Överklagande ingett den 19 februari 2009 av Società Italiana per il gas SpA (Italgas) av den dom som förstainstansrätten (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 28 november 2008 i de förenade målen T-254/00, T-270/00 och T-277/00, Hotel Cipriani SpA m.fl. mot kommissionen

(Mål C-76/09 P)

2009/C 113/43

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Società Italiana per il gas SpA (Italgas) (ombud: M. Merola, M. Pappalardo, T. Ubaldi, avvocati)

Övriga parter i målet: Hotel Cipriani SpA, Republiken Italien, Coopservice — Servizi di fiducia Soc. coop. rl, Comitato ”Venezia vuole vivere”, Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Den första grunden avser felaktig rättstillämpning med avseende på artikel 87.1 EG och bristfällig motivering med avseende på de ifrågavarande nedsättningarnas karaktär av kompensation, bland annat vad beträffar bevisningen av snedvridningen av konkurrensen och inverkan på handeln. Förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning eftersom den, även om den medgav att en åtgärd inte utgör stöd om den objektivt sett endast innebär en kompensation för ekonomiska nackdelar, fastslog att denna princip inte kunde tillämpas i förevarande fall eftersom i) det krävs ett direkt samband mellan kompensationsbeloppet och de extra kostnader som företagen bär på grund av etableringen i lagunområdet vid Venedig och Chioggia, ii) de extra kostnader som de företag som mottagit stöd bär beräknas i förhållande till de genomsnittliga kostnaderna för gemenskapsföretag och inte för de företag som är belägna på fastlandet. Förstainstansrätten underlät dessutom att framhålla motstridigheterna i det angripna beslutet. I detta beslut fastslog kommissionen, i samband med bedömningen av situationen för det företag som ansvarar för vattenhanteringen, att en åtgärds karaktär av kompensation kan fastställas även i avsaknad av ett direkt samband mellan den enhet som vidtar den offentliga åtgärden och de extra kostnader som företagen bär, och att dessa kostnader inte nödvändigtvis måste beräknas i förhållande till de genomsnittliga kostnaderna för gemenskapsföretag.

Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning med avseende på artikel 87.1 EG och gemenskapsrättspraxis avseende bevisbörda, såvitt avser att kommissionen bedömde den omtvistade åtgärden såsom stöd i den mening som avses i artikel 87.1, och bristande motivering i den överklagade domen. Förstainstansrätten gjorde framför allt en felaktig bedömning när den fastslog att det inte ankom på kommissionen utan i stället på Republiken Italien och berörda tredje män att visa att villkoren för att kunna tillämpa artikel 87.1 EG inte var uppfyllda med avseende på vissa kategorier av företag eller verksamhetsområden som berördes av nedsättningarna, och när den därav drog slutsatsen att det angripna beslutet inte är oförenligt vare sig med artikel 87.1 EG eller med principen om likabehandling, och att det inte heller hade ett motstridigt innehåll eller hade motiverats bristfälligt. Därutöver underlät förstainstansrätten att uttala sig beträffande klagandens uppfattning som framgår av dess talan att artikel 87.1 EG åsidosatts med avseende på icke-diskrimineringsprincipen och de uppenbara motstridigheterna vad beträffar motiveringen i samband med prövningen av undantaget enligt artikel 86.2 EG.

Den tredje grunden avser missuppfattningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen samt felaktig rättstillämpning med avseende på kommissionens skyldighet att iaktta förfaranderegler och att iaktta principen om en grundlig och opartisk utredning. Av de handlingar som ingetts under förfarandet i första instans framgår nämligen att förstainstansrätten missuppfattade de faktiska omständigheter och den bevisning som den hade kännedom om och att den gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att fastslå att kommissionen inte uppfyllt de skyldigheter som åligger den vid utövandet av dess befogenheter enligt artiklarna 87 EG och 88 EG att iaktta förfaranderegler och genomföra en grundlig, noggrann och icke-diskriminerande utredning.

Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning och att den överklagade domen är bristfälligt motiverad och har motstridigt innehåll med avseende på bedömningen av den bristfälliga motiveringen av det angripna beslutet. Härvid avses särskilt bedömningen av vilken rättslig betydelse kommissionens skrivelser av den 29 augusti och den 29 oktober 2001 ska ges med avseende på prövningen av kriterierna beträffande de ifrågavarande nedsättningarnas inverkan på konkurrensen och handeln. Mot bakgrund av de bestämmelser och principer som ligger till grund för fördragets system för kontroll av statligt stöd, är förstainstansrättens bedömning felaktig och saknar motivering i följande avseenden: i) slutsatsen att motiveringen i det angripna beslutet var tillräcklig för att möjliggöra för de italienska myndigheterna att besluta om vilka företag som skulle återbetala det stöd som de mottagit i enlighet med det angripna beslutet, ii) beslutet att endast tillmäta upplysningarna i kommissionens skrivelser av den 29 augusti och den 29 oktober 2001 en försumbar rättslig betydelse, genom att den bedömde att de utgjorde ett led i det lojala samarbetet mellan kommissionen och de nationella myndigheterna.

(1)  Kommissionens beslut av den 25 november 1999 om stöd till företagen i Venedig och Chioggia enligt lag nr 30/1997 och lag nr 206/1995 avseende slopade eller minskade sociala avgifter (EGT L 150, 2000, s. 50)