7.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 174/15

Föredragande

Christian Illedits, ledamot av Burgenlands delstatsparlament (AT–PES)

Referensdokument

Skrivelse från det grekiska rådsordförandeskapet av den 4 november 2013

1.

Regionkommittén konstaterar att stora delar av den europeiska befolkningen redan i dag lider av energifattigdom, och betonar att det krävs åtgärder med verkan på kort, medellång och lång sikt för att hejda och minska energifattigdomen, som har en direkt påverkan på folkhälsan och människors livskvalitet.

2.

Klyftan mellan ökningen av energipriserna och ökningen av inkomsterna blir allt större, vilket innebär en risk för att energifattigdomen breder ut sig varaktigt i alla EU-medlemsstater.

3.

ReK efterlyser därför åtgärder med mål på såväl kort sikt (t.ex. akut hjälp i extrema situationer) som på medellång och lång sikt, bl.a. energieffektivitetsåtgärder, energibesparande åtgärder, en omställning till hållbara energisystem och lokal produktion av förnybar energi, optimering av transportbehoven, osv.

4.

I debatterna i EU reduceras energifattigdom ofta till det snävare begreppet ”värmefattigdom”, men energifattigdom är ett mer omfattande fenomen, eftersom även den energi som behövs för kommunikation, rörlighet och hygien – som alla är nödvändiga för att kunna delta i samhället – måste vara tillgänglig till ett överkomligt pris. Familjer och hushåll hamnar i kläm mellan sjunkande inkomster och högre energiräkningar, vilket leder till att de antingen inte kan värma sina bostäder ordentligt, tvingas byta till sämre, ofta hälso- eller miljöfarliga, energikällor eller måste skuldsätta sig, samtidigt som deras transportmöjligheter begränsas.

5.

Energifattigdom bör främst ses som en aspekt av fattigdom i stort och i första hand åtgärdas genom nationell och EU-gemensam politik för sysselsättning, sociala frågor, konkurrenskraft, regional utveckling och sammanhållning, och motsvarande åtgärder bör planeras i samordning med EU-nivån. Eftersom EU har delad behörighet med medlemsstaterna på energiområdet, och dessutom beslutar om politiska åtgärder på andra områden (inre marknaden, klimatförändringarna etc.) som påverkar energipriserna och tillgången till energi, finns det dock många poänger med att särskilt hantera energifattigdom inom energipolitiken.

6.

Kommittén anser därför att en definition av ”energifattigdom” behöver fastställas på EU-nivå för att dels se till att problemet erkänns på politisk nivå, dels garantera rättsäkerheten när det gäller åtgärder för att bekämpa energifattigdom. En sådan definition bör vara flexibel med hänsyn till de olika förhållandena i medlemsstaterna och deras regioner så att den lämnar utrymme för de olika energisystemen, inkomstnivåerna och samhällsstrukturerna i EU:s olika delar.

7.

Mot denna bakgrund föreslår kommittén som grund för en diskussion att det införs en kvantitativ definition av energifattigdom, som t.ex. skulle kunna fastställas som en EU-omfattande övre gräns för den andel av hushållens inkomster som läggs på energi. Andra kriterier som skulle kunna ingå i en sådan definition kan till exempel vara ”rätten till tillgång till lämpliga energitjänster” eller en gräns för ”anständigt boende”.

8.

Trots påtryckningar från Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och andra berörda aktörer har kommissionen ännu inte i tillräcklig utsträckning behandlat energifattigdom som en relevant politisk utmaning.

9.

ReK framhåller att direkta riskfaktorer för energifattigdom dels är låg inkomst och lågt socialt skydd (särskilt i de nya medlemsstaterna), dels orsakas av sparåtgärder (bl.a. i de sydeuropeiska medlemsstaterna). En indirekt riskfaktor för ökande energifattigdom är att energipriserna i genomsnitt stiger snabbare än hushållens inkomster och att allt fler människor därför drabbas av energifattigdom.

10.

Kommittén uppmanar därför EU att snarast vidta åtgärder för att bistå de mest utsatta regionala ekonomierna – särskilt i konvergensregionerna – att hantera svårigheterna i samband med kraftigt ökande energipriser i förhållande till enbart svagt ökande, stagnerande eller till och med sjunkande inkomster i många samhällsgrupper.

11.

Kommittén anser i detta sammanhang att man måste fullborda den inre energimarknaden inom EU, och att syftet med denna måste vara en trygg och hållbar energiförsörjning som håller priserna nere på lägsta möjliga nivå. Det krävs mer investeringar i distributionsnät, överföringsinfrastruktur, sammankopplingar och utvecklingen av smarta nät.

12.

I detta sammanhang måste förnybara energikällor utvecklas och marknadsföras så kostnadseffektivt som möjligt. När det gäller bindande kvoter för förnybar energi bör energileverantörerna själva få besluta om på vilket sätt de ska investera sina medel i vind- och solenergi samt biomassa och andra resurser. De kommunala allmännyttiga företagen måste också efter eget gottfinnande kunna välja den kostnadseffektivaste lösningen för sin rena energi. Att t.ex. grunda kooperativ eller jämförbara sammanslutningar för produktion av förnybar energi eller för att förbättra energieffektiviteten är dessutom en bra möjlighet att ställa konsumenternas behov i centrum.

13.

I framtiden måste det energirelaterade stödet med EU:s strukturfondsmedel prioritera projekt som syftar till att minska användningen av fossila bränslen och kärnbränsle, till att byta bränsletyp samt till att undanröja energifattigdomen. Kommittén uppmanar kommissionen att ha dessa mål i åtanke vid utformningen av de relevanta programmen.

14.

ReK efterlyser därför en politik som bidrar till att sänka energikostnaderna genom en förbättrad energieffektivitet och en omorientering av energiförsörjningen till mer lokala energikällor.

15.

Vid planeringen av stödet från strukturfonderna bör man inte enbart beakta hushållen utan också de mest utsatta energikonsumtionssektorerna.

16.

Frågan om energi till ett rimligt pris är på väg att bli en ny politisk prioritering över hela världen, trots konsekvenserna för klimatet. De ekonomiska medel som krävs för att utveckla förnybar energi och efterfrågan på energi till ett överkomligt pris tycks för närvarande stå i strid med varandra.

17.

De samhälleliga och ekologiska (följd)kostnaderna av fossila bränslen och kärnenergi överstiger emellertid med råge alla andra kostnader för energi. Dessa kostnader återspeglas dock till största delen inte på marknaderna och i priserna.

18.

De många fördelarna med smarta distributionssystem där olika förnybara energikällor kombineras, efterfrågestyrning av förnybar energi samt investeringar i energieffektivitet beaktas fortfarande inte tillräckligt från politiskt håll, vare sig i medlemsstaterna eller på EU-nivå.

19.

Det finns ingen anledning att spela ut människor som lider av energifattigdom mot andra energikonsumenter. Det finns ingen oundviklig motsättning mellan stöd till förnybara energikällor och åtgärder för att bekämpa energifattigdom, tvärtom kompletterar dessa två typer av åtgärder varandra.

20.

Kommittén noterar de synpunkter som kommissionen har lagt fram avseende de faktorer som påverkar energipriserna inom EU och påpekar att det finns ett antal faktorer som bidrar till problemet i fråga om rimliga energipriser. Under alla omständigheter står det dock klart att investeringar i energieffektivitet och förnybar energi på lokal och regional nivå bidrar till att skapa nya arbetstillfällen och åtminstone på medellång sikt kan minska energifattigdomen.

21.

Regionkommittén konstaterar med oro att elpriserna för hushåll och industri ökade med i genomsnitt 29 % i EU mellan 2005 och 2011. Under samma tidsperiod ökade elpriserna i USA med bara 5 % och i Japan med så lite som 1 %. Under samma period fördubblades oljepriset per fat på de internationella marknaderna, och under perioden 2001–2011 fyrdubblades det.

22.

Särskilt de nya medlemsstaterna och de krisdrabbade sydeuropeiska länderna hotas av ökande energifattigdom. Eftersom klyftan mellan inkomstökningar och energiprisökningar har växt samtidigt som den sammantagna fattigdomen har ökat och man till en början inte vidtog samordnade åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i det snabbt förfallande bostadsbeståndet och i energiinfrastrukturen, omfattas nu stora delar av befolkningen av problemet med energifattigdom.

23.

I detta sammanhang framhåller ReK att mellan 50 och 125 miljoner människor i Europa lider av energifattigdom. I Bulgarien, Portugal, Litauen, Rumänien, Cypern, Lettland och Malta är redan över 30 % av befolkningen ur stånd att värma sina bostäder ordentligt och måste betala oproportionerligt höga energiräkningar. Numera tampas också 20 % av invånarna i Grekland, Polen, Italien, Ungern och Spanien med samma problem. På grund av de kraftigt stigande energipriserna (i förhållande till inkomstutvecklingen) måste man befara att även andra delar av befolkningen kommer att drabbas av energifattigdom, och det i alla EU-medlemsstater.

24.

Kommittén instämmer därför i att energifattigdom är en indikator för materiell fattigdom som kan mätas vid undersökningar av inkomst, social delaktighet och livsvillkor, t.ex. med frågan ”Har du råd att vid behov värma upp din bostad ordentligt?” (Eurostat, 2012) och ”Har du råd att tillgodose ditt transportbehov?”.

25.

Vi välkomnar därför att medlemsstaterna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG och 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el respektive naturgas bl.a. uppmanas att definiera begreppet ”utsatta kunder”. För att få en så tydlig bild som möjligt av energifattigdomen i Europa har också Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) föreslagit en enhetlig EU-definition av energifattigdom och en harmonisering av den existerande statistiken.

26.

Kommittén ställer sig också bakom konstaterandet att antalet hushåll som lider av energifattigdom kan komma att öka, och föreslår att medlemsstaterna ska uppmanas att fullgöra sin skyldighet att definiera ”utsatta kunder”.

27.

En av de lokala och regionala myndigheternas uppgifter är att ge lokalbefolkningen opartiska råd om hur deras hus och lägenheters energieffektivitet kan förbättras. Sådana åtgärder skapar arbetstillfällen i sektorer som är knutna till byggsektorn genom att styra deras verksamhet i riktning mot energisanering av befintliga bostäder, och kan på så sätt även minska energifattigdomen, minimera koldioxidutsläppen och främja teknisk innovation.

28.

Regionkommittén inser också att det med tanke på de stora sociala och geografiska skillnaderna när det gäller energifattigdom i EU är lämpligast att genomföra konkreta åtgärder på lokal nivå.

29.

Undersökningar av risken för energifattigdom på regional nivå ger en betydligt mer informativ bild av den sociala ojämlikheten i Europa än liknande undersökningar på nationell nivå. Mätt i köpkraftsstandard (PPS), där hänsyn tas till olika prisnivåer, betalar t.ex. bulgarer i genomsnitt 17,07 PPS för 100 kWh el, medan britter betalar 15,37 PPS. Klyftan mellan syd och nord respektive öst och väst i EU fanns redan före krisen 2005, men har vuxit ytterligare sedan dess.

30.

Att stödja förbättrad energieffektivitet i hus och lägenheter är därför av grundläggande betydelse såväl för att utrota fattigdomen i allmänhet som för att bekämpa klimatförändringarna. Dessutom skulle hushållen vara bättre rustade för framtida energiprisökningar med energieffektiva lägenheter och hus.

31.

Det är nödvändigt att främja lokala och regionala kampanjer för medvetandegörande och information med lämpligt stöd från EU:s institutioner, för att uppmuntra människor att tillägna sig vanor som bidrar till energisparande.

32.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten vid konsekvenserna av kostnaderna för den energi som krävs till transporter. Dessa kostnader bidrar också till energifattigdom och bör leda till långsiktiga regionala strategier för fysisk planering i syfte att minska transportbehovet, och, då så är möjligt, erbjuda mindre energikrävande transportsätt.

33.

Regionkommittén uppmanar därför EU att verka för att alla marknadsbaserade initiativ som medför en risk för att utsatta energikonsumenter utnyttjas i alla händelser kompletteras med socialpolitiska åtgärder på lokal, regional och nationell nivå för att längs hela värdekedjan från energiproducent till slutkonsument hålla skatterna och avgifterna och därigenom energipriserna så låga som möjligt.

34.

Kommittén anser dessutom att konsumenterna inte bör betungas med oskäliga priser genom t.ex. en höjd avgift för förnybar energi, särskilt som ofta ingen förnybar energi alls matas in i nätet. Konsumenterna bör inte heller uppmanas att kompensera de vinster som energiintensiva branscher går miste om bl.a. för att de måste minska ned på produktionen för att skydda nätinfrastrukturen.

35.

Regionkommittén föreslår därför att man ska genomföra program för att förbättra byggnaders energieffektivitet för utsatta konsumenter för att varaktigt sänka kostnadsbördan för energi (t.ex. genom införande av en finansieringsplan för modernisering av den teknik som används i fjärrvärmesystemen och av all teknik för produktion eller omvandling av energi till värme samt genom att förbättra byggnadernas isolering). Dessa program bör samtidigt åtföljas av stöd till anläggningar för energiproduktion främst för eget bruk (varmvatten genom termiska solfångare, el genom små solcellsanläggningar). På så sätt skulle man både minska energibehovet och trygga produktionen av förnybar energi, vilket skulle minska beroendet av fossila, för det mesta importerade, bränslen.

36.

Man bör snabbt genomföra program för energirådgivning och stöd till energieffektivitetsåtgärder som inte är ekonomiskt kostsamma (förändrade beteenden, användning av energieffektiva apparater eller tätning av fönster och dörrar) men som ger goda resultat. Hushåll som är drabbade av energifattigdom bör erhålla ett särskilt stöd

37.

Man bör sträva efter att det ska vara enklare och billigare att få tillgång till förnybar energi som produceras i anläggningar för egenproduktion av energi, oavsett om de är individuella, gemensamma eller regionala, än importerad energi. Det behövs en allmän rättslig ram som tryggar möjligheten att lokalt utnyttja projekt för energiproduktion som initieras och genomförs av invånarna i en region så att befolkningen kan dra nytta av dem.

38.

Kommittén efterlyser socialt stöd till hushåll som lider av energifattigdom (som måste lägga mer än 10 % av sin inkomst på el och värme). Stödet bör dock kombineras med främjande av förbättrad energieffektivitet.

39.

ReK föreslår också att ytterligare stödåtgärder ska genomföras – t.ex. ”överlevnadstariffer” (”lifeline tariffs”) – för att förhindra att fattigare konsumenter med låg förbrukning missgynnas ekonomiskt åtminstone när det gäller det nödvändiga grundbehovet av energi.

40.

Kommittén förespråkar insatser för att sätta ett tak för energiprishöjningar i syfte att bekämpa energifattigdomen och hålla priserna för värmeenergi under nivån för fossila bränslen, för att uppmuntra till en snabbare omställning av värmeförsörjningen från gas-, olje- eller koleldade värmepannor till kraftvärme, lokala biomassaanläggningar eller högeffektiva värmepumpar, som alla drivs med regionalt förekommande förnybara energikällor.

41.

Liksom när det gäller skattelättnader på arbete bör medlemsstaterna införa åtgärder för att undanta låginkomsttagare från energiskatter eller bara beskatta dem i liten utsträckning.