51999AC0847

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets direktiv om saluföring av skogsodlingsmaterial"(1)

(1999/C 329/06)

Den 8 september 1999 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som fick uppdraget att förbereda ärendet, antog sitt yttrande den 13 juli 1999. Föredragande var Seppo Kallio.

Vid den 366:e plenarsessionen den 22-23 september 1999 (sammanträdet den 22 september 1999) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 108 röster för och 1 nedlagd röst.

1. Bakgrund

1.1. Saluföringen av skogsodlingsprodukter på Europeiska unionens område regleras för närvarande av två direktiv: direktiv 66/404/EEG om härkomst och andra uppgifter i fråga om det material som skall saluföras (härkomstdirektivet) och direktiv 71/161/EEG om kvaliteten på frö- och plantpartier (kvalitetsdirektivet). Direktiven har utfärdats 1966 och 1971, varefter de varit föremål för smärre ändringar. Kommissionen bekräftade redan i samband med förhandlingarna om medlemskap att det finns behov av att revidera direktiven. Finland och Sverige beviljades en övergångsperiod till slutet av år 1999 i fråga om att tillämpa direktiven.

2. Bedömning av direktivförslaget

2.1. Det aktuella direktivförslaget från kommissionen är resultatet av omfattande ansträngningar i den ansvariga arbetsgruppen och nogranna förberedelser inom Ständiga kommittén för utsäde och uppförökningsmaterial för jordbruk, trädgårdsnäring och skogsbruk. I förslaget till direktiv har ovan nämnda direktiv sammanslagits till en text och innehållet i de båda gamla direktiven har till stor del ändrats.

2.2. I förslaget har man beaktat de särskilda behoven i Finland och Sverige genom att till härkomstkategorierna lägga en ny source identified-kategori, "av känd härkomst", som inte skulle ha varit möjlig enligt de nuvarande direktiven. Användningen av material i denna härkomstklass är även i fortsättningen oundgänglig särskilt i de norra delarna av Finland och Sverige. De medlemsstater som inte önskar använda sådant material (t.ex. Tyskland) kan förbjuda det i sin nationella lagstiftning. Det är även i andra avseenden möjligt för medlemsstaterna att på sitt eget område tillämpa strängare krav än de som finns i direktivförslaget, vilket säkerställer att ingen medlemsstat behöver sänka sina krav om dessa varit strängare i den tidigare tillämpade regleringen. I detta avseende beaktar förslaget till direktiv på ett gynnsamt sätt de olika behoven i olika medlemsstater.

2.3. Förslaget till direktiv svarar mot utvecklingen på området. Man eftersträvar att harmonisera de centrala begreppen och kategorierna i direktivet med OECD:s system om skogsodlingsmaterial i internationell handel, vilket är föremål för en revidering. Detta underlättar handeln med OECD-länder utanför gemenskapen.

2.4. Det är allmänt känt att alltför långa avstånd vid överföring av ortseget material, särskilt från söder till norr, oundvikligen leder till att skogsodlingen misslyckas. En medlemsstat kan med tillstånd från kommissionen förbjuda att ett visst material används på denna stats område om det på grund av sin härkomst har visat sig olämpligt. För att få ett sådant tillstånd måste medlemsstaten kunna påvisa att materialet är olämpligt. Det vore i detta sammanhang skäl att förenkla förfarandet och att i högre grad överföra beslutanderätten till medlemsstaterna, dock med beaktande av varornas fria rörlighet i gemenskapen.

2.5. Direktivförslaget utvidgar tillämpningsområdet för direktivet, särskilt till följd av ökningen av antalet trädarter. Även behovet av övervakning tilltar och kostnaderna för detta ökar. Som motvikt till detta bör köparna i högre grad än hittills få garantier för att odlingsmaterialets härkomst är känd.

2.6. Tillförlitligheten i uppgifterna om skogsodlingsmaterial skall garanteras även då materialet säljs till andra medlemsstater. Detta förutsätter att samarbetet mellan medlemsstaternas övervakningsmyndigheter fungerar bra liksom även skyldigheten att ge uppgifter om de frö- och plantpartier som importeras. Man bör på nytt kontrollera att bestämmelserna om dessa förfaranden är tillräckliga i direktivförslaget.

3. Ekonomiska verkningar i medlemsländerna

3.1. Genomförandet av direktivet ökar kostnaderna för den nationella administrationen eftersom produktionen och saluföringen av skogsodlingsprodukter måste dokumenteras i större omfattning än för närvarande och eftersom myndighetstillsynen måste utökas. Vid genomförandet krävs också en diger arbetsinsats i fråga om bestämmelserna om definition av härkomstområden samt olika register och kartor.

4. Direktivets ikraftträdande

4.1. I förslaget till direktiv föreskrivs en övergångsperiod fram till den 1 januari 2000 för omsättning av direktivet i nationell lagstiftning. Detta är åtminstone för Sverige och Finland av avgörande betydelse med tanke på skogsbrukets betydelse och det faktum att det bedrivs i intensiva former. De ändringar som nu föreslås innehåller så mycket administrativa ändringar att bestämmelserna för direktivets ikraftträdande bör revideras. Eftersom även den nationella lagstiftningen om skogsodlingsmaterial måste förnyas, kan direktivet i praktiken genomföras i Finland tidigast från och med ingången av år 2001. Den övergångsperiod som Finland och Sverige beviljades i anslutningsakten gällande tillämpningen av de nuvarande direktiven löper ut vid millennieskiftet. Denna övergångsperiod bör på grund av ovanstående förlängas med minst ett år. Dessutom bör man genom övergångsbestämmelserna försäkra sig om att frön som anskaffats innan direktivet träder i kraft även i fortsättningen kan saluföras åtminstone i hemlandet.

Bryssel den 22 september 1999.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice RANGONI MACHIAVELLI

(1) EGT C 199, 14.7.1999, s. 1.