BILAGA

1.   INLEDNING

1.1   Rättsligt och politiskt sammanhang

Artiklarna 9, 10 och 11 i samt bilaga VII till direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet (nedan kallat energieffektivitetsdirektivet) omfattar mätning och fakturering av egen energianvändning. De ändringar avseende mätning och fakturering som införs i översynen av energieffektivitetsdirektivet genom ett ändringsdirektiv (1) består i huvudsak av

—	tillägg av nya rättsliga bestämmelser som är särskilt tillämpliga på värmeenergi, nämligen artiklarna 9a, 9b, 9c, 10a och 11a samt bilaga VIIa, och

—	strykning av värmeenergi från tillämpningsområdet för de ursprungliga bestämmelserna i direktivet (artiklarna 9, 10 och 11 samt bilaga VII).

När det gäller mätning och fakturering av el har den befintliga EU-lagstiftningen konsoliderats inom ramen för en omarbetning av elmarknadsdirektivet som också antogs som en del av paketet om ren energi för alla européer.

När det gäller gas införde lagstiftaren (Europaparlamentet och rådet) som ett led i översynen av energieffektivitetsdirektivet en bestämmelse om översyn i artikel 24.14 för att säkerställa att frågan om liknande ändringar övervägs baserat på en bedömning eller ett förslag som kommissionen ska överlämna senast den 31 december 2021.

Sammanfattningsvis innehåller det ändrade energieffektivitetsdirektivet förändringar av bestämmelserna om mätning och fakturering när det gäller kraven för värmeenergi. För el förblir dessa bestämmelser oförändrade till dess att de nya bestämmelserna i det omarbetade elmarknadsdirektivet börjar gälla den 1 januari 2021 (2), för gas förblir de oförändrade till dess att lagstiftaren eventuellt antar ytterligare ändringar.

1.2   Dokumentets syfte och tillämpningsområde

Syftet med denna rekommendation är att underlätta en effektiv och enhetlig tillämpning av energieffektivitetsdirektivets bestämmelser om mätning och fakturering av värmeenergi. Rekommendationen kompletterar och ersätter delvis de vägledningar som tidigare har offentliggjorts av kommissionen.

Kommissionens vägledning från 2013 om artiklarna 9–11 (3) är fortfarande relevanta för el och gas eftersom de ursprungliga artiklarna om el och gas i energieffektivitetsdirektivet fortsätter att gälla tills vidare. När det gäller värmeenergi har emellertid många ändringar och klargöranden gjorts, och vägledningen från 2013 kommer därför bara delvis att vara relevant när tidsfristen för att införliva de ändrade bestämmelserna (den 25 oktober 2020) har löpt ut (4).

Kommissionen har också offentliggjort en särskild vägledning om individuell mätning av värmeenergi i flerbostadshus (5). Det generella synsättet i denna vägledning är fortfarande relevant, liksom många av rekommendationerna.

1.3   Översikt över ändringar som rör mätning och fakturering av värmeenergi

De viktigaste ändringar av mätnings- och faktureringskraven för värmeenergi som införs genom det ändrade energieffektivitetsdirektivet är följande:

—

Begreppet slutanvändare införs vid sidan om det befintliga begreppet slutkund. Detta görs framför allt för att klargöra att rättigheterna när det gäller fakturerings- och användningsinformation (artikel 10a) även gäller konsumenter som inte har ett individuellt eller direkt avtal med leverantören av energi som används för gemensamma system för uppvärmning, kylning eller varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden.

—	Ett klargörande av skillnaden mellan mätning och individuell mätning (artikel 9a respektive 9b).

—	Uttryckliga krav på medlemsstaterna att offentliggöra kriterier, metoder och förfaranden som används för att bevilja undantag från de allmänna kraven på individuell mätning i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden (artikel 9b.1).

—	Klargörande av det ovillkorliga kravet på individuell mätning av varmvatten för hushållsbruk i bostadsdelarna av nya flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden (artikel 9b.2).

—	Nya obligatoriska krav på medlemsstaterna att det finns transparenta och allmänt tillgängliga regler för kostnadsfördelning (artikel 9b.3).

—	Krav på fjärravläsning införs för mätare och värmekostnadsfördelare (artikel 9c).

—	Skärpta krav på frekvensen för fakturerings- och användningsinformation i de fall fjärravläsbara anordningar finns installerade (två eller fyra gånger per år från och med den 25 oktober 2020 och varje månad från och med den 1 januari 2022) (artikel 10a och bilaga VIIa).

—

Krav på mer användbar och utförlig faktureringsinformation baserad på klimatkorrigerade användningsuppgifter och med relevanta jämförelser och ytterligare uppgifter, såsom relaterad information om energimix och växthusgasutsläpp samt om tillgängliga förfaranden för klagomål eller tvistlösningsmekanismer (bilaga VIIa).

2.   SKYLDIGHETER RÖRANDE MÄTNING (ARTIKEL 9A)

Den nya artikeln 9a består av två punkter som båda beskriver liknande krav som finns i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet, närmare bestämt i de första styckena i artikel 9.1 och 9.3. Tillsammans fastställer de en allmän skyldighet att mäta leveransen av värmeenergi.

Artikel 9a.1 innehåller ett allmänt krav på att säkerställa att slutkunder (6) tillhandahålls mätare (7) som korrekt visar deras faktiska energianvändning. Till skillnad mot den ursprungliga artikeln 9.1 i direktivet är detta krav inte föremål för några villkor. Bestämmelsen innehåller inget krav på att mätaren ska ge information om den faktiska användningstiden.

Artikel 9a.2 innehåller mer specifika krav på att en mätare ska installeras vid värmeväxlaren eller leveranspunkten när en byggnad försörjs med värmeenergi från en central källa som försörjer flera byggnader, eller från ett system för fjärrvärme eller fjärrkyla.

Denna bestämmelse fanns redan i artikel 9.3 i det ursprungliga direktivet.

Kraven i de båda ovannämnda bestämmelserna överlappar i många fall varandra och uppnår samma resultat: så är till exempel fallet när en slutkund försörjs med värmeenergi som endast är avsedd att användas i en enda byggnad (vanligtvis för rumsuppvärmning och varmvatten för hushållsbruk). Så är också fallet när en byggnad är uppdelad i flera enheter som var och en har en egen värmeväxlare/undercentral och där varje enhets användare är en slutkund med ett eget avtal med leverantören av fjärrvärme/fjärrkyla (8). I båda dessa fall innebär bestämmelserna i artikel 9a att en mätare måste installeras vid leveranspunkten/värmeväxlaren i alla de enskilda slutkundernas lokaler.

Kraven kompletterar dessutom varandra. Användningen kan i princip äga rum utanför en byggnad, till exempel för processvärme i en industrianläggning. Enligt artikel 9a.1 måste även denna typ av leveranser mätas. På liknande sätt kan vissa slutkunder ta emot leveranser för flera byggnader. En slutkund kan till exempel ta emot leveranser för flera byggnader från samma fjärrvärmenät. Om alla byggnaderna är anslutna till nätet via en och samma leveranspunkt skulle det enligt enbart artikel 9a.1 bara krävas en mätare. Syftet med artikel 9a.2 är att i dessa fall säkerställa att det även går att fastställa den individuella användningen för var och en av byggnaderna (9). Ett annat exempel kan vara en stor anläggning, exempelvis en militärbas, som har en egen produktion som försörjer flera byggnader på anläggningen med uppvärmning, kylning eller varmvatten för hushållsbruk. I detta fall skulle artikel 9a.2 (men inte artikel 9a.1) vara relevant.

Situationer där system för värmelagring används kan väcka särskilda frågor om tillämpningen av artikel 9a. Ett exempel kan vara om en slutkund, slutanvändare eller byggnad som är ansluten till ett akviferlagersystem (ATES) försörjs med värme från en gemensam ytnära jordvärmekälla. I sådana fall behöver inte systemet nödvändigtvis betraktas som fjärrvärme i enlighet med artikel 9a.1 (10) och inte heller som en central källa för uppvärmning eller varmvatten för hushållsbruk i enlighet med artikel 9a.2, förutsatt att

—	värmen som levereras har en temperatur som behöver höjas med hjälp av individuella värmepumpar för att kunna användas för rumsuppvärmning eller för att producera varmvatten för hushållsbruk, och

—	den energi som krävs för att driva värmepumparna inte utgör en del av tjänsten utan betalas av var och en av slutkunderna eller slutanvändarna (11).

Om så är fallet krävs ingen mätning av lågtemperaturvärmen enligt artikel 9a.

Om ett sådant system är reversibelt och även kan användas för kylning krävs på samma sätt ingen mätning i enlighet med artikel 9a av den kyla som hämtas från jordlagringssystemet, om detta krävs för att på säsongsbasis återställa värmekällan och om kylkällan endast kan återställas genom att (på säsongsbasis) växla mellan uppvärmning och kylning (12).

Slutligen kan särskilda överväganden krävas i de fall värmeenergi i form av färdigt varmvatten för hushållsbruk levereras från ett fjärrvärmesystem eller en liknande extern källa till ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden där de enskilda användarna är slutkunder till leverantören. I detta fall, och mot bakgrund av att energieffektivitetsdirektivet inte anger huruvida en värme- eller vattenmätare krävs för varmvatten för hushållsbruk, skulle det i princip räcka med vattenmätare i de enskilda lägenheterna, om kranarna eller inloppen i varje lägenhet/enhet betraktas som leveranspunkter. Det förutsätter emellertid att energileverantören ensam ansvarar för eventuella värmeförluster fram till leveranspunkterna inne i byggnaden. Om det senare inte är fallet, och med tanke på att värmeförlusterna i fjärrvärmenät kan vara betydande, skulle det vara nödvändigt att även placera en värmemätare vid den punkt där leverantörens ansvar slutar. I annat fall skulle det vara omöjligt för slutkunder att kontrollera om faktureringen motsvarar den faktiska användningen i termer av energi: leverantören skulle kunna hävda att förlusterna uppstått inne i byggnaden, efter att dennes ansvar upphör, och utan värmemätare finns inget sätt att kontrollera i vilken mån så är fallet.

3.   SKYLDIGHETER RÖRANDE INDIVIDUELL MÄTNING (ARTIKEL 9B.1)

Som anges i skäl 31 i ändringsdirektivet bör rättigheter avseende fakturering och information om fakturering eller användning gälla för konsumenter av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa även om de inte har några direkta individuella avtal med en energileverantör. För att klargöra denna aspekt av lagstiftningen har termen individuell mätning införts och avser mätning av användningen i enskilda enheter i flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden där sådana enheter försörjs från en central källa och där användarna (13) inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören (14).

Enligt artikel 9b krävs som regel individuell mätning i enlighet med vissa villkor. Kravet infördes redan i artikel 9.3 andra stycket i det ursprungliga direktivet, där tidsfristen för att införa individuell mätning angavs till den 31 december 2016. Tidfristen anges inte i den ändrade texten eftersom datumet har passerat.

Kravet i den nya artikeln 9b är i sak identisk med kravet i det ursprungliga direktivet. Några klargöranden har dock gjorts som beskrivs nedan.

För det första anger texten i det första stycket nu på ett mycket tydligare sätt villkoren för när individuell mätning är obligatorisk, nämligen ”där det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt i den meningen att det är proportionellt i förhållande till möjliga energibesparingar”. Detta återspeglas även i skäl 30, där det anges att ”frågan huruvida individuell mätning är kostnadseffektiv avgörs av om de därmed sammanhängande kostnaderna står i proportion till möjliga energibesparingar” och att det vid ”bedömningen av om individuell mätning är kostnadseffektiv kan hänsyn tas till verkan av andra konkreta, planerade åtgärder i en viss byggnad, till exempel en kommande renovering”. Detta klargörande bekräftar synsättet i den särskilda vägledning som kommissionen har publicerat för att hjälpa medlemsstaterna att tillämpa de relevanta villkoren (15) vid genomförandet av det ursprungliga direktivet.

För det andra anges i bestämmelsen nu uttryckligen medlemsstaternas skyldighet att tydligt ange och offentliggöra de ”generella kriterierna, metoderna och/eller förfarandena” för att fastställa att det inte är tekniskt genomförbart eller kostnadseffektivt att uppfylla kravet. Även detta överensstämmer med synsättet i den särskilda vägledning som nämns ovan. Kommissionen har konsekvent ansett det nödvändigt att medlemsstaterna tydligt anger hur villkoren genomförs och hur de tillämpas i praktiken (16).

4.   SÄRSKILD SKYLDIGHET RÖRANDE INDIVIDUELL MÄTNING AV VARMVATTEN FÖR HUSHÅLLSBRUK I BOSTADSDELARNA AV NYA BYGGNADER (ARTIKEL 9B.2)

I normalfallet krävs individuell mätning av användningen av varmvatten för hushållsbruk, om inte annat följer av villkoren om teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet i artikel 9b.1. I enlighet med artikel 9b.2 gäller emellertid ett striktare, ovillkorligt krav specifikt för nya flerbostadshus och i bostadsdelarna av nya byggnader med flera användningsområden, som har en central värmekälla för varmvatten för hushållsbruk eller försörjs med varmvatten för hushållsbruk från fjärrvärmesystem.

Skälet för detta striktare krav är att individuell mätning i dessa fall i allmänhet kan anses vara både tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. I nya flerbostadshus och i bostadsdelarna av nya byggnader med flera användningsområden kan den extra kostnaden för att mäta de enskilda bostädernas användning av varmvatten för hushållsbruk antas vara begränsad eftersom lämpliga åtgärder kan vidtas redan i byggnadsstadiet. Samtidigt finns inga skäl att anta att efterfrågan på varmvatten för hushållsbruk med tiden kommer att minska systematiskt eller i någon betydande omfattning, så det kan antas att nyttan av att uppmuntra till ett effektivt användarbeteende genom användningsbaserad fakturering och återkoppling (i termer av de besparingar detta leder till) även fortsättningsvis kommer att vara betydande.

Det ändrade direktivet fastställer inte vad som utgör en ”ny” byggnad i den mening som avses i artikel 9b.2. Å ena sidan kan användare av nyuppförda byggnader som är klara för inflyttning för första gången efter tidsfristen för införlivandet (dvs. den 25 oktober 2020) förvänta sig att byggnaden är utrustad med mätningsanordningar. Å andra sidan kan det vara så att det inte planerats för någon mätning i de bygglovsansökningar som lämnats in före det nationella införlivandet. Vid införlivandet av denna bestämmelse kan medlemsstaterna därför vilja bedöma i vilken mån det är möjligt eller rimligt att uppfylla dessa förväntningar. I alla händelser omfattas nya byggnader för vilka bygglovsansökningar lämnats in efter tidsfristen för införlivandet av kravet i artikel 9b.2 och måste vara utrustade med mätare.

Kravet gäller mätare, men anger inte om det rör sig om en vattenmätare eller värmemätare. Om de enskilda enheterna har egna undercentraler som försörjer dem med rumsuppvärmning och energi för det varmvatten för hushållsbruk som produceras i enheten, och om varje undercentrals totala energianvändning mäts, är kravet i artikel 9b.2 uppfyllt. Om varmvatten för hushållsbruk produceras i varje enhet med hjälp av värmeenergi från en central källa eller en undercentral för fjärrvärme kan med andra ord den energianvändning som används för detta mätas tillsammans med användningen för rumsuppvärmning.

5.   FÖRDELNINGSREGLER FÖR VÄRME (ARTIKEL 9B.3)

I de fall ett system med individuell mätning tillämpas används de mätvärden eller index som erhålls genom avläsning av de individuella anordningarna (mätare eller värmekostnadsfördelare) för att fördela den totala kostnaden på de lokaler som ingår i systemet. Detta kan göras på flera sätt och det finns förmodligen inte ett enda sätt som är det bästa (17), åtminstone inte för rumsuppvärmning och rumskylning för typiska flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden där de enskilda enheterna inte är termiskt oberoende av varandra, dvs. där värmeflödena genom innerväggarna inte är försumbara jämfört med flödet genom byggnadens klimatskal (ytterväggar, tak osv.).

Kostnadsfördelningsmetoder som uppfattas som rättvisa och är baserade på sunda principer skapar dock betydligt större acceptans hos användarna. Öppenhet och insyn när det gäller redovisning av individuell användning av värmeenergi kan därför, som konstateras i skäl 32 i ändringsdirektivet, underlätta genomförandet av individuell mätning. I det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet var det frivilligt att ha sådana nationella regler, och bara omkring två tredjedelar av medlemsstaterna har infört dem. Det ändrade direktivet innehåller nu ett krav på medlemsstaterna att det finns transparenta, allmänt tillgängliga kostnadsfördelningsregler (18).

Närmare bestämt anges i artikel 9b.3 att ”[f]ör flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar, ska medlemsstaterna säkerställa att det finns transparenta, allmänt tillgängliga nationella regler för fördelningen av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i sådana byggnader, för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell användning”. Eftersom byggnader som uppfyller minst ett av villkoren förekommer i de flesta, om inte alla, medlemsstater måste de flesta, om inte alla, medlemsstater senast den 25 oktober 2020 ha infört sådana regler eller ha gjort befintliga regler allmänt tillgängliga.

Det bör understrykas att nationella kostnadsfördelningsregler inte nödvändigtvis behöver ange i detalj hur kostnaderna fördelas. Medlemsstaterna kan välja att bara fastställa en ram som anger de viktigaste principerna eller parametrarna och ge regionala eller lokala myndigheter, eller till och med intressenter kopplade till enskilda byggnader, ett visst utrymme att fastställa eller komma överens om ytterligare detaljer.

Oavsett detaljnivå bör dock reglerna utformas så att framgången med att uppnå vissa mål relaterade till direktivet inte undergrävs. I synnerhet måste kostnadsfördelningsreglerna säkerställa att principen om fakturering grundad på faktisk användning inte i praktiken undergrävs genom en för svag koppling mellan avlästa uppgifter för en viss slutanvändare och hans eller hennes slutliga faktura. Om för liten vikt läggs vid den individuella avläsningen i beräkningen av en enskild användares andel av de totala kostnaderna undergrävs det avsedda incitamentet för en effektiv energianvändning. Å andra sidan är det lika viktigt att kopplingen inte är för stark i de situationer där de olika användarnas användning inte är helt oberoende av de andra användarnas och där den skulle kunna leda till en mycket stor variation i kostnadsfördelningen mellan olika individuella enheter i byggnaderna. En varierande kostnadsfördelning kan leda till uppdelade incitament bland användarna när det gäller energieffektivitetsinvesteringar för byggnaden som helhet (t.ex. förbättringar av klimatskalet). Om medlemsstaternas nationella kostnadsfördelningsregler utformas på ett sätt som inte begränsar denna risk anser kommissionen att detta eventuellt skulle kunna strida mot artikel 19 i direktivet, som ålägger medlemsstaterna att utvärdera och vidta lämpliga åtgärder för att komma till rätta med uppdelningen av incitament mellan fastighetsägaren och hyresgästerna. Som redan nämnts finns det inte ett enda korrekt sätt att fördela kostnaderna, utan regler som är väl utformade garanterar en balans mellan de incitament de leder till för användarna som enskilda individer och för samhället i stort. Fördelningsregler som inte uppnår denna balans och som tillåter extrema resultat innebär en risk för att de mål som eftersträvas genom artikel 9b respektive artikel 19 inte uppnås. Verktyg som används av vissa medlemsstater och som skulle kunna vara användbara innefattar bland annat tillåtna intervaller för den kostnadsandel som fördelas enligt individuella avläsningar, maxgränser för hur mycket individuella fakturor kan avvika från genomsnittet för byggnaden eller korrektionsfaktorer som avspeglar mindre fördelaktiga lägen för lägenheter i byggnaden som av naturliga skäl är kallare eller mer utsatta.

Kommissionen betonar i detta sammanhang att skyldigheten enligt artikel 10a att faktureringen ska vara baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare inte ska förstås som att faktureringen uteslutande ska grundas på avläsningar av dessa anordningar. För flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden finns det visserligen goda, objektiva skäl för att inte fördela kostnader uteslutande på eller i förhållande till sådana avläsningar, åtminstone i fråga om rumsuppvärmning och rumskylning (se fotnot 16). Två begäranden om förhandsavgöranden i frågor som potentiellt är relevanta för denna fråga lämnades in till domstolen i slutet av 2017 (19). Generaladvokatens slutsatser i dessa förenade mål, som lades fram den 30 april 2019, återger liknande argument i denna fråga (20).

6.   FJÄRRAVLÄSNING (ARTIKEL 9C)

6.1   Övergången till fjärravläsbara anordningar

Enligt kommissionens förslag var en särskild målsättning med översynen av energieffektivitetsdirektivet att stärka konsumenterna av värmeenergi genom bättre och mer frekvent återkoppling om deras användning, inklusive genom att utnyttja tekniska framsteg (21).

För att uppnå detta innehåller det ändrade direktivet nya krav för att främja användningen av fjärravläsbara anordningar som centrala verktyg för att ge slutanvändare frekvent återkoppling om sin användning.

Ändringsdirektivet innehåller ingen teknisk definition av vad som utgör en fjärravläsbar anordning. I skäl 33 i direktiv (EU) 2018/2002 anges att ”[f]järravläsbara anordningar [inte] kräver […] tillträde till enskilda lägenheter eller enheter för avläsningen”. Detta ska emellertid ses som ett gemensamt minimikrav för fjärravläsbara anordningar, men inte nödvändigtvis som det enda kravet. I skäl 33 anges även att ”[d]et står medlemsstaterna fritt att besluta huruvida walk-by- eller drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar eller inte”. Detta är ett viktigt beslut som medlemsstater behöver fatta, eftersom valet har direkta följder för hur de bör införliva och genomföra de krav som fastställs i artikel 9c och bilaga VIIa. Om en medlemsstat till exempel beslutar att så kallad walk-by- eller drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar kan den betrakta denna teknik som tillräcklig för att uppfylla skyldigheterna i artikel 9c om att införa fjärravläsning. I så fall skulle det emellertid även medföra att villkoret för skyldigheten att tillhandahålla frekvent information i enlighet med punkt 2 i bilaga VIIa är uppfyllt i de byggnader som är utrustade med sådana system. Om en anordning anses vara fjärravläsbar i den mening som avses i artikel 9c innebär det med andra ord att den också måste anses vara fjärravläsbar i den mening som avses i punkt 2 i bilaga VIIa.

Om en medlemsstat däremot beslutar att walk-by-/drive-by-teknik inte ska anses vara fjärravläsbar måste den införa ett krav om att andra, mer avancerade eller kompletterande anordningar eller system ska installeras för att uppfylla bestämmelserna i artikel 9c (22). I så fall skulle villkoret för skyldigheterna att tillhandahålla frekvent information i enlighet med punkt 2 i bilaga VIIa bara vara uppfyllt om och där system av den senare typen har införts.

När medlemsstaterna beslutar huruvida walk-by-/drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar eller inte kan de differentiera beslutet enligt objektiva parametrar såsom vilken typ av energitjänster eller anordningar som avses, de berörda byggnadernas typ och plats och huruvida anordningarna används för mätning eller individuell mätning. Walk-by-/drive-by-teknik skulle till exempel kunna anses som fjärravläsbar vid mätning av leveranserna från ett fjärrkylnät men inte för mätning av leveranserna från ett fjärrvärmenät. Om medlemsstaterna beslutar att göra en sådan differentiering baserad på dessa parametrar bör de se till att de regler som tillämpas är tydliga och lätta att kommunicera och förstå.

För aktörerna på marknaden är det viktigt att medlemsstaterna fattar och informerar om sina beslut huruvida walk-by-/drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar eller inte så snart som möjligt under införlivandeprocessen och i alla händelser före den 25 oktober 2020. Annars kommer fastighetsägare och tjänsteleverantörer som förbereder nya installationer efter detta datum inte att ha någon klarhet om exakt vilka funktionella krav som kommer att gälla. I avsaknad av sådana beslut kan de naturligtvis satsa på fjärravläsbara lösningar som inte utnyttjar walk-by-/drive-by-teknik för att vara på den säkra sidan.

Syftet med de rättsliga bestämmelserna och övervägandena ovan är inte att införa något hierarkiskt förhållande mellan walk-by-/drive-by-baserad teknik och teknik baserad på annan kommunikationsinfrastruktur. Ett beslut att betrakta de förstnämnda som fjärravläsbara innebär att fler typer av anordningar skulle kunna användas för att uppfylla bestämmelserna i artikel 9c i de berörda medlemsstaterna, och skulle därför kunna vara det minst krävande alternativet, men det skulle även sannolikt få mer krävande följder för efterlevnaden av punkt 2 i bilaga VIIa. Medlemsstaterna kan emellertid tänkas vilja beakta att walk-by-/drive-by-teknik vanligtvis begränsar hur ofta det är realistiskt och kostnadseffektivt att samla in uppgifter, vilket i sin tur begränsar potentiella extratjänster och sidovinster som anordningarna kan ge upphov till. I exempelvis ett fjärrvärmenät där mätuppgifter överförs/samlas in automatiskt per timme eller per dygn är uppgifterna av betydligt större värde för att eventuellt optimera driften av systemet, upptäcka fel, informera om servicebehov osv. än uppgifter som samlas in månadsvis med hjälp av walk-by-/drive-by-teknik.

6.2   Anordningar som installeras efter den 25 oktober 2020

I det ändrade energieffektivitetsdirektivet krävs enligt artikel 9c ett successivt införande av fjärravläsbara mätare och värmekostnadsfördelare ”i enlighet med artiklarna 9a och 9b”, dvs. oavsett om anordningarna används för mätning eller individuell mätning.

Övergången till fjärravläsbara anordningar främjas på två sätt. Det första sättet fastställs i artikel 9c.1, där det anges att mätare och värmekostnadsfördelare som installeras efter den 25 oktober 2020 måste vara fjärravläsbara. Detta krav innebär till exempel att mätare som installeras efter detta datum vid anslutningspunkter till nya eller befintliga fjärrvärmenät måste vara fjärravläsbara. Det innebär också att värmemätare, mätare för varmvatten för hushållsbruk eller värmekostnadsfördelare som installeras efter detta datum som en del av ett system för individuell mätning måste vara fjärravläsbara (se dock kommentarerna i avsnitt 6.3 nedan).

I artikel 9c.1 anges att ”[v]illkoren för teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet i artikel 9b.1 ska fortsätta att gälla”. Detta bör inte tolkas som att dessa kriterier utgör villkor för själva skyldigheten till fjärravläsning i sig, som fastställs i artikel 9c.1. Formuleringen klargör snarare att i samband med installation av ett system för individuell mätning i en byggnad (vilket beskrivs i artikel 9b.1, som artikel 9c.1 hänvisar till) utgör teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet även efter den 25 oktober 2020 giltiga skäl för undantag från det allmänna kravet på individuell mätning, i synnerhet eftersom det krav på fjärravläsning som gäller efter detta datum i vissa fall kan inverka på i vilken utsträckning något av kriterierna uppfylls. Detta skulle till exempel kunna vara relevant i en situation där ett befintligt system för individuell mätning i en viss byggnad har nått slutet på sin tekniska livslängd och behöver bytas ut, eller om ett system ska installeras för första gången. I dessa fall skulle det vara motiverat att göra en bedömning av kriterierna i artikel 9b.1 för att avgöra om individuell mätning i sig skulle vara tekniskt genomförbar och kostnadseffektiv med hänsyn till kravet på fjärravläsning. Med andra ord bör hänvisningen i artikel 9c.1 till ”[v]illkoren för teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet i artikel 9b.1” inte tolkas som separata villkor som rör anordningens egenskaper, utan som en del av den allmänna bedömningen i enlighet med artikel 9b.1.

6.3   Ersättning av eller installation av ytterligare anordningar för individuell mätning i befintliga installationer

En särskild fråga kan uppkomma i situationer där en befintlig, redan installerad anordning behöver bytas ut i förtid på grund av att den har gått sönder, försvunnit eller inte längre fungerar korrekt. I princip gäller artikel 9c.1 även i dessa fall. Om en anordning som ska läggas till eller ersättas är en av flera anordningar som tillsammans utgör ett system för individuell mätning för en byggnad kan det i vissa, specifika fall inte vara möjligt eller meningsfullt att ersätta de felaktiga eller saknade anordningarna med fjärravläsbara anordningar:

—

I installationer av värmekostnadsfördelare måste alla anordningar i en viss installation för individuell mätning vara av samma fabrikat och typ för att uppfylla kraven i europeiska standarder (23). För värmekostnadsfördelare som använder sig av förångning finns ingen teknisk möjlighet till fjärravläsning.

—

När det gäller elektroniska värmekostnadsfördelare finns det inte alltid en fjärravläsbar version av den modell som används på andra ställen i byggnaden, men även om en sådan skulle finnas skulle möjligheten till fjärravläsning vara av begränsad eller ingen nytta, eftersom de uppgifter från de övriga anordningarna som behövs för att upprätta kostnadsfördelningsredovisningen ändå bara är tillgängliga med mindre frekvens efter manuell avläsning.

—	Samma situation uppstår om ytterligare radiatorer installeras i en lägenhet i en byggnad som är utrustad med icke-fjärravläsbara värmekostnadsfördelare.

—	Ett liknande problem uppstår när en individuell värmemätare eller varmvattenmätare ersätts eller läggs till i en byggnad med individuell mätning där de övriga mätarna inte är fjärravläsbara.

Kommissionen anser därför att artikel 9c.1 i de särskilda fall som nämns ovan inte bör tolkas som ett förbud mot att även efter den tidsfrist som nämns i artikel 9c.1 ersätta enskilda anordningar med icke-fjärravläsbara anordningar, om de ingår i ett system för individuell mätning som baseras på icke-fjärravläsbara anordningar.

Å andra sidan behöver även kravet på att göra alla anordningar och installationer fjärravläsbara senast den 1 januari 2027, som fastställs i artikel 9c.2 (se avsnittet nedan), beaktas när det uppstår ett behov att ersätta enstaka anordningar i en byggnad utrustad med icke-fjärravläsbara anordningar, om de nya anordningarna inte är fjärravläsbara ökar risken att de utgör icke återvinningsbara kostnader i takt med att tidsfristen 2027 närmar sig.

6.4   Befintliga installationer

I artikel 9c.2 anges att ”[m]ätare och värmekostnadsfördelare som inte är fjärravläsbara men som redan installerats ska göras fjärravläsbara eller ersättas med fjärravläsbara anordningar senast den 1 januari 2027, om inte medlemsstaten i fråga visar att detta inte är kostnadseffektivt”.

Syftet med kravet är att se till att alla slutanvändare i lokaler med mätning eller individuell mätning i slutändan ska kunna dra nytta av fjärravläsbara anordningar, i synnerhet av att erhålla information månadsvis (se avsnitt 9), av att slippa vara hemma för att släppa in mätaravläsare och, i förekommande fall, av eventuella extratjänster som dessa anordningar kan ge möjlighet till (t.ex. larm om varmvattenläckor).

Mot denna bakgrund måste möjligheten att avvika från kravet tolkas mycket restriktivt, och eventuella avvikelser måste vara specifika och motiveras och dokumenteras på ett korrekt sätt.

Syftet med tidsfristen 2027 – som låg mer än tio år fram i tiden när kommissionens förslag offentliggjordes – var att minska risken för icke återvinningsbara kostnader på grund av att anordningar skulle behöva ersättas långt innan de var avskrivna. Många anordningar kommer i alla händelser ha ersatts under denna period av tekniska skäl. Det stora flertalet av de värmekostnadsfördelare som installeras nu för tiden är elektroniska och behöver vanligtvis ersättas inom en tioårsperiod på grund av batteribegränsningar. När det gäller mätare finns i de flesta medlemsstaterna kalibreringskrav som i praktiken vanligtvis innebär att mätare byts ut efter tio år eller oftare. Anordningar som är äldre än tio år har under alla omständigheter normalt sett redan nått slutet på sin ekonomiska livslängd/avskrivits.

Av dessa skäl kan icke återvinningsbara kostnader inte anses vara ett tillräckligt skäl för att avvika från kravet på fjärravläsning. Det måste finnas mer specifika omständigheter. Ett exempel där det skulle kunna påvisas att det inte är kostnadseffektivt att uppfylla kravet är om en byggnad har byggts med material som förhindrar att den trådlösa teknik som finns tillgänglig 2026 fungerar korrekt och om teknik med fast kommunikation skulle vara oproportionerligt kostsam att installera (t.ex. om det förekommer stora mängder järn i väggar och mellan våningar).

6.5   Överväganden om kontroll och tillämpning

Enligt artikel 13 i energieffektivitetsdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att ”fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artiklarna 7–11” och ”vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas”. Sanktionerna måste vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Till följd av ändringen av direktivet omfattar denna skyldighet nu både vissa befintliga och vissa nya bestämmelser, inklusive det nya kravet på fjärravläsning i artikel 9c (24).

Medlemsstaterna måste därför, som en del av sitt bredare ansvar och arbete för att säkerställa att direktivet genomförs och tillämpas på ett effektivt sätt, även överväga hur efterlevnaden av de nya kraven på fjärravläsning kontrolleras. När de gör detta kan de tänkas vilja överväga huruvida några befintliga processer relaterade till energiprestandadirektivet (25) eller nationella processer skulle kunna anpassas för att även fungera i detta sammanhang. Kraven på fjärravläsning gäller dock inte bara nya byggnader (för vilka det normalt sett krävs bygglov) eller befintliga byggnader som säljs eller hyrs ut till en ny hyresgäst (för vilket det enligt energiprestandadirektivet krävs elcertifikat), och de gäller oavsett byggnadens storlek och värmeanläggningens kapacitet. Det innebär att befintliga processer för bygglov, inspektioner av värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystem eller energimärkning/elcertifikat inte nödvändigtvis är tillräckliga för att uppfylla de nya kraven.

När det gäller övergången till fjärravläsning för de mätare som avses i artikel 9a.1 skulle en möjlighet kunna vara att medlemsstaterna kräver att operatörer av fjärrvärme- och fjärrkylsystem och operatörer av andra installationer som försörjer flera byggnader med värmeenergi dokumenterar att kraven uppfylls och/eller regelbundet rapporterar hur stor andel av anslutningspunkterna till deras nät som har mätning med fjärravläsbara mätare. Eftersom andelen i princip (26) bör uppgå till 100 % senast den 1 januari 2027 skulle medlemsstaterna kunna övervaka siffrorna för att kontrollera att tillräckliga framsteg görs för att uppfylla kraven innan tidsfristen löper ut.

När det gäller individuell mätning skulle liknande skyldigheter kunna övervägas för ansvariga parter, men eftersom vilka dessa är varierar mellan medlemsstaterna och kan bero på typen av hyres- eller ägandeförhållande kan en kombination av metoderna vara relevant. Om medlemsstaterna har system för att identifiera eller registrera leverantörer av tjänster för individuell mätning kan dessa system bidra till att identifiera de operatörer från vilka information kostnadseffektivt kan samlas in om vilken typ av utrustning som de har installerad i de enskilda byggnaderna.

7.   FAKTURERINGS- OCH ANVÄNDNINGSINFORMATION (ARTIKEL 10A)

7.1   Termerna slutanvändare och slutkund

Ett av de viktigaste klargörandena i det ändrade energieffektivitetsdirektivet är införandet av termen slutanvändare i artikel 10a, som kompletterar den befintliga termen slutkund.

I det ursprungliga direktivet definieras en slutkund som en ”fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning” (27). Olika tolkningar har dock gjorts av vad denna definition omfattar. I sin vägledning från 2013 hävdar kommissionen att även enskilda slutanvändare/hushåll i flerbostadshus med gemensamma system och avtal för leverans av energi bör betraktas som slutkunder (28). Enligt skäl 31 i direktivet om ändring av energieffektivitetsdirektivet kan emellertid ”[d]efinitionen av begreppet slutkund […] förstås så, att det avser endast fysiska eller juridiska personer som köper energi grundat på ett direkt individuellt avtal med en energileverantör. Med avseende på tillämpningen av dessa bestämmelser bör därför begreppet slutanvändare införas för att hänvisa till en bredare grupp konsumenter, och bör omfatta, utöver slutkunder som köper värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk för egen slutanvändning, även boende i enskilda byggnader eller i enskilda enheter i flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden, där sådana enheter försörjs från en central källa och där de boende inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören.”

Det operativa kravet i artikel 10a.1 hänvisar därför till slutanvändare och klargör att dessa är

a)	fysiska eller juridiska personer som köper värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk för egen slutanvändning (dessa slutanvändare är även slutkunder enligt definitionen i artikel 2.23), eller

b)

fysiska eller juridiska personer som är inhysta i eller använder en enskild byggnad eller en enhet i ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden som försörjs med värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, och som inte har några direkta eller individuella avtal med energileverantören.

Det bör betonas att begreppet slutanvändare innefattar begreppet slutkund. Hänvisningar till slutanvändare i bestämmelserna ska därför inte förstås som att de utesluter slutkunder.

Klargörandet innebär att det hädanefter inte ska råda något tvivel om att även användare med individuell mätning enligt det ändrade direktivet har rätt till användningsbaserad fakturerings- (29) och användningsinformation.

Vem som i enlighet med artiklarna 9a, 9c, 10a och 11a, i fråga om ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden som försörjs från ett system för fjärrvärme eller fjärrkyla eller från en liknande central källa baserat på ett enda avtal med en energileverantör, är den faktiska ”slutkunden” kan variera från fall till fall. Om byggnaden har en enda ägare är denne vanligtvis, men inte nödvändigtvis, avtalsparten i leveransavtalet med energileverantören. På liknande sätt är en förening eller sammanslutning av ägare ofta, men inte alltid, avtalsparten till energileverantören när det finns flera ägare. I vissa fall delegerar ägarna vissa uppgifter till en tredje part eller företrädare, till exempel ett förvaltningsföretag (som i vissa länder kallas samägandeförvaltare), och dessa parter kan också vara avtalsparten till energileverantören. Om ägarna har hyrt ut enheter kan hyresgästerna vara eller inte vara avtalsparter till energileverantören.

När medlemsstaterna införlivar det ändrade direktivet behöver de ta hänsyn till de olika förhållanden som är relevanta i sina respektive jurisdiktioner. Oavsett vilken enhet eller vilket organ som köper energin gemensamt för byggnadens användares räkning är det viktigt att genomförandet sker på ett sätt så att den information som krävs enligt bilaga VIIa tillhandahålls på ett effektivt sätt och även kan ligga till grund för information till användarna av respektive lägenhet/enhet. Det faktum att definitionen av slutkund avser en person som köper energi ”för egen slutanvändning” bör till exempel inte förstås som att det innebär att det inte finns någon slutkund i de fall det utsedda förvaltningsföretaget eller samägandeförvaltaren är den faktiska avtalsparten till byggnadens energileverantör.

7.2   Vem är ansvarig för fakturerings- och användningsinformationen?

Energieffektivitetsdirektivet anger inte vem som är ansvarig för att tillhandahålla slutanvändare med den fakturerings- och användningsinformation som avses i artikel 10a. För slutanvändare som också är slutkunder (och köper energi från den aktuella energileverantören) skulle det förefalla mest logiskt att energileverantören görs ansvarig för att tillhandahålla information. Det är dock inte säkert att energileverantören är den mest lämpade att ansvara för att informera slutanvändare som den inte har något direkt eller individuellt avtal med. I artikel 10a.3 i det ändrade energieffektivitetsdirektivet anges därför uttryckligen att ”[m]edlemsstaterna ska besluta vem som ska vara ansvarig för att tillhandahålla den information som avses i punkterna 1 och 2 till de slutanvändare som inte har något direkt eller individuellt avtal med en energileverantör”. Vilka enheter som är bäst lämpade att informera slutanvändare beror på nationella förhållanden och specifika hyresförhållanden. Potentiella kandidater skulle kunna vara fastighetsägare, fastighetsförvaltare, utsedda förvaltningsföretag eller tjänsteleverantörer, ägarsammanslutningar osv. När medlemsstaterna införlivar det ändrade direktivet måste de säkerställa att ansvaret för att informera slutanvändare tydligt definieras för alla relevanta situationer.

7.3   Fakturering som grundar sig på faktisk användning

Enligt artikel 10a är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa ”att fakturerings- och användningsinformation är tillförlitlig, korrekt och baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare”.

Formuleringen liknar men är inte identisk med den i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivets krav om att säkerställa ”korrekt faktureringsinformation baserad på faktisk användning”.

Tillägget av ”användningsinformation” är viktigt och återspeglar energieffektivitetsdirektivets flexibilitet, eftersom det nu är möjligt att uppfylla kravet i punkt 2 i bilaga VIIa genom frekvent fakturerings- eller användningsinformation. Användningsinformation är lättare att tillhandahålla eftersom det bara rör de kvantiteter som använts, inte kostnaderna eller andra delar av faktureringsinformationen.

Lagstiftaren ansåg det lämpligt att lägga till orden ”eller avläsningar av värmekostnadsfördelare” för att undanröja alla tveksamheter om huruvida dessa avläsningar kan användas som grund för fakturering. Sådana tveksamheter hade framförts eftersom värmekostnadsfördelare är anordningar som gör det möjligt att mäta värme som levereras till en enskild lägenhet på ett mindre direkt sätt och som under vissa omständigheter kan anses ge en sämre indikation på hur mycket energi som faktiskt avges av uppvärmningsinstallationen i den berörda lägenheten.

Utöver skillnaderna mellan värmemätare och värmekostnadsfördelare bör det dock understrykas att kravet på att fakturerings- och användningsinformation ska baseras på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare inte bör tolkas som ett krav på att kostnaderna för rumsuppvärmning eller rumskylning ska fördelas uteslutande grundat på avläsningar av individuella mätare eller värmekostnadsfördelare. I samband med individuell mätning skulle detta innebära en risk för negativa resultat i fråga om rättvisa och uppdelade incitament (se även avsnitt 5). Ur teknisk synvinkel kan enskilda lägenheter i ett flerbostadshus vanligtvis inte betraktas som termiskt oberoende från den övriga byggnaden. Vid temperaturskillnader mellan olika delar som skiljs åt med innerväggar eller horisontella avdelare flödar värmen naturligt genom dessa avdelare eftersom de sällan har en mer omfattande termisk isolering jämfört med byggnadens ytterväggar. Uppvärmningen av enskilda enheter sker därför normalt sett inte bara genom värme från radiatorer i själva enheten utan även, åtminstone delvis, med hjälp av värme från andra delar av byggnaden. Så som beskrivs i avsnitt 5 bör väl utformade regler för kostnadsfördelningen ta hänsyn till detta faktum.

Oavsett om den värme som avges i varje enhet mäts eller uppskattas med hjälp av individuella mätare eller värmekostnadsfördelare utgör det faktum att värme kan flöda genom interna avdelare ett gott skäl till att inte fördela byggnadens hela uppvärmningskostnad uteslutande baserat på avläsningar från dessa anordningar. Det är vanligt (och god praxis) att bara en viss del av kostnaderna baseras på individuell mätning och att de återstående kostnaderna fördelas mellan användarna på grundval av andra faktorer (t.ex. lägenhetens andel av byggnadens totala golvyta eller värmda volym). Detta gäller även för enskilda enheter som är utrustade med värmemätare och inte värmekostnadsfördelare. Det är också normalt att uppvärmningskostnaden för byggnadens gemensamma delar (trapphus, korridorer osv.) delas mellan användarna av de enskilda enheterna. Ofta styrs kostnaderna för installationer på byggnadsnivå och uppvärmning av gemensamma utrymmen inte direkt av de individuella användarnas beteende, och medlemsstaterna betraktar dem normalt som fasta kostnader i sina fördelningsregler. Den fasta delen av de totala uppvärmningskostnaderna kan vanligtvis täckas genom att debitera användarna i förhållande till storleken på de lokaler de använder (t.ex. golvyta eller volym).

Om den information som tillhandahålls baseras på avläsningar av värmekostnadsfördelare måste detta göras på ett sätt som är tydligt och användbart för slutanvändarna. Fördelningen av värmekostnader kan till exempel omfatta koefficienter för radiatortyper och/eller korrektionsfaktorer för lägenhetens placering i byggnaden. Sådana parametrar bör beaktas i informationen till slutanvändare.

7.4   Självavläsning

Enligt det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att säkerställa korrekt faktureringsinformation baserad på faktisk användning ”i enlighet med punkt 1.1 i bilaga VII”, som i sin tur anger vissa minimifrekvenser för fakturering och faktureringsinformation. I artikel 10 anges att ”[d]enna skyldighet kan fullgöras med hjälp av ett system med regelbunden självavläsning där slutanvändarna meddelar energileverantören avläsningar från sin mätare”. Det gör det till exempel möjligt att skapa en årlig avräkningsfaktura baserad på de avläsningar som kunden rapporterat till energileverantören utan att denne behöver besöka kundens lokaler för att läsa av mätaren.

Med tanke på övergången till fjärravläsbara anordningar blir självavläsning med tiden mindre relevant. Det ändrade direktivet tillåter dock självavläsning för värmeenergi, men bara under vissa omständigheter (30). I synnerhet är självavläsning inte tillåten när det gäller individuell mätning av rumsuppvärmning baserad på värmekostnadsfördelare. Detta skulle innebära att varje användare meddelade avläsningar för varje radiator, och lagstiftaren anser inte att detta är vare sig realistiskt eller önskvärt.

I de fall mätning eller individuell mätning förekommer, till exempel vid rumsuppvärmning eller rumskylning av lokaler utrustade med värmemätare, eller när det gäller användning av varmvatten för hushållsbruk, kan självavläsning i princip tillåtas om den aktuella medlemsstaten ”föreskriver det”. Med andra ord får fjärrvärmeföretag, fastighetsförvaltare och andra enheter som gjorts ansvariga för att tillhandahålla slutanvändare den information som krävs enligt artikel 10a inte utnyttja självavläsning för att uppfylla dessa krav såvida den aktuella medlemsstaten inte uttryckligen har föreskrivit den möjligheten i de nationella införlivandeåtgärderna.

7.5   Uppgifternas tillgänglighet och uppgiftsskydd

Enligt artikel 10a.2 a ska ”om information om slutanvändares energifakturor och historiska användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare är tillgänglig, denna information på begäran av slutanvändaren [göras] tillgänglig för en av slutanvändaren utsedd leverantör av energitjänster”. En liknande bestämmelse finns i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet, men den nya bestämmelsen undanröjer alla tveksamheter om rätten till tillgång till uppgifter om energifakturering och historisk användning eller om avläsningar av värmekostnadsfördelare i situationer där individuell mätning används. Den enhet som ansvarar för individuell mätning – oavsett om det rör sig om en fastighetsförvaltare, en leverantör av tjänster för individuell mätning eller någon annan – måste därför på begäran tillhandahålla alla enskilda slutanvändare tillgång till dessa uppgifter i ett lämpligt och användbart format. I synnerhet i samband med individuell mätning måste detta tolkas som att det omfattar både avläsningar av användarens egna anordning(ar) och avläsningar för hela installationen, eftersom de första bara är användbara tillsammans med de senare. På begäran ska denna information även innehålla viktiga tekniska parametrar, till exempel klassificeringsfaktorer för radiatorer, för att möjliggöra oberoende verifiering eller rimlighetskontroller av beräkningarna av värmekostnadsfördelningen.

Samtidigt garanterar artikel 10a.2 a att faktureringsinformation som rör huvudmätaren för leveranser från ett fjärrvärmenät eller fjärrkylnät till ett flerbostadshus eller en byggnad med flera användningsområden kan göras tillgänglig för en leverantör av energitjänster (31) som ansvarar för den individuella mätningen och kostnadsfördelningen i byggnaden. Detta är viktigt eftersom en korrekt kostnadsfördelning kräver snabb tillgång till uppgifter om den totala användningen. Direkt och snabb tillgång till faktureringsinformation, inklusive mätvärden, är särskilt viktigt för byggnader som har individuell mätning med hjälp av fjärravläsbara anordningar och där det därför behövs information för kortare intervaller än ett år. I dessa fall kan kunden i ett fjärrvärmenät/fjärrkylnät begära att information som rör huvudmätaren görs tillgänglig för en leverantör av energitjänster som de själva valt och som kan vara det företag som tillhandahåller tjänster för individuell mätning.

Enligt artikel 10a.2 c ska medlemsstaterna säkerställa att ”tydlig och begriplig information tillhandahålls tillsammans med fakturan för alla slutanvändare i enlighet med punkt 3 i bilaga VIIa”. Följderna av detta diskuteras närmare i detalj i avsnitt 9.3. För slutanvändare utan ett direkt/individuellt avtal med energileverantören bör ”fakturan” även tolkas som redovisning av värmekostnadsfördelningen eller all annan återkommande begäran om betalning för tjänster som avser uppvärmning, kylning eller varmvatten för hushållsbruk för de fysiska eller juridiska personers räkning som ansvarar för att tillhandahålla dessa tjänster (32).

Slutligen framhålls i en ny bestämmelse (artikel 10a.2 d) att medlemsstaterna måste ”främja it-säkerhet och säkerställa integritet och dataskydd för slutanvändarna i enlighet med tillämplig unionsrätt”. Även om bestämmelsen inte medför några skyldigheter utöver dem som redan gäller enligt EU:s lagstiftning (t.ex. den allmänna dataskyddsförordningen (33)) understryker den att it-säkerhet, integritet och dataskydd också är relevanta i samband med mätning, individuell mätning, fjärravläsning och fakturering av värmeenergi.

7.6   Tillgång till elektronisk faktureringsinformation och e-faktura

På samma sätt som i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet innehåller det ändrade direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att slutkunder kan välja elektronisk faktureringsinformation och e-faktura (artikel 10a.2 b). Det bör i detta sammanhang framhållas att det bara anges en skyldighet gentemot slutkunder, inte slutanvändare, vilket innebär att det ändrade direktivet inte ger enskilda användare med individuell mätning en rättighet att välja elektronisk leverans. EU-lagstiftaren har avsiktligt gjort detta val för att undvika att begränsa friheten för de berörda aktörerna i en viss byggnad eller de nationella myndigheterna att besluta om hur de ska ordna leveransen av faktureringsinformation och fakturor till användare med individuell mätning.

8.   KOSTNAD FÖR TILLGÅNG TILL MÄTNINGS- OCH FAKTURERINGSINFORMATION (ARTIKEL 11A)

Den nya artikeln 11a i det ändrade energieffektivitetsdirektivet är nästan identisk med artikel 11 i det ursprungliga direktivet. Det finns dock ett fåtal skillnader som bör noteras.

För det första återspeglar den nya bestämmelsen det klargörande som gjorts i fråga om ställningen för användare med individuell mätning och hänvisar därför till slutanvändare snarare än bara slutkunder (och erinrar därmed om att de senare ingår i den förstnämnda, bredare gruppen).

För det andra klargör den nya artikeln att punkt 2 gäller både flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden.

För det tredje har den nya punkten 3 lagts till för att klargöra att medlemsstaterna ”[i] syfte att säkerställa rimliga kostnader för tjänster för individuell mätning enligt punkt 2 får […] stimulera konkurrensen inom den tjänstesektorn genom att vidta lämpliga åtgärder, till exempel att rekommendera eller på annat sätt främja användningen av upphandling och/eller användning av driftskompatibla anordningar och system som underlättar byte mellan tjänsteleverantörer”. Även om de åtgärder som nämns i denna bestämmelse uppenbart är frivilliga och inte obligatoriska för medlemsstaterna, har lagstiftaren ansett att bestämmelsen är användbar eftersom den ger tydliga exempel på specifika åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att stimulera konkurrensen när det gäller att tillhandahålla tjänster för individuell mätning i syfte att minimera kostnaderna för övergången till fjärravläsbara anordningar och system.

Slutligen har punkt 2 i den ursprungliga artikeln 11 strukits eftersom tillämpningsområdet för det ändrade direktivet har begränsats till el och gas och eftersom den ursprungliga artikeln 11.2 enbart rörde individuell mätning av värmeenergi och nu har ersatts av den nya artikeln 11a.2.

Förutom de skillnader i lagtexten som beskrivs ovan bör en annan händelse som rör denna fråga noteras. I april 2018 ingav en finsk domstol en begäran om förhandsavgörande till domstolen (34). Kortfattat rörde den fråga som ställdes huruvida skyldigheten att tillhandahålla fakturor utan kostnad skulle tolkas som ett förbud mot rabatter till kunder som får e-faktura. I sin vägledning från 2013 (35) hävdade kommissionen att kravet att tillhandahålla fakturor utan kostnad inte förhindrar att rabatter erbjuds kunder som väljer ett visst leveranssätt för faktureringen. Domstolen intog en liknande ståndpunkt i sin dom av den 2 maj 2019. Domstolen konstaterade att artikel 11.1 ska tolkas så, att den under sådana omständigheter som de i det nationella målet inte utgör hinder för en rabatt på elnätsavgift som av ett bolag som säljer el i detaljistledet endast har getts till slutkunder som har valt e-faktura.

9.   KRAV FÖR FAKTURERINGS- OCH ANVÄNDNINGSINFORMATION

9.1   Årlig fakturering som grundar sig på faktisk användning

I den nya bilagan VIIa anges att ”[f]ör att göra det möjligt för slutanvändare att reglera sin egen energianvändning ska fakturering ske på grundval av faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare minst en gång per år”. Ett snarlikt krav finns i bilaga VII till det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet, men formuleringen i bilaga VIIa hänvisar till slutanvändare (och gäller därmed användare med individuell mätning). Dessutom har ordet ”bör” i bilaga VII ersatts med ”ska” i bilaga VIIa för att återspegla kravets bindande karaktär. I samband med individuell mätning bör det, som nämnts i avsnitt 7.2, understrykas att kravet på att fakturerings- och användningsinformation ska baseras på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare inte bör tolkas som ett krav på att kostnaderna för rumsuppvärmning eller rumskylning ska fördelas uteslutande baserat på avläsningar av individuella mätare eller värmekostnadsfördelare.

I grund och botten säkerställer kravet att slutanvändare av värmeenergi informeras om sin faktiska användning minst en gång per år och att deras betalning för användningen beräknas eller anpassas efter detta, till exempel genom avräkning av skillnaden mellan det faktiska belopp de ska betala och de inbetalningar som gjorts genom regelbundna schablonmässiga inbetalningar som inte baseras på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare.

9.2   Frekvent fakturerings- eller användningsinformation

9.2.1   Fall där information för kortare intervaller än ett år måste tillhandahållas

Frekvensen för informationen till slutanvändare om deras faktiska användning av värmeenergi var ett viktigt område i förslaget om översyn av energieffektivitetsdirektivet och återspeglas i punkt 2 i den nya bilagan VIIa.

Enligt det ursprungliga direktivet är tillhandahållande av information för kortare intervaller än ett år bara obligatoriskt i de fall där det är ”tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart”. I det ändrade direktivet har detta villkor förenklats så att kravet gäller ”i de fall där fjärravläsbara mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade”.

Huruvida detta villkor uppfylls eller inte måste bedömas mot bakgrund av det beslut varje medlemsstat fattar om vilka typer av anordningar som anses vara fjärravläsbara (se avsnitt 6.1).

En byggnad kan innehålla både fjärravläsbara och icke-fjärravläsbara anordningar. Dessa fall behöver bedömas från fall till fall.

Exempel: i ett flerbostadshus som försörjs med fjärrvärme där de anordningar som finns installerade i varje enhet i byggnaden är fjärravläsbara värmekostnadsfördelare eller värmemätare är kanske byggnadens huvudmätare som mäter den totala mängd värme som levereras eller används inte fjärravläsbar. I detta fall kan en fullständig beräkning av värmekostnadsfördelningen i princip bara göras om också avläsningarna från huvudmätaren finns tillgängliga. En liknande situation skulle kunna uppstå för en byggnad med en gemensam värmepanna som drivs med till exempel gas eller olja: även i detta fall är det kanske möjligt att en exakt uppgift om den totala användningen för varje period under året inte finns tillgänglig om huvudgasmätaren inte är fjärravläsbar eller om oljecisternen eller brännaren inte är utrustad med en mätare som gör det möjligt att fjärravläsa användningen. I dessa fall är det ändå möjligt att göra en ungefärlig beräkning av värmekostnadsfördelningen genom att använda avläsningar från enskilda anordningar och extrapolera ett uppskattat värde för den totala användningen. Detta skulle då kunna väcka frågan om hur kravet i artikel 10a.1 om att ”fakturerings- och användningsinformation är tillförlitlig, korrekt och baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare, i enlighet med punkterna 1 och 2 i bilaga VIIa, för alla slutanvändare” kan vara förenligt med det faktum att beräkningarna av värmekostnadsfördelningen när det saknas uppgifter om den totala användningen under de olika perioderna under året (från en fjärravläsbar gasmätare, mer frekventa manuella avläsningar av huvudgasmätaren, en uppkopplad oljemätare osv.) bara kan vara ungefärliga. Kommissionen anser att avsaknad av avläsningar av huvudmätaren för kortare perioder än ett år inte är ett godtagbart skäl för att inte tillhandahålla användare med individuell mätning användningsinformation för kortare intervaller än ett år om det under omständigheterna är möjligt att göra en rimlig uppskattning av den beräknade kostnadsfördelningen. I dessa fall bör det bara klargöras att uppgifterna för perioderna under året delvis är uppskattningar eller extrapolerade uppgifter. För användaren uppväger sannolikt värdet av uppgifter för de olika perioderna under året den något lägre noggrannheten på grund av bristen på uppgifter om den totala användningen.

Om å andra sidan en byggnad med individuell mätning är utrustad med en fjärravläsbar huvudmätare för leveransen från ett fjärrvärmenät/fjärrkylnät men anordningarna för individuell mätning i byggnaden inte är fjärravläsbara, uppfylls inte villkoret i punkt 2 i bilaga VIIa när det gäller slutanvändarna med individuell mätning. Däremot skulle det vara uppfyllt när det gäller fjärrvärmenätet/fjärrkylnätet och kunden/byggnaden som helhet. I detta fall måste information på byggnadsnivå lämnas till slutkunden i enlighet med punkt 2 i bilaga VIIa.

Ett annat exempel skulle kunna vara en byggnad med individuell mätning där värmekostnadsfördelarna är fjärravläsbara men inte mätarna för varmvatten för hushållsbruk. I detta fall kan varje tjänst hanteras separat, och information om perioderna under året kan tillhandahållas för rumsuppvärmning men inte för varmvatten för hushållsbruk.

9.2.2   Minsta frekvens som krävs

Följden av det villkor som beskrivs ovan är att slutanvändare, i de fall fjärravläsbara anordningar finns installerade, måste tillhandahållas frekvent information, som antingen kan vara faktureringsinformation eller användningsinformation. Senast 22 månader efter den dag då ändringsdirektivet träder i kraft, dvs. från och med den 25 oktober 2020, är den minsta frekvens som krävs samma som i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet, dvs. ”åtminstone en gång per kvartal på begäran eller om slutkunder (36) har valt att få e-faktura, eller i annat fall två gånger per år”. Från och med den 1 januari 2022 är den minsta frekvensen en gång per månad.

9.2.3   Undantag utanför säsongerna för uppvärmning/kylning

Värme och kyla får undantas från kravet att tillhandahålla månatlig information utanför säsongerna för uppvärmning/kylning. Vad som utgör säsonger för uppvärmning eller kylning kan variera beroende på plats och jurisdiktion, eller från byggnad till byggnad. Möjligheten att göra undantag från kravet på månatlig information kan ses som en möjlighet att göra uppehåll i tillhandahållandet av information under den period då rumsuppvärmning och rumskylning inte levereras från en gemensam installation i en byggnad.

9.2.4   Skillnaden mellan att tillhandahålla information och att göra information tillgänglig

Kravet att, i de fall där fjärravläsbara mätare eller värmekostnadsfördelare finns installerade, fakturerings- eller användningsinformation grundad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare måste tillhandahållas slutanvändare för kortare intervaller än ett år kan väcka frågor om vad det innebär att uppfylla kravet. Kommissionen konstaterar att lagstiftaren avsiktligt har lämnat frågan om metoderna för att tillhandahålla informationen öppen samtidigt som en tydlig skillnad görs mellan att tillhandahålla information och att göra den tillgänglig.

Det centrala kravet är att tillhandahålla användaren information. Detta kan göras i pappersform eller i elektronisk form, till exempel e-post. Informationen kan också göras tillgänglig via internet (och gränssnitt såsom en webbportal eller en app för smarta telefoner), men i sådana fall måste slutanvändaren meddelas på något sätt vid de regelbundna intervaller som anges; i annat fall kan informationen inte anses ha tillhandahållits slutanvändaren med denna frekvens utan bara ha gjorts tillgänglig. Att bara göra informationen tillgänglig och överlåta åt slutanvändaren att hitta den skulle inte vara i linje med det övergripande målet för denna del av det ändrade energieffektivitetsdirektivet, nämligen att öka slutanvändarnas medvetenhet om sin användning.

Det är även viktigt att uppmärksamma denna subtila men viktiga distinktion eftersom lagstiftaren lagt till den frivilliga, kompletterande möjligheten att göra informationen tillgänglig via internet efter det centrala kravet att tillhandahålla information vid regelbundna intervaller: ”Informationen får också göras tillgänglig via internet och uppdateras så ofta som de använda mätanordningarna och systemen tillåter.” Termen ”också” används inte i betydelsen ”i stället” utan för att ange en kompletterande möjlighet. Andra tolkningar skulle lämna alltför stort utrymme för att utforma och använda system som inte möjliggör frekvent återkoppling, vilket vore att kringgå det centrala kravet och undergräva möjligheten att uppnå en viktig målsättning för det ändrade direktivet. Att denna tolkning är korrekt bekräftas genom formuleringen ”kan […] i stället” i punkt 3 i bilaga VIIa, där lagstiftarens avsikt uppenbart har varit att bestämmelserna ska utgöra alternativ. Att information kontinuerligt ”görs tillgänglig” via internet är kort sagt inte ett alternativ eller en tillräcklig åtgärd för att uppfylla kraven i punkt 2 i bilaga VIIa om att tillhandahålla information för kortare intervaller än ett år såvida den inte kombineras med någon typ av aktivt meddelande till slutanvändaren vid de intervaller som krävs.

9.2.5   Innehållet i fakturerings- eller användningsinformation för kortare intervaller än ett år

Som nämns i avsnitt 7.3 erbjuder det ändrade energieffektivitetsdirektivet flexibilitet i fråga om den information som måste tillhandahållas vid kortare intervaller än ett år i enlighet med punkt 2 i bilaga VIIa.

Minimikravet är att informationen måste innehålla grundläggande uppgifter om hur den faktiska användningen (eller avläsningarna av värmekostnadsfördelare) har utvecklats. Denna information kan till exempel kombineras med uppskattningar om hur den tendens som iakttagits kan påverka slutanvändarens framtida användning och hur nivån på fakturan skulle se ut om användningen fortsätter på samma sätt.

Om faktureringen sker samtidigt med att informationen enligt punkt 2 i bilaga VIIa tillhandahålls, så anges i punkt 3 i bilagan minimikraven för innehållet i faktureringsinformationen.

9.3   Minimikrav på information i fakturan

I punkt 3 i bilaga VIIa anges viss minimiinformation som måste göras tillgänglig för slutanvändare i eller tillsammans med fakturorna, med olika krav beroende på om fakturan grundas eller inte grundas på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare. Det bör noteras att slutanvändare som använder delar av byggnader som inte är utrustade med individuella mätare eller värmekostnadsfördelare, eller som hyr lokaler med ”varmhyra”, kanske aldrig får några fakturor grundade på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare. Vid ”varmhyra” kanske de inte ens får några energifakturor överhuvudtaget, och i så fall skulle inget av kraven i artikel 10a eller bilaga VIIa vara tillämpligt.

Jämfört med bilaga VII i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet är den nya bilagan VIIa formulerad på ett sätt som tydligare återspeglar den bindande karaktären hos kraven i bilagan, till exempel genom att förbehåll som ”där så är lämpligt” och ”helst” har utelämnats (37).

Bilaga VIIa innehåller även vissa helt nya delar, däribland ett krav på att fakturor ska innehålla ”[i]nformation om relevanta förfaranden för klagomål, ombudsmanstjänster eller alternativa tvistlösningsmekanismer som är tillämpliga i medlemsstaterna”. Vid införlivandet av detta krav bör medlemsstaterna offentligt fastställa vilka eventuella ombudsmanstjänster eller alternativa tvistlösningsmekanismer (38) som är juridiskt behöriga att hantera klagomål och tvister som rör mätning, individuell mätning, fakturering och kostnadsfördelning, så att energileverantörer och andra parter som utfärdar fakturor kan ta med denna information på sina fakturor.

9.3.1   Fakturor som grundar sig på faktisk användning/avläsningar av värmekostnadsfördelare

De enskilda informationselement som ska göras tillgängliga i eller tillsammans med en faktura som grundar sig på faktisk användning eller avläsningar från anordningar är delvis baserade på den befintliga bilagan VII, delvis nya.

Även om inte alla behöver förklaras bör vissa aspekter framhållas.

Precis som i det ursprungliga energieffektivitetsdirektivet hänvisar punkt 3 a i bilaga VIIa till ”faktiska priser”. För slutkunder av fjärrvärme och fjärrkyla innebär det normalt sett att det totala pris som ska betalas och dess beståndsdelar specificeras, till exempel användningsrelaterade, kapacitetsrelaterade och fasta tariffer/priser. Vid individuell mätning bör detta normalt omfatta åtminstone den individuella andel av den totala värmekostnaden som ska betalas, tillsammans med avläsningarna av anordningarna och de totala uppgifterna för byggnaden som de utgör en del av.

När det gäller jämförelser med användningen för samma period föregående år (punkt 3 c) bör kravet att dessa görs tillgängliga i grafisk och klimatkorrigerad form noteras. Mot bakgrund av kraven på dataskydd och integritet (se även avsnitt 7.5) bör detta krav förstås som att det endast avser information om energi som används av den aktuella användaren, dvs. samma användare som måste ges tillgång till informationen.

När det gäller klimatkorrigeringen kan det vara nödvändigt att göra antaganden om den andel energi som används för att producera varmvatten för hushållsbruk, om mätningen av denna energi inte är separerad från behovet av rumsuppvärmning. Dessutom krävs platsspecifika eller representativa uppgifter om utomhustemperatur för att beräkna de värmegraddagar (HDD) eller kylgraddagar (CDD) som används för klimatkorrigeringen. För att uppgifterna ska kunna användas för faktureringsinformation behöver de vara tillgängliga utan betydande förseningar. Medlemsstaterna och de parter som ansvarar för att tillhandahålla faktureringsinformation behöver kartlägga tillgängliga källor för informationen, som skulle kunna vara antingen nationella, regionala, lokala eller byggnadsspecifika (om t.ex. en byggnad är utrustad med en utomhussensor från vilken uppgifter kan hämtas). De bör också vara transparenta i fråga om vilken metod som används för att göra klimatkorrigeringen (39).

När det gäller information om den bränslemix som används är denna ganska okomplicerad för de flesta flerbostadshus/byggnader med flera användningsområden som är utrustade med en egen gemensam panna, i synnerhet om de alltid använder samma bränsletyp. Om pannorna kan drivas med olika bränslen eller om de till exempel använder pilotbränslen för att startas bör årliga genomsnittsvärden räcka för att uppfylla kraven. Om byggnader försörjs från fjärrvärmenät eller fjärrkylnät har den juridiska eller fysiska person som är slutkund enligt samma bestämmelse rätt att få information om den bränslemix som används för att tillhandahålla fjärrvärmen/fjärrkylan. I flerbostadshus/byggnader med flera användningsområden kan denna information i sin tur användas (40) för att tillhandahålla information om bränslemixen till användarna i de olika enheterna.

De metoder som används för att tillhandahålla information om bränslemixen kan också användas för att tillhandahålla information om andelen förnybar energi som används för fjärrvärme och fjärrkyla och därmed uppfylla delar av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 24.1 i det ändrade direktivet om förnybar energi (41), där det anges att ”[m]edlemsstaterna ska säkerställa att information om energiprestanda och andelen förnybar energi i deras system för fjärrvärme och fjärrkyla tillhandahålls slutkonsumenterna på ett lättillgängligt sätt, exempelvis på leverantörernas webbplatser, på årsfakturor eller på begäran”. Det ändrade direktivet om förnybar energi innehåller ingen definition av termen slutkonsument, men kommissionens uppfattning är att termen slutanvändare i den mening som avses i det ändrade energieffektivitetsdirektivet helt och hållet innefattar termen slutkonsument i den mening som avses i artikel 24.1 i det ändrade direktivet om förnybar energi. I synnerhet omfattar båda termerna användare av enskilda enheter i flerbostadshus/byggnader med flera användningsområden som försörjs med fjärrvärme/fjärrkyla även om de inte har något direkt eller individuellt avtal med leverantören (42). Den bestämmelse om fakturerings- och användningsinformation som genomförs i enlighet med energieffektivitetsdirektivet kan därför användas för att tillhandahålla information om den andel förnybar energi som används i fjärrvärme och fjärrkyla i enlighet med det ändrade direktivet om förnybar energi. Detta kan vara ett kostnadseffektivt sätt att uppfylla de relevanta bestämmelserna i både energieffektivitetsdirektivet och det ändrade direktivet om förnybar energi, eftersom informationen om bränslemixen måste innehålla information om andelen förnybar energi om sådan ingår i bränslemixen.

Detta sätt att uppfylla kraven om att tillhandahålla information om andelen förnybar energi i system för fjärrvärme och fjärrkyla skulle vara otvetydigt och därmed inte kunna ifrågasättas från rättslig synpunkt, om informationen om bränslemixen omfattar kategorin av förnybar energi (med eventuell specificering av typen/typerna) i informationen om bränslemixen, där noll (0) anges om ingen förnybar energi ingår.

Informationen om bränslemix med uppgift om den förnybara andel som ingår i den värme eller kyla som levereras skulle inte helt och hållet uppfylla kraven i artikel 24.1 i det ändrade direktivet om förnybar energi såvida inte information om fjärrvärme-/fjärrkylsystemets energiprestanda också ingår.

När det gäller sättet på vilket informationen tillhandahålls finns vissa skillnader mellan kraven i punkt 3 b i bilaga VIIa till energieffektivitetsdirektivet och i artikel 24.1 i det ändrade direktivet om förnybar energi. Den förra är något striktare såtillvida att informationen om bränslemixen måste tillhandahållas ”i eller tillsammans med [slutanvändarnas] fakturor”, medan det ändrade direktivet om förnybar energi tillåter att informationen om andelen förnybar energi och energiprestanda tillhandahålls ”på ett lättillgängligt sätt” via leverantörens webbplats eller på begäran. Omvänt är det ändrade direktivet om förnybar energi striktare i den mening att det gäller alla slutkonsumenter, medan kravet i energieffektivitetsdirektivet bara gäller i samband med fakturering baserad på faktisk användning eller avläsningar av värmekostnadsfördelare.

När det gäller information om relaterade årliga växthusgasutsläpp uppstår en rad frågor beroende på om leveranserna kommer från en enda bränslekälla, till exempel en gemensam gas- eller oljepanna i en byggnad, eller från ett system för fjärrvärme eller fjärrkyla. I båda fallen måste man ta särskild hänsyn till hur och i vilken omfattning informationen återspeglar effektivitetsförluster i byggnaden eller nätet och vilka indikatorer som används (dvs. absoluta eller relativa/specifika (kg CO2e/kJ), aggregerat eller per lägenhet osv.).

Ett minimikrav är att operatörer av fjärrvärme- och fjärrkylsystem måste tillhandahålla uppgifter om nätets årliga genomsnittliga utsläpp per fakturerad/levererad energienhet (dvs. inklusive nätförluster), så att motsvarande absoluta utsläpp för varje slutkund kan beräknas.

Baserat på detta, eller på byggnadens egen bränsleanvändning, kan användare med individuell mätning få information om sin andel av de absoluta utsläppen (kg) OCH om sina relativa/specifika genomsnittliga utsläpp, till exempel med hänsyn till fjärrvärmens sammansättning eller vilket bränsle som används, och, i förekommande fall, lokala förnybara energikällor.

Under alla omständigheter får medlemsstaterna begränsa omfattningen av kravet på att tillhandahålla information om växthusgasutsläpp så att det endast gäller försörjning från fjärrvärmesystem med en total installerad tillförd effekt som överstiger 20 MW. Om en medlemsstat väljer att göra detta ges möjlighet för framför allt små till medelstora fjärrvärmenät och byggnader med individuell mätning och egna pannor att undantas från kravet att tillhandahålla denna information. Det måste understrykas att möjligheten att begränsa omfattningen av kravet på information inte gäller information om bränslemix, utan endast informationen om de relaterade årliga växthusgasutsläppen.

I system för fjärrvärme och fjärrkyla där kunderna har möjlighet att välja att köpa vissa ”gröna” produkter från en viss bränslemix (t.ex. 100 % förnybar energi) eller med ett visst växthusgasavtryck som skiljer sig från genomsnittet för systemet, bör detta beaktas för att undvika dubbelräkning och vilseledande information till användarna. Sådan försäljning bör undantas vid beräkningen av den genomsnittliga bränslemixen eller växthusgasavtrycket för slutkunder. Om detta inte görs kan det eventuellt innebära en överträdelse av EU:s konsumentlagstiftning (43).

Enligt punkt 3 f i bilaga VIIa krävs jämförelser av användarens användning med användningen för en genomsnittlig, normaliserad slutanvändare eller en jämförelseslutanvändare i samma användarkategori, så medlemsstaterna behöver ta fram eller delegera ansvaret för att ta fram lämpliga jämförelseslutanvändare och användarkategorier. När det gäller individuell mätning kan leverantörer av tjänster för individuell mätning göra relevanta och korrekta riktmärken tillgängliga baserat på uppgifter från byggnader i deras fastighetsportföljer. Vid e-faktura kan sådana jämförelser i stället göras tillgängliga på internet med hänvisning i fakturan. Vid pappersfaktura måste naturligtvis jämförelserna finnas med i själva fakturan, vilket även gäller övrig information som måste ingå.

9.3.2   Fakturor som inte grundar sig på faktisk användning/avläsningar av värmekostnadsfördelare

För närvarande är det vanligt förekommande (åtminstone i de fall det inte finns tillgång till fjärravläsbara anordningar) att regelbundna fakturor eller fakturor för kortare intervaller än ett år baseras på en schablonmässig uppskattning av den årliga användningen. Sådana fakturor behöver inte innehålla alla de delar som anges ovan men måste ”innehålla en tydlig och heltäckande förklaring av hur beloppet i fakturan beräknats och åtminstone den information som avses i leden d och e” i punkt 3 i bilaga VIIa. Dessa krav gäller även i de fall fakturorna aldrig grundas på faktisk användning/avläsningar av värmekostnadsfördelare. Så är fallet för enskilda slutanvändare i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden som inte har individuell mätning och där energikostnaderna fördelas mellan slutanvändarna genom återkommande avgifter eller redovisning av värmekostnader som baseras uteslutande på andra parametrar såsom golvyta, volym osv.

---

(1)  Direktiv (EU) 2018/2002.

(2)  Se artiklarna 70 och 73 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 14.6.2019, s. 125).

(3)  SWD(2013) 448 final, Bryssel, 6 november 2013, https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?qid=1416394987283&uri=SWD:2013:448:FIN.

(4)  I synnerhet är de principer som fastslås i punkterna 19–26, 50–54 och 56 i 2013 års vägledning även relevanta för de nya bestämmelserna om värmeenergi.

(5)  Guidelines on good practice in cost-effective cost allocation and billing of individual consumption of heating, cooling and domestic hot water in multi-apartment and multi-purpose buildings, empirica GmbH – Communication and Technology Research, Simon Robinson, Georg Vogt, december 2016, https://ec.europa.eu/energy/en/studies/specific-guidance-sub-metering-thermal-energy-multi-unit-buildings-implementation-articles-9.

(6)  En slutkund är enligt artikel 2.23 i energieffektivitetsdirektivet en ”fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning”.

(7)  Till skillnad från artikel 9 nämns i artikel 9a inget om ”individuella” mätare. Skillnaden innebär ingen ändring av kravets omfattning utan syftar helt enkelt till att tydligare klargöra skillnaden mellan mätning och individuell mätning och mellan slutkunder och slutanvändare. I det ändrade direktivet används termen ”individuell” i huvudsak i samband med individuell mätning.

(8)  Denna situation är inte särskilt vanlig men förekommer. Det är vanligare att det finns flera slutanvändare men bara en slutkund – se även avsnitt 7.1.

(9)  Det bör framhållas att ansvaret för att installera sådana mätare på byggnadsnivå inte bör läggas på fjärrvärmeföretaget utan snarare på ägaren eller förvaltaren av byggnaderna.

(10)  I energieffektivitetsdirektivet finns ingen definition av fjärrvärme, men i direktivet om förnybar energi definieras fjärrvärme som ”distribution av värmeenergi i form av ånga [eller] hetvatten […] från centrala eller decentraliserade produktionskällor, via ett nät, till flera byggnader eller anläggningar i syfte att värma […] utrymmen eller processer”.

(11)  Eftersom värmeenergin från en ytnära jordvärmekälla vanligtvis håller en temperatur som inte är direkt användbar (utan att kombineras med en värmepump) för typiska energiändamål (rumsuppvärmning, varmvatten för hushållsbruk, processvärme) kan det hävdas att den inte nödvändigtvis bör betraktas som fjärrvärme eller en ”källa” för ”värme […] eller varmvatten för hushållsbruk”. När det gäller artikel 9a.2 ges ytterligare stöd för en sådan tolkning om någon av de värmepumpar som används (för att nyttiggöra jordvärmen) betalas individuellt, eftersom en väsentlig komponent i uppvärmningstjänsten då inte kommer från en central källa.

(12)  Det kan i så fall hävdas att det inte föreligger någon nettotillgång på kyla som den systemansvarige säljer, utan bara en tillfällig användning av ett lagringssystem som används för uppvärmning under kallare perioder.

(13)  Användare kan vara hushåll, företag eller andra enheter som har rätt att använda de aktuella lokalerna.

(14)  Användare som har direkta individuella avtal med energileverantören har dessa rättigheter i egenskap av slutkunder (dvs. fysiska eller juridiska personer som köper energi för egen slutanvändning) i enlighet med artiklarna 9a, 10a och 11a.

(15)  Se fotnot 4.

(16)  Se punkt 25 i SWD(2013) 448 final.

(17)  För en diskussion och analys av principer för fördelning av uppvärmningskostnader, se t.ex. Analysis of Member States’ rules for allocating heating, cooling and hot water costs in multiapartment/purpose buildings supplied from collective systems – Implementation of EED Article 9(3), EUR 28630 EN, Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2017, ISBN 978-92-7969286-4, doi:10.2760/40665, JRC106729 https://ec.europa.eu/jrc/en/publication/analysis-member-states-rules-allocating-heating-cooling-and-hot-water-costs-multi-apartmentpurpose.

(18)  Det bör noteras att kravet gäller oavsett om det förekommer individuell mätning eller inte, och att reglerna även ska omfatta situationer där individuella uppgifter om faktisk användning eller avläsningar från värmekostnadsfördelare inte finns tillgängliga på grund av att individuell mätning konstaterats inte vara tekniskt genomförbart eller kostnadseffektivt.

(19)  Se målen C-708/17 och C-725/17: http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=200142&pageIndex=0&doclang=SV&mode=req&dir=&occ=first&part=1&cid=1928887 och http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=200154&pageIndex=0&doclang=SV&mode=req&dir=&occ=first&part=1&cid=1928887.

(20)  http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=213510

(21)  Se kommissionens konsekvensbedömning, avsnitt 3, s. 26 (SWD(2016) 405 final).

(22)  I många fall kan installerad walk-by-/drive-by-teknik göras ”verkligt” fjärravläsbar genom att en eller flera ”nätslussar” installeras i byggnaden. Dessa nätslussar samlar ihop signalerna från flera anordningar och överför dem via internet eller andra telekommunikationsnät till tjänsteleverantörens datasystem.

(23)  Se EN834, avsnitt 6.5, och EN835, avsnitt 6.4.

(24)  Artiklarna 9a, 9b, 9c och 10a, som lagts till genom direktiv (EU) 2018/2002, ingår i ”artiklarna 7–11”. Omarbetningen av elmarknadsdirektivet innebär ytterligare ändringar av artikel 13 i energieffektivitetsdirektivet för att säkerställa att även artikel 11a ingår i det intervall som nämns i det stycket.

(25)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (EUT L 153, 18.6.2010, s. 13), i dess ändrade lydelse.

(26)  Det vill säga med undantag för de specifika undantag som motiveras och dokumenteras på ett korrekt sätt, se avsnitt 6.4.

(27)  Energieffektivitetsdirektivet, artikel 2.23.

(28)  Se punkt 9 i SWD(2013) 448 final.

(29)  Som i samband med individuell mätning ibland benämns ”värmekostnadsfördelning”.

(30)  I artikel 10a.1 andra stycket anges att ”[d]enna skyldighet får, utom i fallet med individuell mätning av användning som baseras på värmekostnadsfördelare enligt artikel 9b, om en medlemsstat föreskriver det, fullgöras med hjälp av ett system med regelbunden självavläsning av slutkunden eller slutanvändaren genom vilket de meddelar avläsningar från sin mätare. Fakturering ska grundas på uppskattad användning eller en schablonavgift enbart där slutkunden eller slutanvändaren inte har uppgett någon mätaravläsning för ett visst faktureringsintervall.”

(31)  I artikel 2.24 i energieffektivitetsdirektivet definieras en leverantör av energitjänster som en fysisk eller juridisk person som levererar energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i en slutkunds anläggning eller lokaler.

(32)  Detta omfattar begäranden om betalning av återkommande avgifter som innefattar specificerade energikostnader i byggnader av det slag som anges i artikel 9b.1 för vilka individuell mätning har visat sig inte vara kostnadseffektivt eller tekniskt genomförbart.

(33)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1). https://eur-lex.europa.eu/eli/reg/2016/679/2016-05-04?locale=sv#

(34)  Se mål C-294/18, http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=203750&pageIndex=0&doclang=SV&mode=req&dir=&occ=first&part=1&cid=1938672.

(35)  Arbetsdokument från kommissionens avdelningar – vägledning om artiklarna 9–11: mätning, faktureringsinformation, kostnad för tillgång till mätar- och faktureringsinformation, punkterna 50–52 (SWD(2013) 448 final).

(36)  Användningen av ”slutkunder” här i stället för ”slutanvändare” återspeglar det faktum att energieffektivitetsdirektivet inte kräver att användare med individuell mätning ges samma rättighet att välja e-faktura (se avsnitt 7.6). I en byggnad med individuell mätning kan slutkunden välja att få e-faktura och därmed få rätt till information kvartalsvis, men detta innebär inte per automatik att de enskilda användarna i byggnaden (som är slutanvändare men inte slutkunder) har rätt till denna information oftare än två gånger per år före den 1 januari 2022.

(37)  I minst två fall har detta inte gjorts på ett enhetligt sätt i alla språkversioner. Kommissionen anser att en formell rättelse bör utfärdas för att komma till rätta med dessa inkonsekvenser. Avsikten med kommissionens förslag har varit tydlig i detta avseende – se punktsatsen 1.3.3 i avsnitt 4.3.2 i konsekvensbedömningen (arbetsdokument från kommissionens avdelningar, SWD(2016) 405 final).

(38)  Till exempel de som förtecknas här: https://ec.europa.eu/consumers/odr/main/?event=main.adr.show2

(39)  Det finns ingen universell standard för beräkningen av graddagar, och i brist på bättre alternativ kan medlemsstaterna vilja uppmuntra eller kräva användning av den metod som Eurostat använder: se https://ec.europa.eu/eurostat/cache/metadata/en/nrg_chdd_esms.htm (avsnitt 3.4).

(40)  Av den som är ansvarig för att informera användare med individuell mätning/slutanvändare enligt de beslut som medlemsstaterna fattar i enlighet med artikel 10a.3.

(41)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 21.12.2018, s. 82).

(42)  Detta anges uttryckligen i det ändrade energieffektivitetsdirektivet (se även avsnitt 7.1). I det ändrade direktivet om förnybar energi kan detta härledas från användningen av den snävare termen konsument i artikel 24.2, som tyder på att lagstiftaren vill skilja mellan omfattningen av skyldigheterna i artikel 24.1 respektive 24.2.

(43)  Se även SWD(2016) 163 final, 25 maj 2016, arbetsdokument från kommissionens avdelningar: Vägledning om genomförandet/tillämpningen av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder.

https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A52016SC0163