16.5.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 113/2

1)

Enskilda som har lidit skada till följd av felaktigt införlivande och felaktig tillämpning av rådets direktiv 64/433/EEG av den 26 juni 1964 om hygienproblem som påverkar handeln med färskt kött inom gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/497/EEG av den 29 juli 1991, och av rådets direktiv 89/662/EEG av den 11 december 1989 om veterinära kontroller vid handeln inom gemenskapen i syfte att fullborda den inre marknaden kan åberopa rätten till fri rörlighet för varor för att resa skadeståndskrav mot staten för åsidosättande av gemenskapsrätten.

2)

När Europeiska gemenskapernas kommission har inlett ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG krävs det inte enligt gemenskapsrätten att den i den nationella lagstiftningen föreskrivna preskriptionstid som gäller för skadeståndskrav grundat på statens ansvar för åsidosättande av gemenskapsrätten avbryts eller suspenderas under detta förfarande.

3)

Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att preskriptionstiden för en skadeståndstalan mot en stat på grund av ett felaktigt införlivande av ett direktiv börjar löpa då de första skadeverkningarna av detta införlivande uppstår och då ytterligare skadeverkningar kan förutses, även om denna tidpunkt ligger före det korrekta införlivandet av detta direktiv.

4)

Gemenskapsrätten utgör inte hinder för tillämpningen av en nationell lagstiftning där det föreskrivs att en enskild inte kan erhålla ersättning för skada som vederbörande uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att förhindra genom att använda sig av ett rättsmedel, förutsatt att det är rimligt att kräva av den skadelidande att denne använder sig av det ifrågavarande rättsmedlet, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra, med hänsyn till samtliga omständigheter i målet vid den nationella domstolen. Den omständigheten att det är sannolikt att den nationella domstolen kommer att begära ett förhandsavgörande med stöd av artikel 234 EG av domstolen eller den att en talan om fördragsbrott har väckts vid domstolen kan inte, i sig, utgöra ett tillräckligt skäl för att fastslå att det inte är rimligt att använda sig av ett rättsmedel.