52003IG0426(01)

Republiken Greklands initiativ inför antagandet av rådets rambeslut om tillämpning av ne bis in idem-principen

(2003/C 100/12)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 29, artikel 31 d och artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av Republiken Greklands initiativ(1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och(2),

av följande skäl:

(1) Ne bis in idem-principen, eller förbudet mot dubbel lagföring, dvs. att ingen bör åtalas eller dömas två gånger för samma handlingar och samma straffbara beteende, har fastställts som en individuell rättighet i internationella rättsliga instrument om mänskliga rättigheter, t.ex. i det sjunde protokollet (artikel 4) till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 50), och erkänns i alla rättsordningar som genomsyras av idén om respekt för och skydd av de grundläggande rättigheterna.

(2) Ne bis in idem-principen får särskild betydelse när den gränsöverskridande brottsligheten ökar och behörighetsproblemen i samband med lagföring blir mer komplicerade. Denna princip är dessutom av vikt i asyl-, invandrings- och utlämningsfrågor, dels inom Europeiska unionens ram, dels i samband med unionens eller vissa medlemsstaters avtal med tredje land.

(3) I punkt 49 e i rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa(3) fastställs det att åtgärder skall fastställas inom fem år efter det att fördraget trätt i kraft "för att samordna pågående straffrättsliga utredningar och rättsliga åtgärder i medlemsstaterna i syfte att undvika dubbelarbete liksom motstridiga avgöranden och därvid ta hänsyn till en bättre användning av principen om ne bis in idem".

(4) I åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål(4), vilket fastställdes av rådet och kommissionen, ingår ne bis in idem-principen bland unionens omedelbara prioriteringar, särskilt vad gäller beaktandet av slutgiltiga domar i brottmål som avkunnats i en annan medlemsstat. I åtgärd 1 i programmet rekommenderas en omprövning av artiklarna 54-57 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, vilka upprepar motsvarande artiklar i konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om tillämpning av principen ne bis in idem, undertecknad i Bryssel den 25 maj 1987, med perspektivet att principen om ömsesidigt erkännande fullt ut skall tillämpas, som dock inte har ratificerats av medlemsstaterna.

(5) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 26 juli 2002 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål erkänns det att tillämpning av ne bis in idem-principen bidrar positivt till ömsesidigt erkännande av domar och till att stärka rättssäkerheten inom unionen, vilken förutsätter förtroende för att erkända domar alltid avkunnas i enlighet med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet.

(6) I vissa staters rättsordningar erkänns ne bis in idem-principen endast på nationell nivå, dvs. vertikalt, i enlighet med det förfarande i brottmål som gäller i staten i fråga. Den erkänns antingen i grundlagen eller andra rättsliga bestämmelser och grundar sig på a) artikel 14.7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 19 december 1966 och b) artikel 4 i det sjunde protokollet till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den transnationella, horisontella tillämpningen av principen framgår av kapitel 3 artiklarna 54-67 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

(7) Tillämpningen av ne bis in idem-principen har hittills givit upphov till många allvarliga frågor om tolkning eller godtagande av vissa materiella bestämmelser eller mer allmänna regler (t.ex. innebörden av idem) på grund av att principen regleras på skilda sätt i olika internationella rättsinstrument och på grund av skillnaderna i nationell rättspraxis. Detta rambeslut syftar till att förse medlemsstaterna med gemensamma rättsregler för ne bis in idem-principen, så att det säkerställs att dessa regler både tolkas och praktiskt tillämpas på ett enhetligt sätt.

(8) Eftersom de ovannämnda målen för detta rambeslut inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen. I enlighet med proportionalitetsprincipen går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(9) När det gäller Island och Norge utgör detta rambeslut, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket(5), en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet(6).

(10) Förenade kungariket deltar i detta rambeslut i enlighet med artikel 5 i det till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar och artikel 8.2 i rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket(7).

(11) Irland deltar i detta rambeslut i enlighet med artikel 5 i det till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar och artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2000 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket(8).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) straffbara handlingar: - handlingar som utgör brott enligt varje medlemsstats nationella lagstiftning,

- handlingar som enligt varje medlemsstats nationella lagstiftning utgör brott mot administrativa föreskrifter eller ordningsföreskrifter med påföljd i form av böter påförda av en administrativ myndighet, förutsatt att handlingarna faller under den administrativa myndighetens behörighet och att den berörda personen har möjlighet att få saken prövad i en brottmålsdomstol.

b) dom: varje slutgiltig, fällande eller frikännande dom, eller slutgiltig dom som slutgiltigt innebär att målet läggs ner, vilken efter ett straffrättsligt förfarande har avkunnats i en medlemsstat i enlighet med medlemsstatens nationella lagstiftning av en domstol som resultat av ett brottmål, samt utanför domstol bilagda straffrättsliga tvister. Varje dom som har vunnit laga kraft enligt nationell lagstiftning skall anses vara slutgiltig.

c) rättegångsmedlemsstat: den medlemsstat där rättegången ägde rum.

d) litispendens: brottmål där åtal för en straffbar handling redan har väckts mot en person och anhängiggjorts vid domstol utan att dom i målet har avkunnats.

e) idem: en andra straffbar handling som uteslutande härrör från samma, eller väsentligen samma, faktiska omständigheter oavsett dess rättsliga karaktär.

Artikel 2

Varje persons rättighet att inte åtalas eller dömas två gånger för samma straffbara handling

1. En person som till följd av att ha begått en straffbar handling har åtalats och slutgiltigt dömts i en medlemsstat i enlighet med strafflagstiftningen och det straffrättsliga förfarandet i denna stat får inte åtalas för samma handlingar i en annan medlemsstat, om han, enligt strafflagstiftningen i rättegångsmedlemsstaten, redan har frikänts eller, om en fällande dom avkunnats, har avtjänat eller avtjänar straffet eller om domen inte längre kan verkställas.

2. Det rättsliga förfarandt kan återupptas, om, enligt strafflagstiftningen och det straffrättsliga förfarandet i rättegångsmedlemsstaten, nya fakta eller omständigheter kan påvisas efter det att domen avkunnats eller om det förekommit grundläggande felaktigheter vid det föregående förfarandet, vilka kan ha påverkat utgången i målet.

Artikel 3

Litispendens

Om, under den tid ett mål pågår i en medlemsstat, straffrättsligt åtal för samma straffbara handling väcks i en annan medlemsstat, skall följande förfarande tillämpas:

a) Företräde skall ges den forummedlemsstat som bäst säkerställer en korrekt rättskipning med beaktande av följande kriterier:

aa) den medlemsstat inom vars territorium den straffbara handlingen begicks,

bb) den medlemsstat i vilken gärningsmannen är medborgare eller är bosatt,

cc) den medlemsstat som offren kommer ifrån,

dd) den medlemsstat inom vilken gärningsmannen påträffats.

b) När flera medlemsstater har behörighet och möjlighet att väcka åtal i brottmål för en straffbar handling på grundval av samma faktiska omständigheter, får de behöriga myndigheterna i var och en av dessa stater efter samråd, med beaktande av kriterierna enligt a, välja den forummedlemsstat som skall ges företräde.

c) När en medlemsstats forum ges företräde, skall pågående förfaranden i övriga medlemsstater vila till dess en slutgiltig dom har avkunnats i den medlemsstat vars forum har givits företräde. Om ett förfarande har förklarats vilande i en medlemsstat, skall dess behöriga myndigheter utan dröjsmål underrätta motsvarande myndigheter i den medlemsstat vars forum har givits företräde. Om av något skäl en slutgiltig dom inte avkunnas i den medlemsstat vars forum har givits företräde, skall dess behöriga myndigheter utan dröjsmål underrätta motsvarande myndigheter i den medlemsstat som förklarade förfarandet vilande.

Artikel 4

Undantag

1. En medlemsstat får i en förklaring meddela rådets generalsekretariat och kommissionen att den inte är bunden av artikel 2.1 och 2.2 om de handlingar som den utländska domen avser utgör straffbara handlingar som bryter mot medlemsstatens säkerhet eller andra lika väsentliga intressen eller har begåtts av en offentlig tjänsteman i medlemsstaten, som därigenom har svikit sin tjänsteplikt.

2. En medlemsstat som avger en förklaring i enlighet med punkt 1 skall närmare fastställa för vilka kategorier straffbara handlingar detta undantag kan komma att tillämpas.

3. En medlemsstat får när som helst återta en förklaring om undantag enligt punkt 1. Återtagandet skall anmälas till rådets generalsekretariat och kommissionen och få verkan från och med den första dagen i påföljande månad.

4. Ett undantag som kan vara föremål för en förklaring i enlighet med punkt 1 skall inte tillämpas om den berörda medlemsstaten har begärt att den berörda personen skall åtalas för samma handlingar i den andra medlemsstaten eller utlämnas.

Artikel 5

Avräkningsprincip

Om ett nytt åtal väcks i en medlemsstat mot en person som slutgiltigt har dömts för samma handlingar i en annan medlemsstat, skall den tid för frihetsberövande som utdömts eller det bötesbelopp som erlagts i denna stat på grund av dessa handlingar frånräknas det straff som troligen kommer att utdömas. Varje annan påföljd förutom frihetsberövande, eller påföljder som utdömts inom ramen för ett administrativt förfarande, skall också avräknas i den utsträckning det är förenligt med den nationella lagstiftningen.

Artikel 6

Informationsutbyte mellan behöriga myndigheter

1. Om åtal mot en person väckts i en medlemsstat och dennas behöriga myndigheter har anledning att förmoda att åtalet rör samma handlingar för vilka personen i fråga slutgiltigt har dömts i en annan medlemsstat, skall dessa myndigheter infordra relevanta upplysningar från de behöriga myndigheterna i rättegångsmedlemsstaten.

2. De begärda upplysningarna skall lämnas så snart som möjligt med användande av alla tillgängliga tekniska hjälpmedel och beaktas för att fastställa om förfarandet skall fortsättas.

3. Varje medlemsstat skall i en förklaring meddela rådets generalsekretariat och kommissionen vilka myndigheter som har bemyndigats att infordra och översända de upplysningar som avses i punkt 1.

Artikel 7

Tillämpning av mer omfattande bestämmelser

Bestämmelserna i artiklarna 1-6 skall inte hindra att mer omfattande nationella bestämmelser om ne bis in idem-regeln tillämpas i samband med domar som har avkunnats i utlandet.

Artikel 8

Tillämpning

1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut före den...(9).

2. Medlemsstaterna skall före den dag som avses i punkt 1 till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning.

3. På grundval av denna information skall kommissionen före den...förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om genomförandet av detta rambeslut, vid behov åtföljd av förslag till lagstiftning.

4. Rådet skall före den...utvärdera de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att följa bestämmelserna i detta rambeslut.

Artikel 9

Upphävande

Artiklarna 54-58 i Schengenkonventionen från 1990 skall upphöra att gälla när detta rambeslut träder i kraft. Om en medlemsstat före denna dag införlivar detta rambeslut enligt artikel 8.1, skall bestämmelserna i fråga upphöra att gälla för denna medlemsstat från och med den dag rambeslutet införlivas.

Artikel 10

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den...

På rådets vägnar

...

Ordförande

(1) ...

(2) ...

(3) EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.

(4) EGT C 12, 15.1.2001, s. 10.

(5) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

(6) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

(7) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.

(8) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.

(9) Två år efter det att detta rambeslut har trätt i kraft.