27.3.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 79/58

1.

Regionkommittén framhåller särskilt att de lokala och regionala myndigheterna även fortsättningsvis kommer att stå i främsta ledet när det gäller genomförandet av EU:s lagstiftning om väsentliga delar av det gemensamma europeiska asylsystemet. Kommittén upprepar sina rekommendationer i det första yttrandet om det gemensamma europeiska asylsystemet, som antogs vid den 74:e plenarsessionen (CdR 177/2007 fin).

2.

I detta kommitténs andra yttrande om det gemensamma asylsystemet klarläggs andra specifika aspekter av den strategiska planen rent generellt och den föreslagna lagstiftningen i synnerhet, samtidigt som de ursprungliga ståndpunkterna bekräftas.

3.

Kommittén är bekymrad över att de dokument som behandlas i detta yttrande inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till den lokala och regionala dimensionen. Att inbegripa den lokala och regionala nivån är nödvändigt både för att effektivt kunna genomföra det gemensamma europeiska asylsystemet II och för att uppfylla subsidiaritetsprincipen.

4.

Kommittén välkomnar att man kommit till insikt om att en harmonisering på detta område måste åtföljas av förbättrade normer, men endast på vissa villkor. Kommittén noterar framför allt att det kan få ekonomiska konsekvenser för de lokala och regionala myndigheterna.

5.

Kommittén betonar att de delar av det gemensamma asylsystemet som gäller asylsökande och flyktingar även i framtiden bör vara förankrat i principerna i FN:s flyktingkonvention från 1951, och ingen reducering av dessa normer bör tillåtas eller underförstås.

6.

Kommittén välkomnar att ett huvudinslag i den strategiska planen och lagstiftningsförslagen är att uppnå större enhetlighet i synsättet på asyl och de olika formerna av subsidiärt skydd. Detta är viktigt, eftersom det innebär att man medger att definitionen av flykting är begränsad och att många människor som söker internationellt skydd kanske inte är flyktingar i strikt mening (till exempel personer som flyr från naturkatastrofer). Likvärdig behandling av dessa personer bör garanteras genom det mottagande och de förfaranden som ska tillämpas samt av deras beviljade status.

7.

Kommittén anser att en framgångsrik harmonisering är ett sätt att lätta på den oproportionerligt stora börda som vissa lokala och regionala myndigheter drabbats av på grund av sin geografiska belägenhet eller i egenskap av gränsregion, i kombination med skillnaderna i nationella synsätt. När mottagningsvillkoren och handläggningen, eller tillämpningen av kriterierna avseende rätten till internationellt skydd, är striktare i en medlemsstat än i en annan (eller uppfattas vara det), kan detta bidra till sekundär migration inom EU, vilket gör genomförandet av det gemensamma asylsystemet svårare och kan lägga orimliga bördor på vissa stater och deras lokala och regionala myndigheter.

8.

Kommittén framhåller att huvudorsaken till påtvingad migration är de omständigheter som råder utanför EU snarare än villkoren inom EU.

9.

Kommittén rekommenderar att man ska medge att det finns behov av solidaritet och delade bördor på nivåer under den nationella i de fall då tillgången till bostäder, sjuk- och hälsovård, utbildning och sysselsättning administreras av lokala eller regionala myndigheter.

10.

Kommittén anser att om den europeiska harmoniseringen ska bli framgångsrik kan de lokala och regionala myndigheterna behöva antingen ett direkt tilläggsstöd från EU eller garantier för att de kommer att få en proportionell del av de medel som fördelats till medlemsstaterna.

11.

Kommittén inser att oproportionerligt stora bördor på grund av ett geografiskt läge vid EU:s gränser och demografiska särdrag kan hindra effektiviteten i harmoniseringen. Därför bör harmonisering av de nationella normerna genom det gemensamma europeiska asylsystemet åtföljas av ett förstärkt praktiskt samarbete för en rättvis fördelning av asylansvar mellan medlemsstaterna och regionerna.

12.

Kommittén är oroad över att EU:s gränsbyrå Frontex verksamhet inte tas upp i den strategiska planen, varken i samband med harmonisering eller praktiskt samarbete. Att man i förslagen till det gemensamma europeiska asylsystemet i högre grad fokuserar på de mänskliga rättigheterna rent generellt, och i synnerhet på sårbara personers mänskliga rättigheter, måste återspeglas i bestämmelserna för Frontex.

13.

Kommittén betonar att det behövs förbättringar i kommunikationen på lokal och regional nivå i fråga om skillnaden mellan påtvingad och frivillig migration, och mellan mottagare och personer som söker internationellt skydd, för att lokalsamhällena ska få välunderbyggd och positiv information om personer som får internationellt skydd.

14.

Kommittén stöder att åtgärder i samband med normer för mottagande av såväl asylsökande som personer som söker subsidiärt skydd kombineras i direktivet.

15.

När man harmoniserar normerna för mottagande får det sociala stöd som erbjuds de asylsökande ifråga om bostäder, välfärd, sjuk- och hälsovård, utbildning och tillträde till arbetsmarknaden i varje fall inte tillhandahållas på en nivå som överstiger den som erbjuds landets befolkning.

16.

Kommittén anser att de föreslagna garantierna om mänskliga rättigheter, inklusive särskilda åtgärder för utsatta människor, ska tillämpas vid alla former av handläggning, inklusive de former av handläggning utanför EU:s territorium som anges i artikel 5.2.3 i den strategiska planen. Ytterligare steg i denna riktning kommer att kräva noggrann kontroll, i synnerhet i fråga om laglighet, effektivitet och tillrådlighet.

17.

Kommittén välkomnar varmt att det i artikel 8.1 fastställs att personer inte får tas i förvar av det enda skälet att de ansöker om internationellt skydd, vilket vi efterlyste i punkt 16 i vårt första yttrande om det gemensamma europeiska asylsystemet. Vi medger att de behöriga myndigheterna kan ha goda skäl att hålla vissa sökande i förvar, t.ex. när rymning anses sannolik.

18.

Regionkommittén instämmer i att dessa förslag kan gagna både den asylsökande och medlemsstaten, även om vi inser att det är ett kontroversiellt förslag för vissa medlemsstater, i synnerhet länder med stigande arbetslöshet och länder i ett utsatt geografiskt läge. Kommittén ställer sig positiv till att artikel 15.2 i det omarbetade direktivet om mottagning klargör att ”Medlemsstaterna ska besluta på vilka villkor sökanden kan beviljas tillträde till arbetsmarknaden”.

19.

Kommittén upprepar sin syn på integrationspolitiken som framfördes i punkterna 34–38 i det första yttrandet om det gemensamma europeiska asylsystemet och framhåller yttrandet av den 11 oktober 2007 om ”Tillämpning av den övergripande strategin för migration på Europeiska unionens södra sjögränser och på Europeiska unionens östra och sydöstra grannregioner” (CdR 64/2007 fin); slutsatserna från konferensen på Teneriffa 2007 om ”Regionernas och städernas roll i hanteringen av migrationsströmmar”, som anordnades gemensamt av Regionkommittén och Kanarieöarnas regering; yttrandet av den 15 juni 2006 om ”Minoritetsskydd och antidiskrimineringspolitik i ett utvidgat EU” (CdR 53/2006), där integrationspolitiken diskuterades och yttrandet av den 12 februari 2009 om ”De lokala och regionala myndigheterna som drivkraft för integrationspolitiken” (CdR 212/2008), samt slutsatserna från seminariet i Aten i oktober 2008 om ”Städernas och regionernas roll i integrationen av invandrare”, som anordnades av Regionkommittén och Attikaregionens kommunförbund.

20.

Kommittén upprepar rekommendationen i punkt 4 i sitt första yttrande om det gemensamma europeiska asylsystemet, nämligen att det i EU:s lagstiftning bör finnas ett krav på att medlemsstaterna ska inrätta ett system med nätverk av lokala myndigheter i syfte att integrera flyktingar på ett målmedvetet sätt.

21.

ReK ser det som problematiskt att låta nationella bestämmelser om social trygghet gälla för asylsökande, och föreslår i stället att man överväger att i hela EU införa enhetliga miniminormer för att säkerställa grundläggande tjänster.

22.

Kommittén konstaterar att bestämmelserna om materiella förmåner är av särskild betydelse för de lokala och regionala myndigheterna, som spelar en viktig roll när det gäller att tillhandhålla bostäder, välfärd, hälso- och sjukvård samt utbildning. Om beslutet om genomförandet av dessa normer överlämnas till medlemsstaterna måste de lokala och regionala myndigheterna försäkras om att de kommer att få ett proportionellt ekonomiskt stöd om de tilldelas ytterligare uppgifter.

23.

Kommittén påpekar att det finns ett utbildningsbehov för de tjänstemän vid de lokala och regionala myndigheterna som ska genomföra den behovsprövning som föreslås i föreliggande bestämmelser för att se till att bidrag till kostnaderna för materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård inte i onödan tas från de personer som ansöker om internationellt skydd.

24.

Kommittén upprepar sin djupa oro över utsatta människor (punkterna 29–33 i vårt första yttrande om det gemensamma europeiska asylsystemet) och välkomnar de åtgärder som vidtagits för att ta itu med denna fråga. Särskild vikt bör läggas vid hälso- och sjukvårdsbehoven hos personer som söker internationellt skydd under förhållanden som gett upphov till skador, undernäring eller psykiska trauman. Eftersom hälso- och sjukvårdstjänster ofta tillhandahålls på lokal eller regional nivå måste bördorna för vissa regioner utredas, identifieras och minskas.

25.

Genom att harmonisera behandlingen av personer som fått avslag på sin asylansökan kan man bidra till att minska sekundär migration. Åtgärder för att uppmuntra de sökande i fråga att frivilligt lämna landet måste emellertid tillåtas. Dessa åtgärder bör inte påverka nödvändig läkarvård eller bistånd till grundläggande uppehälle som dessa personer beviljas.

26.

Kommittén betonar att påtvingad fattigdom och avsaknad av hälso- och sjukvård aldrig får användas för att genomföra den del av immigrations- och asylpolitiken som berör utvisning av sökande som vägrats internationellt skydd.

27.

Kommittén välkomnar att direktivet om mottagningsvillkor och övriga omarbetade instrument inom ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet II nu innehåller en klar definition av begreppet ”underårig”, nämligen ”en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år”. Vi är även positiva till att samtliga instrument ger underåriga ett förstärkt skydd. Personer som identifierats som underåriga kommer att dra nytta av dessa normer, men om den medlemsstat som tar emot, behandlar och fattar beslut om en ansökan eller tillämpar Dublinkriterierna ifrågasätter åldern hos den person som ansöker om internationellt skydd är detta skydd emellertid inte tillräckligt.

28.

Kommittén konstaterar att de materiella mottagningsvillkoren kommer att bli den första aspekten av det gemensamma europeiska asylsystemet som personer som ansöker om internationellt skydd kommer i kontakt med. Det är därför mycket viktigt att man, om den sökandes ålder ifrågasätts, behandlar henne eller honom som underårig tills motsatsen bevisats (med tillbörlig hänsyn till andra sökandes rättigheter och säkerhet), att den sökande alltid behandlas humant och värdigt och att rättsäkerhetsgarantierna med avseende på fastställande av ålder tillämpas, särskilt vid läkarundersökningar. Om den sökandes ålder felbedöms i detta skede, kan det resultera i att barnet som ansöker om internationellt skydd nekas det extra skydd som lagstiftningen inom det gemensamma europeiska asylsystemet II säkerställer för underåriga.

29.

Kommittén inser att det sätts ovanligt stor press på vissa lokala och regionala myndigheter som måste tillhandahålla tjänster för underåriga utan medföljande vuxen eller stora grupper av underåriga, och rekommenderar att man ställer tillräckliga resurser till deras förfogande.

30.

Kommittén konstaterar att detta har särskild betydelse för regionerna, eftersom asylsökande enligt Dublinsystemet kan överföras till den EU-medlemsstat dit de först anlände, vilket sätter press på vissa stater och regioner vid EU:s yttre gränser och de viktigaste platserna för inresa.

31.

Kommittén stöder målet att göra systemet mer effektivt, men endast då detta är kopplat till en konsekvent tillämpning av harmoniserade normer och förfaranden för mottagning och fastställande av skyddsbehov. Därigenom säkerställs att en medlemsstat som överför en tredjelandsmedborgare till en annan medlemsstat inte bryter mot sina egna åtaganden om mänskliga rättigheter enligt internationell människorättslagstiftning, inklusive rätten till respekt för familjelivet och barnens bästa, samt principen om icke-avvisning, inklusive indirekt icke-avvisning, enligt artikel 19 i den europeiska stadgan om grundläggande rättigheter, artikel 33 i FN:s flyktingkonvention från 1951 och artikel 3 i FN-konventionen mot tortyr från 1984. Bestämmelserna i förslaget till förordning bör träda i kraft först då de omarbetade direktiven om mottagningsvillkor, asylförfaranden och skyddsbehov har genomförts till fullo.

32.

Kommittén välkomnar skyddet av rättigheterna för underåriga utan medföljande vuxen i artikel 6. De rör till viss del samma problem som tas upp i punkterna 29–33 i ReK:s första yttrande om det gemensamma asylsystemet. Ett effektivt skydd för andra utsatta människor, exempelvis gravida kvinnor och funktionshindrade personer, bör införas. I förordningen bör även rådande tillkortakommanden när det gäller att hålla ihop familjer tas upp.

33.

Kommittén välkomnar att det i artikel 27 fastställs att personer inte får tas i förvar av det enda skälet att de ansöker om internationellt skydd, vilket vi efterlyste i punkt 16 i vårt första yttrande om det gemensamma europeiska asylsystemet.

34.

Kommittén stöder de förfaranden som föreslås i artikel 31 när det gäller upphävande av bestämmelserna i denna förordning om en medlemsstat drabbas av en särskilt akut situation som sätter dess mottagningskapacitet under ovanligt stort tryck.

35.

Kommittén föreslår att det inrättas en formell form för kommunikationen mellan regionerna och kommissionen i syfte att hjälpa kommissionen att bedöma situationer som kan innebära att den bör agera i enlighet med bestämmelserna i artikel 31.2 i de fall förhållandena i medlemsstaten i sin helhet inte är sådana att de uppfyller de krav som anges i artikel 31.1. För att förhindra att dessa bestämmelser överutnyttjas bör emellertid kommissionen noggrant övervaka situationen och ta ställning till om det verkligen handlar om en akut situation, eller om direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande och direktiv 2005/85/EG inte har följts och att detta bör leda till ett överträdelseförfarande i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget.

36.

Kommittén ser positivt på att man har erkänt att harmoniseringen av asylförfarandena måste åtföljas av ”förbättrade normer” när det gäller handläggningen av ansökningar om internationellt skydd. Fördelen med detta är att det leder till snabbare beslut. Långa behandlingsperioder kan få negativa konsekvenser för hälsan och det mentala välbefinnandet, vilket i hög grad kan tära på lokala och regionala resurser. Även när beslutsfattandet hanteras som en del av det nationella (snarare än det regionala) systemet så kan förseningar leda till alltför stor press på de lokala eller regionala myndigheter där utredningscentrum eller domstolar är belägna.

37.

Kommittén ser positivt på att man har erkänt att harmoniseringen av skyddskraven måste åtföljas av ”förbättrade normer”. Med tanke på den humanitära aspekten av all lagstiftning som gäller flyktingar, bör lösningar på problemet med inkonsekvenser när det gäller erkännandet av flyktingar prioriteras i förhållande till lösningar på problemet med sekundär migration som orsakas av skillnader i de sociala trygghetssystemen och tillgången till arbetsmarknaden. Konsekvenserna av att på orätta grunder vägra internationellt skydd är särskilt allvarliga.

38.

Regionkommittén välkomnar att det läggs ökad tonvikt vid subsidiärt skydd. Det är positivt att man i artikel 3.3 i handlingsplanen i synnerhet uppmärksammar förbättringar i tillämpningen av det så kallade ”inre flyktalternativet”. Detta ”alternativ” får aldrig användas för att maskera avvisning.

39.

Regionkommittén är av uppfattningen att förbättringar i kvaliteten på beslutsfattandet om asyl och subsidiärt skydd, som innefattar att sprida bästa metoder när det gäller tolkningen av befintlig och föreslagen lagstiftning, kommer att minska antalet överklaganden (som i vissa medlemsstater är högt). Det kan även bidra till att en högre andel personer frivilligt återvänder sedan deras ansökan om internationellt skydd har avslagits. Framsteg på båda dessa områden kommer att minska den oproportionerliga press som regionerna ställs under för att erbjuda stöd till personer som utestängts från nationellt stöd.

40.

ReK vill åter påpeka att enligt internationell lag har fördrivna personer rätt att söka internationellt skydd även om de har rest in i EU olagligt. Därför vill kommittén framhålla att det sätt på vilket personer som ansöker om internationellt skydd tog sig in i EU inte får hållas emot dem. Det är särskilt viktigt när det gäller offer för människohandel.

41.

”Trovärdighet” ingår inte i den internationella eller europeiska definitionen av flyktingar, men många ansökningar om internationellt skydd avslås dock just på grund av bristande trovärdighet. Sökande som inte beviljas internationellt skydd kan vara i behov av omfattande stöd från de lokala och regionala myndigheterna innan de lämnar EU, och det är därför viktigt att ansökningarna inte avslås otillbörligen av trovärdighetsskäl.

42.

I det omarbetade skyddsdirektivet bör det tydligare anges att bestämmelserna om trovärdighet (för närvarande artikel 4.5) är supplementära till definitionen av flykting. De beskriver de förhållanden under vilka en individs ostyrkta påståenden kan betraktas som bevis och bidra till den bevisbörda som krävs för att beskriva de omständigheter som lett till behov av internationellt skydd.

43.

Nätverken måste dela information och bästa praxis i asylfrågor på lokal och regional nivå, och det är viktigt att nätverksverksamheten får tillräckligt finansiellt stöd.

44.

Regionkommittén välkomnar beslutet att inrätta en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor, och är övertygad om att den kommer att bidra till förbättringar av de internationella normerna och mer samordnade strategier.

45.

Regionkommittén bör nämnas i punkt 17 i förslaget till förordning under rubriken ”andra gemenskapsorgan” (artikel 49).

46.

Regionkommittén vill betona att det är viktigt att forska och utarbeta jämförande studier om hur man kan förbättra faktabasen med avseende på både politik och praxis, och att de lokala och regionala myndigheterna kommer att spela en viktig roll i detta sammanhang. De lokala och regionala myndigheterna bör nämnas i anslutning till ”informationsutbyte och bästa praxis” (artikel 3) och ”insamling och utbyte av information” (artikel 11).

47.

Regionkommittén efterlyser klarhet i fråga om det föreslagna regelverket och indikatorer för att mäta effektiviteten med avseende på politikutveckling och tjänsteleveranser.

48.

Stödprogram som kan utnyttjas via de lokala och regionala myndigheterna bör utvecklas för att höja allmänhetens medvetande om asylfrågor på områden där det skulle kunna förbättra informationen och integrationen i lokalsamhällena. De lokala och regionala myndigheterna och Regionkommittén bör ingå i den rådgivande gruppen.

49.

Regionkommittén anser att byrån för samarbete i asylfrågor bör spela en central roll när det gäller att etablera kontakter med tredjeländer, icke-statliga organisationer och internationella organ.

50.

Regionkommittén vill starkt framhålla de lokala och regionala myndigheternas bidrag till att uppnå höga standarder avseende den praktiska hanteringen när det gäller asylsökande och flyktingar. Dessutom är utbildning för personal vid gränserna, mottagningscentrum och bosättningsmöjligheter av avgörande betydelse för att främja internationella skyddsprogram.

51.

Kommittén är mycket oroad över att man har förbisett de lokala och regionala myndigheterna i styrelsen, och rekommenderar att byrån för samarbete i asylfrågor stärks genom att företrädare för ReK involveras och att samråd hålls regelbundet.

52.

Medan solidaritet mellan medlemsstaterna anses som ett centralt inslag i förslagen, framför allt när det gäller ändringarna av Dublin II-förordningen, ger de fortfarande medlemsstaterna betydande handlingsfrihet när det gäller politikens genomförande. Det är viktigt att erkänna att det finns ett behov av att dela bördorna och vara solidarisk inte bara mellan medlemsstaterna, utan också inom dem.

53.

Kommittén är nöjd med det praktiska stöd som medlemsstaterna fått från EU:s flyktingfond och återvändandefond, något som också framhölls i punkt 46 i kommitténs första rapport om det gemensamma asylsystemet. Dessa fonder kommer att bli särskilt viktiga för ett framgångsrikt genomförande av direktiven om mottagningsvillkor och asylförfaranden. Kommittén väntar på försäkringar om att regionerna kommer att få direkt tillgång till dessa fonder och att de kommer att spela en roll när det gäller övervaka fördelningen av stöd genom dem.

54.

Kommittén ser i princip positivt på möjligheterna till ett gemensamt förfarande för handläggning av vissa ärendetyper inom EU, förutsatt att man i hög grad beaktar de mänskliga rättigheterna och respekterar principen om att varje fall ska bedömas individuellt.

55.

Det är viktigt med frivillig vidarebosättning, och kommittén välkomnar förslagen till förbättringar. ReK efterlyser en bekräftelse av att det kommer att inrättas mekanismer för samråd med de lokala och regionala myndigheterna i denna fråga, i synnerhet med tanke på att de spelar en nyckelroll för att flyktingar och andra som får internationellt skydd ska integreras på ett framgångsrikt sätt. Kommittén noterar att om detta hanteras väl kan frivillig återbosättning göra det möjligt för regionerna att dra nytta av en konstruktivt hanterad migration.

56.

Regionkommittén ställer sig positiv till dessa kommissionsmeddelanden och anser att detta initiativ kommer att öka solidariteten i praxis vid vidarebosättning och när normerna i medlemsstaterna ska förbättras, framför allt när det gäller de lokala myndigheternas roll i samband med mottagande, vidarebosättning och integration av vidarebosatta personer.

57.

Regionkommittén ställer sig särskilt positiv till utvecklingen av expertgruppen för vidarebosättning och framhäver den viktiga roll som de lokala och regionala myndigheterna har att spela i samband med mottagning och vidarebosättning. Deras bidrag till arbetet med att identifiera behov, årliga prioriteringar och utbyte av god praxis bör betraktas som expertkunskaper inom denna grupp.

58.

Regionkommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna måste få tillräckliga resurser från de medel som kommissionen föreslagit till stöd för vidarebosatta personer. Dessa myndigheter har nämligen en viktig roll att spela för att genomförandet av EU:s vidarebosättningsprogram ska lyckas.