23.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 242/15

Föredragande:

Kaul NURM

1.1

I detta yttrande behandlas det globalt och i EU förekommande problemet med markrofferi, inklusive markkoncentration, som utgör ett hot mot familjejordbruken.

1.2

Jordbruksmark är grundvalen för livsmedelsproduktionen och därmed också förutsättningen för att garantera livsmedelstryggheten i enlighet med artikel 11 i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

1.3

Markrofferiet orsakas av följande faktorer: den alltmer globaliserade världen och de därmed sammanhängande principerna om fri rörlighet för kapital, befolkningstillväxten och urbaniseringen, den ständigt ökande efterfrågan på livsmedel och bioenergi, den ökande efterfrågan på naturliga råvaror, nackdelarna med jordbruks- och miljöpolitiken samt möjligheten att spekulera i att jordbruksmarken kommer att öka i värde.

1.4

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är medveten om den allvarliga risk som uppstår till följd av den starka koncentrationen av markägandet till stora investerare som inte är jordbruksföretag samt stora jordbruksföretag, även i delar av EU. Denna utveckling står i motsats till den europeiska modellen med ett hållbart och mångfunktionellt jordbruk som i stor utsträckning präglas av familjeföretag och äventyrar genomförandet av målen i artiklarna 39 och 191 i EUF-fördraget. Den strider mot det strukturella målet inom jordbruket om en stor ägarspridning samt leder till oåterkalleliga skador på de ekonomiska strukturerna på landsbygden och till ett industrialiserat jordbruk som samhället inte vill ha.

1.5

Till följd av det industriella jordbruket förvärras riskerna när det gäller livsmedelssäkerhet och markutarmning, och livsmedelstryggheten minskar.

1.6

Familjejordbruken har utöver att producera livsmedel även andra viktiga uppgifter i samhället och för miljön som den industriella jordbruksmodell som domineras av storföretag inte kan erbjuda. Aktiva åtgärder måste vidtas för att skydda familjejordbruken så att dessa kan utgöra ett bärkraftigt alternativ till det industriella jordbruket och till markrofferiet, som är ett av dess kännetecken.

1.7

Mark är ingen vanlig handelsvara som man helt enkelt kan producera mer av. Mark är en ändlig resurs, vilket gör att de vanliga marknadsreglerna inte bör gälla på detta område. Ägandeförhållandena när det gäller mark och markanvändningen måste regleras i större utsträckning än hittills. Med tanke på de snedvridningar som konstaterats anser EESK att man på både medlemsstats- och EU-nivå måste utforma en tydlig modell för jordbrukets struktur, vilket kommer att få konsekvenser för markanvändningen och markrättigheterna.

1.8

Regleringen av marknaden för jordbruksmark ser mycket olika ut i EU:s medlemsstater. I vissa stater finns det begränsningar och i andra stater inte, vilket leder till skillnader mellan medlemsstaterna.

1.9

Markpolitiken är visserligen en befogenhet för medlemsstaterna, men denna begränsas i viss mån av den princip om fri rörlighet för kapital och varor som fastställs i fördragen. EESK uppmanar därför Europaparlamentet och rådet att gemensamt ta initiativ till överläggningar om huruvida den fria rörligheten för kapital måste vara säkerställd även vid avyttring och förvärv av jordbruksmark och jordbruksföretag, särskilt när det gäller tredjeländer men också inom EU.

1.10

EESK uppmanar medlemsstaterna att styra markanvändningen så att de befintliga möjligheterna, såsom skatter, bidrag och medel från den gemensamma jordbrukspolitiken, utnyttjas till fullo i syfte att bevara den jordbruksmodell som bygger på familjejordbruk i hela EU.

1.11

Medlemsstaterna måste tillåtas att införa övre gränser för förvärv av jordbruksmark och inrätta ett system med förköpsrätt för dem vars markinnehav underskrider denna övre gräns.

1.12

EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att på grundval av ett enhetligt förfarande genomföra heltäckande undersökningar av hur de enskilda staternas politiska åtgärder (bidrag och begränsningar) påverkar koncentrationen av jordbruksmark och jordbruksproduktionen. Samtidigt bör de risker som markkoncentrationen medför för livsmedelstryggheten, sysselsättningen, miljön, markkvaliteten och landsbygdsutvecklingen undersökas.

1.13

EESK uppmanar alla EU-medlemsstater att genomföra The Voluntary Guidelines on the Responsible Governance of Tenure och att rapportera till kommissionen och FAO om hur de använder och tillämpar dessa riktlinjer i sin markförvaltningspolitik.

1.14

Man måste föra en politik som inte leder till markkoncentration utan till en övergång från stora jordbruksföretag som bedriver industriell produktion till mindre produktionsenheter genom att stärka modellen med familjejordbruk, vilket även skulle trygga självförsörjningen med livsmedel.

1.15

EESK kommer även fortsättningsvis att uppmärksamt följa utvecklingen av markkoncentrationen, undersöka dess följder och delta i utarbetandet av förslag till hur man kan få bukt med den.

2.1

I detta yttrande behandlas problemen med markrofferi och markkoncentration, vars konsekvenser utgör ett hot mot familjejordbruken.

2.2

Det finns ingen internationellt erkänd, enhetlig definition av begreppet markrofferi. Med markrofferi avses i allmänhet en process med uppköp av jordbruksmark i stor skala utan att först tillfråga lokalbefolkningen eller inhämta dess godkännande. I slutändan leder markrofferi till att lokalbefolkningens möjligheter att självständigt driva jordbruksföretag och försörja sig med livsmedel begränsas. Även rätten att nyttja resurserna (mark, vatten, skog) och vinsten från nyttjandet av dem tillfaller ägaren. En möjlig bieffekt är att den hittillsvarande användningen för jordbruk upphör till förmån för annan verksamhet.

2.3

Jordbruksmark och tillgång till vatten är grundvalarna för livsmedelsproduktion. I hur hög grad länderna är självförsörjande med livsmedel beror på olika faktorer, men grundläggande förutsättningar är att det finns tillräckligt med jordbruksmark och att staterna har rätt att reglera ägande- och nyttjandeförhållandena för jordbruksmark.

2.4

I genomsnitt finns det ca 2  000 m2 jordbruksmark för varje människa på jorden. Fördelningen av de arealer som lämpar sig för jordbruk skiljer sig dock kraftigt åt mellan de enskilda länderna i världen, vilket gör att vissa länder försöker att öka de arealer som lämpar sig för jordbruksproduktion genom att köpa upp mark i andra länder.

2.5

Markrofferiet främjas av följande faktorer:

2.5.1

Den ökande globaliseringen och de därmed sammanhängande principerna om fri rörlighet för kapital.

2.5.2

Befolkningstillväxten och urbaniseringen.

2.5.3

Den ständigt ökande efterfrågan på livsmedel.

2.5.4

Den ökande efterfrågan på bioenergi.

2.5.5

Den ökande efterfrågan på naturliga råvaror (fibrer och andra träprodukter).

2.5.6

Nackdelarna med jordbruks- och miljöpolitiken.

2.5.7

Möjligheten att spekulera i livsmedel på den internationella eller åtminstone europeiska marknaden.

2.5.8

Möjligheten att spekulera i att jordbruksmarken kommer att öka i värde och framtida bidrag.

2.5.9

Stora investerares strävan efter att investera det kapital som frigjorts i kölvattnet av finanskrisen 2008 i jordbruksmark som en säker investering.

2.6

Detta rofferi av jordbruksmark sker i stor skala i Afrika, Sydamerika och andra områden, även i de europeiska regioner där marken är förhållandevis billig jämfört med de utvecklade länderna och det globala genomsnittet.

2.7

Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter om markrofferiets omfattning, eftersom inte alla markaffärer registreras och marktransaktioner mellan juridiska personer ofta inte är särskilt öppna för insyn, t.ex. vid markuppköp genom dotter- eller partnerföretag. Vissa icke-statliga organisationer och forskningsinstitut har dock gjort relevanta undersökningar. Enligt Världsbankens uppskattningar omfattade markrofferiet på global nivå 45 miljoner hektar åren 2008–2009. I en rapport från Land Matrix (1) beskrivs hur sammanlagt 83,2 miljoner hektar jordbruksmark, dvs. 1,7 % av den odlingsbara marken i världen, avyttrades i 1  217 storskaliga affärer i utvecklingsländerna.

2.8

Uppköpen av jordbruksmark var mest omfattande i Afrika (56,2 miljoner hektar eller 4,8 % av kontinentens jordbruksmark), följt av Asien (17,7 miljoner hektar) och Latinamerika (7 miljoner hektar). Man föredrog i detta sammanhang alltid mark som är välbelägen och lättillgänglig, har vattenförsörjning, är lämpad för odling av spannmål och grönsaker och ger utsikt till goda skördar. Investerarna intresserar sig också för skogsområden. De kommer i första hand från Kina, Indien, Sydkorea, Egypten, Gulfstaterna, Brasilien och Sydafrika, men också från Förenta staterna och EU-medlemsstaterna. Länder med höga markpriser är inte intressanta för uppköparna. I dessa länder sker det snarare en koncentration av markägandet när stora jordbruksföretag köper upp de små producenternas mark.

2.9

Enligt rapporten från Madariaga-stiftelsen (2) av den 10 juli 2013 inverkar vissa EU-politikområden direkt eller indirekt på markrofferiet i EU och globalt, t.ex. bioekonomi-, handels- och jordbrukspolitiken. Även den liberalistiska markpolitiken och den allmänt erkända principen om fri rörlighet för kapital och varor spelar in i detta sammanhang.

2.10

I första hand nämns EU:s krav på en högre andel biodrivmedel och möjliggörandet av tull- och kvotfri sockerhandel som en utlösande faktor för vissa projekt i Asien och Afrika med koppling till markrofferi.

3.1

Europa omfattas av de globala processerna, och således äger dessa processer rum även i Europa, i vissa områden mer synbart, i andra mer smygande. Markrofferi äger framför allt rum i de öst- och centraleuropeiska länderna.

3.2

Vid sidan av det klassiska förvärvet av mark övertas kontrollen över jordbruksmark också genom att man köper upp företag med markinnehav eller motsvarande arrendeavtal eller försöker förvärva andelar i sådana företag. Detta leder till att markinnehavet i allt större utsträckning koncentreras till ett mindre antal storföretag och till att ett industriellt präglat jordbruk dominerar i vissa central- och östeuropeiska länder.

3.3

Medan jordbruksmarken i Europa på det hela taget minskar, koncentreras en allt större del av markägandet till enskilda stora företag. 1 % av jordbruksföretagen kontrollerar 20 % av jordbruksmarken i EU och 3 % av jordbruksföretagen kontrollerar 50 % av EU:s jordbruksmark. Å andra sidan kontrollerar 80 % av jordbruksföretagen bara 14,5 % av jordbruksmarken.

3.4

I Europa kan man fastställa ett samband mellan det minskande antalet produktionsenheter inom jordbruket och det sjunkande antalet sysselsatta inom jordbruket. Som ett exempel minskade under åren 2005–2010 antalet produktionsenheter kraftigast i de östeuropeiska länderna, särskilt i de baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen), och parallellt med detta minskade även behovet av arbetskraft mest i denna region (i Bulgarien och Rumänien med 8,9 % per år och i de baltiska staterna med 8,3 % per år). I Irland och Malta har antalet jordbruksföretag däremot ökat, och därmed även efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket.

3.5

I huvudsak är tre kategorier av investerare ansvariga för markuppköpen och koncentrationen av markägandet: investerare från tredjeländer, från EU och från landet självt.

3.6

Den grundligaste översikten över koncentrationen av markägandet i Europa, även i EU, ges i rapporten Concentration, land grabbing and people’s struggles in Europe  (3), som Via Campesina och nätverket Hands off the Land publicerade i april 2013. Enligt denna rapport pågår för närvarande en smygande process av markrofferi och koncentration av markägandet i EU, vilket påverkar de mänskliga rättigheterna, särskilt rätten till tillräckligt med mat. Markrofferiet har varit mest omfattande i Ungern och Rumänien. Denna process kan dock även observeras i andra central- och östeuropeiska länder.

3.6.1

Enligt uppgifter från olika källor ägs numera upp till 10 % av jordbruksmarken i Rumänien av investerare från tredjeländer, och ytterligare 20–30 % kontrolleras av investerare från EU. I Ungern har en miljon hektar mark uppköpts via hemliga avtal med kapital som huvudsakligen kommer från EU-medlemsstaterna. Trots att det fram till maj 2016 är förbjudet för utlänningar att förvärva mark i Polen är det väl känt att utländska företagare från framför allt EU-länderna redan har köpt upp 2 00  000 hektar mark. I regionen Bordeaux i Frankrike har kineser köpt omkring 100 vingårdar. Efter Tysklands återförening upplöstes produktionskooperativen inom jordbruket i f.d. Östtyskland, och det uppstod både familjeföretag och juridiska personer. Nu ökar tecknen på att de juridiska personerna är särskilt sårbara inför investerare och långivare som inte tillhör jordbrukssektorn.

3.7

Följande exempel ger en bild av omfattningen av denna koncentration i företagen: I Rumänien brukar det största jordbruksföretaget ca 65  000 hektar mark, i Tyskland 38  000 hektar. Den största mjölkgården i Estland har 2  200 kor, och besättningen ska utökas till 3  300 djur.

3.8

En av orsakerna till markkoncentrationen i Europa är den enhetliga arealersättningen inom den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare, eftersom den ger stora producenter en större finansiell genomslagskraft och därmed fördelar och mer tillgängligt kapital för att köpa ytterligare mark. I EU-15-länderna tillämpas främst samlat gårdsstöd och i EU-12-länderna främst enhetlig arealersättning. Samtidigt ökar markkoncentrationen i EU-15 betydligt långsammare än i EU-12.

3.9

Koncentrationen av jordbruksmark leder i sin tur till en koncentration av stödet från den gemensamma jordbrukspolitiken. År 2009 fick 2 % av familjejordbruken 32 % av medlen från den gemensamma jordbrukspolitiken. Samtidigt finns det skillnader mellan de västeuropeiska och de östeuropeiska länderna. År 2009 fick till exempel de stora jordbruksföretagen, som utgör sammanlagt 2,8 % av alla företag i Bulgarien, 66,6 % av stödet. Motsvarande siffror för Estland är 3 % och 53 %, medan de i Danmark uppgår till 3 % och 25 % och i Österrike till 5,5 % och 25 %.

4.1

I de länder där markkoncentration och markuppköp förekommer trängs den mångfunktionella europeiska jordbruksmodellen, som präglas av familjejordbruk, undan av en industriell storskalig jordbruksproduktion.

4.2

De tillgängliga undersökningarna visar att de livsmedel och råvaruväxter som produceras på den uppköpta jordbruksmarken huvudsakligen exporteras till de länder som investeringarna kommer från. Enbart en bråkdel av dessa produkter är avsedda för den inhemska marknaden. Ju mer omfattande markrofferiet är, desto mer försämras den inhemska livsmedelstryggheten.

4.3

Markrofferiet och koncentrationen av markägandet leder till att de jordbruksföretag som hittills har nyttjat marken trängs undan. Detta leder i sin tur till att möjligheterna att arbeta och leva går förlorade på landsbygden. Denna process är i regel irreversibel, eftersom det är mycket svårt för små producenter och även för nya företag (och unga jordbrukare) att förvärva mark och få fotfäste i denna näringsgren om de inte förfogar över tillräckligt med kapital.

4.4

Världsbanken har visserligen ansträngt sig för att visa på den positiva sidan av markrofferi, såsom effektivitetsvinster, innovation och utveckling, men ett stort antal organisationer och rörelser i det civila samhället kritiserar markrofferiet. De anser att rofferiet leder till miljöskador, markförsämring och sämre möjligheter att leva på landsbygden, och i stället för ett hållbart jordbruk uppstår en jättelik jordbruksindustri som bygger på monokulturer.

4.5

Markrofferiet inverkar negativt på landsbygdssamhällenas utveckling. Den negativa sidan av storskalig odling är ökad arbetslöshet på landsbygden, vilket medför sociala kostnader.

4.6

Willis Peterson, forskare vid universitetet i Minnesota, hävdar till och med att små familjejordbruk är minst lika effektiva som stora jordbruksföretag. Påståendet att en koncentration av marken leder till högre avkastning stämmer inte heller (4). Uppgifter från FAO visar på motsatsen, eftersom 90 % av jordbruksföretagen i världen är familjeföretag, vilka brukar 75 % av jordbruksmarken och producerar 80 % av livsmedlen i världen.

4.7

Ett varnande exempel för konsekvenserna av markuppköp är Skottland, där man för 200 år sedan delade upp en areal motsvarande Hollands yta i markenheter på 8  000-20  000 hektar som såldes till investerare. I detta område levde 1,5–2 miljoner människor. Ännu i dag är området avfolkat p.g.a. det industriella jordbruket. Det skotska parlamentet försöker nu få till stånd en återbefolkning av området, vilket dock är betydligt dyrare än om man hade bevarat jordbruksmodellen med mindre företag.

5.1

EESK har med tillfredsställelse noterat att FN har utsett 2014 till det internationella året för familjejordbruk. Kommittén har på olika sätt medverkat till att framhålla familjejordbrukens strategiska betydelse för livsmedelstryggheten och landsbygdsutvecklingen samt till att främja samhällsdebatten i frågan.

5.2

Eftersom det ännu inte finns någon allmänt erkänd definition av familjejordbruk vare sig internationellt eller i EU uppmanar EESK kommissionen, Europaparlamentet och rådet att definiera detta begrepp. EESK föreslår att ett jordbruksföretag måste ha följande kännetecken för att kunna betraktas som ett familjejordbruk:

5.2.1

Beslut om företaget fattas av familjemedlemmarna.

5.2.2

Huvuddelen av arbetet på gården utförs av familjemedlemmar.

5.2.3

Såväl egendomen som större delen av kapitalet tillhör familjen, eller marken tillhör lokalsamhället.

5.2.4

Även kontrollen över driften av företaget ligger hos familjen.

5.2.5

Företaget överlåts inom familjen från en generation till nästa.

5.2.6

Familjen bor på egen mark som hör till jordbruksföretaget eller i närheten.

5.3

Det samhälleligt och ekologiskt adekvata livet och arbetet på landet och i jordbruket, som bygger på familjeföretag, har i de flesta regioner i världen en flera årtusenden lång tradition. Där det råder rättssäkerhet och politisk stabilitet har familjejordbruken i hela världen visat sig vara lika stabila som, eller överlägsna, andra jordbrukssystem.

5.4

Familjejordbruken har utöver att producera livsmedel även andra viktiga uppgifter i samhället som den industriella jordbruksmodell som domineras av storföretag och som är beroende av anställda inte kan erbjuda.

5.4.1

Familjejordbruk och jordbrukskooperativ spelar en aktiv roll i landsbygdsområdenas ekonomiska struktur. Att de är medlemmar i kooperativa organisationer och branschorganisationer är av stor betydelse för deras stabilitet och flexibilitet. Jordbruksföretagen bevarar kulturarvet och livet på landsbygden, berikar det sociala livet på landsbygden, skapar produkter med högt värde, hanterar naturresurserna på ett hållbart sätt och sörjer för en bred spridning av ägandet på landsbygden.

5.4.2

Familjejordbruken klagar inte över bristen på arbetstillfällen, utan skapar dessa själva och är öppna för innovation.

5.4.3

Bondgårdarna är en idealisk omgivning för barn, där nödvändiga kunskaper och färdigheter kan överföras från generation till generation, vilket tryggar dessa företags kontinuitet.

5.4.4

Familjeföretagens jordbruksproduktion kännetecknas av att den är mångfasetterad och decentraliserad. Detta tryggar konkurrensen på marknaden och minskar de risker som markkoncentrationen medför.

5.4.5

Det stora antalet företag är med tanke på mänsklighetens fortbestånd ett värde i sig, eftersom det gör att fler människor förvärvar färdigheter och kunskaper om livsmedelsproduktion och på så sätt skapar förutsättningar för att de färdigheter och kunskaper som krävs för överlevnad finns kvar även i kristider. Aktiva åtgärder, såsom stödåtgärder för producentorganisationer och åtgärder mot otillbörliga affärsmetoder, måste vidtas för att skydda familjejordbruken så att dessa kan utgöra ett bärkraftigt alternativ till det industriella jordbruket och till markrofferiet, som är ett av dess kännetecken. Politiska åtgärder på EU-nivå och nationell nivå kan bidra till att göra familjejordbruken hållbarare och motståndskraftigare (5).

6.1

Mark är grundvalen för livsmedelsproduktion. Enligt artikel 11 i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (6) och artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (7) ska staterna erkänna rätten för var och en som lever inom deras territorium till tillräckligt med mat och säkra livsmedel, och detta är direkt kopplat till tillgången till mark.

6.2

Det faktum att det inte finns särskilt mycket olja och naturgas i EU gör att livsmedelstryggheten hotas. Därför måste ett hållbart jordbruk och familjejordbruken bevaras.

6.3

Mark är ingen vanlig handelsvara som man helt enkelt kan producera mer av. Mark är en ändlig resurs, vilket gör att de vanliga marknadsreglerna inte bör gälla på detta område. Kommittén anser att man i medlemsstaterna och EU måste föra en djupgående diskussion om en tydlig modell för jordbrukets struktur. Detta är den enda grund som de politiska konsekvenserna och åtgärderna kan och måste bygga på. Ett exempel på detta är den rättsliga bedömningen av förvärv av andelar i jordbruksföretag (s.k. share deals). Ägandeförhållandena när det gäller mark och markanvändningen måste regleras i större utsträckning än hittills.

6.4

Organisationer av olika politisk kulör har ägnat sig åt frågan om reglering av markinnehavet och utarbetande av relevanta politiska åtgärder, och de har påpekat att en god styrning är absolut nödvändig på detta område. FAO har utarbetat frivilliga riktlinjer om detta ämne: The Voluntary Guidelines of the Responsible Governance of Tenure of Land, Fisheries and Forestry  (8). Målet med dessa riktlinjer är reglerade och trygga nyttjanderätter som ska säkra lika tillgång till resurserna (mark, fiskeplatser och skogar) i syfte att minska hungern och fattigdomen, främja en hållbar utveckling och berika miljön. Unctad, FAO, Ifad och Världsbanken har gemensamt utarbetat principer för ansvarsfulla jordbruksinvesteringar (9) där rättigheter, utkomstmöjligheter och resurser respekteras. OECD har offentliggjort en politisk ram för jordbruksinvesteringar (Policy Framework for Investment in Agriculture – PFIA) (10). Syftet med ramen är att ge länderna vägledning när de utformar politiska åtgärder för att stimulera privata jordbruksinvesteringar.

6.5

EESK betraktar FAO:s/FN:s riktlinjer för jordbrukares markanvändningsrättigheter som en milstolpe och efterlyser ett beslutsamt och noggrant genomförande i alla länder. Oklar äganderätt är ett tecken på dålig styrning och omvänt ett incitament för markrofferi.

6.6

I Factor Markets dokument från 2012 (11) undersöks rättsföreskrifterna om markförsäljning i EU-medlemsstaterna och kandidatländerna. Dokumentet visar att en rad medlemsstater har egna rättsföreskrifter för att förhindra en påtvingad markkoncentration och utlänningars uppköp av mark, t.ex. genom att förköpsrätt beviljas. I vissa länder måste alla transaktioner med jordbruksmark godkännas av myndigheterna, oberoende av köparens ursprungsland. Detta är brukligt i t.ex. Frankrike, Tyskland och Sverige. Dessutom finns det länder (Ungern och Litauen) där man har fastställt en övre gräns för den jordbruksmark som en enskild ägare får inneha.

6.6.1

I Frankrike kontrolleras marktransaktionerna av regionala markorganisationer (Sociétés d’Aménagement Foncier et d’Etablissement Rural, Safer). Safer är en regional myndighet som har till uppgift att bistå jordbruksproducenter, särskilt unga jordbrukare, i samband med ändringar i ägandeförhållandena och säkerställa öppenheten på marknaden för jordbruksmark.

6.6.2

I Sverige krävs det tillstånd för att köpa mark i glesbefolkade områden. När tillståndet beviljas beaktas även utbildning och tidigare erfarenheter, och ibland krävs det också att markköparen ska bo på den köpta marken. I Sverige kan bara fysiska personer köpa jordbruksmark.

6.6.3

I Litauen får en juridisk person köpa mark om jordbruksverksamheten utgör minst 50 % av dess sammantagna inkomster. Inhemska fysiska och juridiska personer får äga upp till 500 hektar mark.

6.6.4

I Belgien, Italien och Frankrike har arrendatorer av jordbruksmark förköpsrätt om marken avyttras.

6.7

Såsom denna översikt visar är marknaden för jordbruksmark reglerad på mycket olika sätt i EU-medlemsstaterna. I vissa stater finns det begränsningar och i andra stater inte, vilket leder till skillnader mellan medlemsstaterna. Det är mot denna bakgrund som man måste förstå det bulgariska parlamentets beslut att trots en varning från EU förlänga ett moratorium för förvärv av jordbruksmark, som skulle löpa ut den 22 oktober 2013, till 2020. Parlamentet såg nämligen ett omedelbart hot mot den inhemska jordbruksarealen eftersom markpriserna och jordbrukarnas köpkraft är betydligt lägre i Bulgarien än i rikare länder.

6.8

I Factor Markets analys från 2012 (12) konstateras det att de stora företagens dominans på marknaden för jordbruksmark hindrar denna marknad från att fungera normalt. Stora företag som ägnar sig åt markrofferi utnyttjar sin makt på både lokala och regionala marknader för jordbruksmark för att påverka markpriserna och villkoren för arrendeavtal.

6.9

Markpolitiken är en befogenhet för medlemsstaterna, som kan införa begränsningar för transaktioner om den nationella energi- eller livsmedelstryggheten är hotad och om det finns ett övervägande allmänintresse av begränsningarna. Begränsningar kan tillåtas för att förhindra spekulation, bevara lokala traditioner och sörja för en lämplig användning av marken. Samtidigt inskränker sådana begränsningar den princip om fri rörlighet för varor och kapital som fastställs i fördragen. EESK uppmanar därför Europaparlamentet och rådet att diskutera om den fria rörligheten för kapital alltid måste vara säkerställd vid avyttring och förvärv av jordbruksmark och jordbruksföretag, framför allt när det gäller tredjeländer men också inom EU. I detta sammanhang måste man beakta att priserna för jordbruksmark och människornas inkomster varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Man måste finna ett svar på frågan om den fria rörligheten för kapital och den fria marknaden ger alla fysiska och juridiska personer lika möjligheter att köpa mark.

6.10

EESK anser att medlemsstaterna med hänsyn till livsmedelstryggheten och andra legitima mål måste ges större möjligheter att på grundval av en hållbar jordbruksmodell reglera sin marknad för jordbruksmark och införa begränsningar. Samtidigt uppmanar EESK alla medlemsstater att utnyttja alla möjligheter som står till buds när det gäller att utarbeta lagstiftning. Uppenbarligen saknar man i vissa länder tydliga politiska mål, eller så är målen diskriminerande.

6.11

Om Europaparlamentet och rådet drar slutsatsen att det är befogat att begränsa kapitalrörelserna av hänsyn till livsmedelstryggheten krävs det även överläggningar på internationell nivå, eftersom den fria rörligheten för kapital garanteras i olika internationella avtal.

6.12

De rättsliga och politiska möjligheter som EU och medlemsstaterna förfogar över gör det möjligt att påverka markanvändningen genom subventioner eller skatter. Med hjälp av en skicklig användning av den gemensamma jordbrukspolitikens instrument och markpolitiken kan man se till att jordbruk förblir möjligt och ekonomiskt lönsamt även för små jordbruksföretag, vilket i sin tur skulle förebygga markkoncentration.

6.13

Inom ramen för den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken skulle det säkerligen vara möjligt att införa övre gränser och styra direktstödet så att de första hektaren viktas högre samt att förenkla utbetalningarna av investerings- och direktstöd till små jordbruksföretag. EESK betvivlar dock att de befintliga begränsningarna har någon större effekt när det gäller att förhindra markkoncentration, och även att dessa möjligheter utnyttjas i tillräcklig utsträckning i de medlemsstater där de strukturella skillnaderna mellan jordbruksföretagen och markkoncentrationens omfattning är som störst. EESK rekommenderar medlemsstaterna att utnyttja dessa möjligheter fullt ut, och uppmanar EU-institutionerna att införa en starkare mekanism för omfördelning av stödet.

6.14

Jordbruksmark är en begränsad naturresurs, vilket gör att markrofferiet äventyrar genomförandet av målen i artiklarna 39 och 191 i EUF-fördraget. EESK uppmanar därför kommissionen och Europaparlamentet att arbeta aktivt för att reglera markanvändningen (styrning).

6.15

EESK rekommenderar att man i alla EU-medlemsstater inför en övre gräns för förvärv av jordbruksmark för både fysiska och juridiska personer. De personer vars markinnehav underskrider denna övre gräns bör få förköpsrätt. De behöriga myndigheterna får bara bevilja förköpsrätt till de jordbrukare som befinner sig under denna övre gräns.

6.16

Lokalsamhällena bör göras delaktiga i beslutsprocessen rörande markanvändning, vilket samtidigt innebär att de måste ges mer rättigheter och möjligheter.

6.17

Vid användningen av jordbruksmark bör livsmedelsproduktion ha företräde framför produktion av biodrivmedel.

6.18

Man måste föra en politik som inte leder till markkoncentration utan till en övergång från industriell produktion till mindre produktionsenheter, vilket även skulle förbättra självförsörjningen med livsmedel. I EU-medlemsstaterna skulle det behövas offentliga organ som har en överblick över ägande- och användningsförhållandena när det gäller jordbruksmark. I detta syfte skulle även användaren av marken behöva registreras i offentliga databaser på nationell nivå utöver uppgifter om ägaren till marken. Sådana uppgifter skulle kunna göra det möjligt att genomföra nödvändiga undersökningar och reagera på förändringar.

6.19

EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att på grundval av ett enhetligt förfarande genomföra heltäckande undersökningar av hur de politiska åtgärderna och begränsningarna i de enskilda staterna påverkar markkoncentrationen. Samtidigt bör de risker som markkoncentrationen medför för livsmedelstryggheten, sysselsättningen, miljön och landsbygdsutvecklingen undersökas.

6.20

EESK uppmanar alla EU-medlemsstater att rapportera till kommissionen och FAO om hur de använder och tillämpar The Voluntary Guidelines on the Responsible Governance of Tenure (antagna av FAO 2012) i sin markförvaltningspolitik. Dessa riktlinjer har en global räckvidd (artikel 2.4) som omfattar Europa. I riktlinjerna uppmanas staterna att inrätta flerpartsplattformar, med deltagande av och inflytande för dem som berörs mest, för att övervaka genomförandet av riktlinjerna och anpassa sin politik till dem (13).

6.21

EESK kommer även fortsättningsvis att uppmärksamt följa utvecklingen av markkoncentrationen, undersöka dess följder och delta i utarbetandet av förslag till hur man kan få bukt med den. Dessutom stöder även WFAL (World Forum on Access to Land and Natural Resources) initiativet och uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att stödja detta arbete.