30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 118/17

1)

Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa vilka bestämmelser i gemenskapsrätten, utöver artikel 18.1 EG, en medborgare i en medlemsstat såsom Raffaele Oliveri, i förekommande fall kan åberopa under sådana omständigheter som i den tvist som givit upphov till mål C-493/01. Det åligger i detta avseende den nationella domstolen i synnerhet att undersöka huruvida den berörda personen omfattas av artikel 39 EG, i egenskap av arbetstagare eller i egenskap av annan som med stöd av bestämmelserna i sekundärrätten om genomförande av denna artikel har rätt till fri rörlighet, eller huruvida han kan åberopa andra bestämmelser i gemenskapsrätten, såsom dem i rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning, eller artikel 49 EG, vilken bland annat är tillämplig på mottagare av tjänster.

2)

Artikel 3 i rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, utgör hinder för nationella bestämmelser, enligt vilka det krävs att de nationella myndigheterna utvisar medborgare i andra medlemsstater som på grund av uppsåtligt brott mot narkotikalagen har dömts till ungdomsfängelse i minst två år eller annat frihetsstraff och verkställigheten av påföljden inte har eftergivits genom villkorlig dom.

3)

Artikel 3 i direktiv 64/221 utgör hinder för nationell praxis enligt vilken de nationella domstolarna vid prövningen av lagenligheten av ett beslut om utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat inte får beakta faktiska omständigheter som inträffat efter det senaste beslutet av den behöriga myndigheten, som skulle kunna tyda på att det hot mot den allmänna ordningen som det personliga uppförandet hos den som är föremål för ett beslut om utvisning utgör har upphört eller minskat i inte obetydlig mån. Detta gäller i synnerhet när lång tid har förflutit mellan beslutet om utvisning och den behöriga domstolens prövning av detta beslut.

4)

Artikel 39 EG och artikel 3 i direktiv 64/221 utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis enligt vilka utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat som dömts till en viss påföljd för vissa brott beslutas – trots att familjeskäl beaktas – på grundval av en presumtion för att personen skall utvisas, utan att det tas vederbörlig hänsyn till vare sig personens eget uppförande eller det hot mot den allmänna ordningen som denne utgör.

5)

Artikel 39 EG och direktiv 64/221 utgör inte hinder för utvisning av en medborgare i en medlemsstat, som dömts till en viss påföljd för vissa brott, och som å ena sidan utgör ett aktuellt hot mot den allmänna ordningen, men å andra sidan har varit bosatt under många år i värdmedlemsstaten och kan åberopa familjeskäl mot utvisningen, under förutsättning att den avvägning som de nationella myndigheterna gör i det enskilda fallet mellan förefintliga legitima intressen sker med iakttagande av gemenskapsrättens allmänna principer och, särskilt, med vederbörlig hänsyn tagen till de grundläggande rättigheterna, såsom skyddet för familjelivet.

6)

Artikel 9.1 i direktiv 64/221 utgör hinder för en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken det varken finns ett omprövningsförfarande eller en rätt att överklaga till domstol, som inbegriper en lämplighetsprövning, avseende ett beslut om utvisning av en medborgare i en annan medlemsstat som har fattats av en förvaltningsmyndighet, då det inte har inrättats någon myndighet som är oberoende av förvaltningsmyndigheten. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera huruvida sådana domstolar som Verwaltungsgerichte själva kan pröva utvisningsåtgärders lämplighet.