Talan väckt den 4 juni 2012 — Eni mot kommissionen

(Mål T-240/12)

2012/C 217/57

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Eni SpA (Rom, Italien) (ombud: advokaterna G. Roberti och I. Perego)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

Grunder och huvudargument

Förevarandet talan riktas mot skrivelsen av (D/2012/042026) av den 23 april 2012 rörande ärende COMP/F/38.638 — Butadiengummi och emulsionspolymeriserat styren-butadiengummi — nytt beslut, genom vilken Europeiska kommissionen underrättade ENI om sitt beslut att återuppta förfarande BR-ESBR till följd av tribunalens dom av den 13 juli 2011 i mål T-39/07, Eni mot kommissionen. I denna dom ogiltigförklarade tribunalen delvis beslut K(2006) 5700 slutlig av den 29 november 2006 (ärende COMP/F/38.638 — Butadiengummi och emulsionspolymeriserat styren-butadiengummi) och satte ned de böter som ålagts.

Till stöd för sin talan åberopar ENI som enda grund att kommissionen inte hade befogenhet att återuppta förfarandet i ärende BR-ESBR i syfte att anta ett nytt beslut om sanktionsåtgärder.

ENI gör gällande att tribunalen, i domen av den 13 juli 2011, inte bara till viss del ogiltigförklarade beslutet BR-ESBR av år 2006 på grund av att kommissionen gjort en oriktig bedömning av den försvårande omständigheten att Eni gjort sig skyldigt till en upprepad överträdelse, utan tribunalen utövade sin obegränsade behörighet enligt artikel 261 FEUF och förordning nr 1/2003 och fastställde ett nytt bötesbelopp, varvid tribunalen ersatte kommissionens bedömning med sin egen. Mot denna bakgrund innebär beslutet att återuppta förfarandet i ärende BR-ESBR för det första ett åsidosättande av principen om kompetensfördelning och om den institutionella jämvikten enligt artikel 13 FEUF. För det andra strider detta beslut också mot grundläggande principer såsom rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och enligt artikel 47 i stadga om de grundläggande rättigheterna, samt principen ne bis idem i artikel 7 i Europakonventionen).

Därutöver gör ENI gällande, i motsats till vad svaranden har hävdat, att tribunalen inte konstaterade blott ett formfel vad gäller kommissionens tillämpning av en försvårande omständighet i 2006 års BR-ESBR-beslut. Kommissionen kan därför inte med framgång åberopa rättspraxis i de förenade PVC II-målen (1) för att rättfärdiga sitt eget initiativ, vilket, även mot denna bakgrund, strider mot artikel 7 i Europakonventionen.

Slutligen anför ENI att det mot bakgrund av relevant rättspraxis under alla omständigheter är uteslutet att i förevarande ärende anta ett nytt beslut i vilket den försvårande omständigheten upprepad överträdelse tillämpas.

(1)  Förstainstansrättens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (PVC II), REG 2002, s. II-8375.