Yttrande från Europeiska regionkommittén – Genomförandet av EU:s skogsstrategi

(2019/C 275/02)

Huvudföredragande	:	Ossi Martikainen (FI–ALDE) Ledamot, kommunfullmäktige, Lapinlahti
Referensdokument	:	Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Framsteg i genomförandet av EU:s skogsstrategi ”En ny EU-skogsstrategi: för skogarna och den skogsbaserade sektorn” COM(2018) 811 final

POLITISKA REKOMMENDATIONER

EUROPEISKA REGIONKOMMITTÉNS STÅNDPUNKT

1.

Europeiska regionkommittén välkomnar och erkänner behovet av kommissionens rapport om genomförandet av skogsstrategin, som offentliggjordes den 7 december 2018. Rapporten ger kommittén anledning att tro att skogsstrategin har varit ett användbart verktyg för att samordna olika politikområden. Valet av strategins prioriterade områden har visat sig vara lyckat, och på det hela taget har man gjort framsteg i riktning mot att uppnå målen. Ännu mer kan dock uppnås om man fortsätter att vidta samstämmiga åtgärder i medlemsstaterna, på regional och lokal nivå samt i de yttre förbindelserna.

2.

Med hänvisning till sitt tidigare yttrande (1), som i många avseenden ligger i linje med kommissionens egna bedömningar, uppmuntrar kommittén kommissionen att vidareutveckla samstämmigheten inom skogsrelaterade politikområden och åtgärder så att bättre hänsyn kan tas hänsyn skogarnas hela värdekedja, biologiska mångfald och många olika funktioner. Det är viktigt att ständiga kommittén för skogsbruk deltar i utarbetandet av skogsrelaterade politiska åtgärder, även sådana med en indirekt koppling.

3.

ReK uppmanar kommissionen att undersöka huruvida den nuvarande hanteringen av skogsfrågor och synen på dessa frågor, liksom resurserna inom EU, är adekvata och aktuella, samt vilka reella återverkningar dessa resurser har inom värdekedjan, med tanke på skogarnas växande betydelse både inom den globala hållbarhetspolitiken och för medlemsstaterna och deras regioner.

4.

Kommittén anser att kommissionen bör lägga fram en ny, uppdaterad skogsstrategi för perioden efter 2020 med en ännu starkare vägledande roll, där odlad skog betraktas separat och där återbeskogning av områden som hotas av ökenspridning definieras som en strategisk nödvändighet, med tanke på skogssektorns tydliga miljöfunktion. Detta kan bland annat kräva en omprövning av det sätt på vilket budgeten fördelas och dess effekter.

5.

ReK uppmanar kommissionen att se till att medlemsstater, regioner samt experter, forskningsorgan och organisationer på skogsbruksområdet är tillräckligt representerade i arbetet med att utarbeta ovannämnda strategi, för att uppnå de önskade resultaten och göra arbetet inkluderande.

6.

I syfte att bedöma genomförandet av skogsstrategin lägger kommittén fram följande synpunkter på de prioriteringar i kommissionens rapport som särskilt rör ReK:s uppdrag:

7.   Finansiering och förvaltning

7.1

De lokala och regionala myndigheterna måste vara nära delaktiga i utformningen och genomförandet av åtgärder inom skogssektorn som leds och finansieras av EU. Skogsägarna och de som ansvarar för skogsförvaltning och skogsvård, bl.a. kommuner och regionala myndigheter, spelar en viktig roll när det gäller att stärka den hållbara användningen av skogarna och har ett otvetydigt engagemang för befolkningen och ekonomin på landsbygden.

7.2

De lokala och regionala myndigheterna kan spela en roll när det gäller att öka samstämmigheten och ändamålsenligheten i åtgärderna inom skogssektorn och fungera som en förbindelselänk i ett sammanhang där det privata skogsägandet håller på att överges och bli fragmenterat och splittrat i många medlemsstater till följd av strukturförändringar i samhällena. Åtgärder som de lokala och regionala myndigheterna skulle kunna utforska är exempelvis att främja gemensamt skogsbruk i skogsägar- och skogsbruksföreningar, samt att utveckla det aktiva skogsbrukets roll. I detta avseende bör de lokala och regionala myndigheterna stödja samarbetet inom skogssektorn. Det offentliga stödet bör omfatta genomförbarhetsstudier, regionala evenemang och pr-verksamhet för att utnyttja de många typer av ekosystembaserade varor och tjänster som sektorn tillhandahåller.

7.3

Skogssektorn behöver tillräcklig finansiering genom den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt medel för landsbygdsutveckling, eftersom dessa medel har använts av många regionala och lokala aktörer för att stärka skogsbruket i deras regioner och främja en hållbar användning. När den gemensamma jordbrukspolitiken blir mer flexibel på nationell nivå kan skogssektorn spela en ännu större roll i landsbygdsutvecklingsåtgärder i många regioner, eller tvärtom minska. Detta är viktigt för sysselsättningen på landsbygden, de regionala ekonomierna och den hållbara utvecklingen. Detta är därför en viktig tidpunkt när det gäller att säkerställa tillräcklig finansiering av skogsbruksåtgärder inom ramen för finansieringen av landsbygdsutveckling inom den gemensamma jordbrukspolitiken. För att de nationella programmen inom den gemensamma jordbrukspolitiken ska ge klimat- och miljöeffekter måste de regionala och lokala myndigheterna bidra och de olika förvaltningsnivåerna samarbeta. Finansieringsalternativen för skogsbrukssektorn bör också offentliggöras på alla förvaltningsnivåer, så att de kan användas till fullo och på lämpligt sätt.

7.4

Många EU-medlemsstater har ett mycket dåligt skogsvägnät, varför det finns ett behov av att finansiera en europeisk studie om utvärderingen av skogsvägnät.

7.5

Skogssektorn erbjuder också stora möjligheter att utnyttja medel från EU:s forsknings- och innovationsprogram, utöver tidigare verktyg som främst avsåg den gemensamma jordbrukspolitiken. Vid sidan av den gemensamma jordbrukspolitiken måste skogssektorn även kunna använda särskilda medel från Horisont, Life+, Erasmus+, strukturfonderna och solidaritetsfonden.

8.   Lokala och regionala ekonomier, grön ekonomi, sysselsättning

8.1

Skogarna spelar en viktig roll i utvecklingen av Europas bioekonomi och biologiska mångfald och av dess regioner och i övergången till en koldioxidsnål, grön ekonomi. De lokala och regionala myndigheterna skulle bland annat kunna bidra till regionala planer för hållbar utveckling, strategier för bioekonomi, utbildning, ekologiskt hållbart byggande, koldioxidbindning i långlivade träprodukter, utbyggnad av förnybar energi och främjande av små och medelstora företags entreprenörskap inom skogssektorn. När detta är lämpligt bör regionala samarbetsgrupper inrättas inom skogssektorn, som utöver skogsföretag, skogsägare samt regionala och lokala myndigheter skulle omfatta kommuner, regionala förvaltningar, regionala akademier, universitet och icke-statliga organisationer samt privata företag i sektorer som använder skogsbaserade råvaror och produkter.

8.2

Många av Europas landsbygdsområden lider av avfolkning och förlorade arbetstillfällen. En övergång till skogsbaserade produkter inom t.ex. byggande och energiproduktion skulle generera sysselsättning och skatteintäkter även för glesbefolkade regioner. Detsamma gäller för den bredare gröna ekonomin, där skogarna också är en viktig tillgång för turism, biologisk mångfald, rekreation och medborgarnas välfärd. Som EU:s tredje största arbetsgivare (som sysselsätter över 3,5 miljoner människor) har skogssektorn en betydande inverkan på EU:s sociala och territoriella konvergens. I strategin för skogssektorn bör man även beakta utnyttjandet av alla ekosystembaserade produkter och tjänster som skogen tillhandahåller, i syfte att vitalisera och stödja ekonomin.

8.3

Den förväntade ökningen av efterfrågan på trä och biomassa bör gå hand i hand med ett hållbart skogsbruk, som när det gäller offentligt ägd skog kan godkännas av skogsförvaltningen och när det gäller privatägd skog av privata certifieringsmekanismer.

8.4

De olika förvaltningsnivåerna bör samarbeta: god praxis och resultat på regional nivå bör påverka hur EU och medlemsstaterna anslår medel för att främja innovation och teknik inom skogssektorn och koppla samman de olika sätt på vilka skogarna används. Detta skulle också kunna skapa genomförbara och mer tillgängliga finansieringsverktyg för regionerna i syfte att utveckla skogssektorn. Nya, välinriktade åtgärder krävs inom skogssektorn för att uppnå målet om ett koldioxidneutralt Europa senast 2050. De lokala och regionala myndigheternas uppgifter och befogenheter skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, men överallt bör man sträva efter ett övergripande och konsekvent strategiskt tillvägagångssätt som sammanför de gemensamma målen och behoven på olika nivåer med avseende på frågor som infrastruktur, informationssystem och informationsutbyte samt myndigheternas uppgifter, såsom utfärdande av tillstånd och tillsyn. Alla medlemsstater och sektorer inom ekonomin bör bidra till att uppnå målen om minskade koldioxidutsläpp, varvid rättvise- och solidaritetshänsyn ska vägas mot varandra.

8.5

Kommittén anser att bättre kommunikation om vikten av en hållbar förvaltning av skogsområden, liksom möjligheten att utöka, genomföra och samordna kampanjer för att öka medvetenheten om skogens mångsidiga roll och de många fördelar som ett hållbart skogsbruk har ur ekonomisk, social och miljömässig synpunkt, håller på att bli en gemensam nödvändighet på alla institutionella nivåer i EU.

9.   Biologisk mångfald, klimatförändringar, skogshälsa

9.1

ReK understryker den avgörande vikten av att främja en korrekt förvaltning av skogarna och integrera jord- och skogsbrukspolitiken med politiken för hantering av hydrogeologiska och klimatrelaterade risker.

9.2

ReK noterar kommissionens iakttagelse att de önskade framstegen inte har uppnåtts i fråga om biologisk mångfald, trots stora ansträngningar för att bevara olika typer av skogar och livsmiljöer, bl.a. genom Natura 2000-nätverket och fågel- och habitatdirektiven. Kommissionen bör tillhandahålla en mer detaljerad bedömning av var resultat har uppnåtts, vilka instrument som skulle behövas för att uppnå en positiv utveckling och om åtgärderna har varit balanserade i fråga om utbredningen och sällsyntheten av skogslivsmiljöer i hela EU. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt regioner med en hög koncentration av artrikedom, till exempel de yttersta randområdena. Man bör finansiera forskning om storskaliga bedömningar av skogarnas tillstånd och ekosystemtjänster, särskilt i de nya medlemsstaterna. Allt detta bör göras i syfte att bevara och konsolidera naturarvet med högt miljövärde genom att uppgradera befintliga ekologiska nätverk.

9.3

Skogarna har en viktig roll att spela när det gäller att bekämpa klimatförändringarna genom bindning, lagring och ersättning av koldioxidutsläpp. Klimateffekterna måste göras till ett övergripande tema för ett hållbart skogsbruk, där skogarnas möjligheter betraktas på ett heltäckande sätt: hur fossilbaserade byggnadsmaterial och fossila bränslen och tillhörande produkter kan ersättas, hur skogsförvaltningen påverkar koldioxidbindningen, och med anledning av detta, hur man kan uppmuntra/kompensera de markägare som bedriver ett hållbart skogsbruk i motsats till dem som inte gör det, vilka hot som klimatförändringarna innebär för skogarna, hur man kan säkerställa odlingspotentialen hos lokala trädarter och i vilken utsträckning icke inhemska trädarter kan användas som kompensation osv.

9.4

ReK uppmanar kommissionen att fullt ut involvera regioner och lokala myndigheter i genomförandet av förordningen om ansvarsfördelning (2) och förordningen om markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) (3), fastställandet av utsläppsminskningsmål för 2030 samt utvecklingen av konkreta initiativ för att nå dem.

9.5

Klimatförändringar och förlust av skogsmångfald kan utsätta stora skogsområden för bränder, oväder, sjukdomar och skador orsakade av skadegörare. Inför sådana eventualiteter bör de förvaltningsmässiga besluten alltid beakta den risk det innebär att inte vidta några åtgärder. Man bör förbereda sig för sådana eventualiteter genom att bibehålla en aktuell lagstiftning för att stödja skogsplanering och förebygga sådana skador och genom medel som skulle kunna öronmärkas för att förebygga skador, förvalta nödsituationer och förstörda områden och främja återställande och återplantering av skog samt för att kompensera för de ekonomiska problem som stora katastrofdrabbade regioner möter. I detta avseende finns ett behov av att finansiera en riskkarta över potentiella faror på regional nivå. Ett aktivt skogsbruk kan bli ett användbart verktyg för förebyggande och tidig upptäckt när det gäller att förbättra skogsbeståndens hälsostatus.

9.6

Skogens naturkapital och ekosystemtjänster för samhället bör förklaras bättre för allmänheten och om möjligt bör man skapa tätare kopplingar mellan lokalsamhällen och skogar, oavsett om dessa ägs av lokalsamhällena eller ej.

9.7

Det är av yttersta vikt att man vidtar åtgärder på gräsrotsnivå på området katastrofriskhantering och tillhandahåller EU-instrument för att komplettera dessa om en katastrof överstiger en medlemsstats kapacitet. Förteckningen över EU-instrument som är särskilt användbara när det gäller att hantera stormar och okontrollerade skogsbränder inbegriper unionens civilskyddsmekanism, Europeiska unionens solidaritetsfond och pilotprojekt som finansieras av kommissionen i syfte att undanröja administrativa och rättsliga hinder för katastrofriskhantering i gränsöverskridande områden.

9.8

Det finns ett akut behov av en EU-handlingsplan om avskogning och skogsförstörelse i linje med Europaparlamentets och de viktigaste berörda parternas begäran, för att ytterligare bedöma miljöpåverkan av den förbrukning av produkter och råvaror inom EU som sannolikt kommer att bidra till avskogning och skogsförstörelse utanför EU. ReK uppmanar därför den nya kommissionen att ta med denna begäran bland sina politiska prioriteringar.

10.   Internationellt och mellanregionalt samarbete inom skogssektorn

10.1

Det är viktigt att EU fortsätter sitt arbete för att se till att det finns ett samarbete och en grund för överenskommelser – både inom Europa och runt om i världen – om skogssektorn och handeln med skogsprodukter, och för att konsolidera principerna för ett hållbart skogsbruk i sitt grannskap, sina yttre ekonomiska förbindelser och sin utvecklingspolitik. Forest Europe, skogscertifikat, FN:s strategiska skogsplan för 2030 och de globala målen för skogarna är exempel på möjliga områden för påverkan.

10.2

Många av de viktiga skogsområdena i EU ligger vid dess yttre gränser, medan skogstyperna, den skogsbaserade ekonomin och hoten mot skogarna ofta sträcker sig över dessa gränser. Det är viktigt att de regionala och lokala myndigheterna i gränsregionerna på ett effektivare sätt kan utnyttja EU:s program för yttre förbindelser inom skogssektorn.

10.3

Företrädare för de regionala och lokala myndigheterna måste förbli nära delaktiga i arbetet med att förbereda, genomföra och övervaka EU:s internationella åtaganden inom skogssektorn, och permanenta förfaranden måste införas för att detta mål ska kunna uppnås i praktiken.

10.4

Det skulle vara ytterst viktigt att främja nationellt och regionalt samarbete i EU för att underlätta kompetensutbytet och stärka konkurrenskraften i regionerna. Förstärkta nätverk skulle också göra det möjligt att snabbare tillhandahålla stöd när det gäller att bekämpa naturliga störningar såsom skogsbränder, stormar, torka och översvämningar.

11.   Utbildning och kommunikation

11.1

Man måste stimulera en efterfrågan från samhällets sida som legitimerar och skyddar skogens huvudroll i de klimatmässiga och ekonomiska utmaningar som vi står inför.

11.2

Detta kan endast uppnås genom en aldrig tidigare skådad satsning på kommunikation och utbildning om skogssektorns roll för begränsningen av klimatförändringarna och omställningen till en bioekonomi som bygger på naturresurser, med hjälp av kampanjer på nationell och internationell nivå, men även på den lokala och regionala nivån, eftersom den är närmast medborgarna.

11.3

Kommunikations- och utbildningsåtgärder bör särskilt inriktas på att övervinna två befintliga kognitiva hinder: att förändra den negativa bilden av timmeravverkning så att skogsbruket i stället erkänns som ett system för hållbar förvaltning av skogen som bygger på vetenskap, och att övervinna motsättningen mellan bevarande och förvaltning genom att tillämpa ett hållbart skogsbruk som gör det möjligt att göra dessa två strategier förenliga.

11.4

Yrkesverksamma inom skogsbruket som har kunskap om såväl skogsskötsel som hållbart skogsbruk måste ingå i kommunikations- och utbildningsteamen.

---

(1)  Yttrande från Europeiska regionkommittén – Halvtidsöversyn av EU:s skogsstrategi (EUT C 361, 5.10.2018, s. 5).

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 19.6.2018, s. 26).

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU (EUT L 156, 19.6.2018, s. 1), https://unfccc.int/topics/land-use/workstreams/land-use–land-use-change-and-forestry-lulucf.