas inte
(EG-fördraget, artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse))
- 15.
- Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens översändande till de berörda företagen av ett betydande antal framställningar med begäran om upplysningar efter
det att meddelandet om anmärkningar antagits – Gränser för denna skyldighet – Iakttagande av rätten till försvar
- 16.
- Transporter – Sjötransport – Konkurrensregler – Gruppundantag – Restriktiv tolkning – Tjänster som inte utgör sjötransporttjänster som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 4056/86 – Omfattas inte
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG); rådets förordning nr 4056/86, artiklarna 1.2 och 3)
- 17.
- Konkurrens – Gemenskapsbestämmelser – Tillämpning av dessa utifrån nationell praxis i medlemsstaterna eller vissa tredje länder – Otillåtet
(EG-fördraget, artikel 85 (nu artikel 81 EG))
- 18.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Begrepp – Linjekonferens
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG); rådets förordning nr 4056/86, artikel 1.3 b)
- 19.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Förekomst – Grunder för identifiering – Beaktande av ett avtal trots att det är förbjudet genom artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG)
(EG-fördraget, artikel 85.1 och artikel 86 (nu artiklarna 81.1 EG och 82 EG); rådets förordning nr 4056/86, artikel 1.3 b)
- 20.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Begrepp – Nödvändighet att undanröja all konkurrens mellan företagen – Föreligger inte
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 21.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Begrepp – Linjekonferens – Uteslutet vid betydande intern konkurrens
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 22.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Kollektiv dominerande ställning – Begrepp – Linjekonferens – Förekomsten av andra former av konkurrens är i princip inte relevant då det är fråga om ömsesidig prisstrategi
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 23.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Relevant marknad – Avgränsning – Kriterier
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 24.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Förekomst – Innehav av extremt stora marknadsandelar – Ett i allmänhet tillräckligt tecken
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 25.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Begrepp – Presumtion på förekomst vid innehav av mer än hälften av marknadsandelarna
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 26.
- Konkurrens – Sjötransport – Dominerande ställning – Innehav av stora marknadsandelar – Ett i allmänhet tillräckligt tecken
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG); rådets förordning nr 4056/86, artikel 8)
- 27.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Begrepp – Förmåga att genomdriva reguljära prisökningar – Oundgänglig omständighet
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 28.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Undantag – Omfattas inte – Skyldigheter som åvilar det dominerande företaget – Möjlighet för det dominerande företaget att tillvarata sina egna affärsintressen, under förutsättning att detta inte förstärker
den dominerande ställningen eller utgör missbruk
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 29.
- Konkurrens – Gemenskapsbestämmelser – Materiellt tillämpningsområde – Handlande som ålagts genom statliga föreskrifter – Omfattas inte – Villkor
(EG-fördraget, artiklarna 85 och 86 (nu artiklarna 81 EG och 82 EG))
- 30.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Dominerande ställning som förstärks – Linjekonferens – Godkännande av nya medlemmar – Omständighet som kan utgöra missbruk
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 31.
- Transporter – Sjötransporter – Konkurrensregler – Gruppundantag – Förordning nr 4056/86 om sjötransporter – Restriktiv tolkning
(EG-fördraget, artikel 85.1 (nu artikel 81.1 EG); rådets förordning nr 4056/86, artiklarna 1.3 b och 3)
- 32.
- Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Anmälan – Verkningar – Immunitet mot böter – Nödvändigheten av en uttrycklig bestämmelse – Immunitet som inte föreskrivits i förordning nr 1017/68
(EG-fördraget, artiklarna 85 och 86 (nu artiklarna 81 EG och 82 EG); rådets förordning nr 1017/68)
- 33.
- Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Anmälan – Verkningar – Immunitet mot böter som föreskrivs i artikel 19.4 andra stycket i förordning nr 4056/86 om sjötransporter – Tillämpningsområde – Överträdelse av artiklarna 85 och 86 i fördraget (nu artiklarna 81 EG och 82 EG)
(EG-fördraget, artiklarna 85 och 86 (nu artiklarna 81 EG och 82 EG); rådets förordning nr 4056/86, artikel 19.2 a och 19.4
andra stycket)
- 34.
- Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fördelningen av ett totalt bötesbelopp mellan olika företagsgrupper utifrån storleken på de företag som deltagit i överträdelsen
– Tillåtlighet – Villkor
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
- 35.
- Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Omfattning – Redovisning av de uppgifter som legat till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet
– Tillräcklig redovisning
(EG-fördraget, artikel 190 (nu artikel 253 EG); rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
- 36.
- Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvarliga karaktär – Företag som är medlem i en linjekonferens – Bedömning utifrån företagets totala omsättning – Tillåtlighet – Beaktande av andra individuella omständigheter som rör vart och ett av de deltagande företagen – Avsaknad av skyldighet
(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2, och nr 4056/86, artikel 19)
- 37.
- Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Ekonomiska aktörer kan inte med framgång åberopa berättigade förväntningar på att rådande förhållanden skall bestå – Höjning av den allmänna bötesnivån – Tillåtlighet – Villkor
(Rådets förordningar nr 17, nr 1017/68 och nr 4056/86)
- 38.
- Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Förmildrande omständigheter – Anmälan av ett avtal vilken underlättat konstaterandet att förfaranden i avtalet utgör missbruk
(Rådets förordning nr 17)
- 39.
- Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Förfaranden i fråga om serviceavtal som träffats mellan en avlastare och en linjekonferens eller bortfraktare
(EG-fördraget, artikel 86 (nu artikel 82 EG))
- 40.
- Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Skada – Orsakssamband – Bevisbörda
(EG-fördraget, artiklarna 178 och 215 (nu artiklarna 235 EG och 288 EG))
- 1.
Förstainstansrättens skyldighet att motivera sina beslut kan inte tolkas som att den är tvungen att i detalj bemöta varje
argument som åberopas av sökanden, särskilt inte om argumentet inte är tillräckligt klart och precist och inte stöds av tillräckligt
utförlig bevisning.
(se punkt 90)
- 2.
Eftersom meddelandet om anmärkningar är en förberedande handling som kommissionen kan ändra, bland annat för att ta hänsyn
till svaret på meddelandet om anmärkningar, krävs det ingalunda att kommissionen skall ha slutfört sin administrativa utredning
vid tidpunkten för antagandet av meddelandet om anmärkningar. Följaktligen kan inte kommissionen begränsas vad gäller de frågor
som den avser att ta upp i sina framställningar med begäran om upplysningar som översänds efter meddelandet om anmärkningar,
såvida dels dessa frågor i enlighet med bestämmelserna i tillämpliga förordningar gör det möjligt att erhålla upplysningar
som är nödvändiga för utredningen, dels de berörda företagen av kommissionen ges tillfälle att yttra sig över nya faktiska
och rättsliga påståenden som den har för avsikt att framföra på grundval av de berörda företagens svar på nämnda frågor.
(se punkt 122)
- 3.
Meddelandet om anmärkningar skall innehålla en redogörelse för anmärkningarna som är tillräckligt klar, om än kortfattad,
för att de som berörs verkligen skall kunna få kännedom om vilka beteenden kommissionen anklagar dem för. Iakttagandet av
rätten till försvar under ett förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder på grund av överträdelse av konkurrensbestämmelserna
kräver nämligen att de berörda företagen och företagssammanslutningarna under loppet av det administrativa förfarandet har
lämnats tillfälle att på ett tillfredsställande sätt få yttra sig om riktigheten och relevansen i de omständigheter, anmärkningar
och förhållanden som kommissionen har åberopat. Detta krav iakttas, om beslutet inte anklagar parterna för andra överträdelser
än dem som nämns i redogörelsen för anmärkningarna och endast tar hänsyn till faktiska förhållanden som parterna haft tillfälle
att yttra sig om. Härav följer att kommissionen endast kan åberopa de anmärkningar beträffande vilka parterna haft tillfälle
att uttrycka sina synpunkter.
Kommissionen måste emellertid i sitt beslut kunna ta hänsyn till de berörda företagens svar på meddelandet om anmärkningar.
Kommissionen bör härvidlag inte endast kunna godta eller förkasta de argument som framställts av de berörda företagen, utan
även göra sin egen analys av faktiska omständigheter som dessa framställt antingen för att avstå från sådana anmärkningar
som har visat sig ogrundade eller för att faktiskt eller rättsligt, tillrättalägga eller komplettera sin argumentation till
stöd för de anmärkningar som den vidhåller.
Den omständigheten att kommissionen har beaktat ett argument som framförts av ett företag under det administrativa förfarandet,
utan att företaget kunnat framföra synpunkter vad avser detta beaktande innan det slutliga beslutet antogs, kan inte i sig
utgöra ett åsidosättande av rätten till försvar, och detta gäller särskilt då beaktandet av detta argument inte förändrar
arten av de anmärkningar som anförts gentemot företaget.
(se punkterna 138, 152, 191, 194 och 314)
- 4.
Rätten till försvar kräver att ett företag, som är mottagare av ett kommissionsbeslut om överträdelse av konkurrensreglerna,
har lämnats tillfälle att på ett lämpligt sätt yttra sig över de handlingar som kommissionen stött sig på i de konstateranden
som ligger till grund för dess beslut. Följaktligen är det endast de handlingar som citerats eller nämnts i meddelandet om
anmärkningar som i princip utgör bevisning som kan åberopas mot dem som meddelandet om anmärkningar riktas till. Vad beträffar
handlingar som bifogats meddelandet om anmärkningar men inte nämns i detta kan de endast göras gällande mot den som meddelandet
om anmärkningar riktar sig till om denne av meddelandet om anmärkningar rimligtvis kunde sluta sig till vilka slutsatser kommissionen
avsåg att dra av handlingarna.
(se punkterna 162, 171 och 287)
- 5.
Rätten till försvar i konkurrensärenden åsidosätts inte av den anledningen att kommissionen inte har tillställt sökandebolaget
ett dokument som kan ha innehållit uppgifter till hans fördel, om detta dokument härrör från sökanden eller om det är uppenbart
att sökanden har förfogat över dokumentet under det administrativa förfarandet. Detta kan emellertid inte gälla beträffande
handlingar som innehåller uppgifter till sökandens nackdel. Även om det ankommer på sökandena att på eget initiativ åberopa
varje handling som innehåller uppgifter till deras fördel som kan fria dem, ankommer det i gengäld på kommissionen att bevisa
överträdelsen och att i detta syfte lägga fram varje omständighet till sökandens nackdel varigenom det kan visas att det föreligger
en överträdelse.
(se punkt 172)
- 6.
De handlingar som, trots att de kommer från företag som ifrågasätts eller det är uppenbart att företagen förfogat över dem
under det administrativa förfarandet, inte citeras i meddelandet om anmärkningar eller inte har bilagts detta meddelande skall
inte få användas som bevis på överträdelser av konkurrensreglerna, när nämnda företag inte rimligtvis hade kunnat sluta sig
till vilka slutsatser kommissionen skulle komma fram till.
Det faktum att handlingar inte kan användas som bevis medför inte en ogiltigförklaring av beslutet i dess helhet utan har
endast betydelse i den mån den anmärkning som har framställts av kommissionen inte kan styrkas på annat sätt än genom dessa
handlingar.
(se punkterna 186–188)
- 7.
För att göra gällande att rätten till försvar har åsidosatts i ett konkurrensärende avseende de anmärkningar som återges i
det kommissionsbeslut i vilket företag anklagas för överträdelser kan företagen inte nöja sig med att enbart åberopa att det
finns skillnader mellan meddelandet om anmärkningar och nämnda beslut, utan att på ett precist och konkret sätt redogöra för
vari var och en av dessa skillnader består, vilket innebär en ny anmärkning som de inte har haft tillfälle att yttra sig över.
En kränkning av rätten till försvar måste nämligen prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall
eftersom den i huvudsak är beroende av de anmärkningar som kommissionen anfört för att fastställa den överträdelse som de
berörda företagen anklagas för.
(se punkterna 192 och 396)
- 8.
Även om ett kommissionsbeslut i ett administrativt förfarande rörande konkurrensfrågor innehåller nya faktiska och rättsliga
påståenden angående vilka de berörda företagen inte har yttrat sig, kan den konstaterade bristen endast medföra att beslutet
ogiltigförklaras på denna punkt om de berörda påståendena inte på ett tillfredsställande sätt kan bevisas på grundval av andra
omständigheter som anges i beslutet och över vilka de berörda företagen haft tillfälle att yttra sig.
(se punkt 196)
- 9.
Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för domstolen, som skall tillämpas på förfarandet vid förstainstansrätten i enlighet
med artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 44.1 c och d i förstainstansrättens rättegångsregler, skall en ansökan
bland annat innehålla uppgifter om föremålet för talan, sökandens yrkanden samt en kortfattad framställning av grunderna för
talan. Dessa uppgifter i ansökan skall vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar,
och förstainstansrätten skall kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera
den kontradiktoriska principen, rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning,
att de mest väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat, men på ett konsekvent
och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan.
Det finns visserligen för närvarande ingen bestämmelse för att begränsa omfattningen av skrivelser och handlingar som sökandena
inkommer med till stöd för sin talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse).
Det ankommer dock på sökandena, bland annat med hänsyn till de formföreskrifter som ovan erinrats om, att hålla sin ansökan
inom rimliga gränser och att i vart fall låta de rättsliga grunder framgå klart som de anför till stöd för sina yrkanden om
ogiltigförklaring i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som framförts för att styrka dem och som inte
i sig utgör rättsliga grunder.
(se punkterna 281, 282 och 1637)
- 10.
Rätten till insyn i akten i konkurrensärenden har till syfte att göra det möjligt för mottagarna av ett meddelande om anmärkningar
att få kännedom om den bevisning som återfinns i kommissionens akt för att på ett ändamålsenligt sätt på grundval av denna
bevisning kunna uttala sig om kommissionens slutsatser i meddelandet om anmärkningar. Insyn i akten hör till de processrättsliga
skyddsregler som syftar till att skydda rätten till försvar och att särskilt säkerställa det faktiska utövandet av rätten
att yttra sig. Kommissionen är således förpliktad att ge de företag som berörs av ett förfarande för tillämpning av artikel
85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) eller artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) tillgång till alla handlingar, oavsett
om de är till nackdel eller fördel för företaget, som kommissionen inhämtat under undersökningen, med undantag för andra företags
affärshemligheter, kommissionens interna dokument och annan konfidentiell information.
När det gäller omständigheter som är till nackdel för företaget kräver respekten för rätten till försvar att det berörda företaget
fått möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på de dokument som kommissionen slutligen använt till
stöd för sitt påstående att det förekommit en överträdelse. Handlingar beträffande vilka så inte varit fallet får inte användas
som bevisning.
När det gäller handlingar som är till företagets fördel kan kommissionen i det kontradiktoriska förfarande som föreskrivs
i förordningarna för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget, särskilt förordningarna nr 17, nr 1017/68 och nr 4056/86
inte ha rätten att ensam avgöra vad som är till nytta för försvaret av de parter som är involverade i ett förfarande om överträdelse
av konkurrensreglerna. Särskilt med avseende på principen om jämlikhet i medel kan det inte godtas att kommissionen ensam
avgör om den skall använda handlingarna mot sökandena eller ej, då dessa inte hade tillgång till handlingarna och således
inte kunde fatta motsvarande beslut om de skulle använda dessa i sitt försvar eller ej.
(se punkterna 334, 335, 337–339, 351, 354, 376 och 385)
- 11.
När det visar sig att kommissionen under det administrativa förfarandet i konkurrensärenden inte delgett sökandena sådana
dokument som kan ha innehållit uppgifter till deras fördel, kan ett åsidosättande av rätten till försvar fastställas endast
om det är styrkt att det administrativa förfarandet hade kunnat få en annan utgång, om sökanden hade haft tillgång till ifrågavarande
dokument under detta förfarande. När nämnda handlingar finns i kommissionens undersökningsakt beror frågan huruvida rätten
till försvar har åsidosatts inte på hur det berörda företaget betett sig under det administrativa förfarandet. När handlingar
som är till sökandens fördel däremot inte finns i kommissionens akt kan ett åsidosättande av rätten till försvar fastställas
endast om sökanden har tillställt kommissionen en uttrycklig begäran om att få tillgång till dessa handlingar. Om sökanden
underlåter att göra detta har den förverkat sin rätt på denna punkt vad avser den talan om ogiltigförklaring som eventuellt
kan väckas mot det slutliga beslutet.
(se punkterna 340 och 430)
- 12.
Vid avgörandet av om rätten att få tillgång till handlingar som är till nackdel för det berörda företaget har iakttagits i
ett administrativt förfarande i konkurrensfrågor, är den relevanta frågan inte av vilken anledning kommissionen framfört en
anmärkning eller vem anmärkningen härrör från, utan endast om den i det slutliga beslutet fastställda anmärkningen baseras
på omständigheter som är till nackdel för och som har delgetts de företag som är föremål för överträdelseförfarandet. Rätten
att få tillgång till handlingarna i ärendet kan således inte förstås så att den syftar till att de berörda företagen skall
få möjlighet att studera det tillvägagångssätt kommissionen använt för att komma fram till sina slutsatser. Eftersom rätten
till insyn i akten inte är ett mål i sig utan ett medel att skydda rätten till försvar, är kommissionen nämligen inte skyldig
att delge de berörda företagen omständigheter till deras nackdel som den inte tar upp i sitt beslut till stöd för dessa anmärkningar.
(se punkt 377)
- 13.
När det gäller ett förfarande för fastställande av överträdelser av konkurrensbestämmelserna kan kommissionen vägra att lämna
ut interna handlingar samt korrespondens med tredje part på grund av handlingarnas konfidentiella karaktär eftersom ett företag
som tillställts ett meddelande om anmärkningar och som har en dominerande ställning på marknaden i annat fall skulle kunna
vidta repressalier mot ett konkurrerande företag, en leverantör eller en kund som deltagit i kommissionens undersökning.
(se punkterna 393 och 394)
- 14.
Den kontroll av lagenligheten som utförs av förstainstansrätten inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som väckts med
stöd av artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) avser inte meddelandet om anmärkningar utan det slutgiltiga
beslut som antas efter detta. Meddelandet om anmärkningar utgör för övrigt inte en rättsakt som kan bli föremål för en talan
om ogiltigförklaring. Även om kommissionen i meddelandet om anmärkningar hade visat att den gjort en förutfattad bedömning
till nackdel för sökandena, kan en sådan förutfattad bedömning således endast utgöra en brist i det omtvistade beslutet om
den kommit till uttryck i detta.
(se punkt 414)
- 15.
Kommissionens översändande av ett betydande antal framställningar med begäran om upplysningar efter antagandet av ett meddelande
om anmärkningar kan påverka de berörda företagens möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt att yttra sig
angående de anmärkningar som riktats mot dem. Det ankommer nämligen på kommissionen att tillse att det administrativa förfarandet
bedrivs med omsorg. Kommissionen måste dock i sina framställningar med begäran om upplysningar iaktta proportionalitetsprincipen
och den skyldighet som åligger ett företag att tillhandahålla upplysningar, och det får inte innebära en oproportionerligt
tung börda för företaget i förhållande till undersökningens behov. För att undersöka om översändandet av de omtvistade framställningarna
med begäran om upplysningar ålade företagen en sådan börda som kunde inkräkta på deras rätt till försvar, skall hänsyn tas
till innehållet i nämnda framställningar med begäran om upplysningar, i vilket sammanhang de översändes och deras föremål.
(se punkterna 418 och 419)
- 16.
Med hänsyn till den allmänna principen i artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) om förbud mot konkurrensbegränsande
samverkan, skall bestämmelser om avvikelser från detta förbud i en förordning om undantag på grund av sin art vara föremål
för en restriktiv tolkning. Tillämpningsområdet för förordning nr 4056/86 om tillämpningsföreskrifter för artikel 85 i fördraget
och artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) är enligt artikel 1.2 i samma förordning begränsat till sjötransporter från
hamn till hamn. Följaktligen kan inte det i artikel 3 i nämnda förordning föreskrivna gruppundantaget utsträckas till att
omfatta tjänster som, även om de kan betraktas som accessoriska till eller nödvändiga för sjötransport från hamn till hamn,
inte som sådana utgör sjötransporttjänster som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 4056/86. Det sagda äger desto
större giltighet som dessa tjänster hänför sig till en särskild marknad på vilken speditörerna konkurrerar med andra ekonomiska
aktörer.
(se punkt 568)
- 17.
Nationell praxis kan, även om den vore gemensam för alla medlemsstater, inte ha någon betydelse för tillämpningen av konkurrensreglerna
i fördraget. Praxis i vissa tredje stater kan följaktligen a fortiori inte styra tillämpningen av gemenskapsrätten.
(se punkt 569)
- 18.
Artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) kan tillämpas på situationer där flera företag gemensamt innehar en dominerande
ställning på den relevanta marknaden. En kollektiv dominerande ställning förutsätter att företagen är så nära kopplade till
varandra att de kan föra samma handlingslinje på marknaden. Det är däremot inte nödvändigt att visa att alla dessa företag
verkligen fört samma handlingslinje under alla förhållanden Det är i detta avseende nödvändigt att undersöka de ekonomiska
banden eller förhållandena mellan de berörda företagen och om dessa band eller faktorer ger dem möjlighet att tillsammans
agera oberoende av konkurrenter, kunder och konsumenter.
Detta är i princip fallet rörande rederier som, genom sina nära förbindelser inom en linjekonferens i den mening som avses
i artikel 1.3 b i förordning nr 4056/86, gemensamt kan uppträda som en enhet på marknaden i förhållande till användare och
konkurrenter och tillsammans på den relevanta marknaden genomföra förfaranden såsom de som utgör ensidiga beteenden.
Företagets obetydliga marknadsandel eller omsättning på den relevanta marknaden har dessutom föga betydelse. Eftersom de band
som utgör grunden för den kollektiva bedömningen av linjekonferensparternas ställning är en följd av deras anslutning till
konferensen, måste nämligen varje parts ställning enbart på grund av denna anslutning bedömas kollektivt tillsammans med de
övriga konferensparternas ställning, eftersom detta företag genom denna anslutning förenas med de övriga parter som anslutit
sig till konferensen på ett sådant sätt vad gäller agerandet på en viss marknad att de uppträder som en kollektiv enhet på
denna marknad i förhållande till sina konkurrenter, sina handelspartner och konsumenterna.
(se punkterna 594–602, 629, 630 och 652)
- 19.
Den omständigheten att ett avtal är förbjudet enligt artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) hindrar inte kommissionen
från att beakta ett sådant avtal för att inom ramen för artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) dra slutsatsen att de berörda
företagens ställning på ifrågavarande marknad är kollektiv. Ett avtal, ett beslut eller ett samordnat förfarande kan (oavsett
om det faller under något av undantagen i artikel 85.3 i fördraget), när det genomförs, medföra att de berörda företagen förenas
på ett sådant sätt vad gäller deras agerande på en viss marknad att de uppträder som en kollektiv enhet på denna marknad i
förhållande till sina konkurrenter, sina handelspartner och konsumenterna. En kollektiv dominerande ställning kan således
vara resultatet av ett avtals beskaffenhet och villkor, sättet för dess genomförande samt de band eller förhållanden mellan
företagen som följer av detta. Så är fallet med en linjekonferens i den mening som avses i artikel 1.3 b i förordning nr 4056/86.
(se punkt 610)
- 20.
Även om ett företags möjlighet att anpassa sitt beteende efter en eller flera konkurrenter med nödvändighet innebär att konkurrensen
mellan dem begränsas betydligt, innebär däremot en sådan möjlighet till anpassning av konkurrensbeteendet på intet sätt att
konkurrensen mellan de berörda företagen fullständigt undanröjs. Förekomsten av en kollektiv dominerande ställning, i den
mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG), förutsätter att det finns ekonomiska band mellan två eller flera
ekonomiska enheter som per definition är oberoende och följaktligen kan konkurrera med varandra, och inte att det finns institutionella
band mellan företagen motsvarande dem som finns mellan moderbolag och dotterbolag.
Följaktligen utgör brist på effektiv konkurrens mellan aktörer som påstås ingå i ett dominerande oligopol en betydande omständighet
bland dem som spelar en viktig roll vid bedömningen av huruvida en kollektiv dominerande ställning föreligger. Det kan dock
inte krävas för att det skall kunna konstateras att det föreligger en sådan dominerande ställning att undanröjandet av den
effektiva konkurrensen leder till att all konkurrens undanröjs mellan de berörda företagen.
(se punkterna 653 och 654)
- 21.
En påtaglig intern konkurrens kan visa att, trots diverse band eller korrelationsfaktorer mellan medlemmarna i en linjekonferens,
dessa inte är i stånd att föra samma handlingslinje på marknaden som kan göra att de förefaller vara en enda enhet i förhållande
till tredje part och följaktligen motivera en kollektiv bedömning av deras ställning på marknaden med avseende på artikel
86 i fördraget (nu artikel 82 EG).
(se punkt 695)
- 22.
Förekomsten av andra former av konkurrens än priskonkurrens mellan medlemmarna i en linjekonferens, exempelvis genom kvaliteten
på den tjänst som tillhandahålls, är i princip otillräcklig för att motsäga ett konstaterande av kollektiv dominerande ställning
grundat på band som fastställts för deras ömsesidiga prisstrategi, om inte de alternativa konkurrensformerna vore av sådan
omfattning och hade sådan intensitet att man inte rimligen kunde grunda sig på deras gemensamma prispolitik för att fastställa
att det föreligger en enda enhet på marknaden.
(se punkt 714)
- 23.
För att undersöka ett företags eventuellt dominerande ställning på en viss marknad, omfattar den marknad som skall beaktas
alla produkter som, i förhållande till sina utmärkande egenskaper, är särskilt lämpade att tillgodose konstanta behov och
endast i begränsad omfattning är utbytbara mot andra produkter.
För att kunna betraktas som en särskild marknad måste de aktuella produkterna kunna särskiljas, inte endast genom sin användning,
utan även genom att vissa tillverkningsegenskaper gör dem särskilt lämpliga för denna användning.
(se punkterna 798, 799 och 828)
- 24.
Förekomsten av en dominerande ställning kan vara resultatet av flera faktorer, som tagna var för sig inte nödvändigtvis skulle
vara avgörande. Emellertid utgör extremt stora marknadsandelar, utom i exceptionella fall, i sig bevis för att en dominerande
ställning föreligger. En marknadsandel som uppgår till 70–80 procent utgör i sig ett klart indicium på att det föreligger
en dominerande ställning.
(se punkt 907)
- 25.
Med begreppet dominerande ställning åsyftas en enhet som har en sådan ekonomisk styrka att den kan förhindra effektiv konkurrens
på den relevanta marknaden genom att i hög grad agera oberoende av sina konkurrenter, kunder och i sista hand av konsumenterna.
En enhet som innehar mer än 50 procent av marknaden, oavsett om den utgör en individuell enhet eller en kollektiv enhet, kan
komma i åtnjutande av ett sådant oberoende.
(se punkterna 931 och 932)
- 26.
Även om det faktum att konkurrensen sätts ur spel kan utesluta en tillämpning av det gruppundantag som föreskrivs i förordning
nr 4056/86, har enbart det faktum att en dominerande ställning innehas ingen som helst betydelse härvidlag. Å ena sidan har
begreppet ”konkurrensen får inte sättas ur spel” en snävare innebörd än begreppet ”förekomst eller förvärvande av en dominerande
ställning”, eftersom ett företag som innehar en sådan ställning kan komma i åtnjutande av ett undantag. Enligt artikel 8 i
förordning nr 4056/86 är det endast när en linjekonferens missbrukar sin dominerande ställning som kommissionen kan återkalla
rätten till det gruppundantag som föreskrivs i nämnda förordning. Å andra sidan är enbart det faktum att en dominerande ställning
innehas inte i sig förbjudet enligt de konkurrensregler som införts genom fördraget, eftersom det endast är missbruket av
denna ställning som är förbjudet.
Även på området för sjötransporter kan innehavet av en stor marknadsandel utgöra ett indicium på en dominerande ställning
i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG).
(se punkterna 939 och 940)
- 27.
Även om förmågan att genomdriva reguljära prisökningar obestridligen utgör en omständighet som kan vara en indikation på att
det föreligger en dominerande ställning, är denna förmåga på intet sätt en oundgänglig omständighet. Det oberoende som ett
dominerande företag åtnjuter i prishänseende visar sig nämligen mer i ett företags förmåga att sätta priserna utan hänsynstagande
till konkurrenters, kunders och leverantörers reaktioner än i förmågan att höja dem.
(se punkt 1084)
- 28.
Enligt artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG) är det, till skillnad från artikel 85 i fördraget (nu artikel 81 EG), inte
tillåtet för företag som har en dominerande ställning att ansöka om att undantag skall beviljas till förmån för missbruk.
Ett dominerande företag åläggs en särskild skyldighet att inte genom sitt agerande skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens
på den gemensamma marknaden och att inte omedelbart åsamka konsumenterna skada. Följaktligen är missbruk som dominerande företag
gör sig skyldiga till förbjudna utan undantag.
Det är riktigt att förekomsten av en dominerande ställning enligt rättspraxis inte kan frånta ett företag som befinner sig
i en sådan ställning rätten att tillvarata sina egna affärsintressen när dessa angrips och att företaget därför i rimlig omfattning
måste få möjlighet att vidta de åtgärder som det anser vara lämpliga för att skydda företagets affärsintressen såvida inte
ett sådant beteende just har till syfte att förstärka och missbruka denna dominerande ställning. Härav följer att det således
är tillåtet för ett dominerande företag att åberopa skäl som kan motivera de åtgärder det vidtar, dock utan att det kan godtas
att det föreligger skäl för undantag.
(se punkterna 1109, 1113, 1114 och 1124)
- 29.
Artiklarna 85 och 86 i fördraget (nu artiklarna 81 EG och 82 EG) avser enbart sådant konkurrensbegränsande agerande som företagen
på eget initiativ har medverkat till. Om företagen åläggs att agera på ett konkurrensbegränsande sätt i nationell lagstiftning
eller om denna lagstiftning ger upphov till ett rättsligt ramverk som omöjliggör ett konkurrensmässigt agerande från företagens
sida, är artiklarna 85 och 86 i fördraget inte tillämpliga. Som framgår av dessa bestämmelser orsakas inte konkurrensbegränsningen
i en sådan situation av företagens eget agerande. Däremot kan artiklarna 85 och 86 i fördraget tillämpas om det visar sig
att den nationella lagstiftningen lämnar rum för en konkurrens som kan hindras, begränsas eller snedvridas genom företagens
eget agerande. Om nationell lagstiftning begränsas till att uppmuntra eller underlätta självständiga konkurrenshämmande förfaranden
för företagen, omfattas dessa följaktligen av tillämpningsområdet för konkurrensbestämmelserna i fördraget.
(se punkt 1130)
- 30.
Det kan vara fråga om ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82
EG) när ett företag i dominerande ställning stärker sin ställning så att graden av dominans väsentligen kan hämma konkurrensen,
det vill säga så att det på marknaden endast kvarstår företag som i sitt agerande är beroende av det dominerande företaget.
Det kan således inte uteslutas att det faktum att en linjekonferens som innehar en dominerande ställning och som godtar nya
medlemmar under vissa omständigheter kan utgöra ett missbruk i sig.
(se punkt 1262)
- 31.
Den allmänna principen i artikel 85.1 i fördraget (nu artikel 81.1 EG) om förbud mot konkurrensbegränsande överenskommelser
innebär att bestämmelser om avvikelser från detta förbud i en förordning om gruppundantag måste – på grund av sin art – tolkas
restriktivt. Denna slutsats gäller a fortiori för bestämmelserna i förordning nr 4056/86, som undantar vissa avtal från förbudet i artikel 85.1 i fördraget, på grund av
att denna förordning har obegränsad varaktighet samt att de tillåtna konkurrensbegränsningarna är av undantagskaraktär. Av
detta följer att gruppundantaget i artikel 3 i förordning nr 4056/86 inte kan tolkas extensivt och dynamiskt, så att det täcker
alla avtal som rederier anser vara lämpliga, eller till och med nödvändiga, att ingå för att anpassa sig till marknadsvillkoren.
Det framgår av denna bestämmelse att för att de avtal om fastställande av priser och transportvillkor som ingås av medlemmarna
i en linjekonferens skall omfattas av gruppundantaget, måste det föreskrivas i dem att en enhetlig eller gemensam fraktsats
i den mening som avses i artikel 1.3 b i nämnda förordning skall tillämpas, vilket kräver att det tillämpas identiska fraktsatser
på alla konferensmedlemmar och i förhållande till alla avlastare. Gruppundantaget kan således inte tillämpas på avtal mellan
bortfraktare där det föreskrivs ett tariffsystem som är differentierat.
(se punkterna 1381, 1382 och 1384)
- 32.
Eftersom det i rådets förordning nr 1017/68 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre
vattenvägar inte föreskrivs någon immunitet mot böter för de anmälda avtal som omfattas av dess tillämpningsområde, oavsett
om det gäller böter som ålagts enligt artikel 85 i fördraget (nu artikel 81 EG) eller böter som ålagts enligt artikel 86 i
fördraget (nu artikel 82 EG), kan en anmälan inte ge de företag som anmält dessa avtal någon immunitet.
(se punkterna 1433 och 1434)
- 33.
Ordalydelsen i artikel 19.4 andra stycket i förordning nr 4056/86, där det föreskrivs immunitet mot böter när det skett en
anmälan, måste följaktligen vara föremål för en restriktiv tolkning och kan inte tolkas på ett sådant sätt att deras verkningar
utsträcks till att omfatta andra fall än de som uttryckligen anges.
Den immunitet som föreskrivs i artikel 19.4 andra stycket i förordning nr 4056/86 avser de i punkt 2 a föreskrivna böterna.
De böter som föreskrivs i den sistnämnda bestämmelsen är dock de som påförs inte endast till följd av deltagande i konkurrensbegränsande
samverkan, utan även till följd av otillåtna förfaranden. Artikel 19.2 a avser uttryckligen böter som påförs för åsidosättande
av bestämmelserna i artikel 85.1 eller artikel 86.1 i fördraget (nu artiklarna 81.1 EG och 82 EG).
Det följer således av denna hänvisning att immuniteten mot böter enligt artikel 19.4 i förordning nr 4056/86 långt ifrån endast
förbehålls överträdelser av artikel 85 i fördraget, utan det föreskrivs tvärtom uttryckligen att otillåtna förfaranden som
strider mot artikel 86 i fördraget likaledes kan komma i åtnjutande av nämnda immunitet.
(se punkterna 1441–1443)
- 34.
Vad gäller fastställandet av det bötesbelopp som skall åläggas olika företag som deltagit i samma överträdelse av konkurrensreglerna,
överskrider inte uppdelningen i grupper på grundval av de berörda företagens storlek den befogenhet som kommissionen har att
fastställa böter eftersom den, genom att säkerställa att de stora företagen åläggs högre böter än de böter som åläggs mindre
företag, bidrar till det eftersträvade syftet att de stora företagen skall åläggas strängare sanktionsåtgärder.
När kommissionen fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet är den inte, för det
fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter, skyldig att säkerställa att de slutliga
bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning.
(se punkterna 1518 och 1519)
- 35.
Vid fastställandet av bötesbelopp för överträdelser av konkurrensreglerna är de väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten
utgör uppfyllda om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens
svårighetsgrad och varaktighet.
(se punkterna 1521, 1532 och 1558)
- 36.
Överträdelsernas allvar skall fastställas på grundval av ett stort antal faktorer, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna
i ärendet, sammanhanget och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts en tvingande eller uttömmande förteckning
över kriterier som absolut skall beaktas. Bland de faktorer som skall beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar skall,
allt efter omständigheterna, ingå faktorer som volymen och värdet av de varor som överträdelsen gäller liksom företagets storlek
och ekonomiska styrka.
Kommissionen har, för att fastställa storleken på de berörda företagen, fog för att hänvisa till deras globala omsättning
i stället för deras omsättning på den relevanta marknaden eller de relevanta marknaderna. Det berörda företagets totala omsättning
ger nämligen en antydan, om än ungefärlig och ofullständig, om företagets storlek och ekonomiska styrka. Inom sjötransportområdet
får kommissionen utan att åsidosätta artikel 19 i förordning nr 4056/86 beakta företagets globala omsättning avseende linjefarttransporter
av containerlast för att fastställa bötesbeloppet.
Det framgår av riktlinjerna för beräkningen av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 att bedömningen av
hur allvarlig överträdelsen är görs i två etapper. I ett första skede bedöms allvaret endast på grundval av faktorer som har
att göra med själva överträdelsen, som dess art och dess inverkan på marknaden, och i ett andra skede justeras denna bedömning
på grundval av omständigheter som har att göra med företaget i fråga, varvid kommissionen, utöver företagets storlek och förmåga,
inte endast tar hänsyn till eventuella försvårande omständigheter utan i förekommande fall även till förmildrande omständigheter.
Under dessa omständigheter har kommissionen fog för att vid fastställandet av bötesbeloppet, såsom det följer av överträdelsens
allvar, inte beakta andra omständigheter för varje enskild part i en linjekonferens än de som var en följd av deras globala
omsättning avseende linjefarttransporter av containerlast.
(se punkterna 1525, 1528 och 1571)
- 37.
Kommissionen skall utöva sin befogenhet att fastställa böter för överträdelse av konkurrensreglerna inom sitt utrymme för
skönsmässig bedömning enligt förordning nr 17 och förordningarna nr 1017/68 och nr 4056/86. De ekonomiska aktörerna kan emellertid
inte med fog förvänta sig att rådande förhållanden skall bestå när dessa kan ändras av gemenskapsinstitutionerna inom deras
utrymme för skönsmässig bedömning.
Kommissionen har dessutom rätt att höja den allmänna bötesnivån inom de gränser som fastställs i förordning nr 17, om detta
är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik.
(se punkterna 1567 och 1568)
- 38.
Eftersom anmälan av ett avtal gör det möjligt för kommissionen att lättare fastställa att förfarandena i nämnda avtal utgjorde
missbruk och eftersom detta bidrar till att underlätta kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens
konkurrensregler, utgör anmälan en omständighet som kan motivera att böterna reduceras.
(se punkt 1607)
- 39.
Det missbruk som blir följden av förfaranden i fråga om serviceavtal, genom vilka avlastaren åtar sig att tillhandahålla en
minsta mängd gods över en fastställd period, och konferensen eller bortfraktaren förbinder sig att hålla vissa fraktsatser
samt en fastställd servicenivå, utgör inte någon klassisk form av missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget
(nu artikel 82 EG).
Förfaranden från rederier i fråga om serviceavtal som deltar i en linjekonferens som inskränkt tillgången till och innehållet
i serviceavtal men som på intet sätt fråntagit avlastarna möjligheten att låta konferensmedlemmarna transportera deras last
på ifrågavarande trad, antingen det sker inom ramen för serviceavtal eller till tariffens fraktsats, kan inte i något fall
likställas enbart med de fall av leveransvägran som redan av rättspraxis betecknats som missbruk, vilka bland annat går ut
på att upphöra att leverera till en gammal kund när kundens beställning inte på något sätt är onormal, vägran att leverera
åt en kund för att förbehålla sig en sekundär marknad eller vägran att leverera till en kund för att skydda en ensamrätt.
(se punkt 1618)
- 40.
Det ankommer i första hand på den part som gör gällande att kommissionen är skadeståndsansvarig att anföra bevisning avseende
förekomsten eller omfattningen av den skada som parten åberopar och att bevisa orsakssambandet mellan skadan och det handlande
som läggs gemenskapsinstitutionerna till last.
(se punkt 1638)