52014DC0033

1.           Inledning

Medborgarnas möjlighet att uttrycka sin politiska vilja genom att utöva sin rösträtt, en av de grundläggande politiska rättigheter som följer med medborgarskap, är en del av den bärande strukturen i en demokrati. Europeiska unionen vilar på värdet av respekt för demokratin[1]. Varje EU-medborgare har rätt att delta i unionens demokratiska liv[2]. Kommissionen anser det som en prioriterad fråga att främja EU-medborgarnas deltagande i unionens demokratiska liv[3]. EU-medborgarnas politiska rättigheter har haft en framträdande plats på agendan under Europaåret för medborgarna 2013, som har ägnats åt att främja debatt och öka medvetenheten om de rättigheter och skyldigheter som följer med unionsmedborgarskapet.

Ett av de hinder som EU:s medborgare från vissa medlemsstater står inför som politiska aktörer, och som identifierades i rapporten om EU-medborgarskapet 2010[4], är att de förlorar sin rösträtt (och ”utestängs” från) i nationella val i sitt hemland när de har uppehållit sig utomlands under en viss tidsperiod, även när de uppehåller sig i en annan medlemsstat. Följden blir att dessa medborgare inte kan delta i några nationella val överhuvud taget, vare sig i ursprungsmedlemsstaten eller i bosättningsmedlemsstaten.

Enligt artikel 4.2 i EU-fördraget ska Europeiska unionen respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer. Det är således upp till varje medlemsstat att, med hänsyn till vikten av att respektera de demokratiska värdena som är gemensamma för alla medlemsstater, besluta om hur väljarkåren ska vara sammansatt i de nationella valen.

Hänsyn måste dock tas till att den nationella politik som leder till att medborgare förlorar sin rösträtt kan ses som en begränsning av möjligheterna att utöva rättigheter knutna till unionsmedborgarskapet, såsom rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU, som är en grundläggande rättighet för alla EU-medborgare. Detta rimmar illa med den grundläggande förutsättningen för EU-medborgarskapet, nämligen att det fungerar som ett komplement till det nationella medborgarskapet och har utformats för att bygga på EU-medborgarnas rättigheter, medan utövandet av rätten till fri rörlighet i det här fallet kan leda till att rätten till politiskt deltagande går förlorad.

En sådan politik ligger dessutom i otakt med den rådande globala trenden att tillåta utländska medborgare att rösta[5]. Dessutom kan EU-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat upprätthålla livslånga och nära band med ursprungslandet och fortsätta att påverkas direkt av lagstiftning som antas där (t.ex. när det gäller skattskyldighet och pensionsrättigheter). I synnerhet innebär den utbredda tillgången till TV-sändningar över gränserna[6] och tillgången till internet och annan nätbaserad och mobil kommunikationsteknik, däribland sociala medier att det är lättare än någonsin att från utlandet följa med i hemlandets politik och delta i den sociala och politiska utvecklingen där.

Återkommande framställningar, frågor från Europaparlamentets ledamöter och kontakter med allmänheten visar att EU-medborgarna är bekymrade över vad de uppfattar som en brist i sina politiska rättigheter. I allmänhet anser människor i Europa att man som EU-medborgare inte bör gå miste om rätten att rösta i nationella val i sitt hemland bara för att man har flyttat till ett annat EU-land[7].

Därför tillkännagav kommissionen i rapporten om EU-medborgarskapet 2010 att den hade för avsikt att starta en diskussion för att finna politiska lösningar som gör det möjligt att förhindra att EU-medborgare förlorar sina politiska rättigheter som en följd av att de utövar sin rätt till fri rörlighet (åtgärd 20).

Som en uppföljning skrev kommissionen till vissa medlemsstater för att redogöra för sin uppfattning om den negativa inverkan som ett fråntagande av rösträtten medför för EU-rättigheterna, och uppmanade samtidigt dessa att bidra med egna synpunkter i frågan. Svaren bidrog till att klargöra gällande lagstiftning och aktuell politik samt till att förklara hur diskussionen förs på nationell nivå.

Den 19 februari 2013 anordnade Europaparlamentet och kommissionen en gemensam utfrågning om EU-medborgarskapet. Deltagarna, däribland drabbade EU-medborgare, företrädare för det civila samhället, ledamöter i Europaparlamentet och experter, betonade vikten av att ompröva den nuvarande politiken som utestänger medborgare, och de skäl som ligger till grund för den, mot bakgrund av utvecklingen mot ett mer inkluderande demokratiskt deltagande i EU.

I rapporten om EU-medborgarskapet 2013 ”EU-medborgare: dina rättigheter, din framtid”[8] underströk kommissionen att EU-medborgarnas fulla medverkan i EU:s demokratiska liv på alla nivåer är själva kärnan i unionsmedborgarskapet. Följaktligen tillkännagav kommissionen att den skulle föreslå konstruktiva lösningar som gör det möjligt för EU-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat att delta fullt ut i EU:s demokratiska liv genom att låta dem behålla sin rätt att rösta i nationella val i hemlandet (åtgärd 12).

Detta meddelande är ett uttryck för detta åtagande. Det bygger på vad som framkommit i samband med de debatter som pågår på nationell nivå och på EU-nivå, med deltagande från det civila samhället, den akademiska världen och EU-medborgarna själva. Syftet är att få fram konstruktiva sätt för att stärka EU-medborgarnas rätt att delta i unionens demokratiska liv och deras rätt till fri rörlighet, genom att begränsa följderna av nationell politik, åtgärder och administrativ praxis som leder till förlorad rösträtt. Tanken är att undersöka möjliga lösningar tillsammans med medlemsstaterna. Detta meddelande åtföljs av en rekommendation med förslag till inkluderande och proportionerliga lösningar för detta ändamål.

2.           Situationen i medlemsstaterna

De flesta medlemsstater har infört bestämmelser som innebär att medborgare kan fråntas sin rösträtt om de har fällts till ansvar i domstol för ett allvarligt brott eller har fått sin rättshandlingsförmåga inskränkt till följd av psykisk ohälsa eller intellektuella funktionshinder.

Enligt vad kommissionen känner till har fem medlemsstater regler som kan leda till att unionsmedborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten går miste om sin rösträtt enbart på den grunden att vederbörande har varit bosatta utomlands under en viss tidsperiod.[9] Huvuddragen i dessa system kan sammanfattas på följande sätt:

I Danmark gäller att danska medborgare som lämnar landet kan stå kvar i röstlängden om de anmäler att det planerar att återvända inom två år[10]. Denna regel återspeglar en bestämmelse i konstitutionen om att stadigvarande bosättning är en förutsättning för rösträtt i nationella val[11]. Vissa väljare[12] anses vara stadigvarande bosatta i Danmark oberoende av om de uppehåller sig utomlands.

På samma sätt har irländska medborgare som lämnar Irland endast rätt att stå kvar i röstlängden om de anmäler att de planerar att återvända inom 18 månader[13]. Inom ramen för sin plan för konstitutionell reform har emellertid Irlands Constitutional Convention under 2013 undersökt möjligheterna att ta bort denna begränsning och föreslog i sin rapport till den irländska regeringen den 25 november 2013[14] att irländska medborgare skulle ges rätt att rösta vid irländska ambassader i presidentval, utan denna begränsning. Den irländska regeringen kommer att meddela sitt svar på rapporten i mars 2014.

Cypriotiska medborgare förlorar sin rösträtt i nationella val om de inte har varit bosatta i Cypern under de sex månader som föregår dessa val, såvida de inte är bosatta utomlands för studier eller tillfälligt arbete eller av hälsoskäl[15].

Enligt den maltesiska konstitutionen förlorar maltesiska medborgare sin rösträtt om de inte har varit bosatta i Malta under en period på minst sex månader under de arton månader som föregår registreringen för rösträtt i nationella val[16].

Brittiska medborgare förlorar sin rösträtt i parlamentsvalet om de inte har varit registrerade för att rösta på en adress i Storbritannien vid något tillfälle under de senaste 15 åren[17]. Under de senaste åren har flera regeringar och parlament kommit fram till att denna inskränkning i princip är nödvändig och berättigad. Inskränkningen anmäldes till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som, i linje med tidigare rättspraxis, inte ansåg att den stred mot artikel 3 protokoll nr 1 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna[18]. Huruvida denna regel är förenlig med EU:s lagstiftning har ännu inte fastställts av Europeiska unionens domstol [19] .

Ett fåtal medlemsstater ställer vissa andra krav för bibehållande av rätten att rösta i nationella val.

Tyska medborgare som är bosatta utomlands får rösta i nationella val förutsatt att de uppfyller något av följande villkor: i) de har varit bosatta i Tyskland under en oavbruten period på minst tre månader efter att ha uppnått 14 års ålder, och denna period sträcker sig inte längre tillbaka i tiden är 25 år eller ii) de har personligen och direkt blivit förtrogna med den politiska situationen i Tyskland och påverkas av den[20].

Enligt österrikisk lag[21] måste medborgarna innan de lämnar landet ge in en ansökan om att kvarstå i röstlängden och förnya denna ansökan vart tionde år – en förnyelse som kan göras på elektronisk väg. Myndigheterna är skyldiga att meddela medborgare som bor utomlands att de riskerar att strykas ur röstlängden och säkerställa information om rätten för utlandsboende att registrera sig i röstlängden.

3.           Europarådets perspektiv

I enlighet med de internationella normer som länder är bundna av har de en suverän rätt att fastställa villkoren för deras medborgares utövande av rätten att rösta i nationella val, inbegripet villkor om bosättning i landet. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har bedömt sådana bosättningsvillkor mot bakgrund av artikel 3 i protokoll nr 1 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna[22] och har, i alla fall som den har undersökt hittills, kommit fram till att det i princip inte är fråga om en godtycklig inskränkning av rösträtten[23]. Domstolen har sammanfattat vilka faktorer som kan motivera sådana villkor:[24]

· Antagandet att en medborgare bosatt i utlandet är mindre direkt och kontinuerligt berörd av landets vardagsproblem och har sämre kunskaper om dem.

· Att det är praktiskt svårt för kandidater att presentera frågeställningar för medborgare som är bosatta i utlandet och att de senare inte har något inflytande på urvalet av kandidater eller på utformningen av deras valprogram.

· Det nära sambandet mellan att ha rätt att rösta i parlamentsval och att påverkas direkt av de beslut som fattas av de valda politiska organen.

· Det berättigade intresset av att begränsa utlandsboende medborgares inflytande i frågor som, även om de är av grundläggande natur, i första hand påverkar personer som bor i landet.

Dessa motiveringar bör dock vägas mot de principer som ligger till grund för det politiska deltagandet. Såsom Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har betonat är ”rätten att rösta [...] inte ett privilegium. I det 21:a århundradet måste utgångspunkten vara inkludering [...] Alla allmänna, automatiska och urskillningslösa avvikelser från principen om allmän rösträtt riskerar att undergräva den demokratiska legitimiteten för den valda lagstiftande församlingen och de lagar som den utfärdar.”[25]

Enligt Venedigkommissionen (European Commission for Democracy) är det, i sådana fall där man har fastställt en tidsfrist för hur länge det är möjligt att behålla rösträtten efter det att en medborgare har emigrerat, att föredra att situationen ”omprövas” vid utgången av perioden snarare än att rösträtten utan vidare går förlorad. Länder skulle kunna införa vissa formella begränsningar av rösträtten för medborgare som bor utomlands, t.ex. krav på att skriva in sig i röstlängden, som vanligtvis endast är giltig under en begränsad tid. Detta skulle göra det möjligt att utestänga personer som saknar band med ursprungslandet, utan att göra avsteg från proportionalitetsprincipen[26].

Dessutom har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna pekat på den rådande trenden att tillåta egna medborgare att rösta även om de inte är bosatta i landet. Vid en översyn av lagstiftningen i de stater som är medlemmar i Europarådet fann Europadomstolen att ”framväxten av ny teknik och billigare transporter har gjort det möjligt för migranter att upprätthålla en närmare kontakt med den stat där de är medborgare än som skulle ha varit möjligt för de flesta migranter för 40, eller till och med 30 år sedan. Detta har fått ett antal stater […] att ändra sin lagstiftning så att utlandsboende medborgare för första gången ges rätt att rösta i nationella val.” Det slås således fast att det finns en tydlig tendens att bevilja rösträtt till medborgare som inte är bosatta i landet, även om det ännu inte finns någon gemensam europeisk strategi på området[27].

4.           Situationen i EU

Enligt Europadomstolens rättspraxis gäller att när en fråga ligger inom medlemsstaternas behörighet, vilket är fallet när det gäller väljarkårens sammansättning vid nationella val, är medlemsstaterna likväl skyldiga att utöva denna behörighet i enlighet med EU-rätten, särskilt de bestämmelser i EU-fördraget som rör varje EU-medborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium, och därigenom undvika alla former av öppen eller dold diskriminering på grund av nationalitet[28].

När det gäller valen till Europaparlamentet har domstolen t.ex. bekräftat att ett kriterium knutet till bosättning i princip inte är olämpligt för att fastställa vem som har rösträtt och är valbar, men har samtidigt gjort klart att ett sådant kriterium inte bör leda till överträdelser av allmänna EU-rättsliga principer, särskilt principen om icke-diskriminering[29].

Medlemsstaternas nationella lagstiftningar om väljarkårens sammansättning i nationella val uppvisar stora skillnader. Eftersom ingen medlemsstat för närvarande har som generell policy att bevilja andra medlemsstaters medborgare som är bosatta på dess territorium rätt att rösta i nationella val[30], hamnar utestängda EU-medborgare vanligtvis i en sådan situation att de inte har rätt att rösta i nationella val i någon av medlemsstaterna. Eftersom unionen ännu inte har utnyttjat möjligheten enligt artikel 25 EUF-fördraget att komplettera förteckningen över rättigheter som tillkommer medborgare i unionen, kan EU-rätten inte garantera en EU-medborgare att en flytt från hemmedlemsstaten till en annan medlemsstat inte kommer att ge några konsekvenser när det gäller dennes rätt att rösta i nationella val.[31]

Denna situation kan likväl hindra dem från att fullt ut utnyttja de rättigheter och fördelar som unionsmedborgarskapet medför i deras dagliga liv.

För det första kan den nuvarande situationen uppfattas som oförenlig med den grundläggande förutsättningen för EU-medborgarskapet.

Enligt artikel 20 EUF-fördraget ska unionsmedborgarskapet komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet. De grundläggande rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet ska ges till EU-medborgare utöver de som grundar sig på deras nationella medborgarskap. Man skulle inte förvänta sig att utövandet av de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet leder till förlust av rätten att rösta i nationella val, som i allmänhet hänger samman med det nationella medborgarskapet.

För det andra kan nationell politik som leder till förlorad rösträtt påverka hur EU-medborgarna utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

Berörda medborgare kan till exempel överväga att inte anmäla sin flytt till myndigheterna för att på så sätt se till att de inte går miste om sina politiska rättigheter i hemlandet.

För det tredje kan nationell politik som leder till förlorad rösträtt leda till en lucka i de berörda EU-medborgarnas politiska rättigheter som är oförenlig med ansträngningarna att främja medborgarnas deltagande i unionens demokratiska liv.

Även om politiskt utestängda EU-medborgare behåller sin rätt att välja ledamöter i Europaparlamentet, har de inte rätt att delta i de nationella förfaranden som leder till bildandet av de nationella regeringarna, vilkas medlemmar i sin tur bildar rådet, EU:s andra medlagstiftare. Detta är oförenligt med de pågående ansträngningarna för att stärka förutsättningarna för medborgarnas medverkan i den offentliga sfären på nationell och europeisk nivå.

Därför lägger kommissionen fram några förslag till lösningar som skulle bidra till att minska risken för att politiskt utestänga EU-medborgare som bara utnyttjar sin rätt till fri rörlighet.

Dessa lösningar påverkar inte kommissionens roll som fördragens väktare och inte heller fördragets bestämmelser om rätten till fri rörlighet för EU-medborgare, såsom dessa har tolkats av domstolen.

5.           Lösningar för att hantera följderna av nationell politik som leder till förlorad rösträtt

5.1.        Lösningar som är olämpliga ur ett EU-perspektiv

Ett av de förslag som under senare år har lagts fram för att avhjälpa en förlust av politiska rättigheter i ursprungslandet är naturalisering i bosättningslandet, som leder till att politiska rättigheter förvärvas där. Att främja naturalisering i värdlandet som ett sätt att stärka de politiska rättigheterna skulle dock rimma illa med EU-medborgarskapets funktion som det viktigaste medlet för att främja respekten för nationell identitet och mångfald och säkerställa likabehandling oberoende av medborgarskap. Vidare bortser denna lösning från den komplexitet som präglar rörligheten inom EU. Enskilda personer kan vara bosatta i flera länder under kortare eller längre perioder, och till sist kanske även återvända till hemlandet. De kan inte förväntas förvärva flera samtidiga eller på varandra följande medborgarskap enbart för att kunna behålla sina politiska rättigheter.

Ett annat alternativ, som förespråkas särskilt av akademiker[32], skulle vara att inrätta en strukturerad dialog eller en öppen samordningsmetod för att uppmuntra medlemsstaterna att garantera ömsesidigt erkännande – på bilateral eller multilateral grund – av rösträtten för egna medborgare som är bosatta i andra medlemsstater (särskilt mellan medlemsstater som är nära grannar eller har starka band). Ett sådant tillvägagångssätt skulle emellertid leda till fragmentering och assymetri med avseende på rösträtten för EU-medborgare sett till EU som helhet[33].

5.2.        Lämpliga lösningar inom EU-ramen

5.2.1.     Kortfristiga proportionella lösningar

De regler som för närvarande tillämpas i vissa medlemsstater bygger på antagandet att bosättning utomlands av en viss varaktighet innebär att anknytningen till den politiska processen i hemlandet går förlorad. Detta antagande stämmer dock inte alltid. Därför kan det vara lämpligt att ge medborgare som riskerar politisk utestängning möjlighet att styrka sitt fortsatta intresse för den politiska processen i den medlemsstat där de är medborgare.

Det finns idag möjlighet för EU-medborgare att hålla kontakten med det politiska livet i sitt ursprungsland och tendensen är att gå mot mer inkluderande former för politiskt deltagande. Sett tillsammans med den stora betydelsen av rätten till fri rörlighet i EU talar detta för införande av proportionella lösningar på kortare sikt. Dessa lösningar bör göra det möjligt för EU-medborgare att själva bestämma hur starka band de har med sitt hemland.

När det gäller lämpliga kriterier för att styrka sådan anknytning, bör en aktiv åtgärd från den berörda individens sida, t.ex. en ansökan om att kvarstå i röstlängden, anses som tillräckligt för detta ändamål. Det förefaller också vara den enklaste och minst betungande lösningen för medborgarna själva.

Medlemsstater som begränsar sina medborgares rätt att rösta i nationella val uteslutande på grundval av ett bosättningsvillkor, bör göra det möjligt för egna medborgare som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet och bosättning i Europeiska unionen att behålla sin rösträtt om de visar ett fortlöpande intresse för det politiska livet i den medlemsstat där de är medborgare, bland annat genom en ansökan om att kvarstå i röstlängden.

Möjligheten att begära att medborgare ger in en ansökan om att kvarstå i röstlängden bör inte påverka medlemsstaternas rätt att begära att dessa medborgare förnyar sina ansökningar med lämpliga intervall, för att på så sätt bekräfta att intresset för det politiska livet i hemlandet finns kvar.[34]

Medlemsstater som låter egna medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat behålla sin rösträtt i nationella val om de ger in en ansökan om att få kvarstå i röstlängden bör kunna införa proportionella kompletterande arrangemang, t.ex. krav på förnyad ansökan med lämpliga intervall.

För att minska bördan för medborgare som är bosatta utomlands, bör dessa ha möjlighet att ge in sina ansökningar om att föras upp eller kvarstå i röstlängden på elektronisk väg.

Medlemsstater som låter egna medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat behålla sin rösträtt i nationella val om de ger in en ansökan eller en förnyad ansökan om att kvarstå i röstlängden, bör se till att samtliga relevanta ansökningar kan ges in på elektronisk väg.

Slutligen är det viktigt att i tillräcklig omfattning informera medborgare som flyttar till eller är bosatta i en annan medlemsstat om villkoren för att de ska kunna behålla sin rösträtt. Denna information kan göras tillgänglig i broschyrer, radio- och TV-sändningar och riktad information via konsulat, ambassader och organisationer för utlandsboende.

Medlemsstater som föreskriver att egna medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat förlorar sin rösträtt i nationella val, bör på lämpligt sätt och i god tid informera dessa medborgare om villkor och praktiska arrangemang för att behålla rätten att rösta i nationella val.

En mer långsiktig vision

Dessa tankar om ett ökat politiskt deltagande bland EU-medborgare genom att ta itu med konsekvenserna av politisk utestängning bör inte hindra mer långsiktiga överväganden om hur man kan avhjälpa bristen på politiskt deltagande hos EU-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat, såväl på nationell som (i förekommande fall) på regional nivå. Politiska rättigheter i värdlandet framhålls faktiskt i pågående diskussioner också som ett bidrag till att främja det politiska deltagande bland politiskt utestängda EU-medborgare som inte har rätt att rösta i nationella val någonstans i EU.

Detta är givetvis en del av en mycket bredare fråga – nämligen att ge full verkan åt varje medborgares rätt att delta i unionens demokratiska liv, att göra det möjligt för EU-medborgare som flyttar till andra medlemsstater att integrera sig bättre i värdlandet och att stärka EU-medborgarskapet.

Såsom tillkännagavs i rapporten om EU-medborgarskapet 2013 vore det lämpligt att undersöka denna fråga i samband med de kommande bredare diskussionerna om EU:s framtid.

6.           Slutsats

Med hänsyn till den politiska dialogen om politisk utestängning med alla berörda parter, institutionella aktörer och det civila samhället, och som svar på EU-medborgarnas egna förväntningar, som de kommit till uttryck i samband med de offentliga samråden och dialogen med medborgarna om EU:s framtid, föreslår kommissionen lämpliga lösningar. Syftet bakom de nuvarande formerna för politisk utestängning bör omprövas mot bakgrund av den socioekonomiska och tekniska verkligheten, det skede som den europeiska integrationen befinner sig i och tendenserna i riktning mot ett mer inkluderande politiskt deltagande. Av betydelse i detta sammanhang är unionsmedborgarskapets grundläggande roll när det gäller att göra det möjligt för medborgarna att bli behandlade som jämbördiga och värdefulla samhällsmedlemmar, både i ursprungslandet och i det land där de är bosatta.

I detta meddelande identifieras tänkbara konstruktiva lösningar som de berörda medlemsstaterna föreslås att utforska närmare. I den åtföljande rekommendation föreslår kommissionen inkluderande och proportionella strategier för att främja de politiska rättigheterna för medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet. Utgångspunkten är att dessa medborgare bör ges förutsättningar att själva avgöra huruvida de upprätthåller ett starkt intresse för det politiska livet i sina hemländer.

I samband med att kommissionen rapporterar om utvecklingen av arbetet för ett väl fungerande EU-medborgarskap kommer den också att utvärdera vilka framsteg som gjorts i arbetet för att motverka politisk utestängning av EU-medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet.

[1]               Artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

[2]               Artikel 10.3 i EU-fördraget.

[3]               Kommissionens meddelande av den 12 mars 2013 ”Inför 2014 års val till Europaparlamentet – att se till att valet genomförs på ett ännu mer demokratiskt och effektivt sätt” (COM(2013) 126) och rekommendationen av den 12 mars 2013 om att göra valen till Europaparlamentet mer demokratiska och se till att de genomförs på ett effektivare sätt (C(2013) 1303).

[4]               KOM(2010) 603.

[5]               Europadomstolens dom av den 7 maj 2013 i målet Shindler mot Förenade kungariket, punkterna 110 och 115.

[6]               Underlättat av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster),

[7]               Nästan två tredjedelar (65 %) av européerna anser att det är omotiverat att EU-medborgare som är bosatta i ett annat EU-land än ursprungslandet förlorar sin rösträtt i nationella val: Eurobarometer 2012: undersökning nr 364 om väljares rättigheter, http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_364_en.pdf. Denna uppfattning hade även en motsvarande hög andel (62 %) av deltagarna i ett offentligt samråd om EU-medborgarskap: 2012 års offentliga samråd ”EU:s medborgare: Dina rättigheter, din framtid”, http://ec.europa.eu/justice/citizen/files/report_eucitizenship_consultation_en.pdf.

[8]               COM(2013) 269.

[9]               Cypern, Danmark, Irland, Malta och Storbritannien.

[10]             Artikel 2.3 i kapitel I, del I i lag nr 271 av den 13 maj 1987 om val till parlamentet, senast ändrad 2009.

[11]             § 29 i del IV av den konstitutionella lagen av den 5 juni 1953.

[12]             Huvudsakligen diplomater, offentlig- och privatanställda, internationella organisationer, danska bistånds- och hjälporganisationer, studenter som studerar utomlands eller personer som bor utomlands av hälsoskäl.

[13]             Artikel 11.3a i del II av vallag nr 23 från 1992.

[14]             Femte rapporten till Oireachtas (parlamentet) finns tillgänglig på https://www.constitution.ie/Default.aspx

[15]             Artikel 5 i lag 72/1979 och artikel 11 i lag 40/1980, senast ändrad genom lag 4(i)/2003.

[16]             § 57 i konstitutionen, ändrad genom lag LVIII.1974.23.

[17]             Avsnitt 1(3) led c i 1985 års lag om folkrepresentation 1985, i dess ändrade lydelse enligt lagen om politiska partier och folkomröstningar från 2000.

[18]             Domen i Shindler-målet (se ovan).

[19]             Medborgare har väckt talan om denna regel inför nationella domstolar men hittills har klagomålen inte fått bifall. Hittills har dock ingen begäran om förhandsavgörande inkommit till Europeiska unionens domstol.

[20]             Artikel 1.21 i lagen om ändring av lagen om federala val av den 27 april 2013, Bundesgesetzblatt I s. 962. Denna lag antogs efter en dom i den tyska författningsdomstolen som, efter att ha granskat tidigare gällande nationell lagstiftning, kom fram till att kravet på en tidigare vistelse på tre månader i Tyskland, oavsett tidpunkt, för bibehållande av rösträtten i sig var olämpligt för att visa att de berörda personerna var förtrogna med och påverkades av den nationella politiska situationen. I stället lade domstolen särskilt tonvikt på huruvida de berörda personerna hade bekantat sig med det politiska systemet inte bara genom information som inhämtats via moderna media, utan även direkt, exempelvis genom medlemskap i organisationer eller partier, och huruvida staten kan ålägga dem skyldigheter. Dom av den 4 juli 2012 (2 BVC 1/11 och 2 BVC 2/11), punkterna 44, 45, 47, 50, 52, 56.

[21]             Artiklarna 2.3 och 2a.1 i 1973 års röstlängdslag.

[22]             Artikel 3 i protokoll nr 1 garanterar fria val genom att ålägga de avtalsslutande parterna en skyldighet att ”anordna fria och hemliga val med skäliga tidsintervaller under förhållanden som tillförsäkrar folket rätten att fritt ge uttryck åt sin mening beträffande sammansättningen av den lagstiftande församlingen”.

[23]             Senast i domen i Shindler-målet (se ovan).

[24]             Se särskilt domen av den 7 september 1999 i målet Hilbe mot Liechtenstein, och domen i Shindler-målet (se ovan), punkt 105.

[25]             Domen i Shindler-målet (se ovan), punkt 103.

[26]             Rapport om röstning utomlands, 24 juni 2011 (CDL-AD (2011) 022), punkterna 72 och 76.

[27]          Domen i Shindler-målet (se ovan), punkterna 110, 115.

[28]             Domen i mål C-403/03, Schempp, punkt 19.

[29]             Domstolens dom i mål C-300/04, Eman och Sevinger, punkterna 55 och 61.

[30]             De enda undantagen är möjligheten för irländska medborgare och för medborgare i Cypern och Malta (som anses uppfylla särskilda krav i egenskap av qualifying Commonwealth Citizens) att rösta i nationella parlamentsval i Förenade kungariket samt möjligheten för brittiska medborgare att rösta i nationella parlamentsval i Irland.

[31]             Enligt artikel 25.2 i EUF-fördraget får rådet genom enhälligt beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande och efter Europaparlamentets godkännande anta bestämmelser för att stärka eller komplettera de rättigheter som unionsmedborgarna ska ha enligt artikel 20.2 i EUF-fördraget. Bestämmelserna träder i kraft efter det att de har godkänts av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

[32]             J. Shaw, E.U. citizenship and political rights in an evolving European Union, Fordham L. Rev., Vol. 75 2549, 2567 (2007).

[33]             Medborgare i de medlemsstater som tillämpar politisk utestängning kunde förvärva rösträtt i vissa eller alla medlemsstater, men det skulle inte finnas några garantier för en sådan rätt för medborgare i de 23 medlemsstater som inte har ett system som leder till utestängning.

[34]             Så är systemet utformat i Österrike, där en sådan förnyad ansökan ska ges in vart tionde år.