29.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/37

—

Kommittén anser att det är nödvändigt att effektivisera beslutsprocessen i den gemensamma fiskeripolitiken. Detta inbegriper att regleringen och/eller förvaltningen av delar av verksamheten delegeras till medlemsstaterna, regionerna och till sektorn själv, under förutsättning att det sker i enlighet med gemenskapsreglerna.

—

Kommittén rekommenderar att man noggrant analyserar införande av överförbara fiskerätter med lämpliga skyddsåtgärder. Vi anser att individuellt tilldelade kvoter kan vara värda att överväga, men att individuellt överförbara kvoter däremot utgör ett hot mot balansen inom sektorn.

—

Kommittén stöder initiativet att inrätta en differentierad fiskeordning för småskalig fångst av fisk och skaldjur, att dessa verksamheter även i fortsättningen ska kunna åtnjuta offentlig finansiering och att särskilda förvaltningsbeslut för fiskeflottan kan fattas på regional nivå. Begreppet småskaligt kustfiske bör inte vara knutet till båtens längd, utan snarare till andra faktorer.

—

För varje enskilt fiskeområde bör man bedöma vilket tillgängligt system för fiskeförvaltning som är det bästa möjliga för ifrågavarande fiskezon, fiskarter och typ av fiskeflotta. Kommittén efterlyser också en mer ingående undersökning av ett fångstbaserat kvotsystem.

—

Möjligheten att få offentligt stöd bör regleras i linje med den gemensamma jordbrukspolitiken genom att begreppet tvärvillkor införs.

—

Kommittén anser att EU bör underlätta en konkurrenskraftig utveckling av vattenbrukssektorn, inbegripet en färdplan för 2010 som omfattar begränsningarna region för region, främjande av ekologisk fiskodling och stöd till inrättandet av den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk (EATIP). Kommittén framhåller även betydelsen av fysisk planering av kust- och havsområden, program för förbättrad djurhälsa, märkningsnormer och förfaranden för att förenkla administrationen inom sektorn.

Föredragande

Ramón Luis Valcárcel Siso (ES–PPE), regionpresident i den autonoma regionen Murcia

1.

Kommittén anser att kommissionens vision när det gäller det europeiska fisket år 2020 kan uppnås, och vi vill bidra fullt ut till debatten om de reformer som krävs för att förverkliga denna vision med så begränsad påverkan på arbetsförhållandena och med så liten snedvridning av marknaden som möjligt. Översynen och reformen av den gemensamma fiskeripolitiken ger en unik möjlighet inte bara att komma tillrätta med tidigare brister utan även att skapa förtroende och garantier för framtiden. Om fiskerinäringen involveras fullt ut kommer fiskbestånden att förvaltas bättre, fiskeflottorna att bättre anpassas till resurserna, fiskeverksamheten att regleras bättre och den ekonomiska avkastningen att ge de garantier som krävs för långsiktig säkerhet.

2.

I många regioner i EU är fisket en utkomstkälla och en underleverantör för förädlingsindustrin i branschen. Trots reformer och en lång tradition har den gemensamma fiskeripolitiken inte lyckats rätta till de växande problemen i sektorn, där en rad nya stora utmaningar kräver åtgärder, nämligen överfiskning, bristfällig anpassning av fiskekapaciteten till de tillgängliga resurserna och till målet om social, miljörelaterad och ekonomisk hållbarhet, behovet av en förändring av fartygens energiförbrukning, det utsatta läget för många fiskbestånd och en hög subventionsnivå som har skapat en prekär ekonomisk situation. Dessutom är det så att avtalen om fiskepartnerskap med utvecklingsländer i många fall hotar livsmedelssäkerheten i olika utvecklingsländer, vilket bidrar till överfiske och hindrar uppbyggnaden av en lokal fiskenäring.

3.

Den nya gemensamma fiskeripolitiken bör få en mer övergripande inriktning, integreras med havs- och miljöpolitiken, ges nya verktyg för lösning av problemet med flottans överkapacitet samt använda metoder som kräver små finansiella medel. Därför måste man ta fram en politisk ram med ett system för beslutsfattande på medellång och lång sikt och decentralisering av vissa ansvarsområden samtidigt som tydliga målsättningar ställs upp. Dessutom är det nödvändigt att förbättra förvaltningen av sektorn, att inrätta observationsmekanismer som säkerställer en bättre regelefterlevnad samt att eftersträva en sektor som är mer involverad och ansvarstagande när det gäller styrning och utveckling av den gemensamma fiskeripolitikens insatser.

4.

Vattenbruk har potential att erbjuda hälsosamma, säkra och hållbara produkter av hög kvalitet som produceras med strikt hänsyn till miljön. Det har en stabiliserande effekt på sysselsättningen i ett stort antal EU-regioner som är mer eller mindre beroende av fiske. Europeiska unionen har utformat initiativ för att gynna vattenbruket som grundar sig på finansiella strukturverktyg (Fonden för fiskets utveckling, Europeiska fiskerifonden) och har främjat och genomfört strategier för en hållbar utveckling av vattenbruket. Framgångarna var stora i inledningsskedet, men produktionstillväxten är dock väsentligt lägre än det globala genomsnittet, och EU står nu inför ett antal utmaningar, till exempel vattenbrukets införlivande i havspolitiken och miljöpolitiken. Vattenbruket måste inriktas mot att utnyttja miljövänliga metoder inom ramen för en hållbar fiskeripolitik. Ytterligare utmaningar är en förbättring av dess konkurrenskraft, integrerad förvaltning av kustområden, effektivare styrning och högre standarder för djurhälsa och djurskydd (i likhet med annan djuruppfödning), och allt detta i samklang med ett starkt konsumentskydd.

5.

Ökningen av världens befolkning, EU:s framtida utvidgning, den ofta dåliga kvaliteten på havsvattnet och inlandsvattnet som påverkar ekosystemen vid kusterna samt klimatförändringen är frågor som bör diskuteras inom den gemensamma fiskeripolitiken på medellång sikt eftersom dessa förutsätter en förändring av hur fiskerisektorn och vattenbruket förvaltas.

6.

Kommittén ser positivt på att kommissionen i ett tidigt skede lägger fram en grönbok om en reform av den gemensamma fiskeripolitiken (KOM(2009) 163 slutlig) och därmed inleder en samrådsprocess och en kritisk granskning av misslyckandena inom den gemensamma fiskeripolitiken i vissa avseenden, förslår förbättringar av den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken fram till 2012 samt inleder diskussioner om en ny gemensam fiskeripolitik från 2013.

7.

Regionkommittén instämmer i att anpassningen av fiskeflottans kapacitet är bristfällig och mer accentuerad inom vissa segment, och stöder införandet av mekanismer för att anpassa de europeiska fiskeflottorna till fiskeresurserna och till en mer hållbar socioekonomisk strategi. Dessa anpassningsåtgärder måste optimera användningen av offentliga finansiella medel. Kommittén anser att detta är ett grundvillkor för att den gemensamma fiskeripolitiken ska kunna utvecklas till alla delar.

8.

ReK betonar de regionala och lokala myndigheternas viktiga roll om den gemensamma fiskeripolitiken ska lyckas. Vi föreslår särskilt att man stärker de regionala rådgivande nämndernas roll.

9.

För att den gemensamma fiskepolitiken effektivt ska kunna införlivas i EU:s integrerade havspolitik förutsätts det att de lokala och regionala fiskeförvaltningarna är beredda att ta sitt ansvar på detta område och bidra på ett effektivt sätt.

10.

Kommittén stöder främjandet av ett bättre samarbete mellan medlemsstaternas kustbevakningar samt beslutet att ta fram metoder som möjliggör att ett mer integrerat kontrollsystem inrättas.

11.

Kommittén rekommenderar att man noggrant och aktsamt analyserar fördelarna och nackdelarna med att introducera överförbara fiskerätter med lämpliga skyddsåtgärder, såväl i fråga om kollektiva som individuella fiskerätter.

12.

Kommittén håller med om att framtida åtgärder och åtaganden inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken i syfte att rätta till eller dämpa de ekonomiska och sociala återverkningarna av minskade fiskemöjligheter, nödvändigtvis måste stå i samklang med långsiktig ekologisk hållbarhet.

13.

Kommittén yrkar på att befintliga fiskeskyddsområden bibehålls och rentav utvidgas.

14.

Kommittén anser att det är nödvändigt att effektivisera beslutsprocessen i den gemensamma fiskeripolitiken. I särskilda fall ska kommittéförfaranden tillgripas och regleringen och/eller förvaltningen av delar av fisket delegeras till medlemsstaterna, regionerna och till sektorn själv, under förutsättning att det sker i enlighet med gemenskapsreglerna. Kommittén efterlyser därför en specifik förvaltningsmetod för vart och ett av de olika kustområdena och flodmynningarna, liksom för de olika fiskeplatserna (ett ekosystembaserat förfarande).

15.

Kommittén stöder kommissionens förslag om att näringen ska uppmuntras till större ansvar för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Endast de fiskare som bedriver ett ansvarsfullt fiske bör få tillgång till fiskbestånden. Samtidigt måste man komma i håg att det är fråga om allmän egendom och att utgifterna för förvaltning av dessa resurser till större delen bekostas genom skatter.

16.

Framväxten av en efterlevnadskultur bör stödjas. Medlemsstaternas tillgång till gemenskapsfinansiering bör begränsas då dessa underlåtit att uppfylla sina åtaganden i fråga om kontroll och bevarande.

17.

Kommittén understöder inrättandet av ett system för insamling av uppgifter i realtid, vilket skulle ge tillgång till teknisk och aktuell information om fångsterna.

18.

I anslutning till reformen av den gemensamma fiskeripolitiken anmodas kommissionen beakta de särskilda behoven i EU:s yttersta randområden med hänsyn till strukturella och samhällsekonomiska förhållanden och i samklang med den europeiska strategin för de yttersta randområdena.

19.

Kommissionen bör ta på sig en ledande roll globalt och utveckla system för att anpassa fiskeripolitiken och politiken för kustområdena till klimatförändringarna.

20.

Kommittén stöder initiativet att inrätta en differentierad fiskeordning för förvaltning av småskalig fångst av fisk och skaldjur, som utgör en del av den kulturella identiteten i många europeiska regioner och som samtidigt erbjuder många arbetstillfällen inom mikroföretagen. Det är positivt att kommissionen föreslår att dessa verksamheter även i fortsättningen ska kunna åtnjuta offentlig finansiering.

21.

Kommittén stöder fullt ut kommissionens strävan att av miljöhänsyn underlätta att särskilda förvaltningsbeslut för fiskeflottan kan fattas på regional nivå, dock alltid i samklang med övergripande gemenskapsregler och -principer.

22.

ReK anser att gemenskapens engagemang i lokala partnerskapsstrukturer är av största vikt för att maximera det lokala bidraget till fastställandet av de särskilda möjligheterna och nackdelarna i ett visst område och för att säkerställa att insatserna anpassas till de lokala förhållandena.

23.

Begreppet fartyg för småskaligt kustfiske bör fördjupas och inte enbart vara knutet till båtens längd, utan även till andra faktorer, exempelvis verksamhetens ekonomiska och sociala band till lokalsamhället, tiden till sjöss, typ av fångst, deltagande eller ej i en särskild fiskeplan.

24.

Driftskostnaderna för satellitövervakning är alltför höga för små fartyg inom traditionellt kustnära fiske, och därför bör kommissionen föreslå billigare alternativa system.

25.

Denna icke-industriella fiskeflotta drabbas direkt av snedvridningar som uppstår till följd av en globaliserad marknad. Därför bör man på nytt överväga möjligheten till stöd för byggande av nya fartyg – inom ramen för anpassningsprogrammen – och väga in att fiskeansträngningen har ökat på grund av de tekniska förbättringarna. Målet måste vara att EU ska förfoga över en konkurrenskraftig fiskeflotta som är anpassad till de enskilda fiskefartygens fiskemöjligheter och samtidigt trygg för utövarna av fiske mot bakgrund av svårigheterna avseende tillgång till fiskevatten. Dessutom vore det synnerligen nyttigt med en obligatorisk märkning av produkter som härstammar från denna flotta så att konsumenten utan ansträngning kan utläsa produktens ursprung.

26.

Kommissionen bör främja utbildning av sjöfolk som behöver goda kunskaper i företagsdrift, sjömanskap, miljöfrågor och hygienrutiner för att göra det möjligt för dessa mänskliga resurser att stanna kvar i fiskeberoende områden och att diversifiera sin verksamhet i riktning mot andra områden av samhällsintresse, däribland kamp mot havsföroreningar, sjöräddning osv.

27.

ReK uppmanar kommissionen att främja ett integrerat initiativ för utveckling och förbättring av infrastrukturen på öar och i avlägset belägna områden som är beroende av det småskaliga kustfisket.

28.

Kommittén ställer sig bakom det mål som medlemsstaterna godkände under världstoppmötet om hållbar utveckling och som går ut på att uppnå maximal hållbar avkastning fram till år 2015. Detta mål bör vara den vägledande principen inom den gemensamma fiskeripolitiken. Det är även positivt att man vill garantera att fisk inte längre kastas överbord. Vi föreslår även att man ska utvärdera effekterna för ekosystemet av det industriella fiske vars syfte är att producera foder till odlad fisk.

29.

ReK föreslår att medlemsstaterna ges befogenhet att införa en hårdare reglering av flottornas tillgång till områden som det finns ett särskilt intresse att bevara i syfte att återskapa eller säkerställa en god bevarandestatus i dessa områden.

30.

Vi efterlyser en mer ingående undersökning av ett fångstbaserat kvotsystem för förvaltning som grundas på yrkesfiskarnas egen kontrollerbara dokumentation.

31.

Kommittén uppskattar kommissionens initiativ att föreslå ett ändrat system för förvaltning av fisket genom att begränsa antalet dagar som ett fartyg kan vara till sjöss för fiske eller genom att använda det nuvarande systemet för fiske efter målart.

32.

För varje enskilt fiskeområde bör man bedöma vilket tillgängligt system för fiskeförvaltning som är det bästa möjliga för ifrågavarande fiskezon, fiskarter och typ av fiskeflotta. Förvaltningsenheten bör vara fiskeområdet och samtliga arter som fiskas i zonen, om det inte gäller migrerande arter.

33.

Några av problemen kan bara lösas genom införande av incitament för enskilda fiskare och sammanslutningar (medförvaltning), vilket kan uppmuntra fiskarna att bedriva ett ansvarsfullt fiske.

34.

Kommittén bör föreslå införandet av ett ”intyg om kvalitetsfiske” som granskas av ett externt företag (liksom fallet är inom havspolitiken) och som kan bidra till att säkerställa att fisket bedrivs i strikt överensstämmelse med regelverken.

35.

Det är nödvändigt att utveckla ett enhetligt system för övervakning och kontroll av fisket genom att fastställa fiskekriterier efter ISO-normer, t.ex. ISO 17020.

36.

Sportfiske och fiske i rekreationssyfte får allt större betydelse och bör beaktas inom fiskeförvaltningen. Diversifieringen av fiskeriverksamheten i riktning mot fisketurism kan vara en möjlig utväg för fiskare med lämplig behörighet för verksamheten i fråga. Verksamheten kan även erbjuda fler arbetstillfällen och minska fiskeansträngningen.

37.

Kommittén anser att tillämpningen av relativ stabilitet i många fall kan ha lett till att den tillåtna fångstvolymen ökat i strid med vetenskapligt grundade rekommendationer, vilket har ökat bruket att kasta fångst överbord och minskat möjligheterna att rationellt utnyttja fiskeresurserna.

38.

Kommittén delar kommissionens åsikt om att principen om relativ stabilitet inte längre kan garantera att fiskerättigheterna används på ett så effektivt sätt som möjligt. Det föreligger avvikelser mellan de kvoter som tilldelats medlemsstaterna och de reella behoven och förfarandena inom de nationella fiskeflottorna när det gäller nämnda kvoter. Därför vore det lämpligare att se över principen om relativ stabilitet och att se hur man kan sammanjämka behoven av kvoter för de nationella fiskeflottorna å ena sidan och utbudet av fiskerätter å den andra.

39.

Vad gäller överförbara fiskerättigheter anser kommittén att individuellt tilldelade kvoter kan vara värda att överväga, men att individuellt överförbara kvoter däremot utgör ett hot mot balansen inom sektorn. De leder huvudsakligen till att fångstkapaciteten koncentreras till ett fåtal stora företag och bidrar till att det småskaliga fisket snabbt försvinner. Det vore dessutom helt absurt att överväga ett differentierat system för förvaltningen av de småskaliga fiskeflottorna samtidigt som fiskerättigheterna endast styrs av marknadsbestämmelserna.

40.

Kommittén välkomnar förslaget om att man ska behålla begränsningen för fiske inom zonen på 12 nautiska mil.

41.

Kommittén ställer sig bakom tanken att man bör se till att samtliga fiskeriprodukter på gemensamma marknaden, inklusive importvaror, kommer från hållbart förvaltade fisken, varvid man skapar jämna spelregler på EU-marknaden, och föreslår att en preliminär bedömning av miljökonsekvenserna görs innan fisketillstånd ges.

42.

Kommittén rekommenderar att man gynnar initiativ som säkerställer att fiskeriprodukternas ursprung kan fastställas genom att förpackningen av färska produkter innehåller uppgifter om spårbarhet och ursprung.

43.

Man bör överväga att införa intyg om kvalitetsfiske såväl vid fångst som vid marknadsföring i syfte att garantera konsumenten den striktaste respekt för fiskeresurserna.

44.

Kommittén instämmer i att producentorganisationernas roll i fråga om fiskeförvaltningen bör stärkas.

45.

Fortgående utbildning bör främjas, liksom även analys av utbildningsbehov inom producentorganisationerna. Detta är grunden för en bättre fiskemarknad.

46.

Kommittén instämmer med kommissionen i att det är nödvändigt att genomföra en integrerad havspolitik, eftersom det är en förutsättning för att göra framsteg i havsfrågorna som i sin tur starkt påverkar annan sektorspolitik, särskilt den gemensamma fiskeripolitiken. Utgångspunkten måste alltid vara en hållbar utveckling av kustregionerna, och särskild hänsyn måste tas till ett hållbart fiske för framtiden och anpassningen till klimatförändringarna.

47.

ReK anser (i linje med principen för territoriell sammanhållning) att kustsamhällena om de ska överleva kommer att behöva diversifiera ekonomin och etablera en hållbar ekonomisk grundval som ger en lång rad möjligheter som kan utgöra en grogrund för kommande generationer i stället för att tvinga ungdomar att flytta till större städer för att finna högre livskvalitet.

48.

Kommittén rekommenderar att fiskerisektorn inom ramen för den integrerade havspolitiken deltar i utformningen och utvecklingen av annan verksamhet, som kan utgöra ett komplement till fisket, exempelvis fisketurism (såsom sportfiske eller valskådning), bekämpande av föroreningar, räddningstjänst och rensning av havsbottnen.

49.

Kommissionen uppmanas att i samarbete med medlemsstaterna och regionerna utarbeta ett geografiskt informationssystem för att kunna planera utnyttjandet av kustområdena.

50.

ReK anser särskilt att lokala partnerskap för förvaltning av kustområden, som består av lokala myndigheter och relevanta berörda parter, kan vara av största vikt för att säkerställa att en integrerad förvaltning av kustområdena är effektiv och genomförs nedifrån och upp.

51.

Kommissionen uppmanas även att främja utvecklingen av polyvalenta skepparbevis för fiskebåtar som är giltiga i hela EU och som gör det möjligt att diversifiera fiskeverksamheten och förena den med annan yrkesverksamhet.

52.

Vi välkomnar de initiativ som syftar till en förbättrad kommunikation mellan forskare, beslutsfattare och intressenter (särskilt rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk och de regionala rådgivande kommittéerna).

53.

Kommittén betonar att beslutsprocesserna måste baseras på välgrundade och tillförlitliga uppgifter och kunskaper och ställer sig positiv till kommissionens initiativ på detta område.

54.

Vi rekommenderar att man bildar ett kunskapsbaserat kluster med inriktning på fiskeriverksamhet för att skapa en dynamisk, öppen och officiell struktur som med tiden kan fungera som en portal för förmedling av kunskaper om fisket i EU.

55.

Kommittén instämmer i att strukturpolitiken har haft oönskade konsekvenser för fiskerisektorn, och att den i vissa fall har bidragit till att förvärra strukturproblemen snarare än att lösa dem. Målet med reformen bör vara att lösa sektorns strukturella brister, men man måste även säkra att den inte får oönskade konsekvenser som strider mot den gemensamma fiskeripolitiken.

56.

Möjligheterna att få offentliga stöd bör regleras i linje med den gemensamma jordbrukspolitiken genom att begreppet tvärvillkor införs. Att de fastställda målen för tvärvillkoren har uppfyllts kommer att vara en förutsättning för ekonomiskt stöd, och man bör samtidigt fastställa bestämmelser om böter och återbetalning.

57.

ReK rekommenderar att det införs mer selektiva och miljövänliga fiskemetoder. Insatserna för att komma till rätta med dessa problem måste dock ta hänsyn till de regionala särdragen.

58.

Huvudmålet för den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension bör vara att upprätta jämställda ekonomiska relationer och samarbetsformer med tredje länder som kommer alla parter till nytta för att få till stånd ett hållbart och ansvarsfullt fiske.

59.

ReK delar kommissionens uppfattning att det inte är så betydelsefullt att upprätthålla en EU-flotta på världshaven.

60.

ReK välkomnar att kommissionen frångått principen ”betala, fiska och stick” till förmån för partnerskapsavtal för fiske baserade på en mer omfattande strategi som främjar samarbete, god förvaltning och rättssäkerhet för gemenskapens investeringar utåt. Fiskeriavtalen med tredjeländer bör bibehållas som ett redskap för att forma anpassningar inom fiskerisektorn, och vattenbruk, investeringar och samarbete bör ingå i egenskap av utvecklingsverktyg.

61.

ReK välkomnar förslaget om att undersöka möjligheten att införa regionala samarbetsformer vid en tidpunkt då den regionala integrationen framhålls som ett utvecklingsverktyg.

62.

Kommittén framhåller att de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna är ett utmärkt instrument för förvaltning av sektorn och begär att deras deltagande stärks, samt att deras beslut ska få större tyngd enligt fastställda kriterier, som exempelvis befolkning eller antal EU-länder.

63.

Det är nödvändigt att sluta internationella avtal om förvaltning och kontroll av fisket i Medelhavsområdet, Östersjön och andra havsområden där fler länder än EU:s medlemsstater har territorialvatten för att uppnå ett balanserat resursutnyttjande i detta mycket sårbara ekosystem med stor biologisk mångfald.

64.

Vi stöder utformningen av åtgärder för att inrätta ett mer integrerat kontrollsystem som ska omfatta redan befintliga övervaknings- och spårningssystem, särskilt i Medelhavsområdet. Kommissionen uppmanas att initiera ett inledande pilotprojekt i detta område, som sedan kan utvidgas till hela EU.

65.

Kommittén efterlyser ett bättre samarbete mellan medlemsstaternas och kuststaternas kustbevakningsmyndigheter.

66.

Kommittén välkomnar meddelandet ”Mot en hållbar framtid för vattenbruket” (KOM(2009) 162 slutlig) som skapar en ny drivkraft för ”En strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket” (KOM(2002) 511 slutlig) och som gör det möjligt att anta utmaningarna och kanalisera sektorns stora utvecklingsmöjligheter, bland annat med hänsyn till produktionens miljömässiga hållbarhet och produkternas kvalitet och säkerhet.

67.

Vattenbruket inom EU bidrar till att försörja EU-marknaden med fiskeriprodukter, som håller på att bli en bristvara på grund av minskande fångster av vild fisk och ökad efterfrågan.

68.

Vattenbruket har stor socioekonomisk betydelse i vissa regioner, där det genererar cirka 65 000 arbetstillfällen och har en omsättning som överstiger tre miljarder euro.

69.

Vi instämmer i att man bör fortsätta att stödja vattenbruket och välkomnar de initiativ som tagits av kommissionen, rådet och Europaparlamentet i syfte att främja vattenbrukssektorns tillväxt inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

70.

Vi är eniga med kommissionen om att det finns en rad olika begränsningar som hindrar det europeiska vattenbruket från att expandera, bland annat tillgång till nödvändigt utrymme för att kunna växa, svårigheter att erhålla tillstånd, fragmenteringen av sektorn som fortfarande är förhållandevis svagt organiserad, samt de talrika begränsningarna när det gäller tillgång till kapital. Därtill ska läggas stränga EU-bestämmelser som begränsar sektorns möjligheter att konkurrera med de asiatiska och sydamerikanska producenterna.

71.

Vi välkomnar att EU via strukturpolitiken ger ekonomiskt stöd som syftar till att främja en hållbar utveckling av vattenbruket. Vi föreslår att det införs en princip om tvärvillkor för fiskerisektorn där det fastställs specifika kriterier på områdena miljö, livsmedelssäkerhet, djurskydd, etc. Om dessa kriterier inte uppfylls kommer tillträdet till offentligt stöd att begränsas eller förhindras.

72.

Vi instämmer i att EU bör vidta en rad åtgärder för att underlätta en konkurrenskraftig utveckling av sektorn, som kan göra det möjligt att klara av en ökad efterfrågan på fisk som inte kan tillgodoses genom de vilda fiskbestånden.

73.

Vi håller med om att EU bör gå i spetsen för den ”blå revolutionen”, såväl när det gäller fiskodling som i fråga om teknologi och innovation, samtidigt som man på EU-nivå inrättar certifieringsorgan som kan garantera en hög kvalitet på EU:s vattenbruk. EU bör gå i spetsen för utvecklingen av ekologiska metoder när det gäller fiskodling och endast främja vattenbruk på platser där det kan bedrivas på ett ekologiskt hållbart sätt och man kan garantera att havsmiljön kommer att bevaras för framtiden.

74.

Vi välkomnar kommissionens initiativ att skapa en lämplig ram för politik och åtgärder i syfte att utveckla vattenbruket, vilken kan bidra till att avlägsna flaskhalsar i den nationella lagstiftningen, särskilt när det gäller dess införande i kustområden på lika villkor med andra aktiviteter och utdelning av tillstånd, och till att underlätta framsteg inom denna strategiska sektor.

75.

Kommissionen uppmanas att tillsammans med medlemsstaterna ta fram en färdplan för 2010 som anger begränsningarna för det europeiska vattenbrukets tillväxt och åskådliggör dem region för region. Vidare bör man inom ramen för den integrerade havspolitiken främja införandet av teknisk rapportering, samt inrättandet av vattenbrukszoner och nödvändiga hamninfrastrukturer.

76.

Man bör göra det lättare för dessa producenter att teckna försäkringar som har en stärkande snarare än undergrävande effekt på deras ofta bräckliga ekonomi.

77.

Vi stöder inrättandet av den europeiska teknik- och innovationsplattformen för vattenbruk (EATIP), som kommer att ge den europeiska vattenbrukssektorn möjlighet att behålla sin ledande ställning på världsmarknaden och förse sektorn med strategiska riktlinjer för investeringar i FoU till stöd för utvecklingen av ett hållbart fiske och vattenbruk.

78.

Denna plattform bör fungera som ett forum som främjar forskning och utveckling i syfte att få fram metoder för ett hållbart fiske och vattenbruk samt bilda ett nätverk med nationella plattformar för vattenbruk, fiskeri och oceanografi som nedifrån och upp kanaliserar FoU-behoven och uppifrån och ned förmedlar innovationer och ny teknik.

79.

Vi vill framhålla betydelsen av fysisk planering av kust- och havsområden i samband med tillhandahållandet av produktionszoner för denna ekonomiska verksamhet och av riktlinjer för dess lokalisering. En adekvat fysisk planering kommer att göra det möjligt att planera vattenbrukets tillväxt, fastställa dess produktionspotential, förhindra konflikter med andra användare av kust- och inlandsområdena samt främja synergieffekten mellan verksamhet och miljö i de områden som är mest beroende av denna typ av verksamhet, med utgångspunkt i en miljömässig, social, ekonomisk och marknadsmässig hållbarhet.

80.

Vi stöder utarbetande och fastställande av normer för kvalitet och informativ märkning inom EU, samt internationellt samarbete när det gäller märkning och certifiering.

81.

Det är nödvändigt att utvidga det europeiska vattenbrukets internationella dimension och fastställa ramarna för planer för bekämpning av sjukdomar för att möjliggöra en avelstekniskt säker produktion.

82.

Vi efterlyser en ekonomisk insats i proportion till de utmaningar som EU:s vattenbruk står inför och de förväntningar som det ger upphov till.

83.

Det behövs en analys av utbildningsprogrammen på havs-, fiskeri-, och vattenbruksområdet, samt en utvärdering av behoven på medellång sikt. Det behövs även en färdplan för medlemsstaterna som en del av en europeisk ram för arbetskraftens fria rörlighet, så att utbildningen inom sektorn kan förstärkas och EU-medborgarna få kunskaper om vattenbruket.

84.

ReK instämmer i att EU bör garantera att vattenbruket måste vara förenligt med miljön och möjliggöra produktion av hälsosamma och säkra livsmedel av hög kvalitet. Man måste fastställa åtgärder som syftar till att skydda vattenbruksområdena i enlighet med ramdirektivet för vatten 2000/60/EG, i vilket medlemsstaterna uppmanas att förbättra sin vattenmiljö inom de fastställda tidsramarna och den integrerade havspolitiken, samt vidta åtgärder som gör det möjligt att kontrollera utvecklingen av förrymda fiskar.

85.

ReK anser att en hållbar tillväxt av vattenbruksprodukterna kräver åtgärder som rör djurens hälsa och välbefinnande, nya veterinärmedicinska produkter för vattenbruk och högkvalitativt, miljövänligt fiskfoder.

86.

Tillämpningen av direktiv 2006/88/EG om djurhälsokrav för djur och produkter från vattenbruk bör granskas och ett geografiskt informationssystem (GIS) om sjukdomar inom vattenbruksproduktionen på global nivå bör utarbetas.

87.

ReK anser att det behövs lagstiftning om införandet av ett register över vattenbruksprodukter för att myndigheterna ska få kännedom om situationen i de enskilda vattenbruken, om godkända utsättningar och deras ursprung, samt om utsättningstäthet och vilka hälsoprogram som genomförs.

88.

Det är nödvändigt att fastställa modeller och upprätta protokoll över ansökningar om och tillstånd att sätta ut fiskyngel, anmälningar av sjukdomar, rapporter om förrymd fisk, information om produktionen, bedömning av miljöövervakningsplaner samt hälsokontroller och dokumentation i samband med transport av fisk på väg eller till sjöss, liksom när det gäller andra arter som används i livsmedelsproduktionen.

89.

ReK efterlyser ett ökat ekonomiskt stöd till miljökontroll av vattenbruken, utveckling av program för förbättrad djurhälsa, anpassning av vattenbruksproduktionen till djurskyddsnormerna, samt till forskning om veterinärläkemedel och om utnyttjande av alternativa råvaror för framställning av fiskfoder.

90.

Vi stöder avsikten att skydda konsumenternas hälsa och erkänna hälsofördelarna med att äta vattenbruksprodukter.

91.

ReK stöder initiativet att främja förvaltningen av vattenbrukssektorn för att därigenom förbättra sektorns image och skapa jämlika villkor inom EU, vilket skulle bidra till en hållbar utveckling av vattenbruket. Vi föreslår därför att kommissionen utarbetar en guide för bättre förvaltning med avseende på vattenbruks- och fiskesektorerna.

92.

ReK stöder förslaget om att tillämpa EU:s lagstiftning på ett balanserat sätt och sprida kunskap om dess instrument, samt underlätta genomförandet med hjälp av förfaranden för att förenkla administrationen och minska den administrativa bördan.

93.

ReK håller med kommissionen om att vattenbrukssektorn bör övervakas med hjälp av tillförlitlig statistik, globala och harmoniserade indikatorer och ett offentligt nätverk för marknadspriser.

94.

ReK föreslår att man inrättar en enhet för bedömning och kontroll av vattenbruksproduktion inom Gemenskapens kontrollorgan för fiske.

95.

Vi framhåller återigen vikten av yrkeskunnande och utbildning för att uppnå en god förvaltningsnivå.

96.

Kommittén erbjuder sig att tjänstgöra som informationsforum och garant för att säkra att allmänheten involveras i och informeras om frågor som rör vattenbruket och på så sätt tillsammans med kommissionen bidra till en bättre förvaltning av sektorn.