19.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 303/131

Föredragande:

Brenda KING

1.1

Cotonouavtalet löper ut 2020, vilket innebär ett tillfälle att se över AVS–EU-partnerskapet och fastställa vilken form det bör ta och vilka frågor som bör tas upp. Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten (EEAS) är angelägna om att förnya relationen – AVS-länderna betraktas som viktiga partner – men har betonat att de kommer att undersöka alla alternativ, även alternativ till ett fördrag och till en gemensam politik.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) påpekar att beslutet om en fortsatt gemensam politik gentemot AVS-länderna måste fattas av länderna själva.

1.3

EESK rekommenderar att EU strävar efter att uppnå ett modernt, jämlikt och effektivt partnerskap med AVS-länderna som går längre än en givare–mottagare-relation och som grundar sig i en konsekvent och integrerad politik för EU:s yttre åtgärder som bygger på principen om en konsekvent politik för utveckling.

1.4

En sådan ram bör säkerställa deltagande av organisationer i det civila samhället, inbegripet den privata sektorn, som bör ha som sin särskilda uppgift att övervaka och bedöma hur avtalets genomförande påverkar parternas hållbara utveckling. Det civila samhället bör ges det tekniska och finansiella stöd det behöver för att utföra denna uppgift.

1.5

Cotonouavtalet i dess nuvarande form blandar investeringar och ekonomisk utveckling med ett politiskt, värdedrivet synsätt och kompletterar redan 2030-agendan om hållbar utveckling. Arrangemangen efter Cotonouavtalet skulle dock behöva beakta rekommendationerna i detta yttrande, och även omfatta övervakning och utvärdering av avtalet. EESK är redo att spela en central roll i denna process.

1.6

EESK rekommenderar att alla former av utvecklingsstöd som EU ger tredjeländer omfattas av samma rättsliga ram och samma demokratiska granskning av Europaparlamentet, samtidigt som man bevarar de positiva aspekterna av EUF.

1.7

AVS–EU-partnerskapet tillhandahåller redan en övergripande ram för att ta itu med globala frågor, såsom klimatförändringar, vilket visade sig effektivt vid COP21-förhandlingarna. De gemensamma ansträngningarna måste stärkas för att bygga upp motståndskraft i AVS-länderna och EU och motverka eventuella negativa effekter: naturkatastrofer, ekonomisk undergång och klimatmigration.

1.8

EESK stöder civilsamhällesorganisationernas medverkan från utformning och start till genomförande och efterhandskontroll av AVS–EU-partnerskapets politikområden. Genom ett enhetligt förfarande med strukturerad dialog och regelbundna samråd med det civila samhällets organisationer kommer partnerskapet att leva upp till andan i Cotonouavtalet om att till fullo integrera de icke-statliga aktörerna i enlighet med artikel 6 i avtalet.

1.9

Med utgångspunkt från regelverket för samarbete mellan EU och AVS-länderna kan båda parter jämlikt och effektivt utveckla gemensamma strategier i framtida syd-syd-ramar och trepartsramar för utvecklingssamarbete. Ett ömsesidigt utbyte mellan dessa parter kan bli en effektiv katalysator för att hantera den nya ramen för internationell utveckling och globala utmaningar, även sådana som hänger samman med medelinkomstländernas roll.

1.10

Såsom framhålls i den nya ramen måste ett framtida partnerskap ta fasta på principen om ett jämlikt partnerskap som erkänner allmängiltigheten i de utmaningar som AVS-länderna och EU står inför: inkomstskillnader, ungdomsarbetslöshet, klimatförändringar osv. I gemensamma samarbeten och som jämbördiga parter kan EU och AVS-länderna sträva efter att lösa utvecklingsproblemen i både EU och AVS.

2.1

Europeiska unionen (EU) och 79 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) har ingått ett övergripande och rättsligt bindande internationellt avtal om samarbete som förenar mer än hälften av världens nationer. Avtalet, som kallas AVS–EU-partnerskapsavtalet eller Cotonouavtalet, undertecknades i Benin år 2000 och syftar till att stärka det mångåriga samarbetet inom politik, handel och utveckling mellan EU och AVS-länderna. Genom avtalet har en rad institutioner inrättats för att underlätta AVS–EU-samarbetet mellan regeringar, offentliga tjänstemän, parlamentsledamöter, lokala myndigheter och det civila samhället, inbegripet den privata sektorn. Avtalet bygger på historiska förbindelser mellan EU-länderna och deras forna kolonier som sedan har utvecklats genom en rad postkoloniala avtal: från associeringsavtalen i Yaoundé I och II-konventionerna mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och tidigare franska kolonier i Afrika (1963–1975) till de efterföljande AVS–EG-konventionerna i Lomé (1975–2000) och det senaste partnerskapsavtalet som undertecknades i Cotonou (2000).

2.2

Cotonouavtalet löper ut 2020 och därför lade Europeiska kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik fram ett gemensamt samrådsdokument den 6 oktober 2015. Syftet enligt samrådsdokumentet är att skapa sig ”en uppfattning om i vilken utsträckning det nuvarande partnerskapet även i fortsättningen kan vara användbart och utgöra en plattform för att utveckla parternas gemensamma intressen” mot bakgrund av den institutionella, politiska och socioekonomiska utvecklingen i både EU och AVS-länderna i en värld som har förändrats avsevärt de senaste 15 åren.

2.3

Det civila samhällets deltagande – särskilda kommentarer om den politiska dialogen

2.3.1

EESK välkomnar att artikel 6 i Cotonouavtalet stöder icke-statliga aktörers deltagande genom att bekräfta att de spelar en nyckelroll i partnerskapet. Kommittén är dock besviken över att samarbetet har förblivit regeringsinriktat, trots erkännandet att den politiska dialogen är viktig för att främja det civila samhällets deltagande i utvecklingsprocessen.

2.3.2

EESK upprepar att de icke-statliga aktörerna har en central roll genom hela utvecklingsprocessen och i övervakningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen. Det är tydligt att en mer öppen och inkluderande ram efter Cotonouavtalet har större chanser att nå betydelsefulla resultat.

2.3.3

Kommittén noterar med besvikelse att ett antal AVS-länder håller på att införa restriktiv lagstiftning för att begränsa icke-statliga aktörers arbete, vilket i vissa fall har fått negativa följder för civilsamhällesorganisationernas aktiva deltagande. 2014 års CSO Sustainability Index (1) visar att i många länder i Afrika söder om Sahara har icke-statliga organisationer – särskilt de som arbetar med opinionsbildning och mänskliga rättigheter – drabbats av ökade restriktioner eller hot om inskränkningar i sitt arbete.

2.3.4

EESK rekommenderar att oavsett vilken ram man kommer överens om för perioden efter 2020 måste denna stärka legitimiteten för det civila samhällets organisationer i synnerhet, och för de icke-statliga aktörerna i allmänhet, som verkliga intressenter i politiska processer. Kommittén är dessutom medveten om att ett utelämnande av de icke-statliga aktörerna får genomgripande negativa konsekvenser. Vi efterlyser därför kraftfullare tekniska och finansiella åtaganden för att uppmuntra och främja ett aktivt deltagande av det civila samhällets organisationer.

3.1

Med 1957 års undertecknande av Romfördraget knöts de utomeuropeiska länderna och territorierna samman med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) i en formell och priviligierad samarbetsram som strukturerade förbindelserna mellan Europa och AVS-länderna. AVS-gruppen, som inrättades genom Georgetownavtalet 1975, omfattade ursprungligen 46 AVS-stater: 36 i Afrika, 7 i Västindien och 3 i Stillahavsområdet. Gruppen består i dag av 79 länder, varav 48 i Afrika söder om Sahara, 16 i Västindien och 15 i Stillahavsområdet (Kuba är medlem, men har inte undertecknat partnerskapsavtalet, och Sydafrika är avtalsslutande part i Cotonouavtalet, men är undantaget vissa bestämmelser). Sedan år 2000 regleras samarbetet mellan AVS och EU genom Cotonouavtalet.

3.2

Avtalets främsta mål – ”att åstadkomma en hållbar utveckling och att uppnå en gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin, minska och på sikt utrota fattigdomen” – presenteras i tre kompletterande delar:

4.1

Såsom konstateras i det gemensamma samrådsdokumentet har världen förändras avsevärt sedan avtalet trädde i kraft år 2000. På EU-nivå har EU utvidgats med 13 nya medlemsstater mellan 2000 och 2013 och omfattar nu totalt 28 medlemsstater. De nya medlemsstaterna saknar kolonialhistoriska kopplingar till AVS-staterna och har, förutom de förbindelser som kom med EU-medlemskapet, i sin tur en annan eller ingen historia av handelsförbindelser eller ekonomiska och politiska förbindelser med dem. På global nivå håller världen på att bli alltmer tätbefolkad, sammanlänkad, präglad av ömsesidiga beroendeförhållanden, komplex och instabil, och står dessutom inför nya utmaningar såsom klimatförändringarna, globaliseringens följder, ett ökande antal terroristdåd, konflikter och omfattande migration.

4.2

Sedan år 2000 har en rad andra ekonomiska maktcentrum i Afrika, Asien och Latinamerika och andra partnerskapsgrupperingar som Afrikanska unionen och G77 vuxit fram, och många AVS-länder är på väg att uppnå status som medelinkomstländer mellan 2020 och 2030 och kommer därmed att vara mindre beroende av utländskt bistånd.

4.3

EU:s partnerskap med de tre regioner som utgör AVS-gruppen har förstärkts utanför ramen för – men ändå i samklang med – Cotonouavtalet. Detta kommer till uttryck i det strategiska partnerskapet Afrika–EU, den gemensamma partnerskapsstrategin för EU och Västindien samt strategin för ett stärkt partnerskap med öarna i Stilla havet. Samarbetet med regionala och lokala organisationer har också ökat, särskilt med avtalen om ekonomiska partnerskap och inom områden som fred och säkerhet.

4.4

Trots framstegen i den globala utvecklingen finns det fortfarande stora luckor. Alltifrån det faktum att hundratals miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom till bristande jämställdhet till att de globala koldioxidutsläppen ökat med mer än 50 % sedan 1990. På det internationella planet antog man i september 2015 en ny global ram för hållbara utvecklingsmål och finansieringen av dessa, som ska hantera två problem som har direkt samband med varandra, nämligen fattigdomsutrotning och en hållbar utveckling. Denna ram grundar sig i ett nytt ”globalt partnerskap”, omfattar många olika typer av genomförandemetoder och alla typer av aktörer samt är universell, dvs. den gäller för alla länder.

4.5

EESK rekommenderar därför en effektiv ram för internationella förbindelser som går längre än relationen givare–mottagare, som är ändamålsenlig för att genomföra målen för hållbar utveckling och åstadkommer bättre resultat för medborgarna i såväl AVS-länderna som EU genom politiskt och ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete.

5.1.1

EESK anser att en ombalansering i partnerskapet i enlighet med 2030-agendan och dess 17 hållbarhetsmål vore den lämpligaste ramen för att ”stärka verktyg för genomförande och vitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling” (mål 17). Målen för hållbar utveckling erbjuder en gemensam ram, inklusive 169 delmål, som syftar till att utrota fattigdom och svält, säkerställa tillgång till hållbar energi till överkomliga priser för alla, bygga motståndskraftig infrastruktur, bekämpa klimatförändringarna och deras effekter samt främja rättsstatsprincipen och lika tillgång till rättslig prövning för alla.

5.1.2

I linje med principen om en konsekvent politik för utveckling erbjuder hållbarhetsmålens ram en kompletterande och övergripande vägledning för framtida förbindelser mellan EU och AVS-länderna för att uppnå gemensamma mål som kommer att ha global räckvidd. Mot bakgrund av det faktum att EU:s interna politik dessutom har yttre verkningar som kan påverka partnerländerna negativt, kan samarbete för att uppnå målen för hållbar utveckling få positiva spridningseffekter för att säkerställa konsekvensen i utvecklingspolitiken genom att prioriteringarna anpassas samtidigt som de regionala utvecklingsplanerna respekteras.

5.1.3

De krävs enorma finansiella resurser för att uppnå målen för hållbar utveckling, varav investeringar i infrastruktur står för omkring 80 % enligt Världsbanken och andra multilaterala utvecklingsbanker. Även om Europeiska utvecklingsfonden förblir en viktig finansieringskälla för de minst utvecklade länderna är den liten i jämförelse med många länders totala budgetar och väntas minska. Mobilisering av inhemska resurser i många AVS-länder kan dock bli en viktig källa till utvecklingsfinansiering. I Världsbankens rapport från 2013 om utvecklingsfinansiering efter 2015 uppskattas det att mellan 50 % och 80 % av infrastrukturfinansieringen inom ramen för hållbarhetsmålen kommer att komma från ländernas inhemska resurser.

5.1.4

EESK anser därför att utvecklingsfinansieringen bör användas för att bygga upp förmågan att mobilisera och använda inhemska resurser. Till exempel kan, enligt OECD, varje dollar i offentligt utvecklingsbistånd (ODA) som läggs på uppbyggnad av administrativ kapacitet inom beskattning generera tusentals dollar i extra skatteintäkter beroende på landets situation. Det uppskattas att skatter utgör bara 10–15 % av BNP i de flesta afrikanska länder (3). Även resursrika länder kan ges stöd för att bygga upp sin kapacitet att förhandla fram rättvisa avtal med gruvbolag och andra utvinningsföretag i syfte att öka intäkterna och infria sina åtaganden för hållbarhetsmålen. Dessutom bör AVS-länderna stödjas i sin strävan att industrialisera och bearbeta sina egna råmaterial och råvaror på lokala, regionala och internationella marknader.

5.1.5

EESK rekommenderar också ett framtida samarbete för att ta itu med den allvarliga bristen på kvalificerad arbetskraft i snabbväxande sektorer i AVS-länderna, särskilt som FN förutspår att det kommer att finnas 2,5 miljarder afrikaner – en fjärdedel av världens befolkning (4). Dessa sektorer omfattar utvinningsindustrin, energi, vattenförsörjning och infrastruktur samt jordbruk, hälsa och telekommunikation. Kompetensbristen är en av orsakerna till varför AVS-länderna exporterar råvaror som bearbetas på andra håll i världen, på bekostnad av deras inhemska industri och sysselsättning. Dessa länder behöver också sin egen forskning och innovativa lösningar för att möta utmaningar i samband med utvecklingen, inbegripet klimatförändringen. Andelen forskare i förhållande till den övriga befolkningen är dock mycket låg i de afrikanska länderna. Burkina Faso t.ex., har 45 FoU-specialister per en miljon invånare och Nigeria 38, jämfört med i genomsnitt 481 i Latinamerika och 1 714 i Ostasien (5). Cirkulär migration bör också ingå för att komma till rätta med kompetensbristen. Erasmus+ erbjuder redan cirkulär migration för unga inom EU, och liknande åtgärder bör införas för AVS-ungdomar. För detta krävs att debatten om migration att ändrar fokus och inriktar sig mer på rörlighet, särskilt bland ungdomar, i utbildnings-, praktik- och utbytessyfte osv.

5.1.6

EU och dess medlemsstater bör, i enlighet med principen om en konsekvent politik för utveckling och den ovannämnda rekommendationen om att bygga upp en administrativ kapacitet inom beskattning med hjälp av utvecklingsstöd, på ett effektivt sätt ta itu med frågor som rör olagliga finansiella flöden. Skatteförvaltning är av största vikt och kan stärka den hållbara utvecklingen i AVS-länderna. Särskilt i Afrika förlorar länderna mer i olagliga finansiella flöden än de mottar via det offentliga utvecklingsbiståndet och de utländska direktinvesteringarna tillsammans.

5.1.7

Det framtida partnerskapet måste också erkänna den icke obetydliga roll som penningöverföringar från migranter och diasporan spelar och som har blivit en grundläggande källa till utländska direktinvesteringar i AVS-länderna, större än det officiella utvecklingsbiståndet. Trots det är det viktigt att EU:s medlemsstater lever upp till sina åtaganden om att skänka 0,7 % av sin BNI som en del i upprätthållandet av principen om en konsekvent politik för utveckling.

5.2.1

De ekonomiska partnerskapsavtalen är tänkta att främja regional integration och omfattar inrättande av regionala ekonomiska gemenskaper i AVS-länderna. Förhandlingarna inleddes 2002, men under tidspress eftersom WTO:s undantag – upprätthållande av förmånsbehandling för utvecklingsländerna i AVS-gruppen visavi utvecklingsländer utanför gruppen – skulle löpa ut i slutet av 2007.

5.2.2

Avtalsförhandlingarna blev svåra av flera skäl: en skiftande förhandlingskapacitet och mogenhet hos AVS-ländernas regionala ekonomiska gemenskaper, olika syn på utveckling och regional integration, olika syn på handel på basis av ömsesidighet osv. Sedan förhandlingarna inleddes 2002 finns det nu både övergripande avtal om ekonomiskt partnerskap samt interimsavtal, och en rad olika handelsordningar för AVS-länderna, inklusive det allmänna preferenssystemet (GSP/GSP+) och Allt-utom-vapen-ordningen.

5.2.3

Eftersom de ekonomiska partnerskapsavtalen bland annat syftar till att bidra till hållbar ekonomisk tillväxt, utrota fattigdom, höja levnadsstandarden och stärka den regionala integrationen, är ett effektivt genomförande och en effektiv övervakning av hur avtalen fungerar avgörande för att uppnå dessa mål.

5.2.4

EESK rekommenderar därför starkt att en ram införs (dvs. gemensamma rådgivande kommittéer) för att se till att det civila samhällets organisationer i EU och AVS-regionerna har en roll övervakningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen, att deras rekommendationer på grundval av övervakningen är verkställbara samt att förfarandena är förenliga med en hållbar utveckling och att detta kommer att fortsätta att gälla efter 2020. I de fall där förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, t.ex. det med SADC, redan har slutförts och det därför är osannolikt att de kan öppnas på nytt, stöder EESK att ett protokoll till avtalet om ekonomiskt partnerskap förhandlas fram i detta syfte.

5.2.5

EU:s delegationer är centrala aktörer och bör samarbeta med lokala icke-statliga aktörer samt EU:s och AVS-ländernas regionala institutioner för att få till stånd öppna, samordnade och effektiva gemensamma insatser. Dessutom bör det finnas en gemensam samordning av färdplanerna för delegationernas civilsamhällesorganisationer och AVS-ländernas motsvarande regionala strategier för civilsamhällesorganisationer, i syfte att främja en heltäckande strategi för civilsamhällesorganisationernas medverkan.

5.2.6

EESK rekommenderar vidare att dessa gemensamma rådgivande kommittéer omfattar ett brett deltagande av det civila samhället med lika stort deltagande av den akademiska världen, näringslivet och arbetsmarknadens parter (däribland jordbrukare, kvinnor och ungdomsorganisationer) samt att dessa kommittéer utrustas med tillräckliga resurser i form av en tillgänglig budget så att de lättare kan agera effektivt och självständigt. EESK understryker vikten av finansiering för civilsamhällesorganisationernas deltagande i partnerskapet från båda parter, för att till fullo ta fasta på den princip om jämlikt partnerskap som EU och AVS-länderna eftersträvar.

5.3.1

EUF betraktas som en förutsägbar och tillförlitlig källa för utvecklingsfinansiering som har en viktig roll när det gäller att upprätthålla AVS-ländernas intresse av Cotonouavtalet. En kontroversiell form av EUF-medel är budgetstöd eller direkt stöd till nationella budgetar, antingen med på förhand fastställda prioriteringar (sektorsspecifikt budgetstöd) eller utan (allmänt budgetstöd). Under perioden 2002–2010 anslog kommissionen sammanlagt 6,2 miljarder euro till allmänt budgetstöd – över 90 % till Afrika. Trots detta, och oavsett vilken form det nya partnerskapet tar, får förbindelserna med Västindien och Stillahavsområdet inte förvagas. Inte heller bör klassificeringen som medelinkomstländer rent generellt utgöra ett hinder för hållbar utveckling. Framtida partnerskap måste främja och prioritera delaktighet.

5.3.2

I genomsnitt en femtedel av EUF:s medel används för sektors- och budgetstöd. Även om budgetstöd i allmänhet betraktas som ett effektivt sätt att kanalisera biståndet försvagas ansvarsskyldigheten och styrningen eftersom stödet inte övervakas ordentligt och saknar tillräcklig villkorlighet. Det är också mindre synligt när det blir en del av landets övergripande budget, så de flesta medborgare och nationella aktörer känner inte till storleken på EUF-bidragen.

5.3.3

EESK rekommenderar starkt att man för att förbättra ansvarskyldigheten och öppenheten ser till att alla former av utvecklingsstöd som EU ger tredjeländer omfattas av samma rättsliga ram och samma demokratiska granskning av Europaparlamentet, samtidigt som man bevarar de positiva aspekterna av partnerskapet.

5.3.4

Synpunkter som framkommit vid EESK:s regionala möten visar att det civila samhällets aktörer anser att EU:s anbudsförfaranden är alltför långdragna, byråkratiska och oklara. Ansökningsförfarandena är dessutom alltför betungande för många icke-statliga aktörer, och spridningen av relevant information är dålig i vissa länder.

5.3.5

EESK har regelbundet förespråkat kapacitetsuppbyggnad av civilsamhällesorganisationer för att ge dem de resurser de behöver för att bli effektiva partner i främjandet av egenansvar över, samt övervakning av, utvecklingsstrategier, styrning och mänskliga rättigheter i sina respektive länder och regioner, såsom framhålls i artikel 6 i Cotonouavtalet. Dessa principer måste upprätthållas i såväl EU som AVS-länderna.