10.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 261/17

—

med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt punkt 2 c,

—

med beaktande av artiklarna 8 och 10 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och artiklarna 7 och 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av unionens förestående anslutning till denna konvention i enlighet med artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1), särskilt artiklarna 2 och 5.3, och av förslaget till omarbetning av den förordningen (COM(2010)0748),

—

med beaktande av domstolens dom av den 7 mars 1995 i mål C-68/93 Shevill (REG 1995, s. I-415),

—

med beaktande av domstolens dom av den 25 oktober 2011 i de förenade målen C-509/09 och C-161/10 eDate Advertising GmbH (2),

—

med beaktande av generaladvokat Mancinis förslag till avgörande i mål 352/85 Bond van Adverteerders och andra mot nederländska staten (REG 1988, s. 2085, Svensk specialutgåva s. 449), domen i mål C-260/89 Elliniki Radiofonia Tileorasi (ERT-AE) (REG 1991, s. I-2925, Svensk specialutgåva s. I-209), domen och generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande i mål C-159/90 Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd (REG 1991, s. I-4685, Svensk specialutgåva s. 19) och generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i mål C-168/91 Christos Konstantinidis (REG 1993, s. I-1191, Svensk specialutgåva s. I-97),

—

med beaktande av kommissionens ursprungliga förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (COM(2003)0427),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 6 juli 2005 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (4) (”Rom II-förordningen”), särskilt artikel 30.2 (5),

—

med beaktande av den jämförande studie som kommissionen beställt om situationen i de 27 medlemsstaterna vad beträffar tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet (6),

—

med beaktande av det påstådda fenomenet ”förtalsturism” (7),

—

med beaktande av Förenade kungarikets förtalslag (Defamation Bill) (8),

—

med beaktande av den offentliga utfrågning som hölls den 28 januari 2010 (9),

—

med beaktande av de arbetsdokument som utarbetas av föredraganden för utskottet för rättsliga frågor och det stora antalet vetenskapliga studier i denna fråga (10),

—

med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A7-0152/2012), och av följande skäl:

A.

Efter sin dom i Shevill-målet fastställde domstolen i eDate Advertising-målet att artikel 5.3 i förordning (EG) nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att vid en påstådd kränkning av personlighetsskyddet genom innehållet på en webbplats, kan den person som anser sig ha blivit kränkt väcka talan om ersättning för hela skadan antingen vid domstolarna i den medlemsstat där avsändaren av innehållet är etablerad, eller vid domstolarna i den medlemsstat i vilken käranden har sitt centrum för sina intressen. I stället för en talan om ersättning för hela skadan, kan denna person även väcka talan vid domstolarna i varje medlemsstat på vars territorium det på internet publicerade innehållet är eller har varit tillgängligt. Dessa domstolar är endast behöriga avseende de skador som orsakats i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

B.

Det finns inte någon bestämmelse i Rom II-förordningen som reglerar vilken lag som är tillämplig på kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet.

C.

Diskussionen om en lämplig bestämmelse har färgats av debatten om ”förtalsturism”, ett slags ”forum shopping” där en kärande väljer att väcka talan för ärekränkning i den jurisdiktion där man anser att utsikterna att nå framgång är störst – vanligtvis England och Wales, som ”anses vara de mest kärandevänliga i världen”. Detta är dock ett problem som påverkar inte bara Förenade kungariket, utan även andra jurisdiktioner.

D.

Det påstås att de höga kostnaderna för att driva rättstvister i den jurisdiktionen och de potentiellt höga skadestånd som kan utdömas kan ha en dämpande inverkan på yttrandefriheten. Om rättskostnaderna är höga kan utgivare tvingas till en uppgörelse även när de anser att de har ett gott försvar.

E.

Den förtalslag som för närvarande behandlas av det brittiska parlamentet ser ut att gå långt för att undanröja den påstådda dämpande inverkan på utgivare, men det förefaller mindre troligt att den kommer att lösa den svåra frågan med höga rättskostnader.

F.

Den allmänna virtuella tillgängligheten till följd av internet har skapat ytterligare en komplikation som hör samman med att inlägg finns kvar under obestämd tid och framväxten av bloggar och anonyma inlägg.

G.

Press- och mediefrihet är kännetecknande för ett demokratiskt samhälle.

H.

Det måste finnas rättsliga förfaranden som kan tillgripas när press- och mediefriheten missbrukas, särskilt när det görs på bekostnad av människors privatliv och anseende (11). Varje medlemsstat bör se till att det finns sådana förfaranden och att de är verkningsfulla vid överträdelser av dessa rättigheter. Medlemsstaterna bör sträva efter att se till att oöverkomligt höga rättegångskostnader inte resulterar i att någon kärande i praktiken nekas rätt att få sin sak prövad. Kostnaderna för domstolsförfaranden kan även vara förödande för medierna.

I.

Varje medlemsstat avgör själv hur den skapar en lämplig balans mellan den rätt till respekt för privatlivet som garanteras av artikel 8 i Europakonventionen och den rätt till yttrandefrihet som garanteras av artikel 10 i Europakonventionen.

J.

Trots detta kan det med tiden visa sig att unionen i och med sin anslutning till Europakonventionen behöver en gemensam måttstock i gränsöverskridande fall som rör friheten att tillhandahålla varor och tjänster till följd av den ”dialektiska utveckling” som generaladvokat Mancini såg framför sig i målet Bond van Adverteerders. Härvid bör man även beakta domarna i målen Elliniki Radiofonia Tileorasi och Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd och generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i målet Christos Konstantinidis. I målet Society for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd (12) framförde generaladvokat Van Gerven nämligen att ”en nationell regel som för att visa att den är förenlig med [unionens] lagstiftning måste stödja sig på rättsliga begrepp, som tvingande hänsyn av allmänintresse eller offentlig politik … ”omfattas av tillämpningsområdet” för [unionens] lagstiftning” på grund av att, även om medlemsstaterna åtnjuter vissa skönsmässiga befogenheter att definiera begreppen allmänintresse eller offentlig politik så är tillämpningsområdet för dessa begrepp inte desto mindre något som omfattas av tillämpningsområdet för unionens lagstiftning och de måste ”motiveras och avgränsas på ett enhetligt sätt för hela [unionen] i enlighet med [unionens] lagstiftning och därför med hänsyn till de allmänna principerna vad gäller grundläggande rättigheter och friheter”.

K.

Det skulle likväl inte vara lämpligt att anta regler från internationell privaträtt för att avgöra vilken lagstiftning som ska vara tillämplig då dessa på ett eller annat sätt är inriktade på att skydda en rättighet framför en annan eller utformade för att begränsa tillämpningen av lagstiftningen i en viss medlemsstat, särskilt med tanke på att det finns en skrivning om grunderna för rättsordningen (ordre public) i artikel 26 i Rom II-förordningen. Det är därför särskilt viktigt att bevara kontrollen av grunderna för rättsordningen i Bryssel I-förordningen.

L.

När det gäller rätten att gå i svaromål bör kriteriet om närmast anknytning användas, eftersom en sådan möjlighet bör beviljas snabbt och är tillfällig till sin karaktär. Bestämmelsen, som finns med i bilagan, bör även sörja för partsautonomi och möjligheten att tillämpa lagen i domstolslandet när käranden väljer att väcka talan i mediets domstol för skador som uppkommit i mer än en medlemsstat.

M.

För att främja den kollektiva nyttan av att minska processandet, förbättra tillgången till rättslig prövning, säkerställa att den inre marknaden fungerar väl och säkra en lämplig balans mellan yttrandefrihet och rätten till privatliv bör kommissionen genomföra omfattande samråd med berörda parter – däribland journalister, medier och specialiserade advokater och domare – i syfte att lägga fram ett förslag om inrättande av ett centrum för frivillig lösning av gränsöverskridande tvister som har sin grund i kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet, inklusive ärekränkning, genom alternativ tvistlösning. Detta skulle vara ett mycket progressivare och modernare sätt att hantera sådana tvister och underlätta en förändring i riktning mot en modernare, mer förlikningsinriktad rättskultur.

N.

Medlemsstaterna skulle kunna uppmuntra och främja användningen av ett framtida centrum för alternativ tvistlösning, även genom att ta hänsyn till om parterna har vänt sig till centrumet eller ej vid beslut om rättegångskostnader.

O.

Centrumet skulle på sikt kunna bli självfinansierat.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artikel 81.2 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägga fram ett förslag om tillägg till Rom II-förordningen i form av en bestämmelse som reglerar tillämplig lag på utomobligatoriska förpliktelser till följd av kränkning av privatlivet och rättigheter som rör personlighetsskyddet, även ärekränkning, i enlighet med de detaljerade rekommendationerna i bilagan till detta betänkande.

2.

Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att på grundval av artikel 81.2 d i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägga fram ett förslag om inrättande av ett centrum för frivillig lösning av gränsöverskridande tvister som har sin grund i kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet, även ärekränkning, genom alternativ tvistlösning.

3.

Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritetsprincipen.

4.

Europaparlamentet anser att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

5.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och de bifogade detaljerade rekommendationerna till kommissionen och rådet.