17.8.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 272/36

1.

ReK välkomnar kommissionens lagstiftningsförslag om bindande årliga minskningar av medlemsstaternas växthusgasutsläpp 2021–2030 i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet [COM(2016) 482 final] och om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 [COM(2016) 479 final].

2.

Det är viktigt att minska utsläppen av växthusgaser i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet fram till 2030 i en sådan utsträckning att det långsiktiga målet att minska utsläppen av växthusgaser med 95 % fram till 2050 kan uppnås.

3.

Kommittén anser att det med hänsyn till uppfyllandet av de åtaganden som gjordes i Parisavtalet vore oerhört innovativt och kostnadseffektivt om potentialen för att minska koldioxidutsläppen från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) kunde inarbetas på ett integrerat sätt inom ramen för EU:s klimatpolitik.

4.

Det är av avgörande betydelse att de lokala och regionala myndigheterna erkänns, involveras som viktiga aktörer i genomförandet av de åtgärder som ingår i den nya klimatpolitiken och i enlighet med principerna om flernivåstyre på ett mer aktivt och omfattade sätt deltar i genomförandet av EU:s energi- och klimatpolitik.

5.

ReK framhåller städernas och regionernas roll och befogenheter i insamlingen och sammanställningen av de uppgifter som krävs för att upprätta inventeringsdata för utsläpp av växthusgaser i de sektorer som omfattas av LULUCF-förordningen och förordningen om ansvarsfördelning. Vi uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att konsekvent stödja de lokala och regionala myndigheterna genom att stärka deras kapacitet att uppfylla sina grundläggande uppgifter att utforma och planera den lokala utvecklingen inom energihushållning, transport, avfallshantering, markanvändning och andra områden.

6.

Kommittén anser att marknadsekonomiska principer och markanvändningspraxis och även medel för att uppnå utsläppsminskningsmål kommer till uttryck i klimatåtgärderna genom flexibilitetsinstrumenten, men att ändringar behövs här för att undvika en nedvärdering av EU:s ambitiösa klimatmål och inflation i handeln med kvoter. Detta kan ske genom att man räknar in de faktiska utsläppen eller deras linjära minskningstendens år 2020, minskar överförandet av kvotöverskott i EU:s system för handel med utsläppsrätter till sektorer som inte omfattas av detta system och fastställer mer ambitiösa mål även för länder med låg BNP.

7.

Kommittén efterlyser införande av efterlevnadskontroller vart femte år som ett effektivt sätt att se till att utsläppsminskningsmålen uppnås med hjälp av en mer regelbunden övervakning.

8.

Kommittén anser att det på grund av avsaknaden av särskilda utsläppsminskningsmål för de enskilda sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning bör införas planeringsbestämmelser så att strategier och åtgärder kan utformas på EU-nivå, medlemsstatsnivå och regional och lokal nivå för att garantera dessa sektorers övergång till åtgärder för låga koldioxidutsläpp. Sektorsvisa mål bör därför utarbetas för att säkerställa att alla sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning uppfyller det globala utsläppsminskningsmål som föreslås i förordningen, och dessutom måste efterlevnadskontrollerna förstärkas med årliga översyner och balansräkningar.

9.

ReK betonar behovet av att på ett heltäckande och mer ambitiöst sätt ta vara på möjligheterna i fråga om de rättsliga kraven för sektorsspecifika åtgärder i sektorer där utsläppen riskerar att öka (t.ex. personbilars och lätta nyttofordons effektivitet i transportsektorn).

10.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att anlägga en helhetssyn när det gäller bidraget från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk samt att erkänna att denna sektor, i synnerhet skogsbruket, har potential att bidra positivt till minskningen av klimatförändringarna genom bindning, lagring och ersättning av koldioxidutsläpp.

1.

De lokala och regionala myndigheterna har utan tvivel en avgörande roll att spela i de sektorer som omfattas av förordningen om ansvarsfördelning för minskningen av växthusgasutsläppen och av LULUCF-förordningen, eftersom dessa förordningar kräver att den territoriella dimensionen beaktas. Samtidigt handlar det här direkt om områden där de lokala och regionala myndigheterna kan agera på grundval av sina rättsliga befogenheter. För det politiska genomförandet finns det dessutom en bred uppsättning ändamålsenliga verktyg att tillgå, t.ex. fysisk planering, främjande av små och medelstora företag, politiska åtgärder för att locka och främja gröna investeringar, byggnation, stadstrafik och rörlighet samt stadsutvecklingsplaner.

2.

De föreslagna åtgärderna bidrar till att minska utsläppen på de områden som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS) och skapar på så sätt ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt mervärde. Detta gör att städerna och regionerna får en ännu viktigare roll att spela, eftersom de går i täten inom sina egna territorier, är pådrivande krafter för initiativ för att fasa ut fossila bränslen och tar hänsyn till de ekonomiska och sociala faktorerna för varje åtgärd lokalt.

3.

Regionkommittén betonar att ett modernt och hållbart skogsbruk bidrar till en ökad användning av förnybara resurser och bioenergi som ersätter användningen av fossila bränslen samtidigt som det fungerar som en effektiv koldioxidsänka. Kommittén betonar därtill vikten av att reducering av utsläpp inom LULUCF-sektorerna också måste främjas genom EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

4.

De lokala och regionala myndigheterna har viktiga uppgifter när det handlar om att ge allmänheten direktinformation och genomföra kampanjer i energifrågor. Kommissionen stöder i sina förslag genomförandet av regionala klimat- och energistrategier och driver utfasningen av de fossila bränslen inom de olika sektorerna och den systematiska markanvändningen inom ramen för regional utveckling, stadsutveckling och fysisk planering framåt. Borgmästaravtalet fungerar som ram för förfarandena på regional och lokal nivå, med konkreta exempel och minskningsmål.

5.

Kommittén anser att de föreslagna förordningarna inte ger upphov till några frågor beträffande deras förenlighet med subsidiaritetsprincipen, eftersom åtgärderna mot klimatförändringen och dess effekter helt klart är en gränsöverskridande fråga och målen för dessa förordningar således endast kan uppnås genom åtgärder på EU-nivå. De föreslagna förordningarna går inte heller utöver vad som är nödvändigt när det gäller form och innehåll för att uppnå målet att genomföra EU:s mål för minskning av växthusgasutsläppen till 2030 på ett kostnadseffektivt sätt och är således förenliga med proportionalitetsprincipen.

6.

För en övergång till en koldioxidsnål ekonomi och rena energikällor måste man i fortsättningen vidta breda klimatåtgärder också i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet. I den ansvarsfördelning som föreslås eftersträvar man en allmän ordning för de sektorer som inte omfattas av ETS.

7.

Kommissionen anger inte några konkreta eller rättsligt bindande mål för dessa sektorer utan utgår snarare från en helhetsbedömning av sitt bidrag, som innebär att medlemsstaterna ges förhållandevis stor frihet att besluta om vilka åtgärder de konkret vill vidta för att uppnå sina mål om att minska utsläppen av växthusgaser. Utsikterna till minskade växthusgasutsläppen varierar från sektor till sektor, och på nationell nivå kan det till och med bli tal om ökningar – ta t.ex. prognoserna för utsläppen från landtransporter, helt bortsett från genomförandet av åtgärder för större drivmedelseffektivitet.

8.

Vi förespråkar ett flexibelt genomförande av de allmänna målen för alla sektorer, där man i varje enskilt fall bedömer och tar hänsyn till den regionala och lokala kapaciteten. I praktiken kan man dock inte göra en uppdelning av målet för varje enskild sektor.

9.

Alla medlemsstater och sektorer av ekonomin bör bidra till målen om minskade koldioxidutsläpp och alla bör eftersträva ovanstående mål, varvid rättvisa och solidaritet ska vägas mot varandra. De nationella målen i de medlemsstater vilkas BNP per invånare överstiger EU-genomsnittet bör justeras i relation till detta så att kostnadseffektivitet uppnås på ett rättvist och balanserat sätt.

10.

Uppnåendet av dessa utsläppsminskningar bör öka effektiviteten och innovationen i den europeiska ekonomin och fungera som katalysator för förbättringar, framför allt inom byggnation, jordbruk, avfallshantering och transporter, i den mån dessa sektorer omfattas av denna förordning.

11.

Ansvarsfördelningsförordningen erbjuder många möjligheter till flexibilitet och handel som syftar till att hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina utsläppsmål senast 2030. Sådana åtgärder minskar kostnaderna för att minska utsläppen, även om man måste vara realistisk och försiktig och se till att flexibiliteten i vissa medlemsstater inte leder till mer utsläpp eller till att lägre mål fastställs till följd av manipulationer, antingen innan bestämmelserna träder i kraft eller under flexibilitetsmekanismens genomförande. Oenhetliga flexibilitetsbestämmelser kan i slutänden nämligen leda till att utsläppsminskningsmålen inte uppnås. Det handlar inte bara om att hålla ett öga på de tillfälliga ekonomiska och strukturella problemen i medlemsstaterna utan även om att ta hänsyn till de regionala skillnaderna inom staterna, så att de ambitiösa målen uppnås.

12.

Kommittén uppmanar kommissionen att skyndsamt föreslå konkreta lösningar på problematiken i regioner som kan drabbas av särskilda svårigheter eller tillbakagång i samband med den nödvändiga övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Det finns ett behov av att utveckla realistiska lösningar för regioner som i hög grad är beroende av användningen av fossila bränslen eller energiintensiva industrier, eller som på annat sätt kan påverkas i oproportionerligt hög grad av de föreslagna förordningarnas tillämpning. ReK betonar vikten av att involvera lokala och regionala myndigheter i utvecklingen av strategier för hållbar utveckling som kan stimulera ekonomin i dessa regioner.

13.

Den övre gräns som fastställts till 100 miljoner enheter är, med tanke på överutbudet av utsläppsrätter och det låga koldioxidpriset, bidrar inte till någon kraftig utsläppsminskning utan står i motsats till klimatskyddsmålen och kan leda till att utsläppen inom sektorer som inte omfattas av systemet för utsläppshandel till och med ökar vid en ombalansering.

14.

Vi uppmanar kommissionen att skapa viss flexibilitet vid beräkning av böter, genom att fastställa lägre valuta- eller bedömningskurser vid omfördelning av utsläppskvoter mellan sektorerna.

15.

ReK välkomnar förslaget om att låta medlemsstaterna använda sammanlagt 280 miljoner koldioxidekvivalenter från LULUCF-området i bokföringen och erinrar om att denna sektor, inte minst skogsnäringen, har potential att bidra positivt till EU:s klimatram. Kommittén noterar att det finns problem när det gäller noggrannheten i övervakningen av växthusgasutsläppen på LULUCF-området och stödet från den lokala nivån vid insamlingen av uppgifter.

16.

Koldioxidbindningen inom ramen för LULUCF bör begränsas till de områden i ansvarsfördelningsförordningen där bokföringsreglerna har vetenskaplig grund och har testats i pilotprojekt. Tanken är att man på så sätt ska förhindra spekulation och att de allmänna principerna reduceras till en ren kostnadsaspekt. Vid övervakningen av åtgärderna på LULUCF-området och vid rapporteringen om detta måste man efter bästa förmåga och genom tillämpning av bästa praxis undvika dubbelräkning. Detta gäller framför allt för byten av markanvändningskategorier men också för bokföring av träprodukter och naturliga störningar.

17.

Vi föreslår att avdrag ska kunna tillämpas med femårsintervall, så att hänsyn kan tas till det potentiella bidraget från avskogad mark, beskogad mark, brukad åkermark och brukad betesmark. På så sätt tar man hänsyn till variationen i naturen så att effekterna av olyckshändelser och cykliska processer utjämnas.

18.

Vi uppmanar kommissionen att samarbeta med medlemsstaterna för att fastställa tydligare regler för de lokala och regionala myndigheternas roll i datahanteringen och övervakningen av bokföringen på LULUCF-området.

19.

Det är viktigt att den gedigna rapporterings- och efterlevnadscykeln, såsom fastställs i ansvarsfördelningsbeslutet, bibehålls enligt förslaget. Medlemsstaterna har även fortsättningsvis en skyldighet att iaktta de årliga utsläppsgränserna och att följa en linjär bana under perioden 2021–2030, men den faktiska efterlevnadskontrollen kommer bara att göras vart femte år.

20.

För att se till att efterlevnadskontrollerna görs på grundval av korrekta uppgifter måste kommissionen fortlöpande och systematiskt undersöka och ta ställning till de växthusgasinventeringar som läggs fram av medlemsstaterna, eventuellt också med hjälp av oberoende sakkunniga.

21.

Vi anser att Europeiska miljöbyrån måste fortsätta att samordna kontrollen av att den information som lämnas är transparent, korrekt, enhetlig, jämförbar och fullständig. Det avgörande är att man stärker de lokala och regionala myndigheterna vid bokföring och rapportering för att i större utsträckning än hittills ta hänsyn till lokala och regionala särdrag.

22.

Det är viktigt att de nationella, regionala och lokala förvaltningarna samt företagen, de små och medelstora företagen samt mikroföretagen genom detta förslag inte åläggs några direkta rapporteringsskyldigheter eller administrativa bördor.

23.

Mångfalden och variationen i markanvändningen i Europa leder till en behandling som till sin natur är varierad och oenhetlig och som nödvändiggör en bestämd och samordnad harmonisering och normering av kvaliteten på medlemsstaternas uppgifter. I samband med detta måste man ta hänsyn till inte bara landsspecifika utan även regionala och lokala förhållanden och tendenser. I detta sammanhang föreslår ReK att man drar nytta av de erfarenheter som gjorts med hjälp av instrument såsom metoden för utsläppsinventering inom ramen för borgmästaravtalet, samt kopplar dem till de pågående ansträngningarna för att fastställa flexibla, lättanvända och tillförlitliga indikatorer för mätning av lokala och regionala utsläpp med koppling till det globala borgmästaravtalet.

24.

Kommittén är oroad över att Kyotoprotokollet löper ut i slutet av 2020. Styrningen av LULUCF-sektorn måste därför vidareutvecklas inom EU. Denna styrning omfattas för närvarande av LULUCF-beslutet (529/2013/EU). Genomförandet av detta beslut har redan börjat och ska leda till bättre bokföringssystem senast 2020. Utan en rättslig ram som befäster detta genomförande och fastställer regler för perioden efter 2020 skulle LULUCF-sektorn integreras i den övergripande ramen på olika sätt inom EU. Skillnader i rapporterings- och bokföringsregler mellan medlemsstaterna skulle ha en negativ inverkan på den inre marknadens optimala funktion.

25.

Bokföringsreglerna för LULUCF-inventeringen på grundval av IPCC-förfarandet från 2006 hör inte till de mest moderna metoderna. EU bör kraftigt vidareutveckla inventeringsförfarandet så att det blir noggrannare och snabbare samtidigt som enkelheten och öppenheten i systemet bibehålls. I detta sammanhang spelar städerna och regionerna en viktig, för att inte säga avgörande roll när det handlar om att tillhandahålla de uppgifter som behövs för LULUCF-inventeringarna, både för efterhandsutvärderingen och för att utfärda prognoser.

26.

Användningen av sådana stödstrukturer i förfarandet som ska driva på en successiv förbättring verkar förebåda en lovande utveckling. ReK kan bidra till att skapa en gynnsam miljö för att – i enlighet med sådana centrala principer för IPCC-förfarandet som enhetlighet, jämförbarhet, fullständighet, korrekthet och transparens – fortsätta att bygga ut städernas och regionernas förmåga att samla in, analysera och sammanställa uppgifter inom ramen för LULUCF.

27.

Kommissionen bör tillsammans med ReK utveckla riktlinjer för att ge de lokala och regionala myndigheterna förfarandeteknisk hjälp vid insamling av uppgifter och likaså gemensamma metodologiska standarder för inkludering och beaktande av lokal information, där behovet av kompromisser mellan korrekthet och kostnadseffektivitet samt av en minskning av den administrativa bördan inte får lämnas utan avseende. Större korrekthet kan endast uppnås genom att lokala och regionala sakkunniga involveras.

28.

En strategi där många berörda aktörer involveras är inte bara att rekommendera om man vill nå enighet om frågor som rör klimatförändringarna och utformningen av LULUCF. En sådan bidrar också till att öka transparensen och rapporteringsskyldigheten och till att förbättra bedömningen av de sociala och ekonomiska effekterna på lokal och regional nivå, till att lättare finna optimala lösningar och till att få grepp om den allt större komplexiteten på olika områden.

29.

När man integrerar LULUCF i den klimatpolitiska ramen måste man i första hand ta hänsyn till jord- och skogsbruket men också till bidraget från bostadssektorn, avfallshanteringen och den småskaliga industrin, både vid införandet av bästa praxis i fråga om öppenhetskrav men också för att se till att kontrollmekanismerna fungerar. Det är utslagsgivande och avgörande att det sker en snabb och konkret återkoppling från de enskilda områdena, både under överläggningarna om förordningen och under genomförandet.

30.

Finansieringsmöjligheterna måste fortlöpande, mer beslutsamt än hittills och mer decentraliserat utvidgas till att omfatta den lokala och regionala nivån, där de kan fungera som intressanta komplement till privat finansiering och för kreditinstitut. Vid sidan av att man tillhandahåller nationella och europeiska finansiella medel i form av bidrag och samfinansiering bör man även överväga att förbättra de lokala och regionala myndigheternas kreditvärdighet och deras förmåga att ge lån i syfte att genomföra miljörelaterade initiativ. Detta kan uppnås genom ändringar av lagstiftningen eller genom att städer går samman som inte ensamma är tillräckligt stora för att köpa t.ex. obligationer.