This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62007CA0383
Case C-383/07: Judgment of the Court (Second Chamber) of 15 January 2009 (reference for a preliminary ruling from the Bayerischer Verwaltungsgerichtshof — Germany) — M-K Europa GmbH & Co. KG v Stadt Regensburg (Reference for a preliminary ruling — Regulation (EC) No 258/97 — Article 1(1) to (3) — Novel foods and novel food ingredients)
Mål C-383/07: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 15 januari 2009 (begäran om förhandsavgörande från Bayerischer Verwaltungsgerichtshof (Tyskland)) – M-K Europa GmbH & Co. KG mot Stadt Regensburg (Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 258/97 – Artikel 1.1-3 – Nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser)
Mål C-383/07: Domstolens dom (andra avdelningen) av den 15 januari 2009 (begäran om förhandsavgörande från Bayerischer Verwaltungsgerichtshof (Tyskland)) – M-K Europa GmbH & Co. KG mot Stadt Regensburg (Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 258/97 – Artikel 1.1-3 – Nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser)
EUT C 55, 7.3.2009, p. 3–3
(BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)
|
7.3.2009 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 55/3 |
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 15 januari 2009 (begäran om förhandsavgörande från Bayerischer Verwaltungsgerichtshof (Tyskland)) – M-K Europa GmbH & Co. KG mot Stadt Regensburg
(Mål C-383/07) (1)
(Begäran om förhandsavgörande - Förordning (EG) nr 258/97 - Artikel 1.1-3 - Nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser)
(2009/C 55/03)
Rättegångsspråk: tyska
Hänskjutande domstol
Bayerischer Verwaltungsgerichtshof
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: M-K Europa GmbH & Co. KG
Motpart: Stadt Regensburg
Ytterligare deltagare i rättegången: Landesanwaltschaft Bayern
Saken
Begäran om förhandsavgörande – Bayerischer Verwaltungsgerichtshof – Tolkningen av artikel 1.2 d och e och 1.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser (EGT L 43, s. 1) – Huruvida ett livsmedel som har släpps ut i en geografisk begränsad del av gemenskapen (San Marino) kort före ikraftträdandet av förordningen utgör ett nytt livsmedel när det har tillverkats av ingredienser vilka uppges inte ha använts för konsumtion eller för vilka konsumtion endast har fastställts med avseende på ett tredje land (Japan) – Skyldighet att låta kontrollera ett livsmedel
Domslut
|
1) |
Importen av en livsmedelsprodukt till San Marino, innan Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser trädde i kraft, saknar relevans för bedömningen av om denna produkt uppfyller villkoret att i större utsträckning ha använts för konsumtion inom gemenskapen i den mening som avses i artikel 1.2 i nämnda förordning. |
|
2) |
Den omständigheten att samtliga ingredienser i en livsmedelsprodukt, var och en för sig, uppfyller villkoret i artikel 1.2 i förordning nr 258/97 eller är oskadliga är inte tillräcklig för att nämnda förordning inte ska tillämpas på den bearbetade livsmedelsprodukten. Vid fastställandet av om livsmedelsprodukten ska klassificeras som ett nytt livsmedel i den mening som avses i förordning nr 258/97, ska den behöriga nationella myndigheten göra en prövning i det enskilda fallet, varvid den ska beakta livsmedelsproduktens samtliga egenskaper och produktionsmetoden. |
|
3) |
Den omständigheten att alla alger som ingår i en livsmedelsprodukt, i den mening som avses i artikel 1.2 d i förordning nr 258/97, uppfyller villkoret att i större utsträckning ha använts för konsumtion inom gemenskapen, i den mening som avses i artikel 1.2 i nämnda förordning, är inte tillräcklig för att förordningen inte ska tillämpas på nämnda produkt. |
|
4) |
De erfarenheter beträffande en livsmedelsprodukts oskadlighet som har gjorts uteslutande utanför Europa räcker inte för att det ska kunna fastslås att produkten ingår i kategorin livsmedel ”som tidigare utan risk har använts”, i den mening som avses i artikel 1.2 e i förordning nr 258/97. |
|
5) |
Det åligger inte näringsidkaren att inleda det förfarande som avses i artikel 13 i förordning nr 258/97. |