—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut K(2011) 275 av den 26 januari 2011, vilket har bekräftats genom beslut K(2011) 2628, om det statliga stöd K 7/2010 (f.d. CP 250/2009 och NN 5/2010) som Tyskland beviljat genom ”KStG, Sanierungsklausel”,

—

i andra hand ogiltigförklara beslutet i den del som företag som sökanden inte beviljas undantag från kravet på återbetalning med stöd av principen om skydd för berättigade förväntningar, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF: Förlustavdraget utgör inte statligt stöd.

Sökanden gör gällande att 8c § punkt 1 i den tyska lagen om bolagsskatt (Körperschaftsteuergesetz, nedan kallad KStG) strider mot den objektiva nettoprincipen och principen om skatteförmåga samt att saneringsklausulens syfte endast är att förhindra grundlagsstridiga ingrepp i de skattskyldiga förmögenhet i de fall som omfattas av saneringsklausulens tillämpningsområde. Enligt sökanden är därför villkoren för att det ska föreligga ett statligt stöd enligt gemenskapsrätten inte uppfyllt.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF: Beslutet är inte tillräckligt selektivt, eftersom undantag från det aktuella referenssystemet inte görs.

Sökanden gör i detta sammanhang gällande att det aktuella referenssystemet ska anses bestå av den allmänna regeln om förlustavdrag för bolag (10d § i den tyska lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz, nedan kallad EStG), jämförd med 8 § punkt 1 KStG och 10a § i den tyska lagen om företagsskatt (Gewerbesteuergesetz), och att 8c § KStG endast utgör ett undantag från detta referenssystem, vilket har inskränkts genom saneringsklausulen.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF: Beslutet är inte tillräckligt selektivt, eftersom ingen åtskillnad gjorts mellan näringsidkare som, med hänsyn till det syfte som eftersträvas, befinner sig i en liknande faktisk och juridisk situation.

Sökanden har i detta sammanhang bland annat gjort gällande att saneringsklausulen gäller för samtliga skattskyldiga företag och att det inte bara gäller för en viss bransch eller en viss verksamhet, eller endast för företag av en viss storlek.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF: Beslutet är inte tillräckligt selektivt, eftersom den aktuella lagstiftningen rättfärdigas av skattesystemets natur och inre systematik

Sökanden gör i detta sammanhang gällande att saneringsklausulen grundas på hänsyn till skattesystemets inre sammanhang, som stöds av konstitutionella principer, som beskattning enligt skatteförmåga, undvikande av överbeskattning och proportionalitetsprincipen.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF: Uppenbart felaktig bedömning som har sin grund i att otillräcklig hänsyn har tagits till gällande tysk skatterätt.

Sökanden gör gällande att kommissionen inte har tagit hänsyn till tyska skatterättsliga bestämmelser om förlustavdrag.

6.

Sjätte grunden: Den gemenskapsrättsliga principen om skydd för berättigade förväntningar.

Sökanden gör i detta sammanhang gällande att det här är den första gången som kommissionen har studerat de skatteförmåner som kan beviljas i form av förlustavdrag i samband med sanering i ett formellt undersökningsförfarande och att det härvid rör sig om ett ovanligt förfarande, eftersom det kan bli fråga om att fastställa att ett stöd föreligger, trots att den tillämpade regeln (8 § punkt 4 KStG) har ansetts vara förenlig med unionens bestämmelser om statligt stöd. Enligt sökanden hade varken den tyske lagstiftaren eller de företag som hade inhämtat experthjälp i frågan kunnat ana att dessa förenklade bestämmelser skulle kunna tolkas som ett stöd.