28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 95/5

1)

Artikel 43 EG utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som begränsar möjligheten för ett i landet hemmahörande bolag att skattemässigt göra avdrag för räntor på lån som beviljats av ett direkt eller indirekt moderbolag hemmahörande i en annan medlemsstat eller av ett i en annan medlemsstat hemmahörande bolag som kontrolleras av ett sådant moderbolag, medan någon sådan begränsning inte gäller för ett i landet hemmahörande bolag som har lånat medel från ett annat i landet hemmahörande bolag. Detta gäller dock inte om det för det första förhåller sig så att nämnda lagstiftning bygger på en prövning av objektiva och verifierbara omständigheter vilka möjliggör identifieringen av eventuella fiktiva upplägg som uteslutande betingas av skattemässiga hänsyn, samtidigt som den skattskyldige enligt lagstiftningen bereds tillfälle att i förekommande fall, utan att därvid utsättas för onödig administrativ omgång, redogöra för de affärsmässiga skälen för den aktuella transaktionen och att dessa räntor – i fall där det fastställs att ett sådant upplägg föreligger – enligt nämnda lagstiftning klassificeras som utdelad vinst bara till den del de överstiger vad som skulle ha avtalats under marknadsmässiga förhållanden.

2)

En sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som avses i den första frågan omfattas inte av artikel 43 EG när den är tillämplig på en situation där ett i landet hemmahörande bolag beviljas ett lån från ett bolag som är hemmahörande i en annan medlemsstat eller i tredjeland och som inte självt kontrollerar det låntagande bolaget samtidigt som dessa två bolag direkt eller indirekt kontrolleras av ett gemensamt närstående bolag hemmahörande i tredjeland.

3)

I avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser är det i varje medlemsstats nationella rättsordning som det skall anges vilka domstolar som är behöriga och vilka förfaranden för att väcka talan som är avsedda att tillvarata rättigheter som för enskilda följer av gemenskapsrätten, däri inbegripet klassificeringen av talan som väcks vid de nationella domstolarna av personer som lidit skada. Dessa domstolar har emellertid en skyldighet att tillse att enskilda har tillgång till ett effektivt rättsmedel som ger dem möjlighet att få tillbaka felaktigt uppburen skatt och belopp som betalats till eller innehållits av denna medlemsstat i direkt samband med nämnda skatt. När det gäller annan skada som en person kan ha lidit till följd av en medlemsstats åsidosättande av gemenskapsrätten, är medlemsstaten skyldig att på de villkor som anges i punkt 51 i dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame, ersätta skada som åsamkats enskilda, utan att detta hindrar att staten kan ådra sig skadeståndsansvar enligt nationell rätt på villkor som är mindre restriktiva.

Om det visar sig att lagstiftningen i en medlemsstat utgör ett otillåtet hinder för etableringsfriheten enligt artikel 43 EG, kan den hänskjutande domstolen i syfte att fastställa den ersättningsgilla skadan pröva om de skadelidande har visat rimlig aktsamhet för att förhindra skadan eller för att begränsa dess omfattning och särskilt om dessa i god tid har använt sig av alla de rättsmedel som står till deras förfogande. För att undvika att det blir omöjligt eller orimligt svårt för de enskilda att göra gällande sina rättigheter enligt artikel 43 EG kan dock den hänskjutande domstolen ta ställning till huruvida tillämpningen av denna lagstiftning, i förekommande fall jämförd med relevanta bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalen, under alla förhållanden hade lett till att sökandena i målen vid den nationella domstolen inte hade haft framgång med sina anspråk vid skatteförvaltningen i den berörda medlemsstaten.