51995AC1174

Yttrande om grönbok om praktiska åtgärder vid införandet av den gemensamma valutan (96/C 18/22)

Kommissionen beslutade den 21 juni att begära Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om grönbok om praktiska åtgärder vid införandet av den gemensamma valutan.

Sektionen för ekonomiska, finansiella och monetära frågor som ansvarar för kommitténs beredning av ärendet antog den 4 oktober 1995 yttrandet utifrån de tre föredragande Umberto Buranis (del A), Bernard Bigault de Granruts (del B) och Michael Geuenichs (som bl a bidragit med synpunkter angående konsumentskydd) förberedande rapporter. Del C innehåller en sammanfattning av de övergripande riktlinjerna.

Ekonomiska och sociala kommittén antog yttrandet med stor majoritet - 5 röster emot och 14 nedlagda - vid sin 329:e plenarsession den 26 oktober 1995.

DEL A - MARKNADEN

1. Inledning

1.1. Ekonomiska och sociala kommittén har redan tidigare uttalat sig om de monetära och ekonomiska problem som är förbundna med den gemensamma valutan (). Grönboken anlägger ett praktiskt perspektiv på de problem som är knutna till införandet av den gemensamma valutan. Detta kräver att kommissionen tar hänsyn till marknadens krav (banker, företag och konsumenter), i synnerhet konsumenternas krav och en i början förvirrande förändringsprocess. Hänsyn måste tas till de ibland motstridiga kraven från samtliga parter på arbetsmarknaden även om det övergripande målet förblir att säkerställa övergången till den gemensamma valutan enligt principerna i grönboken: genomförbarhet, överensstämmelse med fördraget, trovärdighet och strävan efter enkelhet, flexibilitet och låga kostnader vid den praktiska tillämpningen.

1.2. Kommittén anser att ESK och andra gemenskapsorgan har uppgiften att göra en realistisk bedömning av situationen utan att hemfalla åt överdriven entusiasm. Marknaden måste vara medveten om att många svåra problem fortfarande söker sin lösning och att övergången kommer att medföra kostnader. Marknaden måste också vara medveten om att den gemensamma valutan även medför negativa effekter.

2. Allmänna synpunkter

2.1. Följande element är avgörande för EMU:

a) samordning av medlemsländernas ekonomiska politik,

b) bibehållande av prisstabilitet på gemenskapsnivå.

2.1.1. En samordning av den ekonomiska politiken innebär att medlemsstaterna själva måste bidra till att gemenskapens målsättningar uppfylls. I fördragets artikel 2 anges att det är en av gemenskapens uppgifter att främja "en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt" och "en hög nivå i fråga om sysselsättning".

2.1.2. Bibehållande av prisstabilitet är huvudmålet för ECBS (Europeiska centralbankssystemet) (art 105). Kommittén överväger möjligheten att ägna ett kommande yttrande om EMU åt att diskutera förhållandet mellan främjandet av sysselsättningen och bibehållande av prisstabiliteten. Föreliggande yttrande begränsar sig till frågorna som berör införandet av den gemensamma valutan.

2.2. Ekonomiska och sociala kommittén ser positivt på att kommissionen haft en klar bild av de problem som kommer att uppstå vid övergången till den gemensamma valutan vid sammanställningen av grönboken och att detta gjorts på ett pragmatiskt och interaktivt sätt samt att kommissionen är medveten om att övergången måste ta hänsyn till marknadens krav.

2.3. Övergången måste - i överensstämmelse med fördragstexten - vara "snabb". Alla berörda parter är överens om att övergången bör vara "så snabb som möjligt". ESK vill ändå fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på att "snabbt" inte är detsamma som "i hast". Det tjänar inget till att fastställa en tidsplan för att sedan upptäcka att marknaden inte kan hålla denna beroende på tekniska, administrativa eller ekonomiska omständigheter. Om det istället visar sig under de förberedande analyserna att de föreslagna tidsperioderna för de olika övergångsfaserna är allför väl tilltagna finns det inga hindrar att dessa förkortas. Med andra ord bör övergångsfaserna ses som preliminära samtidigt som de bör vara föremål för en löpande pragmatisk utvärdering. Faserna måste dock fastslås definitivt - och sedan inte revideras - i god tid före inledningen av fas A.

2.4. Den övergångsplan som Ecofin-rådet kommer att presentera för ministerrådet i slutet av december 1995 - på grundval av kommissionens förslag - bör vara resultatet av en oberoende utvärdering från kommissionen efter det att den har analyserat marknadens krav och önskemål.

2.5. Kommissionens beslut bör samordnas med yttranden från andra gemenskapsorgan som har en avgörande betydelse för övergångsprocessen. I slutet av året kommer Europeiska monetära institutet (EMI) att presentera en rapport om den gemensamma valutans monetära konsekvenser, vilket ligger inom EMI:s ansvarsområde. Rådet har begärt att kommissionen och EMI konsulterar varandra vid sammanställningen av de båda rapporterna. Detta krav är nödvändigt men otillräckligt, eftersom det är av avgörande betydelse att de bägge rapporterna är fullständigt överensstämmande.

2.6. Grönboken tar inte upp den viktiga frågan om de länder som inte kan uppfylla konvergenskriterierna och de länder som beviljats undantag (opt-out) i Maastrichtfördraget, de så kallade undantagsländerna. Detta är en betydande brist och bör rättas till, något som även underströks vid det extra toppmötet i Paris den 9-10 juni 1995. ESK noterar kommissionsordförande Jacques Santers uttalande om att kommissionen kommer att studera just detta problem under andra halvåret 1995.

2.7. Även om övergångsprocessen inte får hejdas eller ändras av sidoaspekter är det inte desto mindre viktigt att redan från början vara medveten om de problem som kan uppstå i undantagsländerna på grund av införandet av den gemensamma valutan. Om dessa problem leder till ökade kostnader, snedvriden konkurrens eller i sämsta fall att medborgarna upplever att den gemensamma valutan leder till ett "Europa i två hastigheter", bör kommissionens rapport även ta upp vilka lämpliga insatser som kan sättas in mot denna utveckling.

3. Övergången till den gemensamma valutan

3.1. I sitt yttrande om grönboken har ESK lagt särskild vikt vid synpunkter som uttrycks i den omfattande dokumentationen från olika berörda parter. Kommittén har också tagit hänsyn till de synpunkter som framförts vid möten med sakkunnniga från banksektorn, industrin, handels-, hantverks- och konsumentorganisationer. ESK vill också rikta ett tack till kommissionen och EMI för den samarbetsvilja de visat vid sammanställningen av detta yttrande.

3.2. Den gemensamma valutan - en kostnadssänkande faktor

3.2.1. För att illustrera den gemensamma valutans fördelar understryker grönboken (punkt 5) att transaktionskostnader (växlings- eller säkringskostnader för valuta) kommer att försvinna inom den monetära unionen. Dessa kostnader beräknas uppgå till 0,3-0,4 % av unionens bruttonationalprodukt (BNP), dvs 20-25 miljarder ecu per år. Dessa siffror - som grundar sig på tidigare prognoser från kommissionen - är alltför höga eftersom de hänför sig till alla valutor och alla länder, även de som beviljats undantag från myntunionen och därför inte bör tas med i beräkningen. Eftersom unionens BNP innefattar samtliga ekonomiska verksamheter, inklusive tjänstesektorn, kommer de vinster som görs inom vissa sektorer att kompenseras av det bortfall som sker inom finanssektorn. Därigenom kommer unionens BNP inte att påverkas.

3.2.2. Grönboken tar i samma punkt upp förhållandet att om en person har 1 000 tyska mark och sedan vill växla denna summa i vart och ett av medlemsländerna, kommer hon vid hemkomsten att ha mindre än 500 mark. En enkel beräkning visar att kostnaden för varje transaktion är lägre än 4,5 % - en normal växlingskostnad för sedlar. Vinsten för medborgare och företag (se punkt 3.2.1) är uppenbar och man behöver därför inte använda sig av orealistiska och vilseledande exempel för att åskådliggöra den gemensamma valutans fördelar. Ekonomiska och sociala kommittén föreslår att hela punkt 5 lyfts ur kommissionens slutliga rapport eller att punkt 5 ersätts med påpekandet att låsningen av omräkningskurserna leder till att transaktionskostnaderna försvinner, men bara för de valutor som smälts samman i den gemensamma valutan och för medborgare i länder som inte fått undantag i fördraget.

3.3. Ett bidrag till den interna stabiliteten

3.3.1. I punkt 6 förutspår grönboken att den gemensamma valutan kommer att bli en stark valuta på samma nivå som yen och dollar. ESK noterar att kommissionen gör allt i sin makt för att detta skall förverkligas. Kommissionen nämner dock ingenting om utvecklingen för undantagsländernas valutor. Konkurrensförhållandet mellan länder med svag valuta och länder med stark valuta är redan i dag ett problem, och detta skulle kunna fördjupas genom införandet av den gemensamma valutan. Riktlinjerna för disciplin inom den monetära och ekonomiska politiken kan bli svåra att upprätthålla om de inte kompletteras av lämpliga skyddsåtgärder. Kommissionen borde i samråd med EMI studera möjligheten att binda undantagsländernas valutor till den gemensamma valutan genom att utveckla växelkursmekanismen i det Europeiska Monetära Samarbetet (EMS). Växelkursmekanismen skulle också kunna innehålla fluktuationsintervaller för de ingående valutorna.

3.3.2. Industrin i undantagsländerna kan känna av en prisökning av importen till följd av att denna betalas med "svag" valuta. Vad avser exporten är det möjligt att det sker en utveckling - frivillig eller genom krav från exportörer - mot att fakturera i den gemensamma valutan. Detta skulle konsolidera och utvidga marknaden för denna valuta samtidigt som det bidrar till att försvaga den nationella valutan. ESK är medveten om att korrigerings- och begränsningsinterventioner i syfte att styra marknaden inte ligger i linje med fördraget och reglerna för den inre marknaden, men anser ändå att kommissionen och EMI bör studera detta område i sina rapporter till rådet och lämna förslag på möjliga åtgärder.

3.3.3. I punkt 8 tar grönboken upp de farhågor som uttrycks angående bristen på flexibilitet i ett system med oåterkalleligt låsta växelkurser, eftersom detta system inte är i stånd att justera skillnader mellan ländernas ekonomier. Kommissionen anser att detta problem i de flesta fall kan lösas genom lämpliga "interna" åtgärder. Kommittén instämmer i denna uppfattning samtidigt som den vill understryka att "i de flesta fall" inte är det samma som "i samtliga fall" och att man bör förutse situationer som inte kan lösas med vanliga åtgärder. En av dessa extraordinära åtgärder kan vara förebyggande justeringar av omräkningskurser inom det Europeiska monetära samarbetet som skulle möjliggöra för en eller flera av valutorna att gå över till den gemensamma valutan med värden som återspeglar ländernas "reala" ekonomi. Om justeringar av omräkningskurserna visar sig vara nödvändiga bör dessa göras minst två år före beslutet om övergång till den gemensamma valutan (inledningen av fas A). Detta krav fastställs i fördraget (artikel 109 F). Om beslutsdatum exempelvis är den 1 januari 1998 blir sista datum för en justering den 31 december 1995.

3.3.4. En justering av omräkningskurserna som sker till följd av objektiva överväganden av den ekonomiska situationen i ett eller flera länder kan vara en godtagbar åtgärd, och till och med önskvärd, om den sker i syfte att undvika en framtida försvagning av den gemensamma valutan samtidigt som detta måste ske med största möjliga försiktighet så att justeringen inte används av ett eller flera länder för att vinna konkurrenskraft (offensiv devalvering, öa).

3.3.5. Kommissionen instämmer i fördragets princip (punkt 10 i grönboken) om att en stark monetär union (som kan bibehålla en prisstabilitet) endast kan omfatta länder med en välskött ekonomi. Kommittén instämmer i denna synpunkt och noterar vissa uttalanden från tillförlitliga om ej officiella källor enligt vilka konvergenskriterierna - prisstabilitet, växelkursstabilitet, ekonomisk konvergens, budgetunderskott och statsskuld - är föremål för politiska överväganden. ESK vill betona att kommissionens och rådets bedömningsansvar enligt fördraget inte får leda till sänkta konvergenskriterier och eftergivenhet som skulle skada den gemensamma valutan innan den hunnit införas. Det är i denna anda som man måste tolka grönbokens formuleringar om "noggrann övervakning av kriterierna".

3.3.6. Kommittén vill därför fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på nödvändigheten av en noggrann utvärdering av konvergenskriterierna för vart och ett av länderna. De ekonomiska lagarna tillåter inte tvångsåtgärder förutom i en begränsad omfattning som är "politiskt acceptabel".

3.3.7. En avvikelse från inträdeskraven för länderna kan leda till - förutom att den gemensamma valutan försvagas gentemot andra valutor - den situation som grönboken tar upp under punkt 8, nämligen att fördraget förutser att ett land kan beviljas ekonomiskt bistånd om det råkar i ekonomiska svårigheter efter sin anslutning till den gemensamma valutan. Det är uppenbart att ett sådant bistånd utgör en indirekt stödåtgärd till förmån för den gemensamma valutan från samtliga medlemsländer, inklusive undantagsländerna, vilka inte kommer kunna ta del i beslutsfattandet kring den gemensamma valutan (grönboken, punkt 10). ESK vill uppmärksamma en möjlig konsekevens av detta åtagande. Om ett lands anslutning till den gemensamma valutan är följden av en sänkning av konvergenskriterierna till följd av politiska kompromisser kan undantagsländerna bli starkt kritiska till de solidariska stödåtgärderna, eftersom dessa kunde ha undvikits om fördragets kriterier hade tillämpats vid tiden för inträdesbeslutet.

3.3.8. Ekonomiska och sociala kommittén vill sammanfattningsvis understryka att de effektivaste garanterna för stabilitet är framtidens centralbanker, dvs Europeiska centralbanken (ECB) och Europeiska centralbankssystemet (ECBS). För att kunna utföra sina uppgifter till fullo måste de även i praktiken garanteras det fullständiga oberoende som förutsätts i fördraget (artikel 107), i syfte att tillåta en effektiv administration av den gemensamma valutan och upprätthålla prisstabilitet.

4. Kriterier för övergångsscenariot

4.1. Vad avser genomförbarhet (grönbokens punkt 20) anser kommissionen att en "omedelbar big bang" är den mest tillfredsställande övergången. Denna lösning ger dock upphov till två grundläggande problem, dels behovet av förberedelser (omställning av redovisningssystem, informationskampanjer etc), dels den tid som krävs för tekniska ändringar (mynt- och sedeltillverkning, anpassning av informationssystem och mynt- och sedelautomater etc). Kommittén instämmer i att denna övergång skulle vara den mest tillfredsställande men att den tyvärr inte är genomförbar i praktiken. Det är ändå nödvändigt att övergången till den gemensamma valutan sker så snabbt som marknaden tillåter.

4.2. Vad gäller överensstämmelse med fördraget och processens trovärdighet (grönbokens punkt 21) föreslår kommissionen att ECB och ECBS bör föra penning- och valutapolitiken i den gemensamma valutan redan från inledningen av fas B och att regeringarna så snabbt som möjligt omvandlar sina emissioner av statspapper till den gemensamma valutan. Detta förutsätter idén om "ett minsta antal länder", som kommer att behandlas längre fram i yttrandet (se punkt 5.3.4 och 5.3.5).

4.3. Kommissionen har också målsättningen att omvandlingsprocessen skall ske med enkelhet, flexibilitet och till lägsta möjliga kostnad (grönbokens punkt 22). Ekonomiska och sociala kommittén kommer att ge sina synpunkter på detta avsnitt i grönboken längre fram i yttrandet. Det är dock viktigt att understryka att kommittén instämmer helt i den övergripande principen att behovet av enkelhet inte får leda till ett stelbent och teknokratiskt genomförande av den gemensamma valutan. ESK rekommenderar därför att övergången till den gemensamma valutan sker med hjälp av tvingande regler endast i de situationer då de är absolut påkallade. Marknaden bör få tid att anpassa sig enligt de nationella och internationella branschreglerna och i enlighet med den inre marknadens regler (fri rörlighet för varor, tjänster och kapital samt konsumentskydd).

5. Ett referensscenario för den gemensamma valutan

5.1. Övergångens tre faser

5.1.1. På grundval av de tidigare nämnda principerna presenterar grönboken ett scenario som "överensstämmer med ordalydelsen, andan och logiken i fördraget":

- Fas A - Införandet av den ekonomiska och monetära unionen;

- Fas B - EMU:s faktiska början;

- Fas C - Slutlig övergång till den gemensamma valutan.

Uppdelningen i tre väl avgränsade faser verkar vara i överensstämmelse med marknadens och de monetära myndigheternas krav samt fördragets övergångsregler.

5.1.2. Grönboken tar däremot inte upp ett element av grundläggande betydelse - datum då processen skall påbörjas. ESK har full förståelse för att kommissionen inte kan föregripa rådets beslut även om detta element är av fundamental betydelse för marknaden som måste fastställa en egen övergångsplan för införandet av den gemensamma valutan. Denna osäkerhet kan inte pågå under längre tid. Kommittén har tagit del av de synpunkter som uttryckts vid flera finansministermöten (Ecofin) och vid Europeiska rådets möte i Valencia. Enligt slutdokumenten från dessa möten är den 1 januari 1999 det mest troliga datumet för påbörjande av fas B (som motsvarar tredje fasen i fördragets artikel 109 J, punkt 4). Valet av detta datum har gjorts av ekonomiska skäl och kommittén accepterar datumet som referensdatum. Däremot är det nödvändigt att Europeiska rådets möte i Madrid i slutet av året bestämmer en slutgiltig plan för övergångsdatum och de olika fasernas längd i syfte att ge marknaden en framförhållning för de förändringar som behöver vidtas. Även om denna framförhållning inte kan bygga på visshet måste den ha tillförlitliga prognoser som grund.

5.2. Fas A - Införandet av den ekonomiska och monetära unionen (EMU)

5.2.1. I enlighet med fördraget kommer början av fas A (grönbokens punkt 27) att kännetecknas av rådets beslut att övergå till EMU samt beslut om datum för när den gemensamma valutan skall vara helt införd (senast 4 år efter inledningen av fas A). Rådet skall vidta de åtgärder som krävs för att upprätta ECB och ECBS, vilka kommer att börja införa de operativa instrument som krävs för att föra en penning- och valutapolitik. Rådet kommer också att bestämma vilka länder som skall delta i myntunionen. Enligt kommissionen är den längsta varaktigheten för fas A tolv månader medan fördragets artikel 109 J, punkt 4 förutser en tid som inte understiger sex månader. Om fas B påbörjas den 1 januari 1999 skulle fas A påbörjas någon gång mellan den 1 januari och den 30 juni 1998. ESK anser att en period om 12 månader är mer realistisk än kortare perioder med tanke på de många förändringar som måste genomföras.

5.2.2. Fas A kommer att vara den känsligaste och svåraste perioden under hela övergångsprocessen. Besluten om övergång till den monetära unionen och om deltagande länder kommer att fattas i början av fas A. Fastställande av konverteringskurser och styrräntor kommer att ske först i början av fas B samtidigt som ECB och ECBS tar över ansvaret för den gemensamma valutan. Från det ögonblick som beslut fattas om att skapa den gemensamma valutan kommer den att existera i praktiken, samtidigt som det under ett helt år inte kommer att finnas någon central myndighet som ansvarar för de valutor som ingår i den gemensamma enheten. ESK vill understryka vikten av ett samordnat och effektivt samarbete mellan centralbankerna under denna övergångsperiod.

5.2.3. Den största faran under denna period kommer ur beslutet att skapa en "ny" valuta vars konverteringskurs gentemot ecu-korgen kommer att vara 1:1. Detta skapar osäkerhet eftersom besluten om de slutliga konverteringskurserna och styrräntorna dröjer. Denna osäkerhet skapar i sin tur förutsättningar för omfattande spekulationer och turbulens på valuta- och finansmarknaderna.

5.2.4. En annan osäkerhetsfaktor som kan ge upphov till spekulation är den gemensamma valutans framtida värde gentemot icke EU-valutor. Detta värde är en funktion av de deltagande ländernas ekonomiska styrka och investerarnas förtroende för den Europeiska centralbanken. Det är relativt troligt att den gemensamma valutan under den första tiden kommer att ha ett proportionellt lägre värde än den europeiska valuta som är starkast i dag. Varje monetär förändring innehåller ett element av ovisshet som omsätts i en högre riskpremie på finansmarknaderna.

5.2.5. Finansiell turbulens till följd av omfattande spekulation är ett verkligt hot trots försäkringar från monetära myndigheter och från tillförlitliga källor på finansmarknaden. Händelserna i september 1992 - då samarbetet mellan centralbankerna och dess effektivitet ifrågasattes - visar att de monetära myndigheterna ibland inte har kapacitet att motverka stora spekulativa rörelser inom en eller flera valutor. Den dagliga omsättningen på valutamarknaderna uppskattas till 1 200 miljarder dollar, alltså betydligt mer än de europeiska centralbankernas sammanlagda valutareserver.

5.2.6. ESK vill förmedla synpunkter från olika sociala grupper i Europa. För medborgare och företag räcker det inte med lugnande uttalanden. De monetära myndigheterna måste, tillsammans med kommissionen, förbereda konkreta åtgärder för att undvika att de tidigare händelserna upprepas. Det behövs ingen detaljerad redovisning av dessa åtgärder (spekulanter skulle i så fall vidta motåtgärder). Det är tillräckligt att marknaden känner till att de existerar och att de är effektiva ifall de måste användas.

5.2.7. Att vidta effektiva åtgärder som inte medför hinder för den fria rörligheten för kapital och finansiella tjänster är en grannlaga uppgift. Det är inte realistiskt att införa begränsningar för de europeiska finansmarknaderna, som i så fall skulle diskrimineras i förhållande till marknader utanför Europa, samtidigt som begränsningarna inte skulle kunna stävja spekulativa kapitalrörelser. De åtgärder som bör vidtas bör framför allt syfta till att förbättra noggranna övervaknings- och samarbetsåtaganden mellan kontrollorgan i medlemsländerna och centralbankerna.

5.2.8. I punkt 29 listar grönboken de åtgärder som bör antas i början av fas A:

- det rättsliga ramverk som gör det möjligt att införa den gemensamma valutan vid början av fas B;

- kännetecknen och de tekniska specifikationerna för sedlar och mynt;

- upprättande av en nationell övervakningsstruktur för övergången till den gemensamma valutan;

- fastställande av nationella övergångsplaner för bank- och finanssektorerna.

Dessa åtgärder - som ESK kommer att ta upp längre fram i detta yttrande - är mycket brådskande och bör, om möjligt, påbörjas redan idag.

5.3. Fas B - Den monetära unionens första skede och uppkomsten av ett minsta antal transaktioner i ecu

5.3.1. Fas B kännetecknas av att rådet i början av fasen fastställer omräkningskurserna för de deltagande valutorna (grönbokens punkt 30) samtidigt som ECBS åtar sig ansvaret för den gemensamma monetära politiken. Ecun upphör att vara en valutakorg och blir en självständig valuta, och de nationella valutorna blir olika enheter av den gemensamma valutan, även om de nationella valutorna kommer att vara de enda lagliga betalningsmedlen. Omräkningskursen för korg-ecun i förhållande till den gemensamma valutan är 1:1. Detta är i enlighet med fördraget.

5.3.2. Denna förberedande fas bör vara i högst tre år (grönbokens punkt 31 och 37), varefter unionen övergår till en enda valuta. Med tanke på att företagen måste få tid att förändra sina rutiner och för att medborgarna skall få möjlighet att vänja sig vid den nya valutan verkar tre år vara en lämplig period. Om det anses lämpligt kan det före fas B:s inledning fattas beslut om en förkortning av denna period. ESK vill också fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på riskerna med ett sådant beslut (jfr 5.1.2). En förändring av tidsschemat bör inte överraska marknaden och måste tillkännages med stor framförhållning.

5.3.3. Kommissionen har beräknat fas B:s längd utifrån två element: information från marknaden och den tid man anser att EMI behöver för att förbereda mynts och sedlars introduktion på marknaden. Enligt icke officiella källor kan de förberedande åtgärderna för mynt och sedlar utföras på kortare tid. Detta enda skäl bör dock inte leda till att fas B förkortas.

5.3.4. Vad beträffar marknadens förberedelser noterar kommittén att omställningen av datasystem för samtliga marknadsaktörer (t ex banker, företag och offentlig förvaltning) kan utgöra en flaskhals vid övergången till den gemensamma valutan. Företagen kan endast i begränsad omfattning genomföra denna omställning med interna resurser. De flesta företag måste troligen anlita externa IT-företag. Kommissionen har dock inte begärt synpunkter från dessa företag vid sammanställningen av det slutliga dokument. Det är dock nödvändigt att IT-branschen lämnar sina synpunkter på om branschen kan genomföra omställningen under den förutsatta treårsperioden.

5.3.5. Fasen kännetecknas också av det omedelbara skapandet av ett minsta antal transaktioner i ecu. Uppkomsten av detta minsta antal transaktioner "kräver en övergång först inom bank- och finanssektorn som därefter skall ha högst tre år på sig att fullborda övergången för övrig verksamhet och övriga system". Det finns en rent monetär förklaring till skapandet av ett minsta antal transaktioner - detta skulle bidra till att understryka trovärdigheten i den gemensamma valutans oåterkalleliga natur (grönbokens punkt 31).

5.3.6. De komponenter som skall bidra till skapandet av ett minsta antal transaktioner bör enligt grönboken (punkt 32) få bredast tänkbara definition så att de innefattar penning- och valutapolitik, interbank-, kapital- och valutamarknaderna, emissioner av statspapper samt system för större betalningar. Dessa operationer berör endast centralbanker, regeringar, bank- och finanssektorn samt ett begränsat antal storföretag (multinationella företag och institutionella placerare). Marknaden i allmänhet (företag och konsumenter) skulle fortsätta att använda nationella valutor (grönbokens punkt 33).

5.3.7. Om de komponenter som ingår i det minsta antalet transaktioner - vilka de är kommer att klargöras under de närmaste månaderna i samråd mellan kommissionen och EMI - begränsas till dem som nämns i grönboken och som återges i ovanstående stycke, ger ESK sitt samtycke, men kommittén är samtidigt skeptisk till grönbokens önskan att "definitionen av komponenterna blir så bred som möjligt". ESK kan inte acceptera en ytterligare vidgning av definitionen eftersom detta skulle leda till att marknaden berörs av strikt monetära åtgärder och som så bör förbli.

5.3.8. Bankers och finansinstituts bidrag till minsta antal transaktioner består i deras transaktioner inom de sektorer som berörs, dvs valuta- och räntehandel och större betalningar som sker genom olika överföringssystem. Dessa transaktioner berör banker, finansinstitut samt ett begränsat antal marknadsaktörer (institutionella investerare, multinationella företag) och skulle kunna ske genom TARGET-systemet som framtagits för detta ändamål. Grönboken nämner också att varje enskild privat aktör kan gå över till den gemensamma valutan på frivillig basis, vilket i teorin innebär att dessa transaktioner skall räknas in i det minsta antalet transaktioner. De nationella och internationella betalningssystemen för mindre kunder kan dock inte handha två parallella valutor - deras övergång till den gemensamma valutan kommer att ske först vid början av fas C. Även om det är möjligt för dessa system att gå över till gemensam valuta på ett tidigare stadium, bör detta ske först då hela banksektorn är förberedd att tjäna som länk mellan nationell och gemensam valuta.

5.3.9. Ingen lagstiftning eller annan åtgärd kan hindra bankerna från att erbjuda tjänster i gemensam valuta till sina kunder, även om man bör undvika en "uppmjukning" av effekterna av det minsta antalet transaktioner i förhållande till marknaden. Bankerna skulle därför kunna erbjuda tjänster i gemensam valuta och föra dessa tjänster till det minsta antalet transaktioner. För marknaden skulle detta innebära utnyttjande av tjänster i dubbel valuta (nationell valuta och gemensam valuta), även om den nationella valutan förblir redovisningsvaluta under hela fas B. Med andra ord skulle den länk som punkt 5.3.8 tar upp bidra till "skapandet" av den gemensamma valutan utan att påverka de interna mekanismer som styr den nationella valutan.

5.3.10. Kommittén har tagit del av den kritik som vissa sektorer framfört angående minsta antal transaktioner i allmänhet och om tjänster i gemensam valuta i synnerhet. Det har visat sig att detta kan medföra snedvridna konkurrensförhållanden inom bank- och finanssektorn, beroende på att de små kreditinstituten har en längre omställningstid. Detta förhållande kan leda till fusioner och förvärv som skulle kunna inverka negativt på konkurrenssituationen inom bank- och finanssektorn. Som ESK påpekat tidigare är det juridiskt omöjligt att förbjuda tjänster i gemensam valuta. Kommittén föreslår därför att små företag, och då inte enbart banker, kan få möjlighet att förbereda övergången med hjälp av ett lämpligt omställningsprogram. Detta är särskilt viktigt om den 1 januari 1999 bekräftas som startdatum för fas A.

5.3.11. Offentliga förvaltningar i medlemsländer bör enligt grönboken (punkt 35) få en ledande roll i övergången till den gemensamma valutan och kan på ett tidigt stadium uttrycka större offentliga utgifter i gemensam valuta och, om möjligt, betala dessa i ecu. Det skall dessutom vara möjligt att betala vissa skatter i den nya valutan. Kommittén instämmer inte i dessa tankegångar. Offentliga förvaltningar bör vara de första att inse att en blandad användning av nationell och gemensam valuta på en marknad som i sin helhet inte är beredd att använda den nya valutan kommer att skapa förvirring på marknaden och i dess redovisningssystem. Den blandade användningen medför också en sämre insyn i de offentliga utgifterna och ökade kostnader som kommer att belasta den offentliga budgeten och därigenom medborgarna. Det är betecknande att kommissionen, som i synnerhet bör ta på sig en ledande roll, inte rådfrågat de förvaltningar som skall genomföra övergången till den gemensamma valutan. ESK instämmer dock i att offentliga förvaltningar bör ha en ledande roll vid genomförandet av informationskampanjer.

5.3.12. Privata verksamheter (punkt 36 i grönboken) kan använda nationell valuta under hela fas B, även om de kan välja att helt eller delvis använda sig av den gemensamma valutan. Kommittén anser det nödvändigt att kommissionens slutliga rapport redovisar de svårigheter och kostnader som är förbundna med detta val för många typer av företag, något som inte redovisas tillräckligt klart i grönbokens punkt 103 (se vidare punkt 6.5.1 och 6.5.2 i detta yttrande).

5.3.13. Den gemensamma valutan kommer inte att ha någon praktisk betydelse för konsumenterna under fas B. I punkt 37 tar grönboken upp tankegången att konkurrensen och den allmänna efterfrågan på marknaden kan få privata aktörer att införa en rad tjänster i ecu. Det krävs att konsumenterna är medvetna om vad som menas med "tjänster i ecu". Om detta avser investeringar (i alla former) eller betalningar till och från utlandet i gemensam valuta kan man inte annat än instämma. Om det däremot avser bokföring i gemensam valuta (parallellt med nationell valuta), står ett veritabelt redovisningsfyrverkeri för dörren. Detta kanske med tanke på att konsumenterna skall lära sig "tänka" i den nya valutan, men det saknar all praktisk betydelse eftersom konsumenternas inkomster och utgifter även fortsättningsvis kommer att uttryckas i nationell valuta. Den "snedvridning av konkurrensförhållandena" som några fruktar kan snarare komma ur att tjänster erbjuds i dubbel valuta under förespeglingen att de är "tjänster i gemensam valuta". Kommittén önskar att kommissionen redovisar denna viktiga skillnad i sin slutliga rapport.

5.3.14. Ekonomiska och sociala kommitténs synpunkter på grönbokens beskrivning av fas B kan sammanfattas på följande sätt:

- ESK ser positivt på att kommissionen i samarbete med EMI och med god framförhållning inför fas B upprättar noggranna kriterier för ett minsta antal transaktioner;

- ESK önskar att det minsta antalet transaktioner inte får "mjukas upp" av marknaden;

- ESK önskar att marknaden informeras om det verkliga innehållet i tjänster i gemensam valuta och om kostnader och fördelar för storföretag, små och medelstora företag och för konsumenterna.

5.4. Fas C - Slutlig övergång till den gemensamma valutan

5.4.1. Startdatum för denna fas - som inte bör vara längre än några veckor - skall tillkännages vid början av fas A (grönbokens punkt 38). Fas C skall vara så lång tid som det tar att fullfölja det fysiska utbytet av nationella sedlar och mynt och den tekniska omställningen av kassa-apparater, bankomater, biljettautomater, säljautomater och betal- och kreditkortsterminaler. Från fasens första dag kommer banker, det finansiella systemet och samtliga betalningssystem att använda sig av den gemensamma valutan samtidigt som ecun blir lagligt betalningsmedel ("legal tender"). Kommittén anser att grönbokens beskrivning av denna fas är realistisk och godtagbar, på villkor att vissa aspekter beskrivs mer i detalj.

5.4.2. Framförallt bör juridiska aspekter av förhållandet mellan nationella valutor och ecun belysas bättre. Det är nödvändigt att upprätta regler för om ecun kommer att vara enda giltiga betalningsmedel redan från början av fas C, eller om den kommer att vara lagligt betalningsmedel parallellt med nationell valuta under hela fas C, eller, även om det är osannolikt, att nationell valuta skall fortsätta att vara enda giltiga betalningsmedel fram till slutet av fas C. Även om fas C är kortvarig medför vart och ett av de tre alternativen komplicerade juridiska frågeställningar. Kommittén vill inte ta ställning för ett av de tre alternativen utan begränsar sig till att begära att marknaden får visshet i denna fråga.

5.4.3. Vad avser apparater finns det stora skillnader beroende på om de fungerar med mynt och sedlar eller om det rör sig om terminaler för betal- och kreditkort.

5.4.3.1. Apparater som fungerar med mynt och sedlar (bankomater och säljautomater) innehåller en mekanisk del för att distribuera sedlar eller varor och en elektronisk del för igenkänning och kontroll av sedlar och mynt. Tiden för omställningen av bankomaternas mekaniska och elektroniska del beror på hur lik ecun är den nationella valutan. Säljautomater kommer i regel att behöva två års omställningstid. Automaternas elektroniska del - som vanligtvis köps in från en extern tillverkare - är relativt lätt att anpassa till den nya valutan. Däremot medför omställningen betydande organisatoriska och logistiska problem.

5.4.3.2. Tillverkare av mynt och sedlar kommer att få information om den nya valutans beskaffenhet i god tid före omställningen, kanske redan före startskottet för fas A. Tillverkare av automaternas elektroniska del har därför god tid på sig att ställa om tillverkningen till ecun. Det stora problemet är att denna apparatur inte kan installeras innan den nya valutan är i cirkulation. En för tidig installation av de nya automaterna innebär att automaterna som fungerar med nationell valuta utestängs från marknaden. Eftersom det rör sig om miljontals automater är en "big bang"-övergång inte möjlig. För närvarande går det inte att bedöma hur länge denna situation kommer att råda, men den kommer i varje fall att ta åtskilliga månader i anspråk efter fas C:s slut. Det har därför framförts förslag om att automaterna skulle kunna acceptera två valutor under en övergångsperiod. Merkostnaden för denna lösning är berättigad om den förkortar perioden med parallella valutor. Ekonomiska och sociala kommittén ser positivt på denna lösning på villkor att den sker spontant och som ett resultat av marknadens krav.

5.4.3.3. System för den senaste generationens kortterminaler kan i god tid programmeras om till en ny valuta. Det finns dock ett stort antal terminaler som inte kan ställas om och som därför måste bytas ut, vilket kommer att ta tid och medföra kostnader. Man måste därför välja om dessa terminaler skall fortsätta acceptera nationell valuta så länge som möjligt eller om man skall byta ut dem i god tid innan övergången till den gemensamma valutan. Ett grundläggande krav är dock att övergången från nationell valuta till ecu sker i form av en "big bang". Detta gäller även samtliga betalningssystem, eftersom input från olika aktörer - banker, affärsidkare och konsumenter - i olika valutor inte är tekniskt möjligt och riskerar att blockera betalsystemet i dess helhet. Kommissionen bör därför fastställa ett datum - i början eller i slutet av fas C - då terminaler och betalsystem skall gå över till den gemensamma valutan. Under alla omständigheter är kort det enklaste och mest flexibla betalningssättet och kommissionen borde därför uppmuntra användningen av dessa som ett medel att förenkla övergången till den gemensamma valutan.

5.4.4. Förberedelserna för introduktionen av de nya mynten och sedlarna medför tekniska, organisatoriska och logistiska problem. De nya myntens och sedlarnas utformning är ofta föremål för olika synpunkter och förslag, i synnerhet från intresseorganisationer som anser att dessa, i alla fall under en övergångsperiod, skall likna de nationella mynten och sedlarna. Detta är framförallt ett psykologiskt argument som även tas upp i detta yttrandes del B. Kommittén vill göra ansvariga myndigheter uppmärksamma på att de endast kan tillmötesgå krav från olika grupper på marknaden under förutsättning att detta inte leder till ökade produktions- och omställningskostnader eller till sämre säkerhet. Även om dessa krav uppfylls anser kommittén att ett enhetligt utseende definitivt är att föredra.

5.5. Tidtabell för faserna

5.5.1. Grönboken tar i punkt 40 till 42 upp de olika faserna och deras längd. Kommittén anser att den föreslagna tidtabellens övergripande riktlinjer ligger i fas med marknadens krav och förväntningar. ESK anser däremot inte att förslaget från Cees Maas grupp om att förkorta fas B till ett år är realistiskt, även om starten skulle sättas till den 1 januari 1999. Detta på grund av att marknaden inte skulle kunna följa en så pass snäv tidtabell.

6. De olika aktörernas roller

6.1. Bank- och finanssektorn

6.1.1. Grönboken tillskriver bank- och finansektorn en central roll för att förenkla övergången till den gemensamma valutan. Det är dock nödvändigt att sektorn kan upprätthålla denna roll i samarbete med de organ som styr och koordinerar övergången till EMU. Detta samarbete kan inte vara annat än interaktivt och bör grunda sig på samordnade åtgärder för att uppnå gemensamma mål snarare än på regler och föreskrifter.

6.1.2. Från och med början av fas B blir ecun en självständig valuta, och dess omräkningskurs låses oåterkallerligen till de deltagande valutorna, som därigenom blir helt utbytbara mot ecun. Denna utveckling beskrivs helt korrekt i grönbokens punkt 47. Kommissionens beskrivning brister dock då man påstår att valutorna, i egenskap av valörer (sedlar), inte längre kommer att växlas mot varandra på valutamarknaden och att "bankkassören ersätter valutahandlaren". Utbytbarheten förutsätter att valörerna kan bytas ut gratis och mot en fast omräkningskurs. Detta krav uppfylls för tillgodohavanden (t ex innestående medel på bankkonto) men inte för sedlar och ännu mindre för mynt. För att undvika felaktiga tolkningar och förväntningar bör kommissionen förtydliga att utbyte av sedlar och mynt mot en fast omräkningskurs inte är detsamma som att de byts ut gratis. Hanteringen av utländska sedlar medför kostnader (transport, förvaring, administration, försäkring, ränteförlust, personal etc). Denna kostnad, som i dag täcks av skillnaden mellan köp- och säljkurs (spread, öa), bör i framtiden täckas av en klart redovisad förmedlingsavgift. ESK vill understryka att grönboken är ett förarbete där noggrannhet är en dygd och där all beskrivning som är av förenklande och propagandistisk natur riskerar att sprida missförstånd och falska förväntningar på marknaden.

6.1.3. Grönbokens punkt 48 förutsätter att alla deltagande medlemsländer från och med början av fas B ger ecun rättslig status, dvs tillåter invånarna att använda den på samma sätt som den inhemska valutan. Även i denna beskrivning är en noggrann precisering nödvändig: Medborgarnas möjlighet att använda den gemensamma valutan under hela fas B varken kan eller bör tolkas som att bankerna är skyldiga att tillhandahålla tjänster i parallella valutor.

6.1.4. Angivandet av belopp i både ecu och i den nationella valutan (grönboken punkt 56) ger upphov till problem som liknar de som uppstår om man skulle ge ut ecu med angivande av "ursprungsland" på varje sedel eller mynt. I punkt 5.4.4 framför kommittén sitt samtycke till alla åtgärder som kan förenkla övergången till den gemensamma valutan och som syftar till att vänja medborgarna vid den nya valutan och som inte ger upphov till obefogade ökningar av kostnaderna. I detta fall verkar det förhålla sig på det sättet. Även om ett dubbelt angivande av belopp inte är detsamma som parallell redovisning ger det upphov till ökade kostnader, till exempel anpassning av datasystem, makulering av befintliga formulär och upptryckning av nya. Vid början av fas C är det i så fall återigen dags för en ny anpassning av datasystem, makulering av befintliga formulär i dubbel valuta och upptryckning av nya. Bara avseende det tryckta materialet skulle detta innebära att man i två omgångar trycker upp några miljarder formulär som sedan makuleras.

6.1.5. Kommittén avråder starkt ifrån alla åtgärder som syftar till att införa dubbla belopp, beroende på den ökade kostnader och ökad pappersanvändningen. Kommissionen mål med dessa åtgärder är att vänja marknaden vid den nya valutan och samtidigt ge marknaden möjlighet att kontrollera omräkningskursen. Det är därför nödvändigt att finna andra lösningar än den angivna som är mindre kostsamma och komplicerade, till exempel en förtryckt fras på formulär, kvitton och blanketter som innehåller omräkningskursen till den gemensamma valutan. Med en lämplig informationskampanj om denna åtgärd kan var och en utföra omräkningen till den nya valutan. Det är självklart också marknadens ansvar att finna andra lösningar som är enkla, kostnadseffektiva och framförallt överblickbara. Storbritanniens pragmatiska övergång till decimalsystemet föregicks av en effektiv informationskampanj och skedde helt utan tvångsåtgärder. Detta visar att kombinationen av flexibilitet och sund förnuft ger bättre och betydligt billigare resultat än tvångsåtgärder (jfr del B, punkt 10.4).

6.1.6. ESK ser positivt på att EMI utformat ett system för realtidsbruttoavräkningar av stora betalningar (TARGET) som tillsammans med privata avräkningssystem i ecu kommer att kanalisera de monetära flöden som skall utgöra minsta antal transaktioner i ecu (grönbokens punkt 62). Kommissionen anser att det inte är praktiskt att betalsystem för små belopp hanterar två valutor samtidigt. Detta gäller även betalsystem för stora belopp. Det europeiska banksystemet kommer därför i stort att behålla redovisning i den nationella valutan fram till början av fas C (jfr punkt 5.3.8).

6.1.7. Grönbokens punkt 65 tar upp möjligheten att föregripa fas C i en del länder eller för en del specialiserade betalsystem, t ex betalkort. Även om detta är möjligt är kommittén skeptisk till lösningar som föreslås som ett självändamål och mot marknadens vilja. ESK anser också att en sådan lösning skulle förvirra allmänheten och skapa oreda i banksystemet (se också punkt 5.4.3.3).

6.2. Banksektorn: konkurrenssituation och kostnader

6.2.1. Grönboken tar inte upp den nya konkurrenssituation som kan uppstå mellan banker i länder som deltar i myntunionen och deras banksystem i allmänhet och systemen i undantagsländerna. Kommittén vill ta upp detta problem eftersom det togs upp i rådets förfrågan till kommissionen.

6.2.2. Ett av de mest omdebatterade ämnena, inte enbart inom bankvärlden, är möjligheten att erbjuda tjänster i ecu under fas B. Som ESK påpekat i punkt 5.3.10 är detta fullt tillåtet och varje invändning mot denna möjlighet är därför fåfäng. Marknaden skall dock informeras om tjänsternas natur, praktiska användning och kostnader (se punkt 5.3.13). Det är nödvändigt att konsumenterna ges en fullständig och överblickbar information, något som också kan förhindra en snedvridning av konkurrensen.

6.2.3. Att erbjuda tjänster i ecu kan vara ett sätt för banker från länder som ingår i myntunionen att tränga in på marknaden i undantagsländerna. Även om denna möjlighet i teorin existerar för banker från samtliga länder kan det i praktiken ge upphov till ändrade konkurrensförhållanden, eftersom ecun alltid kommer att vara en utländsk valuta för banker i undantagsländerna och därigenom medföra kostnader. Tjänster i ecu kan vara av intresse för företag och medborgare i undantagsländerna, samtidigt som det kan leda till en dränering av deras nationella valutatillgångar.

6.2.4. ESK vill också ta upp frågan om de kostnader som är förbundna med övergången. Undersökningar genomförda av kommissionen, banksektorn och enskilda banker har kommit fram till ett entydigt resultat: banksektorn kommer att få bära kostnader och möta problem som i många fall är större än de som den övriga marknaden står inför. Till kostnaderna hör också uteblivna intäkter från valutahandel (jfr 3.2.1). Banksektorn har hittills inte krävt någon form av kompensation utan har begränsat sig till att uppskatta kostnaderna i samband med övergången.

6.2.5. Eftersom detta problem kommer att bli uppenbart förr eller senare vill kommittén framföra sina synpunkter innan det förs upp på den officiella dagordningen. De beräkningar som gjorts på olika håll inom bankvärlden - i synnerhet de som utförts av Europeiska bankfederationen - uppskattar kostnaderna till åtskilliga hundratals miljarder ecu (132 miljarder ecu enbart för betalningssystemen), samtidigt som andra hävdar att en del av dessa kostnader beror på den normala utvecklingsprocessen och organisationsutvecklingen samt på investeringar i ny teknik. På grundval av dessa förutsättningar är den outtalade idén om att banksektorn skulle få tillgång till finansiering, stödåtgärder eller skattelättnader inte den lämpligaste. Hänsyn bör också tas till att andra branscher verkar ha avsikten att begära stöd eller incitament för att genomföra övergången och för att sprida kunskap om processen. Därför kan hela marknaden, av ett eller annat skäl, komma att kräva att få stöd i utbyte mot att få förmånen att att använda sig av den gemensamma valutan. Ekonomiska och sociala kommittén anser att denna idé inte är acceptabel.

6.2.6. När ett företag, en bransch eller hela marknaden står inför extraordinära kostnader reagerar de i enlighet med marknadens regler och skriver av kostnaderna samt fördelar dem på olika kostnadsställen för att uppnå en ekonomisk balans i enlighet med varje företags strategi och i överensstämmelse med marknads- och konkurrenssituationen. Vad gäller konkurrenssituationen kommer marknaden att slå ut kostnaderna på sina produkter. Myndigheterna måste därför kontrollera detta för att försäkra sig om att dessa principer respekteras, eftersom konsumenterna kommer att opponera sig mot alla typer av prishöjningar på tjänster samtidigt som myndigheterna bör avhålla sig från prisregleringsåtgärder.

6.2.7. Om en senare utvärdering som grundar sig på oemotsägliga uppgifter skulle visa på en allför stor påverkan på marknaden skulle skatteanpassningar, till exempel momsavdrag, kunna bidra till att täcka en del av övergångskostnaderna.

6.3. Finansmarknaderna

6.3.1. Finansmarknaderna kommer i allmänhet att ställas inför mindre omställningsproblem än banksektorn. De extremt flexibla finansmarknaderna har goda förutsättningar för att anpassa sig till nyheter. Aktörerna på finansmarknaderna - och då även bankerna - kommer att möta samma informationsteknologiska problem som banksektorn står inför.

6.3.2. Det grundläggande problemet, såväl för kapitalmarknaderna som för marknaden för värdepapper, är att säkerställa stabilitet. Som ESK tidigare påpekat (punkt 3.3) kan störningar, osäkerhet och spekulation hindra uppfyllandet av detta villkor. Skadorna på EU-ländernas ekonomier skulle vara betydande samtidigt som det riskerar den gemensamma valutans trovärdighet och dess ställning som en "stark" valuta i förhållande till yen och dollar.

6.3.3. Grönboken är optimistisk på denna punkt (punkt 69 till 87) och anser att stabilitet kan säkerställas genom en hög grad av nominell konvergens mellan myntunionens medlemsländer (punkt 71). Kommittén anser att detta villkor är nödvändigt men otillräckligt och vill därför understryka (se även punkt 5.2.2 till 5.2.7) att den gemensamma valutan på finans- och valutamarknaderna och värdepappersmarknaden inte kan försvaras utan medlemsländernas och deras centralbankers goda vilja. Det krävs en noggrann revision av marknadsreglerna som identifierar möjliga "svagheter" som internationella spekulanter kan dra nytta, något som skett under den senaste tiden. Eftersom problemet inte heller går att lösa på europeisk nivå krävs internationellt samarbete i denna fråga.

6.3.4. Grönboken identifierar de omständigheter som skulle kunna leda till betydande störningar på marknaden men lämnar inga förslag på motåtgärder. Finansmarknaderna har en hög risknivå och införandet av den gemensamma valutan kan i sig inte sänka risknivån. Även om det är ett välkänt faktum på finansmarknaderna måste konsumenten göras medveten om att en valutas soliditet inte säkerställer vinster.

6.3.5. Grönboken tar inte upp den gemensamma valutans konsekvenser för externa marknader, vare sig för undantagsländer eller tredje land. Ett område att analysera är reaktioner från investerare som förvärvat värdepapper med fast ränta i en av de valutor som kommer att ingå i myntunionen. Förutom de juridiska aspekterna som kommer att tas upp i punkt 7.5 och 7.6 nedan kan scenariot att gå över från en valuta som anses starkare än den gemensamma valutan till en lägre prognosticerad avkastning få konsekvenser för marknaden. Undantagsländernas finansmarknader kan försvagas beroende på att den gemensamma valutan kommer troligen att bli stabilare än den inhemska valutan.

6.4. Offentliga förvaltningar

6.4.1. Grönboken tar i punkt 88 till 99 upp den ledarroll som de offentliga förvaltningarna - från gemenskapsnivå till lokal nivå - har i införandet av den gemensamma valutan. ESK går inte in på de åtgärder som skall verkställas direkt av offentliga förvaltningar utan anser att det är kommitténs uppgift att belysa förvaltningarnas förhållande till företag och medborgare.

6.4.2. Förslaget att statsobligationer skall ges ut i ecu från början av fas B är logiskt ur ett monetärt perspektiv (bidrag till skapandet av ett minsta antal transaktioner) och i linje med målsättningen att vänja marknaden vid den gemensamma valutan. Detta är ett av de få undantagen från kommitténs princip i denna fråga - att tjänster i gemensam valuta under fas B måste ha ett praktiskt syfte utöver att vänja medborgaren vid den nya valutan. Dessa två krav är oskiljaktiga.

6.4.3. Den offentliga förvaltningens (delvisa, öa) övergång till redovisning i ecu under fas B är en intern transaktion och kommer inte att påverka medborgare och företag. Som redan påpekats i punkt 5.3.11 skapar en partiell användning av ecu förvirring och kostnadsökningar på en marknad som endast använder nationell valuta i sina vardagliga transaktioner. Om det görs enbart i syfte att vänja allmänheten vid den gemensamma valutan är det inte värt mödan. Detta gäller i synnerhet inom social- och skatteförvaltningen.

6.5. Företagen

6.5.1. Företagens första val bör vara om de skall gå över till den gemensamma valutan under fas B eller vänta med övergången till början av fas C. Som kommittén redan påpekat (punkt 5.3.6) är skapandet av ett minsta antal transaktioner en monetär målsättning som man inte kan annat än instämma i. I syfte att uppfylla denna målsättning bör kommissionen dock inte uppmuntra företagen att göra val som är av tveksam praktisk nytta för marknaden eller som till och med motverkar dess intressen. Grönbokens punkt 103, sista stycket erkänner att detta är fallet för små och medelstora företag. Detta gäller också större företag eftersom även dessa måste inrätta "något slags mellanled" (punkt 103, andra stycket) mellan de interna transaktionerna i ecu och interna transaktioner i nationell valuta. Detta mellanled kommer att medföra ökade kostnader och vara en källa till besvär. Däremot kan den tidigarelagda övergången till ecu vara en fördel för storföretag, och då i synnerhet för multinationella företag.

6.5.2. Inom lämplig tid skall kommissionen sammanställa och publicera en objektiv och neutral vägledning för företagen om fördelar och nackdelar med övergång till den gemensamma valutan under fas B. Ekonomiska och sociala kommittén anser att särskild vikt bör läggas vid en rekommendation från en tillförlitlig centralbankschef: "I alla medlemsländer bör man undvika att ålägga aktörer och medborgare en alltför tung börda vad avser parallella redovisningssystem".

6.5.3. ESK vill därför understryka att den gradvisa övergången till den gemensamma valutan bör vara resultatet av ett fritt val från företagens sida. Marknaden måste undvika en "uppmjukning", dvs direkta eller indirekta påtryckningar från storföretagen i syfte att förmå mindre företag i beroendeställning (underleverantörer, kunder) att också gå över till den gemensamma valutan före början av fas C.

6.5.4. Ett relevant problem för handeln - och i synnerhet för storskalig detaljhandel - är förslaget att dubbelmärkning av belopp i nationell och gemensam valuta bör bli obligatorisk. Utöver de svårigheter och kostnader som detta medför och som även delas av banksektorn (jfr 6.1.5), måste man komma ihåg att förslaget till direktiv om obligatoriska prisangivelser - per enhet och jämförpris - räknar med att det träder i kraft 1997. Dubbel prisangivelse skulle därför innebära fyra priser - två i nationell valuta och två i ecu. Detta är inget problem för den kunnige konsumenten, samtidigt som "svagare" konsumenter - dvs de som är särskilt beroende av konsumentskydd och information - kommer att få svårigheter att orientera sig i denna prisdjungel. Detta prissystem bör därför ses som ett alternativ till andra system som också kan uppfylla de uppställda målsättningarna (jfr 6.1.5).

6.5.5. Vad avser sedlar och mynt i början av fas C överlämnar kommissionen (grönboken punkt 104) detta val till företagen. De kan välja mellan att enbart godta den nationella valutan, enbart acceptera ecun eller godta både ecu och den nationella valutan under hela fas C, som beräknas sträcka sig över några veckor. Ett sådant val kan inte lämnas till marknaden. Konsumenterna måste veta med säkerhet om deras sedlar och mynt kommer att godtas överallt, eller om det finns begränsningar för användningen, och i så fall vilka. ESK anser att den lagstiftning som är under utarbetande bör förutse att både nationell valuta och ecu bör godtas som betalning under hela fas C. Frågan om valutornas status som lagligt betalningsmedel (se punkt 7.2) är fortfarande obesvarad men bör samtidigt inte överskattas beroende på den korta perioden och den relativt begränsade transaktionsmängden (en del av transaktionerna kommer inte att ske i kontanter).

6.5.6. Problemen med registreringsmaskiner, myntautomater, sedelautomater och kortterminaler återges i grönboken (punkt 106 och 108) på ett realistiskt och flexibelt sätt. Grönboken tar också upp att omställningen av befintliga maskiner och automater (flera miljoner) kan ta några månader och allmänheten bör därför vara beredd på en viss period av besvär. För att underlätta denna period föreslår grönboken en rad förberedande åtgärder i syfte att undvika merparten av besvären. Det rör sig om genomtänkta åtgärder som kommittén instämmer i. Den enda åtgärd där det är klokt att gå försiktigt fram är den som avser godtagande av både valutor och/eller kvitton, biljetter och formulär med angivande av belopp i nationell valuta och i ecu. Som kommittén påpekat tidigare (se punkt 5.4.3.1, 5.4.3.2 och 5.4.3.3) kommer omställningen av maskiner, program och tryckning för en kort period att leda till tekniska problem och icke berättigade merkostnader. Det är även i vissa fall tekniskt omöjligt att göra dessa omställningar.

6.5.7. Den gemensamma valutans införande i början av fas C skulle underlättas av att en lämplig mängd ecu distribuerades till bankerna, och genom dem till allmänheten. Detta skulle ske med viss framförhållning innan början av fas C och med reservation för att bankerna inte får distribuera ecun innan fas C har påbörjats. Ränteförlusterna för allmänhet och företag skulle vara försumbara och kompenseras av fördelen att slippa köa vid kassorna. ESK är väl medveten om de säkerhets-, lagrings- och transportproblem detta medför för centralbankerna och banksystemet, samtidigt som dessa problem inte heller går att undvika om ecun distribueras i början av fas C.

7. Den rättsliga ramen för ecun

7.1. Grönboken ger prov på stor insikt i de många juridiska problem vars lösning utgör grunden för en problemfri övergång för marknaden och för konsumenterna till den gemensamm valutan (punkt 125 till 137). Det är nödvändigt att detta arbete startar med god framförhållning så att lagstiftningen, då det är möjligt, är klar redan före början av fas A. Kommissionen understryker behovet av ett nära samarbete mellan gemenskapens och medlemsländernas myndigheter. Kommittén anser också att juridiskt sakkunniga som utsetts av olika europeiska intresseorganisationer bör garanteras plats i studiegrupperna. Alltför ofta har nationella experter förbisett marknadens krav vid arbetet i studiegrupperna och därigenom begränsat sig till en analys av problemens rent juridiska aspekter.

7.2. ESK har redan berört det faktum (se punkt 5.3.1) att den gemensamma valutan blir en självständig valuta i början av fas B. Detta innebär inte att den den blir lagligt betalningsmedel eftersom de nationella valutorna är de enda lagliga betalningsmedlen under denna fas. Förhållandet mellan valutorna är klart och entydigt och behöver därför inga ytterligare juridiska förtydliganden. Det är däremot nödvändigt att finna en lämplig lagstiftning (se punkt 6.5.3) angående vilken valuta som skall vara lagligt betalningsmedel under fas C; den nationella valutan, ecun eller båda.

7.3. Vid början av fas B skulle ecun kunna användas som räkneenhet och som betalningsmedel om de avtalsslutande parterna beslutat om detta. Lagstiftningen bör möjliggöra för nationella valutor att vara ersättning för ecun (grönbokens punkt 126 och 127). De nationella valutorna borde också få samma möjlighet att ersätta varandra. Lagstiftningen skulle säkerställa bankkontons, betalningars och andra transaktioners fullständiga likvärdighet i de nationella valutorna och ecu samtidigt som det står varje avtalsslutande part fritt att godta betalning i annan valuta än den nationella. Denna valfrihet bör självklart även innefatta banker, samtidigt som de inte bör förpliktigas att öppna konton i ecu eller annan valuta.

7.4. Kontraktskontinuitet är en grundbult - inte enbart för den gemensamma valutan - utan framför allt för att säkerställa tillträdet till den inre marknaden. Enligt vissa länders lagstiftning (grönbokens 129 och 130) kan ett avtal sägas upp eller ändras ensidigt av en avtalspart om en grundläggande ekonomisk störning inträffar. Gemenskapens lagstiftning måste med kraft säkerställa att övergången till den gemensamma valutan inte under några omständigheter utgör skäl för att ogiltigförklara kontrakt eller ändra dess villkor. De berörda medlemsländernas lagstiftning bör också förutse att övergången till den gemensamma valutan inte utgör en grundläggande ekonomisk störning. Ännu finns inte heller någon lösning i sikte vad gäller kontrakt mellan parter i medlemsländerna och parter i tredje land och som regleras enligt tredje lands lagstiftning.

7.5. En annan viktig fråga rör penning- och valutamarknaderna och i synnerhet marknaderna för värdepapper i en eurovaluta eller i ecukorgar som ges ut eller innehas av parter i tredje land. Ränteavkastningen kan också ge upphov till diskussioner med tredje land eftersom det inte är helt uppenbart att räntan i ecu blir densamma som räntan för varje ursprunglig valuta.

7.6. Kommissionen ser positivt på frågeställningarna i föregående stycke (grönbokens punkt 134) och anser att man kan förvänta sig både att tredje land erkänner den gemensamma valutan som efterföljare till de nationella valutorna och att andra avtalsvillkor, till exempel kupongränta och andra räntesatser, kommer att accepteras. Det är troligt att erkännandet av den gemensamma valutan inte kommer att medföra större problem. En informell efterforskning bland finansiella aktörer från tredje land visar dock att erkännandet av villkoren för värdepapper med kupongränta kanske inte är så självklart som man vill tro. ESK uppmanar kommissionen och EMI att genom officiella kontakter försäkra marknaden om att inga ekonomiska störningar kommer att uppstå på de europeiska marknaderna eller på marknader i tredje land till följd av övergången till den gemensamma valutan.

7.7. Frågan om avrundningar vid övergången kräver särskild uppmärksamhet. Vid transaktioner med stora belopp - till exempel transaktioner på penning- och valutamarknaderna, på marknaderna för värdepapper och genom systemen för större betalningar - är decimaler viktiga. Dessa kan förorsaka betydande skillnader då ett belopp omräknas till annan valuta. Därför är en europeisk lagstiftning nödvändig för dessa marknader.

7.8. Inom detaljhandeln och vid löpande transaktioner bör regeln bli avrundning med två decimaler, något som vanligen görs vid betalningar (avrundning uppåt om sista decimalen överstiger 5, avrundning nedåt om sista decimalen är 5 eller lägre). Lagstiftning kan dock bli nödvändig och bör i så fall antas av de enskilda medlemsländerna, eftersom dessa känner till den egna marknadens kultur och krav.

7.9. Kommittén har tidigare i detta yttrande kommenterat möjligheten för detaljhandeln att ange priser i två valutor och förslaget till angivande av belopp i dubbel valuta. En eventuell lagstiftning i frågan bör inte vara tvingande utan bör tillåta alternativa system (se punkt 6.1.5) som syftar till att informera och vänja konsumenten vid den nya valutan samt möjliggöra kontroll av de omräkningskurser som används av handeln eller av bankerna.

7.10. Grönboken (punkt 136) förutser att kommissionen, tillsammans med ECBS, kommer att utarbeta en lagstiftning för sedlars säkerhet, skydd och cirkulation. ESK anser att det inte är nödvändigt att invänta upprättandet av ECBS (i början av fas A) för att påbörja utarbetandet av en lagstiftning vars riktlinjer är tydliga redan i dag. Kommissionen bör, i samarbete med EMI, påbörja detta arbete redan i dag i, något som kanske redan gjorts utan att grönboken nämner det.

7.11. I fråga om skydd mot förfalskning av sedlar föreslår kommittén ett helt nytt tillvägagångssätt som kan ha särskild betydelse i kampen mot den organiserade brottsligheten. Dagens säkerhetsåtgärder för sedlar gör det i stort sätt omöjligt för små grupper av kriminella att förfalska sedlar. Det krävs betydande kapital för utrustning, material och tekniker samt ett distributionsnät för att få ut sedlarna på marknaden. Det är samma egenskaper som utmärker organisationer för narkotikahandel, illegal vapenhandel etc. Ofta är dessa verksamheter samlade i en och samma organisation eller så är organisationerna nära knutna till varandra och intäkter från en gren finansierar verksamheten i en annan.

7.12. Nationell lagstiftning tar inte a priori hänsyn till att tillverkning och distribution av falska sedlar är ett brott som är förbundet med annan kriminell verksamhet ("association de malfaiteurs"). Därför tillämpas inte de åtgärder som är avsedda att bekämpa den organiserade brottsligheten. I samband med utarbetandet av den nya europeiska lagstiftningen för den gemensamma valutan bör man ta tillfället i akt att upprätta ett regelverk som liknar det för penningtvätt och därigenom skapa ett användbart instrument för juridiskt och polisiärt samarbete på europeisk nivå.

7.13. Samma resonemang går att tillämpa på de alternativ till kontanter (betalkort, eurocheques, resecheckar) som gradvis håller på att ersätta sedlar och mynt. Dessa alternativ står redan för 15 % av de totala betalningarna inom handel och tjänster. I vissa euroepiska länder och inom vissa näringar (hotell, flygbiljetter, restaurangbesök, etc) är denna andel betydligt större. Olika ersättningar för kontanter är inte bara ett kännetecken för det moderna samhället utan är också ett kraftfullt instrument för att undelätta övergången till den gemensamma valutan. Bedrägerier i samband med andra betalningsmedel än kontanter - som uppgår till några miljarder dollar per år - bekämpas av utgivarna och bankerna genom alltmer tekniskt sofistikerade checkar och kort och genom organiserade kontroller. Dessa åtgärder är effektiva i kampen mot en ökning av bedrägerierna samtidigt som kampen försvåras av att de organisationer som utför bedrägerierna är internationella organisationer som förfogar över betydande kapital och distributionsnät. Intäkterna från kort- och checkbedrägerier finansierar med andra ord den organiserade brottsligheten. ESK drar samma slutsatser som i föregående stycke. Även om straffen för kortbedrägerier - som bestäms av de enskilda ländernas straffrätt - skiljer sig från straffen för sedelförfalskning, kan riktlinjerna för kampen mot brottsligheten inte vara annat än enhetliga.

7.14. Övergången till alternativ till kontanter som behandlas ovan kommer att förstärkas av introduktionen inom de närmsta åren av elektroniska plånböcker (förbetalda kort). Den elektroniska plånboken ersätter inte kontanter utan representerar dessa. Förfalskning av elektroniska plånböcker kommer att jämställas med förfalskning av kontanter.

8. Problem som är gemensamma för banker och företag

8.1. Utbildning av personal

8.1.1. Personalutbildning är utgångspunkten för alla åtgärder knutna till övergången till den gemensamma valutan. Med tanke på de många företagsfunktioner som berörs kan utbildningen inte vara standardiserad, utan måste anpassas till de olika funktionerna. Det är inte heller möjligt att utforma utbildning som är riktad mot vissa personalkategorier. Förutom de övergripande riktlinjerna finns det inom varje personalkategori skilda behov beroende på storlek och organisation, vilket gör att varje företag har sina egna speciella särdrag. Kommittén anser att utbildningen bör utgå från en gemensam plan som specificerar förändringar för varje verksamhetsgren till följd av övergången till den gemensamma valutan. Planen skall också ta upp sektoriella förändringar beroende på personalkategori och företagens storlek och skall sedan mynna ut i individuella initiativ som företaget kan genomföra med egna resurser eller genom att anlita extern personal.

8.1.2. Det bör redan från början vara klart vem som gör vad och kommissionen bör därför snarast möjligt utarbeta ett program för detta ändamål. Kommittén anser att programmet bör utformas utifrån följande riktlinjer:

8.1.2.1. Kommissionen bör sammanställa en övergripande plan som anger de krav som är knutna till varje fas i övergången till den gemensamma valutan. Planen bör sammanställas i perspektivet av att den skall användas för utbildning, och den bör därför vara pedagogiskt utformad.

8.1.2.2. Medlemsländerna bör anpassa planen till nationella krav. Därför bör omställningens styrningsstruktur (grönbokens punkt 29) utöver tekniska specifikationer även innehålla en avdelning som behandlar utbildning. Det är också nödvändigt med enhetlig information från skatteförvaltningen. Denna information bör ta upp denna förvaltnings lokala karaktär och de problem skattebetalarna står inför. Detsamma kan även sägas om socialförvaltningen.

8.1.2.3. Internationella och framför allt nationella intresseorganisationer kan spela en mycket viktig roll vid utformningen av alltifrån övergripande pedagogiska principer till specifika branschkrav och kan på så sätt bidra till utbildningen av utbildarna.

8.1.2.4. De enskilda företagen kommer med egna resurser eller med extern hjälp - till exempel från branschorganisationer - att utbilda personalen enligt företagets specifika krav. Kreditinstituten kommer att ställas inför särskilda problem eftersom de måste utbilda personalen - i synnerhet personal med kundkontakter - i att ge information till olika typer av kunder, däribland konsumenter. Denna personal måste förutom de interna problemen även känna till problemen för företag och allmänhet.

8.1.2.5. Den övergripande utbildningsstrategin som fokuseras på de yrkesverksamma kommer att kräva en stor insats - både i form av humankapital och finasiella resurser - från företagen och deras partners. Lämplig finansiering för yrkesutbildning genom Europeiska socialfonden (ESF) bör vara möjlig för att genomföra detta projekt som har en avgörande betydelse för förverkligandet av EMU.

8.2. Information

8.2.1. Informationen måste få medborgarna att inse myntunionens fördelar på kort och medellång sikt och de faktorer som styr den. Kommunikationen bör vara tydlig, lättfattlig och framför allt inte propagandistisk eller säljande. Allmänheten är i dag alltför van vid reklambudskap för att inte reagera på ett negativt sätt inför "försäljning" av en idé. Objektivitet bör vara den röda tråden i kommunikationen. Medborgarna bör på ett tydligt sätt göras medvetna om den gemensamma valutans fördelar, de oundvikliga svårigheterna i början och eventuella nackdelar.

8.2.2. Budskapet som förmedlas till de europeiska medborgarna bör vara samstämmigt. Det är inte rimligt att medborgare i ett medlemsland får annan information än medborgare i ett annat medlemsland. Därför bör informationen komma från kommissionen och sedan vidarebefordras av medlemsländerna. Dessa kan självklart, utan att avvika från grundbudskapet, välja det språk som är bäst lämpat för mentaliteten och kulturen i landet. Medlemsländerna bör välja de lämpligaste kommunikationskanalerna; press, radio, TV eller tryckt informationsmaterial. Avseende det senare materialet vill kommittén varna för upptryckning av miljontals broschyrer. Erfarenheten visar att dessa läses mycket sällan och har en försumbar genomslagsgrad.

8.2.3. Frånsett institutionella frågor som är myndigheternas kompetensområde är det företagen, och då i synnerhet bankerna, som har huvudansvaret för informationsspridning på bred front av det uppenbara skälet att endast denna information har en praktisk och konkret betydelse för konsumenten. Det är en sak att tala om övergången till den gemensamma valutan och dess användning i abstrakta termer, även om detta illustreras med praktiska exempel, och någonting helt annat att tala direkt till "kunden" om de problem övergången kommer att medföra för honom/henne.

8.2.4. Även om man kan hoppas att utbildningsinsatserna kan öka medvetandegraden hos stora och medelstora företag, måste man utgå från att vissa företag, i synnerhet små företag och enmansföretagare, vänder sig till banksektorn.

8.2.5. Oberoende av problemets storlek bör det grundläggande temat, dvs EMU:s innehåll, betydelse och konsekevenser för konsumenter och företag, förmedlas på ett rakt och klart sätt som inte lämnar utrymme för alternativa tolkningar. Myndigheter och branschorganisationer bör därför gemensamt utforma det grundläggande temat på nationell nivå. Uppgiften att informera om tjänster i gemensam valuta kan däremot lämnas till berörda företag. I inledningsfasen måste dock informationen vara tydlig och överblickbar i syfte att underlätta prisjämförelser.

DEL B - ALLMÄNHETENS MOTTAGANDE

9. Inledning

9.1. Denna del av dokumentet kommer att studera acceptansproblemen i en del medlemsstater vid införandet av en gemensam valuta, i ljuset av programmet enligt grönboken och besluten vid Cannesmötet i juni 1995.

9.2. Under det nuvarande tidsschemat kommer tillämpningen av Maastrichtfördraget att leda till en gemensam valuta som skall kallas "ecu" och som skall antas av de medlemsstater som uppfyller konvergenskriterierna. Tidsschemat för antagandet av den gemensamma valutan är enligt grönboken följande:

- Fas A: börjar den 1 januari 1998, det datum då man skall fastställa vilka medlemsstater som skall använda den gemensamma valutan.

- Fas B: börjar den 1 januari 1999. Ecu blir en självständig valuta och kommer att användas i interbankaffärer, på penning- och kapitalmarknaderna.

- Fas C: börjar den 1 januari 2002, då ecu-sedlar och -mynt kommer att börja användas.

Efter ett antal veckor kommer ecu att vara den enda valutan i bruk.

9.3. Mannen på gatan identifierar den nationella valutan med det egna landet, även om han inte inser att termen "valuta" täcker ett antal begrepp: "kontanter", "betalningsmedel" och "värdebevarare".

9.3.1. Allmänheten inser, åtminstone intuitivt, att rätten att utfärda betalningsmedel är ett kännetecken på en oberoende stat, speciellt eftersom själva namnet på ett lands valuta är nära kopplat till landets historia.

9.3.2. Samtycke till införandet av en gemensam valuta ses därför som en identitetsförlust och eftergift i fråga om suveräniteten, vilket uppvägs av att ett sådant steg är ett viktigt och medvetet bidrag till byggandet av Europa.

9.4. När man betänker de frågor som rör allmänhetens godtagande av införandet av en gemensam valuta, är det nödvändigt att belysa det nära sambandet mellan allmänheten och valutan och förstå konsekvenserna av detta, för att försäkra sig om att övergången till en gemensam valuta sker så smidigt som möjligt.

9.4.1. I viss mån är allmänhetens benägenhet att acceptera övergången kopplad till i vilken utsträckning människor handskas med olika valutor i det dagliga livet.

9.4.2. Människor som arbetar i den offentliga sektorn, banksektorn eller stora företag och i sitt arbete kommer i kontakt med valuta, tenderar att vara mindre känsliga för namnet på valutan och dess ursprungsland.

9.4.3. För dessa människor representerar hemlandets valuta ett betalningsmedel som kan bytas mot andra valutor. De ser på en valuta som en värdebevarare mer än som en symbol.

9.4.4. Folk som å andra sidan bara använder den nationella valutan i det dagliga livet och arbetslivet och som bara tillfälligt växlar valuta kommer att känna att de får bära de negativa konsekvenserna vid övergången.

9.4.5. Det är huvudsakligen dessa användare av betalningsmedel - det stora flertalet - som kommer att drabbas av besvär, och åtminstone i inledningsskedet säkert också bli irriterade över den praktiska hanteringen av övergångsfasen i vardagen. Svårigheterna kommer att bli störst för de äldre och för dem som inte är helt integrerade i samhället, och deras problem måste angripas med särskild omsorg och medkänsla.

10. Psykologiska problem

10.1. Som beskrevs i inledningen ses ett övergivande av den gemensamma valutan som det viktigaste av alla de beslut som har övernationell klang och som fattats i syfte att etablera en europeisk union. I alla händelser är det detta beslut som kommer att ha den största direkta inverkan på individerna.

10.1.1. Man måste ta itu med problemen försiktigt eftersom detta är otrampad mark. Det finns inga prejudikat. Processen kommer dessutom inte att starta förrän om två år och kommer att ta minst fyra år att fullborda. Alla är medvetna om osäkerheten i sådana långtidsprognoser.

10.1.2. Av denna anledning måste man ta itu med frågorna med öppna sinnen och får inte påverkas av vissa gruppers intressen. Analysen måste alltid vara objektiv.

10.2. Kostnadsfrågan bör alltid övervägas i ljuset av detta.

10.2.1. Alla anser att denna övergång kommer att vara kostsam. Å ena sidan kommer bankerna att bli tvungna att brottas med mer komplicerade arbetssätt och behovet att modifiera datasystemen och uttagsautomaterna.

10.2.2. Å andra sidan fruktar enskilda individer att de inte direkt kommer att kunna bedöma priset på varor, att övergången till ecu kommer att höja priserna och att de inte kommer att kunna jämföra sina inkomster och utgifter.

10.2.3. Dessa iakttagelser är giltiga nog i sig, men de måste ges sina rätta sammanhang. Deras betydelse måste åtminstone bedömas med försiktighet, eftersom vi talar om en process som börjar den 1 januari 1998 och fortsätter efter den 1 januari 2002.

10.2.4. Enskilda individer - till exempel turister - kommer att dra nytta av det faktum att det inte längre är nödvändigt att växla valuta vid transaktioner mellan två länder som har antagit den gemensamma valutan. Enskilda individer kommer sannolikt att spara mer än 4 % genom att inte vara tvungna att växla valuta.

10.2.5. Som en följd av detta kommer banker att drabbas av ett större intäktsbortfall.

10.2.6. Kostnaderna för att byta datasystem och uttagsautomater måste utvärderas noggrant.

10.2.7. Mjuk- och hårdvara ändras nu mycket snabbt. Systemen som nu används kommer att vara föråldrade år 2003 vare sig en gemensam valuta införs eller ej. Med tanke på en femårig avskrivningstid kan kostnadsökningen begränsas om utrustningen planeras för att ta hänsyn till den gemensamma valutan.

10.2.8. Under en period av 6 år borde därför justeringar av system för att ta hänsyn till den gemensamma valutan ha begränsad inverkan på bankers och stora företags kostnader.

10.3. Det finns därför ett behov att utföra en fördjupad studie av de faktorer som medför ökningar eller minskningar av bankers kostnader för att införa den gemensamma valutan. Denna studie måste gälla banker, företag och enskilda individer.

10.3.1. Studien kan emellertid visa att en del av kostnaden i rättvisans namn måste läggas på "användaren".

10.4. Enskilda individer som är vana vid att använda en valuta och bedöma utgifter på grundval av detta, kommer att tycka att det är svårt att klara av omräkning från en valuta till en annan i huvudet. Denna svårighet kommer att förvärras av det faktum att övergångskursen normalt inte kommer att vara en enkel multipel utan bestå av flera decimaler.

10.4.1. Dessa problem med övergång och anpassning till en ny valuta har redan upplevts av ett antal EU-stater de senaste årtiondena.

10.4.2. I Frankrike blev inte "Pinay-francen" allmänt använd i landet. Den infördes som efterträdare till "germinalfrancen", man fattade beslutet i december 1958 och införde den 1 januari 1960. Den mycket korta tiden mellan beslutet att byta valuta och det faktiska bytet gjorde övergången mycket svår, trots att man använde övergångsfaktorn 1 till 100.

10.4.3. Allmänheten fick inte tillräcklig information av media som istället i alltför många år fortsatte att använda termen "gamla franc".

10.4.4. I Storbritannien påbörjades å andra sidan användandet av decimalsystemet smidigt för ett antal år sedan, tack vare styrelsen för decimalsystemet och noggranna förberedelser under en fyraårsperiod i skolor och på andra platser.

10.4.5. Grönboken betonar (i artikel 116) behovet av information och utbildning före övergången. Förslagen måste bli mer specifika och spridas till fler människor. Detta yttrande lägger fram förslag som syftar till att nå dessa mål.

10.5. Alla studier som har genomförts hittills rekommenderar prismärkning i både gammal och ny valuta. Denna viktiga övergångsåtgärd kommer att ge visuellt stöd för allmän konsumentinformation och utbildning. Inför svårigheter på det praktiska planet, orimliga kostnadsökningar för genomförandet och tekniska hinder måste man emellertid kunna studera andra metoder med jämförbar effekt.

10.5.1. Antagandet av ett sådant system kommer definitivt att bli en börda för distributionsledet som från och med 1997 också måste brottas med tvånget att införa dubbel prismärkning: priser måste märkas med både styckepris och jämförpris. Det finns emellertid skäl att hoppas att konkurrens mellan handlare kommer att se till att en del av de extra kostnaderna tas av handlaren istället för att vältras över på konsumenten.

10.5.2. Dubbel prismärkning är redan obligatorisk (se berörd förordning) i Frankrike, där den inte verkar ha gett upphov till oöverkomliga problem.

10.5.3. När det gäller övergången till en gemensam valuta måste den dubbla märkningen ha en upplysande funktion och bör inte bädda för avtrubbad uppmärksamhet genom att vara i kraft alltför länge. Dubbel prismärkning bör införas några månader innan fas C träder i kraft och pågå under lika lång tid efter detta.

10.6. Det riktas ofta uppmärksamhet mot de problem som konsumenter har med att bedöma inköp som gjorts i en annan valuta än den de normalt använder.

10.6.1. En sådan bedömning är så mycket svårare om konsumentens inkomst (lön, pension, utdelning osv) inte är i samma valuta som man använder för inköp.

10.6.2. Lämpliga steg måste tas för att se till att löner och andra inkomster uttrycks i både gammal och ny valuta i lämplig form. Detta bör ske från början av fas B.

10.6.3. Samma sak bör naturligtvis gälla skattedeklarationer, meddelanden från skattemyndigheterna och skattekrav.

11. Rekommendationer

11.1. Utbildning

11.1.1. Förberedelserna för övergången till den gemensamma valutan måste vara både långsiktiga och så omfattande som möjligt.

11.1.2. Först måste man göra speciella ansträngningar för att utbilda skolbarn enligt ett enhetligt sjuårigt program som riktas mot barn från 11 år, som kommer att vara 18 eller äldre år 2002.

11.1.3. Lågstadier bör också bidra till utbildningen. Barn lär sig lätt och de kommer att vara de bästa "ambassadörerna" för en gemensam valuta. Audiovisuella hjälpmedel är de bästa sätten för att underlätta inlärningsprocessen. Ekonomiska och sociala kommittén pekar på att några intressanta projekt redan finns och att kommissionen borde undersöka dessa redan nu.

11.1.4. Med hänsyn till allmänheten kommer det att vara nödvändigt att utnyttja alla informationskanaler - offentliga informationsorgan och privata organ som fackföreningar, distributionsnätverk och frivilligorganisationer. Press, radio och TV kommer att ha en viktig roll. Informationen som ges måste riktas till varje socialgrupp och ta hänsyn till den tidigare kunskapsnivån.

11.1.5. Åtgärderna måste planeras och tillämpas i två steg:

- ett första steg från januari 1996 till december 1998;

- ett andra steg från 1 januari 1999 till slutet av 2002.

11.1.6. Under den första perioden måste konsumentutbildningen vara teoretisk och frivillig, fram till 1 januari 1998, vilket är slutdatumet för fastställandet av listan över deltagarländer och för fastställande av växelkurserna.

11.1.7. Innan växelkurserna fastställs bör man inte ge några sifferexempel.

11.1.8. Intensiva ansträngningar bör göras för att göra allmänheten bekant med skillnaderna mellan den gemensamma och den nationella valutan och med den Europeiska centralbanken.

11.1.9. Fördelarna med en gemensam valuta och dess globala status kommer också att behöva förklaras. Målet bör vara att göra den gemensamma valutan attraktiv.

11.1.10. Den 1 januari 1999 bör informationskampanjen vara i full gång och stödjas av alla medel som finns i det moderna samhället.

11.2. Inkomstuppgifter i två valutor

11.2.1. Så snart som möjligt efter inledningen av fas B, bör organ som betalar ut löner och andra former av inkomster uppmuntras att upprätta rapporter (löneavier, kontoutdrag) i den nationella valutan och backas upp av rapporter som uttrycks i den gemensamma valutan åtminstone när det gäller summan som skall betalas ut.

11.2.2. Från och med den 1 januari 2002, början av fas 3, bör uppgifter presenteras på motsatt sätt, det vill säga rapporter bör i sin helhet upprättas med den gemensamma valutan, men de bör innehålla omräkningar - åtminstone när det gäller summan som skall betalas ut - till den nationella valutan. Detta krav bör enbart gälla en 12-månaders period.

11.3. Dubbel prismärkning

11.3.1. Några månader innan fas C inleds, sida vid sida med uppgifter om inkomst, bör information ges om försäljningspris för att göra det möjligt för konsumenten att kontrollera priserna i den nationella och den gemensamma valutan.

11.3.2. Kravet på dubbel prismärkning kommer att orsaka ett antal problem med tanke på att det från 1997 också kommer att kunna krävas både styckepris och jämförpris på varor.

11.3.3. Kravet på dubbel prismärkning har emellertid varit i kraft i Frankrike sedan 1 september 1985 för färdigförpackade produkter som säljs hos detaljhandlare med en affärsyta på 120 mª eller mer. Man har inte upplevt några problem.

11.3.4. När det gäller svårigheterna som hänvisas till i del A, punkt 6.5.4, anser kommittén att kravet på dubbel prismärkning kan tillämpas på samma sätt utan problem, speciellt eftersom systemet skulle vara av övergångsnatur.

11.3.5. När det gäller kvitton och räkningar kan en lösning vara att räkna om enbart totalsumman till den gemensamma valutan.

11.3.6. Från och med den 1 januari 2002 bör priser markeras på omvänt sätt, det vill säga det första priset ges i den gemensamma valutan, följt av priset i den nationella valutan.

11.4. Från och med nu och och fram till den 1 januari 2003 kommer det att göras många tekniska framsteg.

11.4.1. Sättet att lagra kontanter elektroniskt på "smarta kort" har redan testats i ett flertal länder. Detta system kan underlätta för användaren att spendera upp till en fastställd summa som debiterats hans bankkonto eller som betalats in i kontanter genom att använda det "smarta kortet".

11.4.2. Summor som skall debiteras bör ges i den valuta som används och kanske räknas om i den andra valutan. Återstående saldo bör ges omedelbart.

11.5. Det är också sannolikt att, utöver officiella åtgärder, banker och handlare kommer att gratis dela ut omräkningstabeller som minskar behovet av huvudräkning.

11.5.1. Från och med fas B bör checkhäften innehålla en omräkningstabell.

11.6. Mynt och sedlar

11.6.1. Den 1 januari 2002, början av fas C, kommer att vara startdatum för att byta ut nationella sedlar och mynt till motsvarande i den gemensamma valutan.

11.6.2. Denna operation saknar motsvarighet hittills och all forskning visar på behovet att göra denna övergångsperiod så kort som möjligt. Under denna tid kommer sedlar och mynt i både den nationella och den gemensamma valutan att vara i omlopp.

11.6.3. Nya studier har visat att tre år kommer att behövas för att ge ut de sedlar och mynt som krävs för ett fullt utbyte.

11.6.4. Konsumenter kommer därför att utsättas för en stor psykologisk chock i början av fas C, vilket också kommer att vara den tidpunkt då det är störst risk för förvirring.

11.6.5. Det är emellertid sannolikt att användandet av kreditkort kommer att öka under mellanperioden och att nya produkter som "smarta kort" som innehåller pengar, som beskrivas ovan, kommer att börja användas.

11.6.6. Varje ansträngning måste göras för att göra det möjligt för folk att använda de nya sedlarna och att veta sedlarnas värde. Först kommer man dock att i huvudet vilja räkna om dem till den nationella valutan.

11.6.7. Med sikte på att ge nödvändig hjälp till användarna av den nya valutan skulle det vara extremt nyttigt, om inte nödvändigt, för den första generationen av användare av de gemensamma sedlarna att använda systemet för dubbel prismärkning, vilket kommer att gälla till de första månaderna av fas C.

11.6.8. Detta kan göras genom att på baksidan av sedlarna trycka ett "fönster", som med hjälp av en symbol och en siffra skulle ge värdet av den nya sedeln i den nationella valutan.

11.6.9. Man bör också tänka på behovet för blinda eller synskadade att känna igen sedlar med hjälp av känseln. Effektiva lösningar har redan tagits fram i en del länder.

11.6.10. Det finns anledning att tro att tekniska och finansiella krav kommer att slå ut ovannämnda lösning, även om alla måste inse att om den första generationen sedlar i den gemensamma valutan gavs ut i denna form skulle det underlätta införandet av den gemensamma valutan.

11.6.11. Mynt ger upphov till mer komplexa problem och det är svårt att tänka sig att mynt i den nya valutan också skulle visa omräkningen till den nationella valutan.

11.6.12. Med sikte på att minska eventuella fel, skulle en möjlig väg vara att ge ut mynt i bara små valörer.

11.7. Enligt Maastrichtfördraget skall den framtida gemensamma valutan kallas "ecu". Detta namn kan ändras bara om fördraget ändras.

11.7.1. Eftersom det har förekommit invändningar mot namnet "ecu", är det möjligt att ett annat namn kan komma att väljas.

11.7.2. Ett namn som påminner om den nationella valutan, som till exempel "euro-mark" eller "eurofranc", bör ej införas av hänsyn till vissa stater, speciellt de stater som inte kommer att uppfylla konvergenskriterierna den 1 januari 1999.

11.7.3. Förslaget som lagts fram av arbetsgruppens ordförande är att namnet "euro" används ifall namnet "ecu" överges. Detta förslag bör bifallas.

DEL C - SAMMANSTÄLLNING

För att underlätta diskussionen görs en sammanställning av huvudpunkterna i ESK:s yttrande nedan:

1. Ett stöd till kommissionen i arbetet för att underlätta övergången till en gemensam valuta. Övergången bör ske så snabbt som möjligt med beaktande av den inre marknadens förmåga att smidigt anpassa sig till förändringen och med hänsyn tagen till behovet att minimera kostnaderna - i den mån EMU också kan bidra till en förnyad tillväxt som kan generera arbets-tillfällen.

2. En pragmatisk inställning till praktiska problem: direktiv och förordningar skall utarbetas endast när de verkligen behövs.

3. Utarbeta scenarier för att förutse konsekvenserna i de länder som medges undantag och de åtgärder som behövs för att avvärja hotet om ett monetärt sönderfall, i synnerhet framväxten av en oöverbryggbar klyfta mellan dessa länder och de länder som gått in i valutaunionen.

4. Behovet av en strikt tillämpning av konvergenskriterierna i linje med en politisk vision.

5. En förstärking av den europeiska centralbankens roll: det oberoende som stipuleras i fördraget måste omsättas i praktiken.

6. De olika fasernas startdatum och varaktighet bör kungöras så snart som möjligt. När dessa fastställts skall inga ändringar tillåtas. Marknaden vill ha säkerhet, inte hypoteser.

7. Stöd till lösningen "ett minsta antal transaktioner". Beståndsdelarna måste klart anges och definieras utan återverkningar på marknaden: banksektorn skall fungera som en förbindelselänk mellan den nationella och den gemensamma valutan så snart den är kapabel till detta och då betalningssystemen anpassats i detta syfte.

8. Införandet av den gemensamma valutan kan orsaka störningar på finans-, penning- och värdepappersmarknaderna. Oavsett de optimistiska försäkringar om motsatsen som avgetts måste ansvariga myndigheter planera för eventuell spekulation och nödvändiga motåtgärder.

9. Acceptansen av en eventuell gradvis marknadsövergång till den gemensamma valutan under fas B under förutsättning att detta sker helt och hållet frivilligt, med fullständiga kunskaper om kostnader och fördelar och utan att konkurrensförhållandena snedvrids.

10. Kostnaderna för övergången till den gemensamma valutan skall bäras och fördelas i enlighet med marknadens regler, med interventioner endast då dessa verkligen behövs.

11. Behovet av att så snart som möjligt upprätta en juridisk ram för att stödja den gemensamma valutan. Man måste framför allt garantera att kontrakt skall gälla och att omräkningskurser på värdepappers- och valutamarknaderna (både europeiska och icke-europeiska) inte skall kunna omförhandlas.

12. Att som ett led i kampen mot den organiserade brottsligheten utarbeta av en effektiv lagstiftning mot förfalskning och användande av falska enheter av den gemensamma valutan, oavsett om det rör sig om sedlar eller andra betalningsmedel.

13. Ett erkännande av myndigheternas roll under övergången till den gemensamma valutan, och då särskilt i samband med emissionen av statsobligationer omedelbart efter starten av fas B. Myndigheterna bör under denna fas undvika att förvirra marknaden genom att helt eller delvis gå över till den gemensamma valutan i sin redovisning. Detta gäller i synnerhet skattemyndigheter och socialförsäkringssystem.

14. Konsumenternas intressen måste beaktas och skyddas som en en del av den övergripande politiken för övergången till den gemensamma valutan. Detta gäller särskilt:

14.1. Konsumenterna måste göras medvetna om Europas mål att införa en gemensam valuta, de fördelar konsumenterna har att vinna samt om hur övergången till den nya valutan kommer att organiseras. Här kommer en gemensam och samordnad kampanj mellan kommissionen, medlemsstaterna och företagen - och då särskilt bankerna - att vara nödvändig.

14.2. Konsumenten måste kunna få del av den gemensamma valutans fördelar till en minimal kostnad. Kommissionen och medlemsstaterna måste visa stor påpasslighet för att se till att detta villkor uppfylls, dock utan att införa fler förordningar än vad som är absolut nödvändigt.

14.3. Konsumenterna måste kunna bekanta sig med den gemensamma valutan redan innan den har trätt i kraft och kunna kontrollera att växelkurserna tillämpas strikt. Kommissionen och de olika konsumentorgaisationerna har stött en enda strategi för att uppnå detta mål: dubbel pris- och avgiftsangivelse på räkningar, bankdokument och lönebesked. Näringslivet har opponerat sig och menar att kravet på en dubbel prisangivelse kan medföra ytterligare kostnader, extra pappersarbete och organisatoriska komplikationer. Med förbehåll för rätten att på nytt kunna ta upp frågan, kan kommittén inte förneka att dessa argument i princip är berättigade. Konsumenternas rättigheter som omnämns ovan måste skyddas, dock måste man hitta en balans med resten av marknaden och också beakta alternativ med vilka man kan uppnå samma resultat.

15. Effektiva strategier för utbildning, undervisning och information är nödvändiga:

15.1. Ansvaret för utbildning åligger kommissionen, medlemsstaterna, sektorsorganisationer och enskilda företag i nämnd ordning. Genom att tillförsäkra samordning kan man undvika att samma uppgifter utförs av flera instanser.

15.2. Undervisning måste ske inom skolor på alla nivåer och med den gemensamma valutan som ett specifikt ämne.

15.3. Vad gäller informationsstrategin bör man ta till experthjälp och upprätta en förteckning över alla tillgängliga medel. Eftersom det förmodligen kommer att vara väldigt kostsamt bör man dock göra en försiktig skattning av de olika medlens verkan. Näringslivet - och då särskilt bankerna - kommer att spela en nyckelroll i förmedlingen av budskapet till konsumenterna.

Bryssel den 26 oktober 1995.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Carlos FERRER

() Yttrande om "Kommissionens vitbok om borttagande av juridiska hinder för införandet av ecun", EGT C 133, 16. 5. 1994, s. 36.