Kommissionens tillkännagivande

Separat insamling av farligt hushållsavfall

(2020/C 375/01)

INNEHÅLL

1.

INLEDNING

2

2.

BÄSTA PRAXIS VID INSAMLING AV FARLIGT HUSHÅLLSAVFALL

3

2.1

Hushållskemikalier

6

2.1.1

Produkter för hushållsrengöring och personvård

7

2.1.2

Färger, lacker, tryckfärg och lim

7

2.1.3

Hushålls- och trädgårdsbekämpningsmedel

8

2.1.4

Fotokemikalier

8

2.1.5

Förpackning

9

2.2

Medicinskt hushållsavfall

9

2.2.1

Farmaceutiska produkter

9

2.2.2

Vassa instrument och annat potentiellt smittfarligt avfall

10

2.3

Bygg- och rivningsavfall

11

2.3.1

Asbestavfall

11

2.3.2

Behandlat trä

12

2.3.3

Stenkolstjära och tjärprodukter

13

2.4

Avfall från fordonsunderhåll

13

2.4.1

Oljefilter och kontaminerade absorberande material

13

2.4.2

Bilprodukter, putsmedel, frostskyddsvätskor

14

2.5

Kvicksilverhaltigt avfall (utom avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning)

14

3.

FRAMGÅNGSFAKTORER FÖR SEPARAT INSAMLING AV FARLIGT HUSHÅLLSAVFALL

15

3.1

Ekonomiska incitament

15

3.2

Skräddarsydda anläggningar för separat insamling

16

3.3

Medvetandehöjande och kommunikation

18

3.4

Efterlevnad

21

4.

REFERENSER

22

BILAGA – Länkar till kommunikationsexempel för god praxis

24

1.   INLEDNING

Dessa riktlinjer har utarbetats mot bakgrund av artikel 20.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall (1) (nedan kallat ramdirektivet om avfall), som ålägger kommissionen att anta riktlinjer om separat insamling av farliga avfallsfraktioner som produceras av hushåll för att hjälpa och underlätta för medlemsstaterna när det gäller genomförandet av den skyldighet till separat insamling som anges i artikel 20.1 i direktivet.

Huvudmålet med denna vägledning är att förebygga risker för människors hälsa och miljön, i synnerhet för avfallsarbetare, genom att underlätta genomförandet av separat insamling av farligt avfall som genereras av hushåll. I enlighet med målen i ramdirektivet om avfall (2) har vägledningen även som mål att förbättra mängden och kvaliteten av det material som förbereds för återanvändning och återvinning, genom att förhindra att andra materialflöden i avfallshanteringen kontamineras, vilket leder till inlåsning av resurser längre ner i avfallshierarkin. Syftet med detta dokument är att ge en översikt över bästa praxis från hela EU när det gäller genomförandet av skyldigheten till separat insamling, särskilt på regional och lokal nivå. Även om denna vägledning fokuserar på en effektiv hantering av farligt hushållsavfall ska man tänka på att prioriteringen fortfarande ligger på förebyggande och minskning, i enlighet med avfallshierarkin. Medvetandehöjande kampanjer för att minimera användningen av farliga produkter i hemmet är därför väsentliga.

Dessa riktlinjer riktar sig till medlemsstaternas myndigheter på lokal, regional och central nivå samt till avfallshanteringsoperatörer. Syftet är att underlätta och hjälpa dem med deras uppgift när det gäller att utveckla och genomföra separata insamlingsprogram för farligt hushållsavfall.

Källa: Baserat på Världsbanken (2018) och Eurostat (2008) (3).

Farligt hushållsavfall utgör vanligtvis cirka 1 viktprocent av det kommunala avfallet (exklusive avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning) (4). Detta motsvarar (5) mellan 1 och 6 kg per invånare per år. Uppgifter på landsnivå är dock svåra att jämföra eftersom länderna använder olika rapporteringsprocesser och kategorier (t.ex. inkludering av ätbara fetter eller avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning).

Huvuddelen av det kommunala avfallet (där hushållsavfall är den största källan) kommer vanligtvis från sex avfallsflöden (se figur 1). Farligt hushållsavfall utgör en liten fraktion och ingår i ”Annat”, men dess betydelse är relativt sett större eftersom det kan förhindra en högkvalitativ återvinning av alla övriga fraktioner samt på grund av säkerhetsrisker.

Dessa riktlinjer berör inte specifikt avfallsflöden som omfattas av annan unionslagstiftning om avfall, t.ex. batterier, avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, spilloljor eller uttjänta fordon. För dessa finns det redan specifika insamlings- och hanteringssystem. Lärdomarna från tillämpningen av dessa mer specifika insamlingssystem, samt potentiella synergier med dem, kan dock vara relevanta för den separata insamlingen av farligt hushållsavfall.

Dessa riktlinjer är inte bindande. Europeiska unionens domstol är i slutänden den enda myndighet som har behörighet att tolka EU-rätten.

2.   BÄSTA PRAXIS VID INSAMLING AV FARLIGT HUSHÅLLSAVFALL

Farligt hushållsavfall omfattar många typer av material med olika farliga egenskaper. Farligt avfall definieras i artikel 3.2 i ramdirektivet om avfall som ”avfall med minst en av de farliga egenskaper som förtecknas i bilaga III” i direktivet. Exempel på denna typ av avfall som vanligtvis genereras av hushåll inkluderar: färger och lacker, trädgårdsbekämpningsmedel, rengöringsprodukter, vissa oanvända läkemedel, vissa avfallsprodukter från eget hus- och bilunderhåll.

I denna bilaga beskrivs klassificeringskriterier för avfall med avseende på de egenskaper som kan göra avfall farligt, och dessa kriterier ska användas, när så är lämpligt, vid klassificering av avfall som farligt eller icke-farligt, med beaktande av avfallets ursprung och typ och dess förteckning i den europeiska avfallsförteckningen (beslut 2000/532/EG) (6).

Avfallsförteckningen anger en referensnomenklatur för identifiering och klassificering av avfall och är bindande när det gäller avfall som ska anses vara farligt. Avfallet grupperas i olika kapitel och underavdelningar efter källa och sammansättning. Avfall kan identifieras fullständigt med en sexsiffrig kod. Farliga avfall markeras med en asterisk (*) i förteckningen.

De steg som ska följas för att tilldela en avfallskod till ett visst avfallsflöde, och den prioriteringsordning som ska tillämpas för de olika kapitlen, beskrivs i bilagan till beslut 2000/532/EG. Ytterligare vägledning om klassificeringen av avfall och tilldelning av avfallskoder finns i kommissionens tillkännagivande om teknisk vägledning om klassificering av avfall (7).

Både egenskaperna hos och behandlingen av de olika typerna av farligt hushållsavfall skiljer sig avsevärt åt. Baserat på en granskning av befintlig bästa praxis för insamling av farligt hushållsavfall har dock följande system för separat avfallsinsamling identifierats:

—	Regelbunden upphämtning på en specifik plats (t.ex. mobil insamlingspunkt) eller dörr till dörr (periodicitet på två veckor eller mer).

—	Returnering i butik.

—	Deponering vid återvinningsstationer.

Cirka två tredjedelar av det farliga hushållsavfall som samlas in separat i EU samlas in via återvinningsstationer, och den återstående tredjedelen samlas till stor del in via regelbundna upphämtningar, särskilt på mobila insamlingspunkter. Insamlingspunkter i detaljhandelslokaler finns för vissa avfallsflöden, t.ex. batterier och avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (8).

En del farligt hushållsavfall fortsätter att undgå lämpligt bortskaffande (9) och kasseras i restavfallsbehållaren eller bortskaffas, i mindre omfattning, på sätt som kan utgöra en betydande hälso- och miljörisk, t.ex. spolas ner i avloppet (10).

God praxis, exempel 1 (11) Storhertigdömet Luxemburg har ett integrerat avfallsinsamlingssystem och planerar omfattande och gratis insamlingsanläggningar för farligt hushållsavfall: 18 fasta insamlingspunkter dit invånare kan ta sina farliga ämnen (dvs. en punkt per 35 000 invånare), mobila upphämtningar fyra gånger om året samt insamling från hem på begäran. Systemet samlar in mer än 5 kg farligt hushållsavfall per invånare per år (12). Kommunikationskampanjer med digitala verktyg och specifika stödtjänster planeras för fokusgrupper, t.ex. för personer som bor i lägenhetsbyggnader. I de mest omfattande insamlingssystemen kan invånare i lägenhetsbyggnader lämna upp till 27 olika typer av avfall separat, inklusive farligt hushållsavfall.

God praxis, exempel 2 Helsingforsregionens miljötjänster (Finland) har installerat 50 behållare i storstadsområdet för att samla ett flertal avfallsflöden utan kostnad, inklusive farligt hushållsavfall. Behållarna är belägna på bensinstationer, i stormarknader och i andra butiker för att uppnå optimal tillgänglighet. För att säkerställa behållarnas säkerhet är de bara tillgängliga under öppettider och den lokala polisen involveras för att stödja obemannade anläggningar. Behållarna tar emot följande farliga hushållsavfall: — Kyl-, broms- och kopplingsvätskor. — Spilloljor, oljefilter och annat oljigt avfall. — Lösningsmedel såsom terpentin, thinner och aceton (även nagellackborttagningsmedel). — Lösningsmedelsbaserade tvättvätskor. — Färger, lim, lacker, träskyddsämnen. — Starka syror såsom svavelsyra. — Tryckbehållare som innehåller eller har innehållit gas. — Sprejburkar. — Alkaliska tvättvätskor. — Bekämpningsmedel och desinfektionsmedel. — Fotokemikalier. Det finns också en del farligt hushållsavfall som endast kan bortskaffas vid återvinningsstationer: elektriskt och elektroniskt avfall (gratis), impregnerat trä (gratis) samt avfall som innehåller asbest (10 euro för varje 100 liter, år 2015).

God praxis, exempel 3 (13) I Odense (Danmark) får varje hushåll en röd 40-literslåda för lagring och transport av farligt hushållsavfall. Lådan kan hämtas på fyra sätt: — Hämtning på begäran direkt vid hushållet mot en avgift. — Hämtning vid hyreshus med en mobil lastbil som är anpassad för farligt hushållsavfall. — Leverans av hushållen till en av två bemannade mottagningspunkter för farligt hushållsavfall. — Leverans av hushållen under vissa veckoslut till vanliga återvinningsstationer. Odense samlar in 300 ton farligt hushållsavfall per år, vilket motsvarar cirka 1,6 kg per invånare och år. Den största delen av det farliga hushållsavfallet består av färger och lacker, som står för 66 till 75 % av allt farligt hushållsavfall som samlas in. Resten är en blandning av syror, bekämpningsmedel, sprejburkar och andra olika kemikalier. Insamlingen sköts av utbildad personal och det är därför hög kvalitet och homogenitet på de insamlade flödena. Insamlingen av farligt avfall finansieras huvudsakligen genom den allmänna avfallsavgift som alla hushåll i kommunen betalar. Kostnaden per invånare är cirka 3,3 euro per år (enligt information rapporterad 2014).

God praxis, exempel 4 (14) I Paris (Frankrike) används s.k. trimobiles (mobila insamlingspunkter installerade på trehjuliga fordon), förutom återvinningsstationer och insamling vid hushållet på begäran. Dessa fordon kan omvandlas till en mobil insamlingspunkt på mindre än en timme. 2012 bestod nätverket av 6 mobila insamlingspunkter som användes på 30 olika platser. Frekvensen av insamlingstjänsten beror på lokala förhållanden och varierar från en till sju gånger i månaden. Varje enhet stannar en halv dag på samma plats. Flera avfallsfraktioner samlas in, inklusive bygg- och rivningsavfall, trä och avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning. Insamlingen i dessa mobila insamlingspunkter är hög: 65 % av allt insamlat farligt hushållsavfall i de berörda områdena. 2017 samlades 323 ton farligt avfall in (15). Tjänsten tillhandahålls endast till hushåll och är kostnadsfri. Systemet finansieras huvudsakligen av de lokala myndigheterna och kostnaden uppgår till cirka 2 euro per invånare per år för både de mobila insamlingspunkterna och de traditionella återvinningsstationerna. Systemet för utökat producentansvar för avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning tillhandahåller en liten del av den totala finansieringen. I Paris uppgår kostnaden för avfall som samlas in genom s.k. trimobiles till cirka 300 euro/ton, medan kostnaden för en traditionell återvinningsstation är cirka 75 euro/ton (baserat på en rapport från 2014).

God praxis, exempel 5 (16) I Tallinn (Estland) används renoverade sjöfraktcontainrar, utrustade med hyllor, lådor och lämpligt lagringsutrymme, som insamlingspunkter för farligt hushållsavfall. Containrarna är placerade på centrala platser för att säkerställa att de är nära invånarna. Genom denna metod har insamlingen av farligt hushållsavfall ökat från 12 ton (0,03 kg/capita/år) år 2000 till 158 ton (0,4 kg/capita/år) år 2013. Kostnaden för en sådan avfallsinsamlingsbehållare 2005 varierade mellan 3 700 euro och 4 500 euro beroende på behållarens storlek (20–30 m3). Kostnaden för att sköta en enda insamlingspunkt varierade mellan 46 euro per månad 2004 och 70 euro per månad 2013.

2.1   Hushållskemikalier

I de flesta medlemsstaterna samlar kommunerna redan in hushållskemikalier separat. Detta sker vanligtvis genom regelbundna upphämtningar och återvinningsstationer, samt genom kompletterande mekanismer, via distributörer som gör detta på frivillig basis.

Insamlingen och behandlingen av farliga hushållskemikalier finansieras huvudsakligen av kommunerna. Organisationen och finansieringen av insamlingen och behandlingen kan även vara föremål för system för utökat producentansvar, så som är fallet i Frankrike sedan 2011. Ett antal sådana sektoriella system i Frankrike omfattar hushållskemikalier grupperade under begreppet ”Specifika diffusa avfall” (déchets diffus spécifiques (17)). Dessa avfall genereras av hushåll och innefattar pyrotekniska produkter, kolväten, brandsläckare, lim, lösningsmedel och vanliga hushållskemikalier. Pyrotekniska produkter samlas in via ett nätverk av skeppshandlare, enligt avtal med det sektoriella systemet Aper Pyro.

God praxis, exempel 6 I Bryssel (Belgien) kan invånarna lämna in kemiskt hushållsavfall vid den mobila ”Proxy Chimik”-lastbilen. Lastbilen gör regelbundna stopp på cirka 100 platser i Bryssel och stannar 45 minuter på varje plats. Tjänsten tillhandahålls en gång per månad eller en gång varannan månad beroende på platsen. Den mängd av farligt hushållsavfall som samlas in via denna typ av mobil insamling uppskattades till 0,4 kg per capita år 2012. Avfallet kontrolleras på plats innan det tas emot. Detta görs för att undvika kontaminering och hälsorisker och för att maximera avfallets återvinningspotential (dvs. vätskor och fasta ämnen måste lämnas in separat och i sin originalförpackning och produktens namn måste anges på förpackningen). Personalen får grundläggande kemisk utbildning för att tillämpa mottagningskriterierna för avfall. Kommunikationen inkluderar: tydliga instruktioner till invånarna, broschyrer, webbplatser och mobilappar för att informera invånarna om insamlingsschemat. Offentlig finansiering tillhandahålls för att insamlingen av farligt hushållsavfall ska förbli kostnadsfri för invånarna.

2.1.1   Produkter för hushållsrengöring och personvård

Farliga rengöringsprodukter och personvårdsprodukter (kosmetiska produkter, hårfärg, nagellack, nagellackborttagningsmedel osv.) behandlas under följande relevanta koder i avfallsförteckningen:

20 01 13*	–	Lösningsmedel.
20 01 14*	–	Syror.
20 01 29*	–	Rengöringsmedel som innehåller farliga ämnen.

Många dagliga rengöringsprodukter i hushåll kan bli farliga avfall när de bortskaffas eftersom de ofta innehåller lösningsmedel, syror, baser, slipmedel, ytaktiva ämnen, vitmedel och andra farliga komponenter. De kan bland annat vara brandfarliga eller korrosiva.

Separat insamling underlättar följande behandling: Produkter för hushållsrengöring och personvård bränns i allmänhet. Återanvändning av personvårdsprodukter, såsom kosmetika, är inte vanligt, men en del initiativ från icke-statliga organisationer finns.

2.1.2   Färger, lacker, tryckfärg och lim

Färger är blandningar av lösningsmedel, pigment, mineraler, hartser, ytaktiva ämnen och andra tillsatsämnen. En fraktion av produkten hamnar i avloppssystem och ytvatten efter rengöring av penslar och behållare. Lösningsmedelsbaserade färger avger flyktiga organiska föreningar i luften under sin användning och i slutet av sin livslängd.

Färger och lösningsmedel med farliga ämnen utgör en betydande del av farligt hushållsavfall. Den tillämpliga koden i avfallsförteckningen är

20 01 27*

–

Färg, tryckfärg, lim och hartser som innehåller farliga ämnen.

God praxis, exempel 7 ”RePaint” är ett nationellt nätverk för återanvändning av färg i Förenade kungariket (sponsrat av en stor färgdistributör för att få in expertis, synlighet och finansiering). Nätverket samlar in överbliven färg, arbetar upp den till nya färger och återdistribuerar den gratis eller till ett lågt pris till enskilda personer, lokalsamhällen och välgörenhetsorganisationer. Strikta mottagningskriterier följs för att undvika kontaminering (t.ex. endast färger som fortfarande är kvar i sina originalbehållare accepteras). RePaint har över 74 inlämningspunkter, såsom återvinningsstationer och anläggningar drivna av volontärer, och återdistribuerar över 300 000 liter färg varje år. Den årliga kostnaden för att driva en inlämningspunkt är nära 10 000 euro beroende på dess storlek och plats.

Separat insamling underlättar följande behandling: Den vanligaste behandlingen för uttjänt färg i EU är förbränning, men återanvändning och återvinning förekommer också. Det är inte tillåtet att deponera färger med lösningsmedel (20 01 27*) på en deponi, enligt artikel 5.3 i direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall (18), som förbjuder att flytande avfall och avfall som klassificeras som brandfarligt deponeras på en deponi.

2.1.3   Hushålls- och trädgårdsbekämpningsmedel

Bekämpningsmedel är substanser som används som aktiva substanser i växtskyddsprodukter och biocider. Även om hushållsbekämpningsmedel är formulerade specifikt för icke-professionell användning eller hemanvändning innehåller de aktiva ingredienser som är giftiga för andra växter och djur än sitt mål, särskilt för växter (herbicider), insekter (insekticider) eller svampar (fungicider). Vissa bekämpningsmedel kan vara långlivade och bioackumulativa och kan vara giftiga om de sväljs samt irriterande för ögon och hud. När dessa produkter bortskaffas är det mycket viktigt att konsumenterna följer reglerna för bortskaffande för att undvika eventuella risker för hälsa och miljö. Det vanligaste insamlingssystemet i medlemsstaterna för detta avfall är insamling från hushåll via lokala återvinningsstationer.

Den tillämpliga koden för hushållsbekämpningsmedel i avfallsförteckningen är

20 01 19*

–

Bekämpningsmedel.

Separat insamling underlättar följande behandling: Bekämpningsmedel och kemikalier för hushåll och trädgård är vanligtvis inte lämpliga för återvinning. Avfallshanteringssystemen har i allmänhet fokuserat på att minska användningen av dem och på att de bortskaffas korrekt i slutet av sin livslängd. I de flesta fall destrueras bekämpningsmedel genom förbränning vid hög temperatur.

2.1.4   Fotokemikalier

Denna kategori av farligt avfall har minskat sedan uppkomsten av digital fotografering, men en del hushåll framkallar fortfarande fotografisk film och använder stora mängder farliga kemikalier. Flytande avfall från den fotografiska processen innehåller ämnen som hydrokinin, natriumsulfit, silver, kvicksilverklorid, kadmium, ferrocyanid, syror och formaldehyd. Dessa återfinns i processbadsavfall, färgframkallaravfall, blekmedel, fixeringsmedel och fixeringsmedelsavfall. Den tillämpliga koden i avfallsförteckningen är

20 01 17*

–

Fotokemikalier.

I Tyskland och Danmark måste ägare av fotobutiker ta tillbaka detta avfall från hushåll utan kostnad. De är också ansvariga för att det bortskaffas.

Separat insamling underlättar följande behandling: Fotokemiskt avfall återvinns normalt och drivs ekonomiskt genom utvinning av silver. Elektrolys är en vanlig, men kapitalintensiv, metod för att återvinna silver.

2.1.5   Förpackning

Förpackningsavfall som innehåller farliga ämnen och blandningar (som dem som anges i avsnitten ovan) betraktas som farligt avfall och kan samlas in separat via återvinningsstationer eller genom regelbundna upphämtningar av farligt hushållsavfall. Följande kategorier i avfallsförteckningen gäller:

15 01 10*

–

Förpackningar som innehåller rester av eller som är förorenade av farliga ämnen.

Ytterligare vägledning om klassificeringen av behållare med farliga ämnen och blandningar, och om när de ska anses vara ”tomma”, återfinns i kommissionens tillkännagivande om teknisk vägledning om klassificering av avfall (19). Tomma förpackningar från hushåll samlas vanligtvis in som en del av separata insamlingssystem eller som blandat kommunalt avfall.

2.2   Medicinskt hushållsavfall

2.2.1   Farmaceutiska produkter

En mängd olika läkemedel såsom smärtstillande medel, antibiotika, hormonersättningsläkemedel, orala kemoterapiläkemedel och antidepressiva läkemedel finns ofta i hushållen, och enligt vissa uppskattningar blir en betydande andel av dem avfall (20). Enligt direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (artikel 127b) (21) ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga insamlingssystem för oanvända eller utgångna läkemedel. Medlemsstaterna genomför denna skyldighet genom att kräva att apotek eller återvinningsstationer (22) tar emot farmaceutiska avfallsprodukter. Andra insamlingsplatser som används i EU inkluderar vårdhem och seniorboenden. Insamlingsperioderna varierar mellan endagsinsamlingar, fortlöpande insamling och periodisk insamling.

De relevanta koderna i avfallsförteckningen är

20 01 31*	–	Cytotoxiska läkemedel och cytostatika.
20 01 32	–	Andra läkemedel än de som anges i 20 01 31*.

Separat insamling av läkemedelsavfall är viktigt, oavsett om specifika produkter klassificeras som farligt eller icke-farligt avfall, eftersom det kan nå miljön från hushållen. Utsläpp av avloppsvatten från reningsverk innehåller t.ex. utsöndrade läkemedel och oanvända läkemedel som kastats i vaskar och toaletter (23). Reningsverk är främst utformade för att behandla exkrementer och andra konventionella organiska material och inte för att avlägsna läkemedel. Läkemedel och läkemedelsrester återfinns därför i allt större utsträckning i ytvatten (24) (25).

För att finansiera insamlingen har medlemsstater som Frankrike (26) och Spanien (27) inrättat system för utökat producentansvar för utgångna läkemedelsprodukter.

Separat insamling underlättar följande behandling: Insamlade utgångna läkemedel förbränns normalt vid hög temperatur.

God praxis, exempel 8 I Frankrike genomförs ett system för utökat producentansvar för farmaceutiska produkter genom organisationen Cyclamed, som samordnar den separata insamlingen av läkemedel. Cyclamed anordnar medvetandehöjande kampanjer för patienter och organiserar partnerskap med alla aktörer i den farmaceutiska leveranskedjan. Över 21 000 apotek, 200 distributörer och 190 laboratorier deltar i systemet. Cyclamed lyckas samla in 62 % av de oanvända läkemedlen. Den totala insamlade volymen är 10 500 ton, eller 162 g per invånare, per år. Den totala kostnaden för insamlingssystemet uppgår till cirka 10 miljoner euro, vilket kommer från ett bidrag från producenterna på 0,0032 euro per läkemedelsförpackning exklusive moms. Cirka 50 % av kostnaden avser bortskaffande av avfall (250 euro/ton), inklusive förbränningskostnad (120 euro/ton), lagring och transport (28). Anskaffningen av de insamlingslådor som ges till apoteken står för cirka 25 % av de totala kostnaderna, kommunikation för 10 % och övergripande förvaltning för 5 %. Återstoden omfattar studier, forskning och diverse kostnader.

2.2.2   Vassa instrument och annat potentiellt smittfarligt avfall

Smittfarligt avfall är avfall som innehåller livskraftiga mikroorganismer (eller deras toxiner) som man vet eller på goda grunder kan anta orsakar sjukdom hos människor eller andra levande organismer (bilaga III till ramdirektivet om avfall). Denna typ av avfall genereras normalt på sjukhus och laboratorier och i tillhörande vårdinrättningar. Liknande avfall kan dock komma från självbehandling och självövervakning av patienter i hemmet, utan inblandning av vårdpersonal. Detta kan inkludera använda nålar som patienter använt för att behandla särskilda sjukdomar, t.ex. diabetes, och avfall från diagnostiska självtester för överförbara infektionssjukdomar. Världshälsoorganisationen tillhandahåller information om olika kategorier av smittämnen och olika kategorier av medicinskt avfall (29). Särskilda nationella bestämmelser om insamling och behandling av sådant avfall gäller i allmänhet för avfall som genereras vid vårdinrättningar, t.ex. sjukhus, laboratorier och veterinärkliniker, men inte för medicinskt avfall som genereras i hemmet, för vilket det i allmänhet inte finns några separata insamlingssystem annat än för använda läkemedel (enligt beskrivningen ovan).

Det finns ingen lämplig kod i avfallsförteckningen för separat insamlat smittsamt kommunalt avfall. För närvarande, och med tillämpning av metoden i bilagan till beslut 2000/532/EG, är följande koder i avfallsförteckningen möjligen tillämpliga för sådant hushållsgenererat avfall:

20 03 01	–	Blandat kommunalt avfall.
20 03 99	–	Annat kommunalt avfall.

God praxis, exempel 9 Frankrike har inrättat ett system för utökat producentansvar för vissa potentiellt smittsamma medicinska produkter, särskilt vassa instrument, testkits och uttjänta medicintekniska produkter. Organisationen ”DASTRI” har skapats för att fullgöra denna skyldighet för producenternas räkning. Den tillhandahåller särskilda behållare (så kallade nållådor) som måste skickas tillbaka till apotek som samarbetar med DASTRI. På 6 år har 12 miljoner behållare för vassa instrument distribuerats till patienter, och under 2018 har 83 % av de vassa instrumenten samlats in och behandlats på ett säkert sätt. Som ett resultat av covid-19-pandemin, som deklarerades i mars 2020, har vissa medlemsstater eller deras regioner infört särskilda insamlingsarrangemang (30) för blandat avfall från hushåll med covid-19-berörda patienter. I enlighet med vägledningen (31) från Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) och vägledningen från kommissionens avdelningar (32), samlas dock sådant avfall in tillsammans med den osorterade kommunala avfallsfraktionen, utan några ytterligare särskilda insamlingsåtgärder. Separat insamling underlättar följande behandling: Smittfarligt avfall behandlas i allmänhet genom förbränning av avfallsoperatörer som har tillstånd att ta emot smittfarligt avfall. Alternativt kan smittfarligt avfall behandlas genom ångsterilisering eller kemiska behandlingar. En omfattande genomgång (33) av tekniker för behandling av medicinskt avfall offentliggjordes av Världshälsoorganisationen 2019.

2.3   Bygg- och rivningsavfall

2.3.1   Asbestavfall

Termen asbest beskriver en grupp naturligt förekommande mineralsilikatfiber i serpentin- och amfibolserien. Asbest är ett farligt mineral med en fibrös struktur, som orsakar allvarliga, långsiktiga och potentiellt dödliga hälsoeffekter, inklusive cancer, vid inandning. Den användes tidigare ofta för isolering och andra ändamål på grund av dess beständighet mot eld och värme.

Asbest är ett ämne som klassificeras som cancerframkallande i kategori 1 (34), och enligt bilaga III till ramdirektivet om avfall ska avfall som innehåller ett sådant ämne och överskrider en koncentrationsgräns på 0,1 % klassificeras som farligt. Följande poster i avfallsförteckningen gäller asbesthaltigt avfall som kan genereras i hushåll till följd av rivning eller renovering eller till följd av kassering av viss (gammal) utrustning:

16 02 12*	–	Kasserad utrustning som innehåller fri asbest.
16 02 15*	–	Farliga komponenter som avlägsnats från kasserad utrustning.
17 06 01*	–	Isolermaterial som innehåller asbest.
17 06 05*	–	Byggmaterial som innehåller asbest.

Även om asbestproduktion är förbjuden i EU på grund av den begränsning som anges i punkt 6 i bilaga XVII till Reach (35) förekommer asbest fortfarande allmänt i ett antal långlivade material och produkter, t.ex. material som förekommer i byggnader, såsom betong, takbeläggning, isolering, rör osv. Även invånare som ägnar sig åt självbyggen levererar (bundet, ej sprött) asbestavfall till återvinningsstationerna i olika länder. Det bör noteras att alla medlemsstater har infört lagstiftning som strikt reglerar skyddet av arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet, i enlighet med direktiv 2009/148/EG (36). Arbeten med asbesthaltiga material bör endast utföras av utbildad personal och bör inte utföras på egen hand.

God praxis, exempel 10 I London (Förenade kungariket) tillhandahålls en insamlingstjänst för omslagen asbest på begäran. Invånare kan begära en subventionerad årlig insamling av 15 m3 asbest (eller sju byggsäckar) som samlas in vid hemmet utan avgift. För att optimera kostnadseffektiviteten läggs tjänsten ut på entreprenad till privata entreprenörer genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande.

God praxis, exempel 11 Regionen Flandern (Belgien) strävar efter att bli ”asbestsäker” senast 2040. En av policyåtgärderna gör det möjligt för hushållen att ta sin icke-spröda (bundna) asbest från självrenoveringsarbeten till en återvinningsstation eller begära upphämtning vid hemmet, varvid registrerade säckar används som kan köpas direkt från kommunen. När hushållen tar sådan asbest till en återvinningsstation är mottagningen kostnadsfri upp till 200 kg/invånare eller 1 m3 eller 10 takplattor per år. Genom en formel för samfinansiering sänks serviceavgiften för invånare till endast 30 euro för en säck med kapacitet för cirka 20 korrugerade takplattor. Resultaten visar att den mängd asbest som levereras vid återvinningsstationerna förblir densamma, trots att det är möjligt att få asbestavfallet hämtat vid hemmet, vilket tyder på att det inte har skett någon övergång från återvinningsstationer till dörr-till-dörr-insamling. Detta visar att insamling vid hemmet är viktigt för att påskynda avlägsnandet av asbestavfall från bostäder. Separat insamling underlättar följande behandling: Även om det finns alternativa behandlingsmetoder (37) är deponering av asbestavfall på en deponi fortfarande den bästa tillgängliga tekniken. Innan deponering sker kan ytterligare stabiliseringsåtgärder vidtas för att minska risken för att fibrer frigörs.

2.3.2   Behandlat trä

Träavfall genereras vid hushållsrenoveringar och reparationsarbeten som omfattar strukturella och icke-strukturella element, t.ex. fönster- och dörrkarmar, separationsväggar, takelement, markiser, trädgårdsstaket och andra utomhuskonstruktioner i trä. För att förhindra att träet försämras impregneras det med träskyddsmedel. Vissa vanliga träskyddsmedel såsom kromat koppararsenat, kreosot och pentaklorfenol har varit föremål för stränga begränsningar eller förbud, men det är fortfarande nödvändigt att bortskaffa det trä som behandlats med dem (38) (39). Den motsvarande koden för detta hushållsavfall i avfallsförteckningen är

20 01 37*

–

Trä som innehåller farliga ämnen.

Normalt kan hushåll ta behandlat trä till en återvinningsstation.

Separat insamling underlättar följande behandling: Den rekommenderade behandlingsmetoden för trä som behandlats med kromat koppararsenat och annat behandlat trä är förbränning i kombination med modern luftföroreningskontroll med tanke på arsenikens flyktighet i rökgas.

2.3.3   Stenkolstjära och tjärprodukter

Stenkolstjära var vanligt som bindemedel i vägkonstruktioner innan den ersattes av bitumen. Järnvägssliprar av trä behandlades också under många decennier med kreosot från stenkolstjära (som träskyddsmedel). I dag är användningen av kreosot för behandling av trä starkt begränsad och regleras i förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) (40), bilaga XVII, punkt 31.

Avfall som innehåller stenkolstjära klassificeras som farligt eftersom det innehåller betydande mängder polycykliska aromatiska kolväten, som är en grupp cancerframkallande föreningar. Asfaltavfall som innehåller stenkolstjära betraktas som farligt avfall när halten stenkolstjära överstiger 0,1 %. Termen stenkolstjära beskriver ett antal komplexa ämnen som härrör från kol och som klassificeras som cancerframkallande i kategori 1A i bilaga VI till CLP-förordningen (41) och, enligt bilaga III till ramdirektivet om avfall, klassificeras som farligt avfall om koncentrationen är lika med eller överstiger 0,1 %. Det är känt att använda järnvägssliprar har återanvänts i trädgårdar för att stabilisera väggar eller mark och de behandlas i avsnittet ovan om träavfall. Stenkolstjära kan också förekomma i produkter som tjärpapp eller taktäckning, som användes t.ex. i taken på trädgårdsbyggnader. En del av dessa kan leda till betydande mängder farligt avfall när de repareras eller ersätts.

De tillämpliga koderna i avfallsförteckningen är

17 03 01*	–	Bitumenblandningar som innehåller stenkolstjära.
17 03 03*	–	Stenkolstjära och tjärprodukter.
20 01 37*	–	Trä som innehåller farliga ämnen (se avsnitt 3.3.2 ovan).

Normalt kan hushåll ta detta avfall till en återvinningsstation.

Separat insamling underlättar följande behandling: Beroende på lagstiftningen och infrastrukturen i landet kan denna avfallskategori antingen behandlas termiskt (förbränning) eller deponeras på deponier, även om det senare är mindre fördelaktigt enligt avfallshierarkin.

2.4   Avfall från fordonsunderhåll

2.4.1   Oljefilter och kontaminerade absorberande material

Oljefilter från bilar kan komma med i hushållsavfall när bilister servar sina egna bilar. Sådana aktiviteter kan även generera annat oljeimpregnerat avfall såsom trasor och handskar. Enbart i Storbritannien beräknas 1 100 ton (42) spillolja bortskaffas varje år i sådana använda filter, ofta som blandat kommunalt avfall. De tillämpliga koderna i avfallsförteckningen är

15 02 02*	–	Absorbermedel, filtermaterial (även oljefilter som inte anges på annan plats), torkdukar och skyddskläder förorenade av farliga ämnen.
16 01 07*	–	Oljefilter.

Sådant avfall skulle kunna tas till godkända företag som producerar sådant avfall som en del av sin verksamhet, t.ex. bilverkstäder och bildelsbutiker (vilket kan inkludera betalning av en avgift), eller till en återvinningsstation som använder specialiserade insamlingsbehållare för att förhindra läckage och underlätta vidare transport.

Separat insamling underlättar följande behandling: Använda oljefilter kan återvinnas eftersom de är gjorda av stål. All olja som finns kvar i dem kan återvinnas med hjälp av oljefilterpressar.

2.4.2   Bilprodukter, putsmedel, frostskyddsvätskor

Många av de ämnen och blandningar som används i bilar, eller för att rengöra och underhålla bilar, är farliga för människors hälsa och miljön. Till exempel är den primära ingrediensen i frostskyddsmedel etylenglykol, som är ett giftigt ämne. I likhet med andra vätskor i bilen, såsom bromsvätskor och smörjolja, måste frostskyddsmedel bytas regelbundet. Tillämpliga koder i avfallsförteckningen är

16 01 13*	–	Bromsvätskor.
16 01 14*	–	Fryspunktsnedsättande vätskor som innehåller farliga ämnen.
20 01 26*	–	Annan olja och annat fett än de som anges i 20 01 25.

Felaktig hantering av spillolja inbegriper nerhällning i avlopp eller på marken, förbränning i brasor eller oljebrännare, och bortskaffning tillsammans med förbrukade filter via restavfallsbehållaren. Sådant avfall skulle kunna tas till godkända företag som genererar sådant avfall som en del av sin verksamhet, t.ex. bilverkstäder, bildelsbutiker eller bensinstationer.

Separat insamling underlättar följande behandling: Använt frostskyddsmedel kan återvinnas och dess ursprungliga egenskaper återställas. Återvunnet frostskyddsmedel kan användas som motorkylmedel eller också kan etylenglykolen extraheras och återanvändas inom plastindustrin. Motorolja kan behandlas och regenereras till basolja eller användas som bränsle. Mycket olja går dock förlorad, främst genom förbränning under användningsfasen.

2.5   Kvicksilverhaltigt avfall (utom avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning)

Kvicksilver är mycket giftigt för människor och djur vid inandning och förtäring. Det är också giftigt för vattenlevande organismer. Kvicksilverhaltigt avfall från hushåll inkluderar gamla kvicksilverbatterier och kvicksilvertermometrar. Dessa omfattas av följande poster i avfallsförteckningen:

20 01 21*	–	Lysrör och annat kvicksilverhaltigt avfall.
20 01 33*	–	Batterier och ackumulatorer inbegripna under 16 06 01, 16 06 02 eller 16 06 03 samt osorterade batterier och ackumulatorer som omfattar dessa batterier.

Den totala användningen av kvicksilver i mätinstrument under 2007 i EU-27 uppskattades till mellan 7 och 17 ton. De huvudsakliga tillämpningarna utgjordes av blodtrycksmätare, hembarometrar, febertermometrar och termometrar för laboratorietillämpningar och industriella tillämpningar. Utsläppande på marknaden av mätinstrument som innehåller kvicksilver är nu förbjudet enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) (43) (bilaga XVII, punkt 18a), och kvicksilverförbrukningen för utrustning som säljs till allmänheten (t.ex. febertermometrar och barometrar) upphörde 2009 (44).

De flesta medlemsstater samlar in denna utrustning tillsammans med andra typer av farligt avfall och separerar den för senare återvinning. En stor del av kvicksilverinnehållet i termometrar och andra mätinstrument som används i hushåll kasseras dock fortfarande på olämpligt sätt via blandat restavfall.

Separat insamling underlättar följande behandling: Kvicksilverhaltigt avfall bör återvinnas eller behandlas i en anläggning som har tillstånd att behandla farligt avfall. Enheter för återvinning av kvicksilver finns till exempel i Tyskland, Frankrike, Österrike och Sverige. Handeln med kvicksilver är starkt reglerad och kontrollerad enligt förordning (EU) 2017/852 om kvicksilver (45). Kvicksilverhaltigt avfall behandlas och stabiliseras i allmänhet innan det lagras permanent i underjordiska lagringsutrymmen såsom saltgruvor eller särskilt konstruerade deponier.

3.   FRAMGÅNGSFAKTORER FÖR SEPARAT INSAMLING AV FARLIGT HUSHÅLLSAVFALL

Metoder för att organisera separat insamling har analyserats i många studier (46). Framgångsrika system för separat insamling har visat sig följa en integrerad strategi som omfattar följande fyra delar: de ger ekonomiska incitament, de omfattar tydliga regler för rättslig efterlevnad, de tillhandahåller en skräddarsydd infrastruktur för separat insamling och de kommunicerar aktivt och regelbundet med målgruppen (hushåll som genererar avfall). Dessa delar har konstaterats vara gemensamma för alla system för separat insamling, även dem för farligt hushållsavfall.

Genom en analys av bästa praxis i medlemsstaterna har kommissionen kommit fram till att följande faktorer bidrar väsentligt till effektiviteten i systemen för separat insamling när det gäller mängden insamlat avfall, särskilt i fråga om farligt hushållsavfall.

3.1   Ekonomiska incitament

De instrument som anges nedan bedöms ofta vara framgångsrika när det gäller att främja separat avfallsinsamling i Europa, inklusive källsortering av hushållen.

Utökat producentansvar flyttar det ekonomiska och/eller operativa ansvaret för avfallshanteringen från kommunerna till producenterna av varorna. Utökat producentansvar bidrar till bättre sortering och återvinning genom att tillhandahålla lämplig infrastruktur och nödvändig kommunikation och genom att finansiera nettokostnaden för driften av insamlingstjänsten och den ytterligare behandlingen i enlighet med avfallshierarkin samt genom att öka medvetenheten. Utökat producentansvar har visat sig vara bra för återvinningen av många avfallsflöden, t.ex. förpackningar, elektronik, batterier och fordon.

I artiklarna 8 och 8a i ramdirektivet om avfall, som reviderades 2018, fastställs de allmänna principer som ska följas vid genomförande av system för utökat producentansvar. Ett viktigt inslag är moduleringen av de avgifter som producenterna betalar i enlighet med hållbarhetskriterierna, där man t.ex. tar hänsyn till produkternas hållbarhet, reparerbarhet, återanvändbarhet och återvinningsbarhet och även till förekomsten av farliga ämnen i produkterna. När det gäller farliga hushållsprodukter kan ”ekomodulering” stödja förbättringar av produktens konstruktion för att minska produktens farlighet (kvalitativt förebyggande), öka avfallsförebyggandet (kvantitativt förebyggande) och öka produktens återvinningsbarhet eller återanvändbarhet.

Volym- och viktbaserade avgifter tillämpas för att tvinga hushållen att betala en avgift när de slänger blandat avfall. Detta genomförs vanligtvis genom märkta avfallspåsar som måste köpas direkt eller genom gatubehållare som inte låses upp förrän användaren identifierat sig med ett personligt kort. Det är mycket viktigt att blandat avfall är relativt dyrt, medan återvinningsbart avfall och andra sorterade flöden kan slängas (nästan) kostnadsfritt. Detta ger ett tydligt incitament att sortera avfallet vid källan.

Det har visats sig att volym- och viktbaserade avgifter tack vare det ekonomiska incitamentet är effektiva för att förbättra källsorteringen.

God praxis, exempel 12 Flandern (47) (Belgien) är en föregångare i källsortering tack vare sitt system med volym- och viktbaserade avgifter. Den rörliga delen av hushållens kommunala avfallsskatt måste ligga mellan 0,1 och 0,3 euro/kg för restavfall eller mellan 0,75 och 2,25 euro för en 60-literssäck. Volym- och viktbaserade avgifter fungerar ofta med hjälp av registrerade säckar eller streckkodade avfallsbehållare. För lägenhetsbyggnader och mycket tätbefolkade områden kan (underjordiska) offentliga containrar användas som automatiskt öppnas efter betalning eller identifiering med ett ID-kort. Skatter och avgifter för deponering och förbränning påverkar inte invånarna direkt, men uppmuntrar kommuner och avfallshanteringsoperatörer att förbättra effektiviteten när det gäller sortering, insamling och återvinning av avfall inom sitt område. Dessa skatter och avgifter (48) bidrar till att internalisera de externa kostnaderna för bortskaffande (utsläpp av koldioxid och metan, luft- och grundvattenföroreningar) och de externa fördelarna med återvinning (energibesparingar, minskade miljö- och hälsoeffekter vid utvinning av nya resurser). I ett pantsystem betalar konsumenten en depositionsavgift när han eller hon köper en produkt såsom en buteljerad dryck och får tillbaka pengarna när behållaren returneras (49). Systemet används vanligtvis för dryckesförpackningar, men det finns även för returprodukter som t.ex. propangasflaskor för utomhusmatlagning. Det ekonomiska incitamentet gör att pantsystemen leder till en nästan omedelbar ökning av återvinningsgraden till över 90 %. Av instrumenten ovan anses de tre första (utökat producentansvar, volym- och viktbaserade avgifter samt skatter för deponering och förbränning) vara viktiga ekonomiska instrument för att uppmuntra en tillämpning av avfallshierarkin i enlighet med bilaga IV a till ramdirektivet om avfall. Råd för god praxis: — Tillhandahållande av säkra bortskaffandesätt för farligt hushållsavfall till en låg kostnad eller utan kostnad för hushåll ökar insamlingsnivåerna. — System för utökat producentansvar som gör producenterna ansvariga för hanteringen av farligt hushållsavfall kan, där så är lämpligt, säkerställa en hållbar finansiering av insamlingsanläggningarna och kan, med effektiv miljömodulering, även uppmuntra konstruktionsändringar som minimerar hanteringskostnaderna för uttjänta produkter.

3.2   Skräddarsydda anläggningar för separat insamling

Det finns många olika sätt att samla in olika avfallsflöden.

1.

Dörr-till-dörr-insamling (enkelt flöde eller samblandat flöde) är särskilt lämplig för stadsområden med hög befolkningstäthet, där transportavstånden är korta. Det används ofta för olika avfallsflöden, t.ex. för (regelbunden) insamling av torrt återvinningsbart avfall och biologiskt avfall, men sällan för farligt hushållsavfall (förmodligen på grund av låga volymer, mångfalden av avfallstyper och den ökade risken av att lämna farligt hushållsavfall på trottoaren).

2.

Regelbundna upphämtningar görs vanligtvis för avfallsflöden såsom grönt avfall, farligt hushållsavfall och skrymmande avfall. Genom att organisera regelbundna upphämtningar erbjuder kommunerna en tjänst till hushållen samtidigt som insamlingsfrekvensen hålls låg, t.ex. en gång i månaden. Platsen kan vara flexibel (t.ex. regelbunden upphämtning av farligt hushållsavfall på centrala platser med mobila lastbilar) eller bestämmas på begäran (t.ex. hämtning av förpackad bunden asbest vid hemmet). Upphämtningarna organiseras mest av kommunerna men läggs ibland ut på privata avfallshanteringsoperatörer. Kommunerna kan begränsa den mängd avfall per hushåll som samlas in av kommunen (t.ex. 2 m3 skrymmande avfall per år) och införa identitetskontroller för att säkerställa att insamlingen begränsas till privata hushåll och inte inkluderar kommersiella eller andra verksamheter.

3.

Gatubehållare eller ”bring-system”: Kommuner, organisationer som genomför skyldigheter inom utökat producentansvar eller andra avfallsoperatörer placerar ut gatubehållare eller så kallade bring-system för att samla in en rad avfallsflöden: restavfall, vissa farliga hushållsavfall, köksavfall, papper och kartong, plast, metall, glasförpackningar, textilier. Genom att placera ut behållare på centrala offentliga platser gör man det möjligt för hushållen att lämna sitt avfall när som helst samtidigt som man optimerar logistiken jämfört med dörr-till-dörr-insamling.

4.

Retursystem: Organisationer som genomför skyldigheter avseende utökat producentansvar tillhandahåller retursystem för olika avfallsflöden: dryckesförpackningar, avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, batterier och farligt hushållsavfall. Retursystem erbjuder användarvänliga lösningar för konsumenterna samtidigt som man optimerar logistiken i jämförelse med dörr-till-dörr-insamling.

5.

Återvinningsstationer tillhandahåller en lösning där användarna kan lämna in nästan allt avfall som är avsett för återvinning eller bortskaffande medan personalen på insamlingsplatsen kan hjälpa till och kontrollera kvaliteten på det inkommande avfallet. Eftersom återvinningsstationer är avsedda för insamling av hushållsavfall bör avfall från yrkesmässig verksamhet avledas från återvinningsstationen, till exempel genom att kräva identifiering med ID-kort och förbjuda stora volymer. God praxis, exempel 13 I Nederländerna rekommenderas preliminärt 60 000 invånare per återvinningsstation (50). I regionen Flandern (Belgien) kan en kommun välja mellan en befolkningsstandard och en avståndsstandard. Den första innebär en återvinningsstation per kommun med minst 10 000 invånare samt en ytterligare återvinningsstation per 30 000 invånare (51). I en sammanslutning av flera kommuner är alternativt alla återvinningsstationerna tillgängliga för alla invånare i de olika kommunerna i sammanslutningen, varvid 90 % av invånarna bör ha tillgång till en återvinningsstation inom 5 km. Städer väljer vanligtvis avståndsstandarden, och antalet anläggningar per invånare är därför vanligtvis lägre på grund av den höga befolkningstätheten. Även om analysen av bästa praxis i olika länder visar att det inte finns något universalsystem för separat insamling av avfall som passar alla finns det ett antal gemensamma element som i olika kombinationer definierar ett bra system för separat insamling. Dessa element presenteras och diskuteras i denna vägledning. Flexibilitet i hur dessa element finslipas och kombineras gör det möjligt att optimera systemet och ta hänsyn till lokala förhållanden, såsom befolkningstäthet, boendetypologi, klimat, begränsade lagringsutrymmen, insamling i historiska stadskärnor osv. Råd för god praxis: — En kombination av olika system för separat insamling leder i allmänhet till bättre insamlingseffektivitet genom att hänsyn tas till olika avfallsflöden och till befolkningens olika beteenden och preferenser när det gäller hanteringen av avfall. — Återvinningsstationer är de vanligaste insamlingsanläggningarna för de många olika typerna av farligt hushållsavfall. Deras användarvänlighet är viktig för att öka den insamlade mängden av farligt hushållsavfall: långa öppettider, lättillgänglig placering och ett tätt nätverk av återvinningsstationer. — Regelbundna upphämtningar, upphämtningar på begäran och mobila insamlingspunkter är viktiga komplement till vanliga återvinningsstationer eftersom de gör det möjligt för hushållen att göra sig av med sitt avfall närmare hemmet. De är också användbara för att kringgå utrymmesbegränsningar i tätbefolkade områden. Innovativa insamlingsanläggningar (t.ex. trehjuliga insamlingsfordon som i Paris eller anpassade transportcontainrar som i Tallinn) kan tillhandahålla effektiva och kostnadseffektiva insamlingslösningar. — Dörr-till-dörr-insamling uppnår i allmänhet högst insamlingsnivåer, särskilt i tätbefolkade områden. Men kostnaderna är också högre än för andra insamlingstyper. — Insamlingspunkter och återtagningsskyldigheter för vissa avfall i butiker, apotek och andra yrkesmässiga anläggningar kan ingå i insamlingsnätet så att det blir enklare att bortskaffa avfall på rätt sätt, i stället för att slänga det i det blandade kommunala avfallet eller skölja ner det i avloppsnätet. — För vissa farliga hushållsavfall, t.ex. asbest, kan lokala myndigheter minimera hälsoriskerna och olagligt bortskaffande genom att tillhandahålla flödesspecifika tjänster, t.ex. insamling av bunden asbest vid hemmet och tillhandahållande av standardiserat emballage. — Lämplig utbildning för personal vid återvinningsstationerna, särskilt när det gäller de mottagningskriterier för avfall som ska tillämpas vid alla återvinningsstationerna, bidrar till att förbättra sorteringen och därmed kvaliteten på de återvunna materialen. — Ett effektivt sätt att övervaka insamlingssystemets resultat, för att fastställa mål och bedöma dess utveckling över tiden, är att införa ett system för att fastställa mängden farligt hushållsavfall som samlas in separat och beräkna den mängd som samlas in samt insamlingskostnaderna per invånare och år.

3.3   Medvetandehöjande och kommunikation

Kommunikation är avgörande för att informera och motivera hushåll att källsortera avfall. Kommunikation är nödvändig för att informera invånarna om hur de ska sortera och för att bygga upp en stödbas men är sällan tillräcklig för att ändra sorteringsbeteendet hos ett samhälle. Kommunikation bör därför åtföljas av ekonomiska incitament och efterlevnadsåtgärder för att vara framgångsrik.

God praxis, exempel 14 Ljubljana (Slovenien) sticker ut med en insamlingsnivå på 73 % för återvinningsbart avfall tack vare ett system för dörr-till-dörr-insamling av biologiskt och återvinningsbart avfall med stöd av återvinningsstationer. Torrt återvinningsbart avfall samlas in oftare än restavfall för att uppmuntra källsortering. Användning av sociala medier och textmeddelanden på insamlingsdagarna, anpassade till varje invånares profil, har varit viktiga för att uppnå denna höga insamlingsnivå. Snaga, det offentliga avfallshanteringsföretaget, använder också sociala medier (internet, textmeddelanden, Facebook och Twitter) för att förbättra insamlingstjänsternas användarvänlighet. Underjordiska insamlingsenheter i stadskärnan underlättar insamlingen utan visuella olägenheter.

Följande aspekter bör beaktas för att utveckla en verkningsfull kommunikation. Hushåll kan få information om avfallssortering från olika källor, t.ex. organisationer för utökat producentansvar, lokala myndigheter och nationella och regionala myndigheter. För att maximera effekten av sådan kommunikation och skapa synergieffekter rekommenderas följande:

—	Att anpassa dem i omfattning och innehåll.

—	Att kommunikationskampanjer bör äga rum samtidigt via olika kanaler: tv, radio, sociala medier, webbplatser, dagstidningar, lokala tidningar osv.

—	Att budskapet och språket måste anpassas till varje målgrupp och att särskilda ansträngningar bör göras för att nå utsatta hushåll, som ofta har begränsad tillgång till information.

—	Att fastställa indikatorer och att använda dessa för att mäta graden av medvetenhet med jämna mellanrum. Detta gör det möjligt att utvärdera och förbättra kampanjerna och att fastställa framtida kommunikationsprioriteringar.

—	Att tillhandahålla tydliga uppgifter om uppsamlingssäckar och insamlingsplatser för att minska mängden material som inte stämmer med det avsedda målet.

God praxis, exempel 15 Som anges i exempel 8 är Cyclamed (52) den organisation för utökat producentansvar som samordnar och finansierar insamlingen av utgångna (eller oanvända) läkemedel i Frankrike. Dess kommunikationsstrategi syftar till att säkerställa att konsumenterna sorterar och returnerar oanvända läkemedel till apoteken och att de slänger förpackningen och läkemedelsbroschyrerna i återvinningsbehållaren för papper. En insamlingsnivå på 62 % uppnåddes 2018. Kommunikationsverksamheten riktar sig till konsumenter och omfattar apotek, distributörer och kommuner. Kommunikationerna under 2018 omfattade följande: — En kort film (mindre än 80 sekunder) – tillgänglig på nätet och visas på tv-skärmar på apoteken. Filmen förklarar sorteringsanvisningarna på ett enkelt och humoristiskt sätt. — Snabbfilmer (12 sekunder) – för tv, sociala medier och elektroniska anslagstavlor (t.ex. på apotek) för att upprätthålla medvetenheten. — Affischer, flygblad och infografik – finns på webbplatsen och visas på apotek och kommunala webbplatser. Viktiga siffror och visuella sorteringsanvisningar ges för att motivera konsumenterna att sortera. — Banderoller – med nyckelbudskap som apotek eller andra aktörer lätt kan använda på sina webbplatser. — En illustrerad serietidning – inklusive vissa ”spel” som kan fyllas i. — Klistermärken – med ett viktigt sorteringsmeddelande (mindre än 15 ord) för apotek och distributörernas leveransbilar. — Webbplats – med fokussidor för målgrupper och partner: konsumenter, apotek, distributörer och kommuner. Webbplatsen har olika interaktiva element, t.ex. en geolokalisering av apotek som deltar och tar emot utgångna läkemedel, frågetest och användarberättelser. — Social medier – en blogg, närvaro på Facebook och Twitter. Antalet följare mäts för att bedöma effekten. — Mobilapplikation – med en sökmotor för läkemedel som hålls uppdaterad. Push-meddelanden som kan anpassas till användarens behov och sorteringsanvisningar. — Nyhetsbrev – för apotek, med nyheter om insamlingssystemet men även med många andra artiklar för att öka relevansen och täckningen. Effekten mäts av ett externt företag genom enkäter på apotek. — Reklam – i tidskriften för franska apotekare med en efterlysning om ”insamlingsambassadörer”. — Regelbundna möten – med branschförbunden för att hålla medvetenheten uppdaterad, samla in synpunkter för att förbättra tjänsten och se till att alla partner i leveranskedjan deltar. — Andra kampanjer – stöd till kampanjer och evenemang som anordnas av relevanta behöriga myndigheter och andra organisationer för utökat producentansvar för att betona vikten av separat insamling av alla avfallsflöden. — Anpassad information för kommuner och närvaro vid evenemang som anordnas av kommuner.

Råd för god praxis:

—

Alla aktörer i hanteringen av farligt hushållsavfall (t.ex. lokala myndigheter, avfallsoperatörer och organisationer som genomför skyldigheter för utökat producentansvar på vägnar av producenter) bör tillhandahålla tydliga, konsekventa och detaljerade instruktioner för förebyggande, identifiering, sortering och bortskaffande av farligt hushållsavfall (bl.a. genom förbättrad märkning av farliga produkter). Budskapen bör vara enkla för att undvika att förvirra konsumenter som måste hantera ett brett spektrum av farliga hushållsavfall.

—	Platser och öppettider för återvinningsstationer och andra insamlingspunkter för farligt hushållsavfall bör kommuniceras brett via olika kanaler, inklusive sociala medier, så att budskapet når alla delar av befolkningen.

—	Involvering av lokala intressenter (t.ex. kvartersföreningar) och sociala grupper i insamlingen av farligt hushållsavfall leder till bättre medvetenhet och medborgarengagemang.

—

Stödja utbildningsprogram som särskilt riktar sig till barn, som är bra ambassadörer för sunda avfallshanteringsmetoder. Genom att undervisa barn om insamling av farligt hushållsavfall och vikten av sådan insamling (via kurser, platsbesök osv.) kommer även barnens föräldrar och andra äldre personer att indirekt uppmuntras att sortera avfall.

—	Information till invånarna om de skadliga konsekvenser som olämpligt bortskaffande av farligt hushållsavfall har för folkhälsan och miljön kan uppmuntra till ett bra sorterings- och bortskaffningsbeteende.

3.4   Efterlevnad

Felaktig insamling och sortering försämrar kvaliteten på insamlat avfall för återvinning. Farligt hushållsavfall som samlas in som en del av blandat hushållsavfall eller annat icke-farligt avfall inverkar negativt på möjligheten till högkvalitativ återvinning av avfallet. Kommunikationer hjälper hushållen att veta hur de ska sortera sitt avfall korrekt, men det krävs ändå en viss nivå av incitament eller kontroll och efterlevnadsåtgärder. I praktiken kan de behöriga myndigheterna genomföra följande kontrollåtgärder:

—	Okulär besiktning av transparenta avfallsinsamlingspåsar: Påsarna bör märkas som icke-efterlevande och lämnas kvar på upphämtningsplatsen om påsen innehåller material som inte ingår i det relevanta separata insamlingssystemet.

—

Viktbaserad kontroll: En vikt som inte är karaktäristisk för det specifika avfallsflödet kan utlösa en kontroll, t.ex. om insamlingskärlet för aluminium- och plastförpackningar eller biologiskt avfall är ovanligt tungt kan det tyda på förekomst av material som inte stämmer med det avsedda målet, t.ex. jord.

—

Böter: Förutom att vägra att ta emot påsar eller behållare som innehåller felaktigt sorterat avfall är administrativa böter ett effektivt instrument för att främja en korrekt källsortering. Böter hjälper även till att undvika att de nekade påsarna förblir oinsamlade på offentlig plats. Böter bör dock komplettera lämpliga ekonomiska incitament, övertalning och kommunikation. Böter kan inte ersätta dessa element.

När avfall överges på ett okontrollerat och olagligt sätt (avfallsdumpning) kringgås incitamenten för korrekt insamling och förebyggande av avfall. Detta beklagliga beteende medför stora olägenheter och skadar miljön och folkhälsan. En strategi för att bekämpa och förebygga avfallsdumpning är en hörnsten för en framgångsrik avfallshantering. Med bättre incitament för att ta hand om farligt hushållsavfall på ett lämpligt sätt minskas dumpningen av avfall, vilket gör de återstående efterlevnadsåtgärderna mer effektiva.

Nationella eller regionala myndigheter kan förbättra resultaten ytterligare genom att riktmärka kommunerna och främja ett utbyte av god praxis i fråga om efterlevnadsåtgärder. Riktmärkningen måste göras i förhållande till kommuner eller regioner med liknande egenskaper. Flandern (Belgien) har till exempel samlat sina kommuner i 16 grupper som har olika mål för separat insamling (53). De egenskaper som ligger till grund för grupperna omfattar bland annat befolkningens ålder, migration, turism och urbaniseringsgrad. Metoder för att riktmärka prestandan hos kommunala avfallshanteringssystem återfinns i litteraturen (54).

God praxis, exempel 16 I Storhertigdömet Luxemburg måste lägenhetsbyggnader ha anläggningar för separat avfallsinsamling enligt lagen om avfallshantering av den 21 mars 2012. SuperDrecksKëscht®, det integrerade avfallsinsamlingssystemet, tillhandahåller kostnadsfria rådgivningstjänster för fastighetsförvaltare för att stödja det lokala genomförandet: besök på platsen för att analysera den rådande situationen, rekommendationer beträffande sorteringsinfrastruktur och stöd för kommunikationer till boende. Denna rättsliga skyldighet med stöd av en integrerad strategi har bidragit till höga insamlingsnivåer (55). Råd för god praxis: — Införande av en rättslig skyldighet att inrätta en lämplig infrastruktur för avfallssortering i lägenhetsbyggnader uppmuntrar fastighetsförvaltare och ägare att vidta åtgärder. Kombinationen av en sådan skyldighet med praktiska stödtjänster (besök på plats, kommunikationsmallar) har visat sig vara ett kraftfullt sätt att främja sortering av farligt hushållsavfall i lägenhetsbyggnader för att undvika olämplig bortskaffning. — Genom att övervaka koncentrationerna och typerna av felsorterade farliga hushållsavfall i restavfallspåsar kan avfallsoperatörer identifiera prioriteringar för att fokusera sina efterlevnads- och kommunikationsansträngningar. — Genom att utreda olagligt dumpat avfall kan ibland gärningsmannens identitet avslöjas och bli föremål för efterlevnadsåtgärder. Fastställandet av böter och uppfattningen av risken för böter medför en beteendeförändring.

4.   REFERENSER

ACR+ (2019) Deposit-refund systems in Europe

Adamcová, D. m.fl. Household Solid Waste Composition Focusing on Hazardous Waste. Pol. J. Environ. Stud. vol. 25, nr 2 (2016), 487–493. http://www.pjoes.com/Household-Solid-Waste-Composition-Focusing-on-Hazardous-Waste,61011,0,2.html

Adème (2017) Les filières à responsabilité élargie du producteur. https://www.conibi.fr/uploads/pdf/comm/FILIERES-REP-EDITION2017.pdf https://www.ademe.fr/sites/default/files/assets/documents/responsabilite_elargie_du_producteur_rep_memo2017_010401.pdf

Amsterdam (2015) Afvalketen in Beeld

Andreasi Bassi, S., Christensen, T.H., Damgaard, A. (2017) Environmental performance of household waste management in Europe – an example of 7 countries, Waste Management, 69, 545–557. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0956053X17305342

aus der Beek, T. m.fl. (2016), Pharmaceuticals in the environment. Global occurrences and perspectives, Environmental Toxicology and Chemistry, vol. 35/4, s. 823–835. http://dx.doi.org/10.1002/etc.3339

Bio Intelligence (2012). Use of economic instruments and waste management performances

Cyclamed (2019) Rapport annuel 2018

D’emweltverwaltung (2018) Plan national de gestion des déchets et ressources

Dijkgraaf, E., Vollebergh, H. (2004) Burn or bury? A social cost comparison of final waste disposal methods, Ecological economics, 5, 233–247

Dubois, M. (2013) Disparity in European taxation of combustible waste, Waste Management 7, 1575–1576

Europeiska kommissionen (2002a), Study on hazardous household waste (HHW) with a main emphasis on hazardous household chemicals (HHC)

Europeiska kommissionen (2002b) Costs for municipal waste management in the EU

Europeiska miljöbyrån (2015) Prevention of hazardous waste in Europe

Europeiska miljöbyrån (2019) Paving the way for a circular economy, Insights on status and potential. https://www.eea.europa.eu/publications/circular-economy-in-europe-insights

Eurostat (2008) Municipal solid waste composition EU 27

Giegrich J., Mampel U., Franke B., Müller F., Knappe F. (1993) Eintrag organischer und anorganischer Schadstoffe in den Abfall über Produkte. Ifeu-Institut für Energie- und Umweltforschung Heidelberg GmbH. F+E-Vorhaben Nr. 10310602 enligt avtal med Umweltbundesamt Berlin, Heidelberg, december 1993

Lavigne, C., De Jaeger, S., Rogge, N. (2019) Identifying the most relevant peers for benchmarking waste management performance: A conditional directional distance Benefit-of-the-Doubt approach, Waste Management, 89, 418–429

Letcher, T. M. och Vallero, D. A. (red.) (2019), Waste: A handbook for management. Academic Press.

Nainggolan. D. m.fl. Ecological Economics 166 (2019) 106402. Consumers in a Circular Economy: Economic Analysis of Household Waste Sorting Behaviour

OECD (2012) Sustainable materials management, Making better use of resources. https://www.oecd.org/env/waste/smm-makingbetteruseofresources.htm

OVAM (2010) Uitvoeringsplan milieuverantwoord beheer van huishoudelijke afvalstoffen

OVAM (2018) Huishoudelijk Afval en gelijkaardig bedrijfsafval

OVAM (2019) Planaanpassing Uitvoeringsplan huishoudelijk afval en gelijkaardig bedrijfsafval goedgekeurd door de Vlaamse Regering op 17 mei 2019

START project (2008). Management Strategies for Pharmaceuticals in Drinking Water. http://www.start-project.de. Citerat i: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2866706/pdf/ehp-118-a210.pdf

FN:s miljöprogram (2016) Guidelines for Framework Legislation for Integrated Waste Management. https://stg-wedocs.unep.org/handle/20.500.11822/22098

Besluit van de Vlaamse Regering tot vaststelling van het Vlaams reglement betreffende het duurzaam beheer van materiaalkringlopen en afvalstoffen (Vlarema) bilaga 5.1.4, https://navigator.emis.vito.be/mijn-navigator?woId=44718 – https://www.ovam.be/sites/default/files/atoms/files/Minimum-%20en%20maximumtarieven%202019%20voor%20huisvuil%20en%20grofvuil.pdf

Världsbanken (2018) What a waste 2.0

WRAP (2014) Waste Regulations Route Map. http://www.wrap.org.uk/sites/files/wrap/Route%20Map%20Revised%20Dec%2014.pdf

---

(1)  EUT L 312, 22.11.2008, s. 3.

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall (EUT L 150, 14.6.2018, s. 109), skäl 41.

(3)  Se till exempel Andreasi m.fl. (2017) för en översikt över avfallets sammansättning i olika avfallsflöden.

(4)  Adamcová, D. m.fl. (2016).

(5)  Europeiska miljöbyrån (2015) och D’emweltverwaltung (2018).

(6)  Kommissionens beslut 2000/532/EG av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall (EGT L 226, 6.9.2000, s. 3).

(7)  Kommissionens tillkännagivande om teknisk vägledning om klassificering av avfall (EUT C 124, 9.4.2018, s. 1).

(8)  http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/household_report.pdf.

(9)  Letcher and Vallero (2019).

(10)  https://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/household_report.pdf.

(11)  https://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/20180227_Haz_Waste_Final_RepV5_clear.pdf.

(12)  D’emweltverwaltung (2018).

(13)  https://www.acrplus.org/images/project/R4R/Good_Practices/GP_Odense_hazardous-waste-collection.pdf.

(14)  https://www.acrplus.org/images/project/R4R/Good_Practices/GP_ORDIF_mobile-civic amenity site.pdf.

(15)  https://www.ovam.be/sites/default/files/atoms/files/State%20of%20the%20art%20asbestos%20waste%20treatement.pdf.

(16)  https://www.acrplus.org/images/project/R4R/Good_Practices/GP_Tallinn_hazardous-waste-collection.pdf.

(17)  https://www.ecologique-solidaire.gouv.fr/dechets-diffus-specifiques-menagers.

(18)  Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, 16.7.1999, s. 1).

(19)  Kommissionens tillkännagivande om teknisk vägledning om klassificering av avfall (EUT C 124, 9.4.2018, s. 1).

(20)  Tysklands Umweltbundesamt uppskattar att sammanlagt cirka 30 % av de sålda mängderna förblir oanvända och kasseras.

(21)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 67).

(22)  Health Care Without Harm (HCWH). Europa har lagt fram en databas som siktar på att tillhandahålla en översikt över aktuella och tidigare initiativ från lokala, regionala och nationella icke-statliga organisationer, europeiska projekt och nationella och regionala myndigheter i EU:s medlemsstater för att ta itu med läkemedel i miljön och läkemedelsavfall: http://saferpharma.org/pie-initiatives-database/?_sft_area_of_interest=unused-expired-pharmaceutical-disposal-practices.

(23)  OECD 2019 – https://www.oecd.org/chemicalsafety/pharmaceutical-residues-in-freshwater-c936f42d-en.htm.

(24)  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29890607 och https://doi.org/10.1016/j.scitotenv.2012.04.028.

(25)  aus der Beek, T. m.fl. (2016).

(26)  Ademe (2017).

(27)  https://www.sigre.es/.

(28)  https://www.cyclamed.org/wp-content/uploads/2019/09/CYCLAMED_INFOGRAPHIE_2018-3-1024x1024.jpg.

(29)  Världshälsoorganisationen, 2014. Safe management of wastes from health-care activities,https://www.who.int/water_sanitation_health/publications/wastemanag/en/.

(30)  En genomgång efter medlemsstat/region finns på ACR+ webbsida för covid-19, https://www.acrplus.org/en/municipal-waste-management-covid-19.

(31)  https://www.ecdc.europa.eu/en/publications-data/infection-prevention-control-household-management-covid-19.

(32)  Waste management in the context of the coronavirus crisis (April 2020), https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/waste_management_guidance_dg-env.pdf.

(33)  https://www.who.int/water_sanitation_health/publications/technologies-for-the-treatment-of-infectious-and-sharp-waste/en/.

(34)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 31.12.2008, s. 1).

(35)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 30.12.2006, s. 1).

(36)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/148/EG av den 30 november 2009 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet (EUT L 330, 16.12.2009, s. 28).

(37)  State of the art: asbestos – possible treatment methods in Flanders: constraints and opportunities (2016) https://www.ovam.be/sites/default/files/atoms/files/State%20of%20the%20art%20asbestos%20waste%20treatement.pdf.

(38)  https://www.researchgate.net/publication/279340427_Regulations_in_the_European_Union_with_Emphasis_on_Germany_Sweden_and_Slovenia.

(39)  I en detaljerad studie för den tyska miljömyndigheten (Giegrich m.fl., 1993) drogs slutsatsen att arsenik är den viktigaste bidragande orsaken till carcinogenicitet hos lakvatten från deponier.

(40)  Se fotnot 35.

(41)  Till exempel högtemperaturstenkolsbeck [EG: 266-028-2].

(42)  http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/household_report.pdf.

(43)  Se fotnot 35.

(44)  http://ec.europa.eu/environment/chemicals/mercury/pdf/study_report2008.pdf.

(45)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008 (EUT L 137, 24.5.2017, s. 1).

(46)  Se bland annat OECD (2012), WRAP (2014), FN:s miljöprogram (2016) och Europeiska miljöbyrån (2019).

(47)  Besluit van de Vlaamse Regering tot vaststelling van het Vlaams reglement betreffende het duurzaam beheer van materiaalkringlopen en afvalstoffen (Vlarema), bilaga 5.1.4.

(48)  Se en omfattande diskussion om grön beskattning på https://ex-tax.com/.

(49)  Se ACR+ (2019) för en översikt över befintliga pantsystem i Europa.

(50)  Amsterdam (2015).

(51)  OVAM (2010).

(52)  Cyclamed (2019).

(53)  OVAM (2019).

(54)  Lavigne m.fl. (2019).

(55)  Luxemburgs miljöbyrå (2015).