30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/49

1.1.1

Direktivet om utstationering av arbetstagare (1) antogs 1996 av rådet och Europaparlamentet.

1.1.2

Genom direktivet strävade man efter en jämvikt mellan att utöka möjligheterna för företagen att tillhandahålla tjänster i andra medlemsländer och den sociala tryggheten för arbetstagarna. I direktivet fastställs därför en rad anställningsvillkor som skulle säkerställas för arbetstagare som utstationerats i ett annat land, oavsett vilka bestämmelser den utstationerade arbetstagarens avtal innehåller. I direktivet definieras utstationerad arbetstagare som varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där han eller hon vanligtvis arbetar (artikel 2.1).

1.1.3

I förordning (EEG) nr 1408/71 om samordning av systemen för social trygghet inom EU inom ramen för fri rörlighet för arbetstagare och tjänster infördes utstationering som en möjlighet att låta arbetstagare fortsätta att åtnjuta hemlandets sociala trygghet även vid arbete i en annan medlemsstat under en period på maximalt 12 månader (2) (18 månader under vissa villkor).

1.1.4

I direktiv 96/71/EG behandlas hur samordningen av utstationerade arbetstagares arbetsvillkor skall ske i praktiken. I artikel 3 återfinns den centrala delen av texten. Där fastställs de villkor som skall tillämpas för utstationerade arbetstagare, villkor som är fastställda

1.1.5

Vid sidan av införlivandet i lagstiftningen betraktas det administrativa samarbetet (artikel 4) som ett viktigt instrument för genomförandet av bestämmelserna i direktivet, inte bara för informationsutbyte utan också för de åtgärder som behövs för att se till att direktivets bestämmelser efterlevs. Att direkt förhindra brott mot bestämmelserna bidrar till den sociala tryggheten och till fri rörlighet för tjänster.

1.2.1

Redan 1991 avgav Ekonomiska och sociala kommittén ett yttrande om ”Förslag till rådets direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” (KOM(91) 230 slutlig – l – SYN 346 och yttrande CES 1512/91).

1.3.1

Medlemsstaterna borde har införlivat detta direktiv i sin lagstiftning senast före slutet av 1999.

1.3.2

I direktivets artikel 8 fastställs att kommissionen skall se över texten före den 16 december 2001 för att se om det finns anledning att lägga fram förslag om ändringar inför rådet. När tidsfristen löpte ut började kommissionen granska hur direktivet införlivats i medlemsstaternas lagstiftning. Rapportens slutsatser användes sedan i kommissionens meddelande om tillämpningen av direktivet. Detta meddelande är en utvärdering av hur direktivet lagstiftningsmässigt införlivats i gällande nationell rätt. Meddelandet innehåller en genomgång av det utvärderade direktivets innehåll och syfte och de lagstiftningsåtgärder som vidtagits i medlemsstaterna. Staterna delas här in i tre grupper: de som i huvudsak infört direktivets formuleringar utan att ange vilka bestämmelser i nationell rätt som reglerar de frågor som avses i direktivet, de som har kartlagt vilka nationella bestämmelser som skall tillämpas och hänvisar till dem, samt de medlemsstater där det inte har antagits någon specifik lagstiftning om införlivande i fråga om vilka bestämmelser i nationell rätt som skall tillämpas på utstationerade arbetstagare.

1.3.3

I rättsstudien tar man upp avtalsstadgade bestämmelser, genomförandet av samarbetet i fråga om information (artikel 4) samt kontroll och sanktioner för att garantera efterlevnaden av direktivet (artiklarna 5 och 6).

1.3.4

I kapitel 4 i kommissionens meddelande görs en bedömning av införlivandet av direktivet i medlemsstaterna, metoden för införlivande, arten av tillämpliga bestämmelser och kollektivavtal.

1.3.5

I kapitel 4 tar man också upp praktiska och administrativa problem som är förknippade med genomförandet, enligt uppgift från myndigheterna i medlemsstaterna. I tre korta stycken beskrivs de problem som uppstått för tjänsteföretag och utstationerade arbetstagare.

1.3.6

Kommissionen menar sammanfattningsvis att även om ingen medlemsstat har haft några specifika lagstiftningsmässiga problem vid införlivandet, kan vissa genomförandeproblem förekomma som man kommer att kunna komma till rätta med efter hand.

1.3.7

Kommissionen menar att det därför vore förhastat att föreslå ändringar av direktivet. Det slutgiltiga förslaget är att man skall låta en expertgrupp på regeringsnivå, vars sammansättning varierar, utreda hur man kan förenkla tillgången till information om bestämmelser som tillämpas för utstationerade arbetstagare och kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna för att komma till rätta med de problem som har konstaterats (stater som inte har införlivat specifika bestämmelser, allmän ordning/tvingande bestämmelser, informationssökning, kontroll av att de nationella bestämmelserna om införlivande efterlevs samt tillämpning av sanktioner).

2.1.1

Kommittén anser att meddelandet utgör ett användbart underlag, men att det är otillräckligt. Kommissionen uppmanas att fördjupa sin analys, inte minst när det gäller illojal konkurrens och social dumpning, vilket kan bli följderna av utstationering om reglerna missbrukas. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att det hålls branschinriktade samråd med de aktörer som verkligen berörs av bestämmelserna, bland annat inom byggbranschen vars arbetsmarknadsparter ännu inte har rådfrågats. Där skulle man ta upp de problem som rör definitionen av utstationerade arbetstagare och gråzonen avseende ”egenföretagare”. En sådan fördjupad analys skulle ytterligare fokusera på den praktiska tillämpningen av artikel 3 i direktivet om konkreta aspekter som rör arbetstagares grundläggande rättigheter i dessa fall. Kommittén frågar sig, när det gäller denna fråga, om de nationella samråden inom den första analysomgången verkligen ger underlag för en uppskattning av de praktiska tillämpningsproblemen och de verkliga förhållandena när det gäller införlivande och genomförandebestämmelser. Kommittén anser emellertid att det behövs en fördjupad utredning av de mest fördelaktiga bestämmelserna så att man kan jämföra goda exempel och ge bättre information till alla arbetstagare och företag som berörs.

2.1.2

En annan viktig aspekt när det gäller principerna i direktivet är de definitioner som används i nationell lagstiftning om utstationerade arbetstagare. Det är viktigt att man ställer detaljfrågor, så att man får en komplett utvärdering. Hur definierar medlemsstaterna en utstationerad arbetstagare och hur tillämpas direktivet i överensstämmelse med detta? Vilka typer av åtgärder vidtar medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter för att garantera att direktivet efterlevs? I detta sammanhang är några aspekter av särskilt stor betydelse:

2.2

Med tanke på meddelandets brister uppmanar kommittén kommissionen att lägga fram en ny rapport, som tydligt anger följande:

2.2.1

Flera medlemsstater har kollektivavtal som gäller generellt inom byggbranschen. Den centrala frågan är hur kollektivavtalens bestämmelser används för genomförandet av direktivet. Det är bland annat tolkningen av arbetsvillkor enligt klassificeringen i artikel 3 som spelar in. Vilka villkor gäller enligt dessa kollektivavtal för minimilön, betald semester och vilotid? Kollektivavtal kan skilja sig åt betydligt mellan medlemsstaterna när det gäller dessa aspekter. Man kan exempelvis nämna att det i vissa medlemsstaterna finns sociala fonder för betald semester. Deltagande i dessa fonder kan ge de utstationerade arbetstagarna gynnsammare villkor. Det gäller att ta reda på hur sådana gynnsammare villkor kan mätas och vägas in i bedömningen.

2.2.2

Alla medlemsstater har inte låtit avtalsstadgade villkor omfatta utstationerade arbetstagare inom de övriga områden som räknas upp i direktivets bilaga, trots att en sådan möjlighet uttryckligen anges i 3.10, andra strecksatsen.

2.2.2.1

Kommittén uppmanar kommissionen att från medlemsstaterna och de nya anslutningsländerna samla in tillgängliga uppgifter beträffande antalet utstationerade arbetstagare och de olika sektorer som i första hand berörs med beaktande av de olika systemen för arbetsmarknadsrelationer.

2.2.3

Vid ett antal tillfällen de senaste åren har kommissionen varit tvungen att erkänna att förväntningarna i mitten på åttiotalet avseende rörlighet inte har infriats, eller bara till liten del har infriats. Mindre än 2 % av de aktiva på arbetsmarknaden i ett land arbetar utomlands. Siffran för årlig mobilitet är ännu lägre. EU:s uppskattning visar att 600 000 arbetstagare arbetar utomlands, men alla dessa betraktas inte som utstationerade arbetstagare och omfattas inte av direktivet. Det förefaller som om denna typ av rörlighet främst sker bland högkvalificerade arbetstagare samt bland arbetstagare inom byggbranschen. Förekomsten av lönedumpning och social dumpning i vissa EU-länder och inom vissa branscher hänger samman med att inom de högrisksektorer det är fråga om kan även ett mycket litet antal arbetstagare som erbjuder sina tjänster på arbetsmarknaden med marginellt lägre löner rubba den befintliga lönestrukturen och skapa en nedåtgående spiral för löner och priser.

—

Meddelandet ger inte underlag för att dra slutsatser om de praktiska problem som uppstått, så att man kan förenkla och ändra direktivet. Erfarenheterna i medlemsstaterna om utstationerade arbetstagare (via byggsektorns arbetsmarknadsparter, myndigheter, arbetsinspektioner, etc.) är en värdefull informationskälla som man måste dra nytta av.

3.1

Kommissionen borde i sin nya analys först och främst ta hänsyn till utvidgningens konsekvenser för tillämpningen av direktivet, såväl i de nuvarande medlemsstaterna som i anslutningsländerna, och till övergångsperioder i samband med anslutningen. En sådana analys borde dessutom värdera de regionala och gränsöverskridande aspekterna samt branschöverskridande aspekter, inte minst inom byggnäringen.

3.2

Kommittén föreslår dessutom följande: