91997E4212

SKRIFTLIG FRÅGA E-4212/97 från Bryan Cassidy (PPE) till kommissionen (21 januari 1998)

Ämne: Dom i Europeiska gemenskapernas domstol den 26 oktober 1996 i målet Elida Gibbs Limited (mål C 317/94)

Denna dom i EG-domstolen verkar motverkas av att den inte tillämpas i Tyskland och endast delvis tillämpas i Frankrike och i Grekland.

Finns det någon bestämmelse i Tyskland som förbjuder vissa slags marknadsföringskampanjer som exempelvis användning av rabattkuponger från tillverkaren eller erbjudanden om återbetalning från tillverkaren? Om så är fallet, var ligger logiken i detta förbud, och är ett sådant förbud förenligt med den inre marknaden?

Om en sådan bestämmelse existerar och den inte är förenlig med den inre marknaden, vilka åtgärder har kommissionen vidtagit, och i enlighet med vilka bestämmelser i fördraget har detta skett?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar (10 mars 1998)

Det finns förvisso en tysk mycket sträng lagstiftning om beviljande av rabatter och avdrag.

Enligt Zugabeverordnung (förordning om gratis gåvor) från mars 1932, är med mycket få undantag alla sorts gåvor vid köp av en vara eller tjänst förbjudna. Undantagen avser endast t.ex. förpackningar eller gåvor till ett obetydligt värde (ca 50 pfennig eller mindre). Enligt Rabattgesetz (lagen om rabatter) från november 1933, är rabatter som överstiger 3 % förbjudna.

På grundval av den information som kommissionen förfogar över hade den dåvarande lagstiftaren två syften: att skydda konsumenten genom att göra produktens eller tjänstens inneboende kvaliteter och priset till de viktigaste urvalskriterierna samt att säkerställa lojalitet från handelns sida genom att undvika metoder som ansågs snedvrida konkurrensen. Särskilt de stora varuhusen i Tyskland använde sig av rabatter under 1920-talet. Till följd av den ekonomiska recessionen visade det sig vid den tidpunkten vara lämpligt att skydda nätverket av små och medelstora företag genom en åtgärd som var tänkt att vara tillfällig.

Den tyska regeringen föreslog att dessa två lagar skulle avskaffas under 1993-1994. Detta förslag antogs inte på grund av att Bundesrat motsatte sig detsamma och har sedan dess inte tagits upp på nytt.

Det är utan tvivel så att förekomsten av en sådan lagstiftning - som till sin omfattning saknar motsvarighet inom gemenskapen - kanske inte är förenlig med den inre marknaden. Företagen kan faktiskt inte ha en alleuropeisk strategi för extrapriser och reklam eftersom de måste göra genomgripande förändringar i sin marknadsföring vad avser innehåll och utformning, i syfte att efterkomma lagstiftningen för en av gemenskapens största marknader. Kommissionen har från annat håll fått in många klagomål om detta (se t.ex. svar på QE nr 64/98 från de Vries ((Se s. 26. ))).

Eftersom en harmonisering inom gemenskapen saknas på detta område undersöker kommissionen för närvarande, inom ramen för utredningen av de ovannämnda klagomålen och mot bakgrund av domstolens rättspraxis, denna lagstiftnings eventuella restriktiva effekter och överensstämmelse med proportionalitetsprincipen.