9

Klaganden har yrkat att tribunalen ska

10

EUIPO och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

11

Klaganden har åberopat tre grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 63.2 i förordning nr 6/2002, genom att viss bevisning lades fram för sent vid överklagandenämnden. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 7.1 i samma förordning, genom att den äldre formgivningen felaktigt ansågs ha gjorts tillgänglig för allmänheten. Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 25.1 b jämförd med artikel 6 i förordning nr 6/2002, genom att de motstående formgivningarna felaktigt ansågs ge en kunnig användare samma helhetsintryck och den omtvistade formgivningen därför ansågs sakna särprägel.

12

Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 när den tillät viss bevisning avseende rullen med R5015-etiketter som intervenienten hade åberopat för första gången i samband med överklagandet av annulleringsenhetens beslut.

13

EUIPO och intervenienten har bestritt detta argument.

14

Enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 behöver EUIPO inte beakta omständigheter eller bevis som de berörda parterna inte har lämnat in i rätt tid.

15

Det följer av den bestämmelsens lydelse att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och ge in bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 6/2002 och att EUIPO inte på något sätt är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive getts in för sent (dom av den 14 mars 2018, Crocs/EUIPO – Gifi Diffusion (Skodon), T‑651/16, ej publicerad, EU:T:2018:137, punkt 31).

16

Genom att artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 anger att EUIPO i ett sådant fall ”inte behöver” beakta för sent inlämnad bevisning tillerkänns den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att avgöra – med motivering av avgörandet – om denna bevisning ska beaktas eller inte (dom av den 14 mars 2018, Skodon, T‑651/16, ej publicerad, EU:T:2018:137, punkt 32).

17

Vad gäller EUIPO:s befogenhet att skönsmässigt besluta huruvida för sent ingiven bevisning ska beaktas, kan det vara befogat att myndigheten i ett ogiltighetsförfarande beaktar för sent ingiven bevisning, framför allt när den anser att det material som har getts in för sent vid ett första påseende tycks kunna få en faktisk inverkan på utgången i förfarandet och att det inte föreligger några hinder för att beakta bevisningen med hänsyn till det stadium i förfarandet i vilket den getts in och omständigheterna kring ingivandet. Sådana överväganden kan särskilt motivera att EUIPO beaktar bevisning som, även om den inte getts in inom den frist som EUIPO fastställt, ges in i ett senare skede av förfarandet och kompletterar bevisning som lagts fram inom fristen (dom av den 14 mars 2018, Skodon, T‑651/16, ej publicerad, EU:T:2018:137, punkt 34).

18

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet, och särskilt av punkt 14 i det angripna beslutet, att intervenienten lade fram bilagorna 32–34 för första gången vid överklagandenämnden, för att visa att den äldre formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten. Bilaga 32 innehåller särskilt en förklaring under ed av den 18 februari 2019 från A, som är direktör för ett bolag som är verksamt på området för tryckning av etiketter, i vilken det anges att bolaget sedan år 2003 hade tillverkat rullar med R5015-etiketter för intervenienten, åtföljda av fakturor och återgivningar av nämnda rullar). Bilagorna 33 och 34 innehåller två förklaringar under ed. Den första är daterad den 11 februari 2019 och är från B, som är ledamot i ett bolags ledning som tillverkade böjliga matriser (flexible dies) för intervenienten under åren 1999–2003. Den andra, av den 19 februari 2019, är från C, maskinteknisk ingenjör för intervenienten, och innehåller bland annat återgivningar av rullar med 8853-etiketter, som intervenienten använt och som bekräftar A:s förklaring.

19

Överklagandenämnden ansåg det nödvändigt att beakta den ytterligare bevisning som intervenienten lagt fram vid nämnden. Överklagandenämnden ansåg att den var relevant och stödde den bevisning som hade lagts fram inför annulleringsenheten. Den betonade särskilt att bilaga 32 hade getts in för att visa att R5015-etiketten, som återfinns i bilaga 8 som getts in i samband med ansökan om ogiltighetsförklaring, hade tillgängliggjorts för allmänheten. Överklagandenämnden angav även att denna bevisning hade delgetts klaganden, som hade yttrat sig över bevisen, att det inte fanns någon frist för att ge in en ansökan om ogiltighetsförklaring och att ett beaktande av bevisningen skulle kunna bidra till att säkerställa att en registrerad gemenskapsformgivning, vars giltighet senare med framgång kan bestridas genom ett annat ogiltighetsförfarande, inte förblir inskriven i registret. Den tillade slutligen att denna bevisning hade lagts fram för att bestrida annulleringsenhetens slutsats att bevisen för tillgängliggörande var otillräckliga. Överklagandenämnden fann därför att bevisningen fick läggas fram.

20

Såsom klaganden själv har medgett hade intervenienten till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring gett in vissa handlingar till annulleringsenheten, bland annat en förklaring under ed från C. Annulleringsenheten ansåg emellertid att de återgivningar och handlingar som getts in inte utgjorde stöd för C:s påståenden. Annulleringsenheten bedömde även att den bevisning som lagts fram tillsammans med ansökan om ogiltighetsförklaring var otillräcklig för att styrka tillgängliggörande, med motiveringen att de äldre formgivningar som åberopats inte klart hade identifierats och att det saknades bevis avseende de relevanta källorna och datumen för tillgängliggörandet. Överklagandenämnden fann således att det inte kunde fastställas att den äldre formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten.

21

De bilagor och återgivningar som getts in till överklagandenämnden tillkommer följaktligen utöver de bilagor som redan getts in till annulleringsenheten. Dessutom har dessa bilagor, som tillkommit efter annulleringsenhetens beslut och som således inte har kunnat läggas fram tidigare, i synnerhet gjort det möjligt för intervenienten att bemöta annulleringsenhetens slutsatser, som erinras om i punkt 20 ovan. Även om, såsom klaganden har påpekat, vissa återgivningar av etiketter som återges i bilagorna 32 och 34 skiljer sig från den omtvistade formgivningen, hör de icke desto mindre till samma serie etiketter som den omtvistade formgivningen (R5012–R5020). Dessa bilagor visade sig således vara relevanta för utgången i målet och kunde på ett giltigt sätt komplettera den bevisning som redan lagts fram.

22

Dessa bilagor ingavs för övrigt in i samband med inlagan av den 25 februari 2019, där grunderna för överklagandet redovisades. Överklagandenämnden kunde således utnyttja sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att beakta dessa synpunkter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Gamet/EUIPO –Metal-Bud II Robert Gubała (Dörrhandtag), T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkt 22).

23

Slutligen saknar klaganden fog för sitt påstående att dess rätt att yttra sig åsidosätts om dessa bilagor tillåts som bevisning. Klaganden gavs nämligen tillfälle att yttra sig på denna punkt i sina inlagor till överklagandenämnden av den 2 maj och den 6 september 2019, vilket klaganden själv har medgett.

24

Av detta följer att överklagandenämnden, genom att på ett motiverat sätt beakta de ytterligare bilagor som getts in till nämnden, har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 på ett lämpligt sätt. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

52

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

53

Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning när den fann att den omtvistade formgivningen saknade särprägel, i strid med artikel 25.1 b jämförd med artikel 6 i förordning nr 6/2002, bland annat därför att skillnaderna mellan de motstående formgivningarna felaktigt inte beaktades.

54

EUIPO och intervenienten har bestritt detta argument.

[utelämnas]

63

Såsom överklagandenämnden konstaterade känner en kunnig användare, utan att vara formgivare eller teknisk expert, i förevarande fall till olika rullar för tryck tack vare det produktsortiment som är tillgängligt på marknaden, har viss kännedom om beståndsdelar som dessa rullar med etiketter normalt innehåller och är, till följd av sitt intresse, relativt uppmärksam när han eller hon använder dem. Detta är ostridigt mellan parterna.

67

Formgivaren av den omtvistade formgivningen ansågs därför ha en mellanhög grad av frihet. Detta är ostridigt mellan parterna.

68

Tribunalen erinrar om att en formgivnings särprägel är resultatet av att en kunnig användare får ett helhetsintryck av skillnad, eller avsaknad av ”déjà vu” i förhållande till äldre formgivningar, oavsett kvarvarande skillnader som, även om de är mer än obetydliga detaljer, inte är tillräckligt framträdande för att påverka nämnda helhetsintryck, med hänsyn tagen till skillnader som är tillräckligt framträdande för att skapa olika helhetsintryck (se dom av den 16 februari 2017, Antrax It/EUIPO – Vasco Group (Termosifoner för radiatorer), T‑828/14 och T‑829/14, EU:T:2017:87, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

69

Den jämförelse som ska göras av de motstående formgivningarnas helhetsintryck ska vara syntetisk och får inte bestå enbart av en analytisk jämförelse av ett antal uppräknade likheter och skillnader. Denna jämförelse ska grunda sig på de egenskaper hos den omtvistade formgivningen som tillgängliggjorts och ska enbart avse de delar som faktiskt åtnjuter skydd. De egenskaper, av bland annat teknisk art, som inte omfattas av skyddet ska inte beaktas. Jämförelsen ska avse formgivningarna såsom de har registrerats och det kan inte krävas att den som ansökt om ogiltighetsförklaring ska inge en grafisk framställning av den åberopade formgivningen, som är jämförbar med den framställning som finns i ansökan om registrering av den omtvistade formgivningen (se dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

70

I förevarande fall sammanfaller, såsom överklagandenämnden har konstaterat, de motstående formgivningarnas egenskaper genom egenskaperna hos stödrullen, det gulaktiga bandet, de enfärgade vita, rektangulära etiketterna och de ovala hålen mellan varje etikett. Vad gäller skillnaderna är dessa endast etikettens storlek, som är längre och smalare i den omtvistade formgivningen än i den äldre formgivningen R5015, motsvarande skillnad avseende rullens höjd och antalet, placeringen av och storleken på de svarta tryckmarkeringarna.

71

Även om dessa skillnader inte kan anses vara obetydliga, såsom överklagandenämnden har angett, gjorde nämnden likväl en riktig bedömning när den fann att de inte räckte för att ge en kunnig användare olika helhetsintryck.

72

De argument som klaganden anfört till stöd för att den omtvistade formgivningen inte ger en kunnig användare samma helhetsintryck som den äldre formgivningen påverkar inte denna slutsats.

[utelämnas]

79

För det tredje har klaganden gjort gällande att det var fel att bortse från ord- och figurelementen. Klaganden har i detta avseende hänvisat till de ordmärken som getts in i ett särskilt typsnitt som ingår i den omtvistade formgivningen (dymo) och i den äldre formgivningen R5015 (avery) samt figurelementet i form av en triangel bredvid ordelementet ”avery” och har hävdat att dessa beståndsdelar är dekorativa element.

80

Det kan emellertid konstateras att de ord- och figurelement som återfinns i de motstående formgivningarna är varumärken eller kännetecken som har anbringats på produkten för att ange deras ursprung. Dessa beståndsdelar har inte en utsmyckande eller dekorativ funktion och utgör inte sådana egenskaper hos produkten som ger de aktuella varorna deras utseende i den mening som avses i artikel 3 leden a och b i förordning nr 6/2002. Dessa ordelement och figurelement är således inte relevanta vid jämförelsen av helhetsintrycken för att fastställa den omstridda formgivningens särprägel.

81

Vidare ska det under alla omständigheter erinras om att jämförelsen av de helhetsintryck som de motstående formgivningarna ger ska göras på grundval av de egenskaper som gjorts tillgängliga för allmänheten och endast avse de skyddade egenskaperna, utan hänsyn till egenskaper, av bland annat teknisk art, som inte omfattas av skyddet (se dom av den 13 juni 2019, Informationshållare för fordon, T‑74/18, EU:T:2019:417, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

82

Även om dessa ord- och figurelement skulle kunna anses vara relevanta, är det tydligt för den kunniga användaren att de används för att ange produktens ursprung, vilket innebär att denne i helhetsintrycket inte fäster någon vikt vid dem och att dessa beståndsdelar således inte är tillräckliga för att ändra det helhetsintryck som den omtvistade formgivningen kommer att ge.

[utelämnas]

99

Av det ovan anförda följer att överklagandenämnden inte gjorde en oriktig bedömning när den fann att de motstående formgivningarna gav en kunnig användare samma helhetsintryck och genom att dra slutsatsen att den omtvistade formgivningen saknade särprägel i den mening som avses i artikel 25.1 b jämförd med artikel 6 i förordning nr 6/2002, med hänsyn till den äldre formgivningen.

100

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. Överklagandet ska därmed ogillas i sin helhet, utan att det behöver prövas huruvida klagandens andra yrkande – om att tribunalen ska avslå ansökan om ogiltighetsförklaring av den omtvistade formgivningen – kan tas upp till sakprövning, eftersom det yrkandet förutsätter att det angripna beslutet ogiltigförklaras och således endast framställts för det fall överklagandet skulle bifallas avseende det första yrkandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2019, Aytekin/EUIPO – Dienne Salotti (Dienne), T‑107/18, ej publicerad, EU:T:2019:114, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande: