Välj vilka experimentfunktioner du vill testa

Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats

Dokument 62017TJ0218

    Tribunalens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) av den 29 juni 2018.
    HF mot Europaparlamentet.
    Personalmål – Kontraktsanställda – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Ansökan om bistånd – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Mobbning – Den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen – Beslut att avslå ansökan om bistånd – Rätten att yttra sig – Den kontradiktoriska principen – Beslut att inte lämna ut den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från vittnesförhören – Det administrativa förfarandets längd – Rimlig tidsfrist.
    Mål T-218/17.

    Rättsfallssamlingen – allmänna delen – avdelningen ”Upplysningar om opublicerade avgöranden”

    ECLI-nummer: ECLI:EU:T:2018:393

    TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)

    den 29 juni 2018 ( *1 )

    ”Personalmål – Kontraktsanställda – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Ansökan om bistånd – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Mobbning – Den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen – Beslut att avslå ansökan om bistånd – Rätten att yttra sig – Den kontradiktoriska principen – Beslut att inte lämna ut den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från vittnesförhören – Det administrativa förfarandets längd – Rimlig tidsfrist”

    I mål T‑218/17,

    HF, tidigare kontraktsanställd för övriga uppgifter vid Europaparlamentet, företrädd av advokaten A. Tymen,

    sökande,

    mot

    Europaparlamentet, företrätt av E. Taneva och M. Ecker, båda i egenskap av ombud,

    svarande,

    angående en talan enligt artikel 270 FEUF dels om ogiltigförklaring av parlamentets beslut av den 3 juni 2016 genom vilket den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal vid denna institution avslog den ansökan om bistånd som sökanden hade ingett den 11 december 2014, dels om ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av de rättsstridigheter som denna myndighet gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd,

    meddelar

    TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning),

    sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius, P. Nihoul, J. Svenningsen (referent) och U. Öberg,

    justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

    efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 23 februari 2018,

    Följande

    Dom

    Bakgrund till tvisten

    1

    Sökanden, HF, anställdes av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal på Europaparlamentets vägnar (nedan kallad anställningsmyndigheten), genom på varandra följande avtal, den 6 januari till den 14 februari 2003, den 15 februari till den 31 mars 2003, den 1 april till den 30 juni 2003 och den 1 till den 31 juli 2003. Sökanden var då extraanställd, en anställningskategori som föreskrevs i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, i den version som gällde före den 1 maj 2004. Sökanden tjänstgjorde vid avdelningen för audiovisuella medier, vilken senare omvandlades till en enhet (nedan kallad enheten för audiovisuella medier), vid direktoratet för medier vid generaldirektoratet (GD) för informationsverksamhet och PR-verksamhet. Detta omvandlades senare till generaldirektoratet (GD) för kommunikation. Hon tjänstgjorde som assistent i tjänstekategori B, grupp V, klass 3.

    2

    Sökanden var senare, den 1 augusti 2003 till den 31 mars 2005, anställd av ett bolag, med säte i Frankrike, som tillhandahöll parlamentet olika tjänster. Hennes uppgift var att som produktionsassistent bistå med administration i samband med arbetstoppar vid enheten för audiovisuella medier.

    3

    Sökanden anställdes på nytt av anställningsmyndigheten, denna gång som kontraktsanställd, med placering vid enheten för audiovisuella medier. Anställningen löpte från den 1 april 2005 till den 31 januari 2006. Därefter var hon tillfälligt anställd, från den 1 februari 2006 till den 31 januari 2012, med placering vid samma enhet.

    4

    Från den 1 februari 2012 till den 31 maj 2015 var sökanden kontraktsanställd för övriga uppgifter vid enheten för audiovisuella medier i enlighet med en rad på varandra följande tidsbegränsade avtal.

    5

    Den 26 september 2014 blev sökanden sjukskriven och hon har sedan dess inte arbetat något mer vid parlamentet.

    6

    Sökanden ingav genom skrivelse av den 11 december 2014, ställd till parlamentets generalsekreterare (nedan kallad generalsekreteraren), med kopia till ordföranden för den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen (nedan kallad den rådgivande kommittén) samt kopia till parlamentets ordförande och till generaldirektören för GD Personal vid parlamentets generalsekretariat (nedan kallad generaldirektören för personal), med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), en ansökan om bistånd, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad ansökan om bistånd). Nämnda artiklar är analogt tillämpliga på kontraktsanställda, enligt artiklarna 92 och 117 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

    7

    Till stöd för ansökan om bistånd gjorde sökanden gällande att hon hade utsatts för mobbning av chefen för enheten för audiovisuella medier. Mobbningen framgick av enhetschefens beteende gentemot sökanden samt yttranden i tal och skrift, bland annat vid tjänstemöten. Hon begärde att akuta åtgärder skulle vidtas för att omedelbart skydda henne mot den angivne mobbaren och att anställningsmyndigheten skulle inleda en administrativ utredning i syfte att fastställa de faktiska omständigheterna.

    8

    I skrivelse av den 13 januari 2015 uppgav chefen för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal, R.N., som dessutom var ordförande för den rådgivande kommittén, att han tagit del av sökandens ansökan om bistånd och informerade sökanden om att ansökan skulle vidarebefordras till generaldirektören för personal, som hade att ta ställning till denna ansökan, i egenskap av anställningsmyndighet, inom fyra månader. Det angavs att om inget svar getts inom denna tidsfrist, så skulle ansökan anses ha avslagits genom tyst beslut samt att klagomål kunde anföras mot detta beslut enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

    9

    I skrivelse av den 23 januari 2015 uppmärksammade sökandens ombud generaldirektören för personal på att chefen för enheten för audiovisuella medier hade informerats om ansökan om bistånd och om att anställningsmyndigheten hade inlett en administrativ utredning. Denna information hade antecknats i ett protokoll från ett möte vid enheten för audiovisuella medier, vilket innebar att viss konfidentiell information inte bara spreds till sökandens kollegor, utan även till vissa personer utanför institutionen. Vid detta möte angav enhetschefen även att sökanden inte skulle återvända till enheten för audiovisuella medier och att det således skulle planeras en omstrukturering av den sektor vid enheten som kallades Newsdesk Hotline (nedan kallad Newsdesk Hotline) vars samordning sökanden ansvarade för.

    10

    Genom e-postmeddelande av den 26 januari 2015 tillsände en anställd vid enheten för rekrytering av kontraktsanställd personal och ackrediterade parlamentsassistenter vid direktoratet för personalutveckling vid GD Personal, sökanden ett ”meddelande som bekräftar [hennes] ändrade tjänsteställning med verkan från den 21 [januari] 2015”. Även detta meddelande var daterat den 26 januari 2015. I meddelandet angavs att sökanden med retroaktiv verkan per den 21 januari 2015 skulle omplaceras till enheten för Europeiska unionens besöksprogram (nedan kallad enheten för besöksprogram) vid direktoratet för kontakter med allmänheten vid GD Kommunikation och att detta, förutom denna omplacering, inte innebar någon förändring av hennes anställning.

    11

    Genom skrivelse av den 4 februari 2015 (nedan kallat beslutet av den 4 februari 2015) besvarade generaldirektören för personal skrivelsen av den 23 januari 2015 från sökandens ombud. I skrivelsen angavs att sökanden hade avskilts från chefen för enheten för audiovisuella medier genom att sökanden hade omplacerats till enheten för besöksprogram. Vad avser den information som chefen för enheten för audiovisuella medier hade spritt vid den aktuella enhetens tjänstemöte meddelade generaldirektören sökanden att denna information ”sk[ulle] förstås mot bakgrund av att [hon] avskilts från enhetschefen … och inte som påtryckningar mot övriga medlemmar av enheten [och] ännu mindre som ett nytt fall av mobbning gentemot [henne]”. Generaldirektören för personal underrättade dessutom sökanden om att han, efter en fördjupad genomgång av ärendet och som svar på sökandens begäran att en administrativ utredning skulle inledas, hade beslutat att överföra detta ärende till den rådgivande kommittén, vars ordförande skulle hålla sökanden underrättad om hur utredningen fortskred. Generaldirektören för personal ansåg att han därigenom hade besvarat ansökan om bistånd och att sökandens ärende ”härigenom avslutats”, vad avser generaldirektörens ansvarsområde.

    12

    I skrivelse av den 12 februari 2015 bad sökandens ombud generaldirektören för personal att förtydliga innebörden av den åtgärd som denne hade tagit upp i beslutet av den 4 februari 2015 och särskilt förklara huruvida sökandens avskiljande var tillfälligt. Sökandens ombud påpekade vidare för generaldirektören för personal att det framgår av de interna reglerna för den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen (nedan kallade de interna reglerna om mobbning), särskilt artiklarna 14 och 15 i dessa, att den rådgivande kommittén inte är behörig att pröva en ansökan om bistånd. Det ålåg nämligen den rådgivande kommittén att endast sända en konfidentiell rapport till generalsekreteraren, som under alla omständigheter var den som ansvarade för att vidta åtgärder med stöd av artikel 16 i dessa interna regler. Sökanden ansåg att generaldirektören för personal fortfarande var behörig att pröva ansökan om bistånd i egenskap av anställningsmyndighet, och inte den rådgivande kommittén.

    13

    I skrivelse av den 4 mars 2015 upprepade generaldirektören för personal sin ståndpunkt att denne, genom sitt beslut att överföra ansökan om bistånd till den rådgivande kommittén, hade ”avslutat ärendet vad avs[åg] [dennes] ansvarsområde” och angav att även om Europarlamentets presidium hade gett denne behörighet att som anställningsmyndighet pröva ansökningar om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, kvarstår faktum att denne inte kunde förbise de interna reglerna om mobbning, enligt vilka generalsekreteraren ensam ansvarar för att agera i eventuella fall av ihållande mobbning. Generaldirektören påpekade dessutom att åtgärden att avskilja sökanden från enheten för audiovisuella medier med omplacering till enheten för besöksprogram hade skett både med hänsyn till den berördes önskemål, såsom dessa framgår av ansökan om bistånd, och ”i tjänstens intresse för att hantera den ökade arbetsbördan vid [enheten för besöksprogram]”, och att denna omplacering skulle bestå till dess anställningskontraktet löpt ut.

    14

    Genom ett e-postmeddelande av den 17 mars 2015 kallade den rådgivande kommittén sökanden till en utfrågning som skulle äga rum den 25 mars 2015.

    15

    Genom skrivelse daterad den 24 april 2015 ingav sökanden, enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål, för det första, mot beslutet om omplacering, i den del detta beslut innebar att anställningsmyndigheten omplacerade henne permanent, och inte tillfälligt, till enheten för besöksprogram, för det andra, mot beslutet av den 4 februari 2015, varigenom generaldirektören för personal tog ställning till ansökan om bistånd genom att förklara att ärendet avslutats ”vad avser [dennes] ansvarsområde”, och, för det tredje, mot ett beslut som skulle anses ha fattats den 11 april 2015, varigenom anställningsmyndigheten genom ett tyst beslut avslog ansökan om bistånd.

    16

    Genom beslut av den 28 maj 2015, vilket fattades med anledning av en ansökan som sökanden ingav den 22 maj 2015 om att hennes avtal skulle förnyas, beslutade anställningsmyndigheten att inte förnya avtalet, eftersom det inom enheten för besöksprogram där sökanden var placerad inte längre fanns något behov av förstärkning (nedan kallat beslutet att inte förnya avtalet).

    17

    Genom skrivelse av den 20 augusti 2015 beslutade generalsekreteraren, i egenskap av anställningsmyndighet, att delvis bifalla sökandens klagomål av den 24 april 2015 (nedan kallat beslutet av den 20 augusti 2015). Vad avser beslutet om omplacering av sökanden till enheten för besöksprogram erinrade generalsekreteraren om att denna omplacering med nödvändighet var av tillfällig art och att den skulle bestå under den tid den ännu oavslutade administrativa utredningen pågick. Generalsekreteraren avfärdade i samma beslut i allt väsentligt sökandens argument om att beslutet att avskilja henne skulle anses ogrundat eller ha genomförts på ett olämpligt sätt.

    18

    I beslutet av den 20 augusti 2015 ändrade generalsekreteraren emellertid beslutet av den 4 februari 2015 i den del generaldirektören för personal felaktigt ansett att anställningsmyndigheten hade avslutat ärendet beträffande ansökan om bistånd. Generalsekreteraren preciserade härvidlag att ansökan om bistånd vid ett senare tillfälle skulle prövas av generaldirektören för personal, som skulle fatta ett slutligt beslut i frågan, och att sökanden därmed hade fel i sitt påstående att det fattats ett tyst beslut om avslag på hennes ansökan om bistånd, varför hennes klagomål på den punkten inte kunde prövas i sak.

    19

    Sökanden väckte, med stöd av artikel 270 FEUF, talan genom ansökan som inkom till kansliet vid Europeiska unionens personaldomstol den 17 november 2015. Målet gavs först målnumret F‑142/15. Sökanden yrkade bland annat att personaldomstolen skulle ogiltigförklara det tysta beslut som anställningsmyndigheten, enligt henne, hade fattat den 11 april 2015, genom vilket anställningsmyndigheten avslog ansökan om bistånd, och ogiltigförklara beslutet av den 20 augusti 2015 att avslå klagomålet av den 24 april 2015.

    20

    Genom skrivelse av den 8 december 2015 informerade generaldirektören för personal sökanden om sin avsikt att avslå ansökan om bistånd, efter att den rådgivande kommittén hört chefen för enheten för audiovisuella medier och fjorton andra tjänstemän och anställda vid denna enhet. Generaldirektören uppmanade, med hänvisning till artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, sökanden att yttra sig över generaldirektörens avsikt att avslå ansökan om bistånd, och uppmanade henne att göra det när hon så önskade, vid ett möte eller skriftligen. Sökanden gavs en tidsfrist fram till den 20 december 2015 för att meddela generaldirektören för personal vad hon önskade göra.

    21

    Genom skrivelse av den 17 december 2015 underrättade sökandens ombud generaldirektören för personal om att sökanden skulle yttra sig skriftligen. Sökandens ombud begärde dock samtidigt, med åberopande av dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB (T‑114/13 P, EU:T:2015:678), att få del av den rådgivande kommitténs rapport, som enligt ombudet var en ”utredningsrapport”, vilket denne åter begärde genom skrivelse av den 5 februari 2016.

    22

    Genom skrivelse av den 9 februari 2016 gav generaldirektören för personal sökanden en tidsfrist fram till den 1 april 2016 för att yttra sig skriftligen över generaldirektörens avsikt att avslå hennes ansökan om bistånd. Generaldirektören uppgav att den rådgivande kommittén endast hade lämnat ett yttrande med slutsatsen att sökanden inte utsatts för mobbning. I det avseendet var det normalt att den rådgivande kommittén inte gav generaldirektören någon sådan rapport som avses i artikel 14 i de interna reglerna om mobbning, eftersom en sådan rapport endast upprättas av den rådgivande kommittén om denna konstaterar att mobbning förekommit.

    23

    Sökanden väckte, genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 14 mars 2016, talan om bland annat ogiltigförklaring av beslutet att inte förnya avtalet. Målet gavs först målnumret F‑14/16.

    24

    Den 1 april 2016 ingav sökanden sitt skriftliga yttrande över skrivelserna från generaldirektören för personal av den 8 december 2015 och den 9 februari 2016. I yttrandet upprepade sökanden att det beteendet som chefen för enheten för audiovisuella medier uppvisat gentemot henne utgjorde mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, och hon bestred bland annat generaldirektörens påstående att den rådgivande kommittén inte hade upprättat någon rapport enligt artikel 14 i de interna reglerna om mobbning, utan endast hade avgett ett yttrande. I det avseendet gjorde sökanden gällande att beslutet av generaldirektören för personal att inte lämna ut den rådgivarande kommitténs samtliga slutsatser till henne stred mot hennes rätt till försvar och medförde att det yttrande som hon hade ingett fråntogs all ändamålsenlig verkan.

    25

    Genom beslut av den 3 juni 2016 avslog generaldirektören för personal, i egenskap av anställningsmyndighet, ansökan om bistånd (nedan kallat det angripna beslutet). Generaldirektören angav i detta beslut bland annat att sökanden hade fått en fullständig och detaljerad motivering till varför generaldirektören avsåg att den 8 december 2015 avslå ansökan om bistånd. Generaldirektören erinrade emellertid om att han ensam bestämmer om hur ansökan om bistånd ska behandlas och att den rådgivande kommittén inte har någon beslutanderätt i denna fråga. Enligt generaldirektören hade sökanden ingen subjektiv rätt att få ta del av en utredningsrapport, ett yttrande eller ett protokoll från den rådgivande kommitténs vittnesförhör.

    26

    Vad avser de fel i handläggningen som sökanden gjort gällande ansåg generaldirektören för personal att sökandens åtgärd att sända en kopia av ansökan om bistånd till ordföranden för den rådgivande kommittén inte innebar att hon formellt hade inlämnat ett klagomål till den rådgivande kommittén, i den mening som avses i de interna reglerna om mobbning.

    27

    Vad avser sakfrågan stod generaldirektören för personal fast vid sin analys i sin skrivelse av den 8 december 2015. Han beslutade således att inte se den situation som sökanden beskrivit som mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

    28

    Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137) överfördes målen F‑142/15 och F‑14/16 till tribunalen i det skick de förelåg per den 31 augusti 2016. Målen gavs målnummer T‑570/16 respektive målnummer T‑584/16 och tilldelades tribunalens första avdelning.

    29

    Den 6 september 2016 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot det angripna beslutet. Till stöd för klagomålet gjorde sökanden gällande att rätten till försvar, artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, rätten att yttra sig och den kontradiktoriska principen hade åsidosatts samt att det förekommit oegentligheter i förfarandet vid den rådgivande kommittén, uppenbart oriktiga bedömningar, åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna och åsidosättande av biståndsskyldigheten och av omsorgsplikten.

    30

    Genom beslut av den 4 januari 2017 avslog generalsekreteraren, i egenskap av anställningsmyndighet, klagomålet (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).

    31

    Beträffande sökandens anmärkning om att anställningsmyndigheten inte hade lämnat ut den rådgivande kommitténs rapport och protokollen från vittnesförhören, fann generalsekreteraren, med hänsyn till den rättspraxis som följer av dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen (F‑46/11, EU:F:2013:115), och dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB (T‑114/13 P, EU:T:2015:678), att det inte fanns någon skyldighet för anställningsmyndigheten att översända dessa handlingar till sökanden, särskilt eftersom den rådgivande kommittén skulle, inom parlamentet, arbeta strikt konfidentiellt och eftersom dess arbete omfattades av sekretess. För att garantera yttrandefrihet för alla deltagare, särskilt vittnena, var det omöjligt för anställningsmyndigheten att översända dessa handlingar till sökanden.

    32

    Generalsekreteraren framhöll även att ledamöterna i den rådgivande kommittén inte satt i kommittén på grund av de befattningar som de hade i parlamentets administration och att de vittnen som hade hörts av den rådgivande kommittén inte hade någon hierarkiskt sett underordnad ställning i förhållande till dessa ledamöter. Beträffande de två vittnen som sökanden hade önskat skulle höras, uppgav generalsekreteraren att de hade nekat att avge vittnesmål. Vad beträffar förhöret med de två läkare som sökanden hade begärt, framhöll generalsekreteraren den omständigheten att läkarna aldrig hade varit vittnen till vad som skedde mellan sökanden och den påstådde mobbaren och att deras vittnesmål därför inte var relevanta.

    33

    Vad slutligen beträffar frågan huruvida det i förevarande fall var fråga om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, medgav generalsekreteraren att de omständigheter som sökanden hade åberopat kunde utgöra sådana avsiktliga och upprepade handlingar som avses i denna bestämmelse. Generalsekreteraren slog dock fast följande:

    ”[D]et ska hållas i minnet att den påstådde mobbaren är [sökandens] närmaste överordnade. Det ligger i arbetsuppgifternas natur att en enhetschef påminner sina medarbetare om att de måste följa enhetschefens instruktioner, bidra till ett gott samarbete mellan kollegor, på lämpligt sätt utbyta användbar information på arbetet eller ge en förklaring när de inte har deltagit vid möten. Sammantaget tycks således de omständigheter som [sökanden] har åberopat inte utgöra ett olämpligt uppträdande av en enhetschef gentemot en underordnad. Omständigheterna ger snarare intrycket av att denna enhetschef ansåg att hans ledarskap ifrågasattes, vilket skapade spända förhållanden samtidigt som det var nödvändigt att ingripa för att verksamheten skulle fungera bättre. Den påstådda misskrediteringen av [sökanden] inför hennes kollegor utan någon möjlighet att försvara sig ägde rum just vid möten som hade till syfte att diskutera brister inom tjänstegrenen. De uttalanden som har tillskrivits den påstådde mobbaren var förvisso beklagliga, men ska följaktligen ses mot bakgrund av dessa spända förhållanden och brister …”

    Förfarandet och parternas yrkanden

    34

    Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 april 2017.

    35

    Genom domar av den 24 april 2017, HF/parlamentet (T‑584/16, EU:T:2017:282), och HF/parlamentet (T‑570/16, EU:T:2017:283), ogillade tribunalen talan i de mål som sökanden tidigare hade väckt.

    36

    Genom en skrivelse från tribunalens kansli av den 1 september 2017 anmodades parlamentet, såsom en åtgärd för processledning, att till tribunalen inge den rapport eller i förekommande fall de slutsatser som den rådgivande kommittén hade översänt till anställningsmyndigheten, utan att det skulle påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 92.3 och 103 i tribunalens rättegångsregler.

    37

    Genom skrivelse av den 12 september 2017 förklarade parlamentet att den rådgivande kommitténs överläggningar var hemliga och att namnen på de vittnen som kommittén hade hört omfattades av sekretess. Under dessa omständigheter begärde parlamentet att den rådgivande kommitténs yttrande skulle anses vara konfidentiellt i den mening som avses i artikel 103 i rättegångsreglerna.

    38

    Genom beslut av den 21 september 2017 ålade tribunalen parlamentet, enligt artikel 92.3 i rättegångsreglerna, att inge den rapport eller det yttrande som den rådgivande kommittén hade översänt till anställningsmyndigheten i förevarande fall och som parlamentet hade nekat att inge med anledning av den åtgärd för processledning som tribunalen vidtog, samtidigt som tribunalen uppgav att denna handling inte skulle kommuniceras till sökanden i detta skede av förfarandet.

    39

    Genom en skrivelse från kansliet av den 22 september 2017 ombads parlamentet även, som en åtgärd för processledning, att uppge för tribunalen om den rådgivande kommittén eller någon annan enhet vid parlamentet i förevarande fall hade upprättat protokoll från vittnesförhören. I förekommande fall anmodades parlamentet att inge dessa protokoll till tribunalen, utan att det skulle påverka tillämpningen av artiklarna 92.3 och 103 i rättegångsreglerna.

    40

    Den 25 september 2017 ingav parlamentet den rådgivande kommitténs slutsatser, vilka var daterade den 12 oktober 2015 och hade formen av ett yttrande (nedan kallat den rådgivande kommitténs yttrande). I skrivelse samma dag begärde parlamentet, av samma skäl som det hade åberopat beträffande detta yttrande, att protokollen från den rådgivande kommitténs vittnesförhör skulle anses vara konfidentiella enligt artikel 103 i rättegångsreglerna.

    41

    Genom beslut av den 2 oktober 2017 ålade tribunalen parlamentet, enligt artikel 92.3 i rättegångsreglerna, att inge protokollen från den rådgivande kommitténs vittnesförhör, vilka parlamentet hade nekat att inge med anledning av den åtgärd för processledning som tribunalen vidtog, samtidigt som tribunalen uppgav att dessa handlingar inte skulle kommuniceras till sökanden i detta skede av förfarandet.

    42

    Efter det att inlagor hade utväxlats två gånger avslutades det skriftliga förfarandet den 10 oktober 2017.

    43

    Den 12 oktober 2017 ingav parlamentet protokollen från den rådgivande kommitténs vittnesförhör, vilka enligt parlamentet borde förbli konfidentiella i förhållande till sökanden.

    44

    Genom beslut av den 30 november 2017 ålade tribunalen parlamentet att inge en icke-konfidentiell version av den rådgivande kommitténs yttrande, vari utelämnas namnen på de fjorton personer som hördes, och en icke-konfidentiell version av protokollen från kommitténs vittnesförhör, vari utelämnas endast de uppgifter som gör det möjligt att utan något rimligt tvivel fastställa identiteten på de olika vittnena. Samma datum ställde även tribunalen, såsom en åtgärd för processledning, frågor till parterna som skulle besvaras skriftligen. Parterna efterkom denna begäran inom de angivna tidsfristerna.

    45

    Den 12 respektive 15 december 2017 besvarade sökanden och parlamentet de frågor som tribunalen hade ställt som en åtgärd för processledning.

    46

    Efter det att parlamentet hade ingett en icke-konfidentiell version av den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från förhören med fjorton vittnen, däribland chefen för enheten för audiovisuella medier och sökanden, kommunicerades dessa handlingar med sökanden. Den 15 januari 2018 inkom sökanden med ett yttrande i det avseendet och över parlamentets skriftliga svar på tribunalens frågor.

    47

    Parterna utvecklade sin talan vid förhandlingen den 23 februari 2018. På grund av att parlamentet inte hade lämnat ett klart och entydigt svar på en av tribunalens frågor, gav tribunalen parlamentet möjlighet att svara skriftligen. Efter det att parlamentet ingett sitt svar den 7 mars 2018 och sökanden ingett sitt yttrande över detta svar den 26 mars 2018, avslutade tribunalen den muntliga delen av förfarandet.

    48

    Sökanden har yrkat att tribunalen ska

    ogiltigförklara det angripna beslutet och, vid behov, beslutet att avslå klagomålet,

    förplikta parlamentet att betala skadestånd, som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) ska fastställas till 90000 euro, som ersättning för den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit till följd av de rättsstridigheter som anställningsmyndigheten gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd, och

    förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

    49

    Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

    ogilla talan, och

    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

    Rättslig bedömning

    Föremålet för talan

    50

    Det följer av fast rättspraxis att när det har framställts yrkanden om ogiltigförklaring som formellt avser beslutet att avslå ett klagomål och dessa yrkanden i sig inte har något självständigt innehåll, får detta till följd att talan vid tribunalen ska anses avse den rättsakt mot vilken klagomålet anfördes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8, och dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T‑309/03, EU:T:2006:110, punkt 43).

    51

    Eftersom beslutet att avslå klagomålet i förevarande fall endast fastställer det angripna beslutet, konstaterar tribunalen att yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet inte har något självständigt innehåll och att det därför inte finns anledning att särskilt ta ställning till dessa yrkanden, även om det, vid bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet, ska tas hänsyn till dels motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, eftersom denna motivering antas överensstämma med motiveringen i det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2009, kommissionen/Birkhoff, T‑377/08 P, EU:T:2009:485, punkterna 58 och 59 samt där angiven rättspraxis), dels motiveringen i skrivelsen av den 8 december 2015, genom vilken sökanden på förhand hördes av anställningsmyndigheten, eftersom det i det angripna beslutet anges att detta beslut kompletteras av en hänvisning till nämnda skrivelse vad beträffar skälen till att anställningsmyndigheten inte ansåg att sökanden hade utsatts för mobbning.

    Yrkandena om ogiltigförklaring

    52

    Sökanden har formellt åberopat följande tre grunder till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring:

    Den första grunden avser åsidosättande av rätten till försvar, av artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, av rätten att yttra sig och av den kontradiktoriska principen.

    Som andra grund har det gjorts gällande att det förekom förfarandefel, eftersom det förfarande som tillämpades av den rådgivande kommittén var felaktigt och partiskt.

    Den tredje grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar, åsidosättande av biståndsskyldigheten och omsorgsplikten samt åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna.

    Den första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, av artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, av rätten att yttra sig och av den kontradiktoriska principen

    53

    Till stöd för den första grunden har sökanden erinrat om att enligt artikel 15 i de interna reglerna om mobbning ska den rådgivande kommittén, när den ansvarar för en utredning, vilket var fallet i förevarande mål, översända sina slutsatser till anställningsmyndigheten.

    54

    Sökanden har framhållit att generaldirektören för personal i sitt beslut av den 9 februari 2016 hade motiverat sin vägran att lämna ut den begärda rapporten från den rådgivande kommittén till sökanden med att det inte hade upprättats någon rapport i förevarande fall och att nämnda kommitté endast hade översänt ett yttrande till generaldirektören. Innan sökanden, inom ramen för domstolsförfarandet, fick den rådgivande kommitténs yttrande översänt, bestred hon den omständigheten att den rådgivande kommittén i förevarande fall inte skulle ha upprättat någon rapport eller att den inte skulle ha utarbetat några konkreta slutsatser i enlighet med de interna reglerna om mobbning. Det var nämligen osannolikt att skrivelsen av den 8 december 2015, som endast innehåller två sidor, på ett uttömmande sätt skulle ha kunnat återspegla innehållet i den rådgivande kommitténs slutsatser, då dessa slutsatser antogs vara resultatet av en utredning under femton månader och förhöret med chefen för enheten för audiovisuella medier och med tretton personer som vittnen. Vidare gjorde själva innehållet i denna skrivelse det inte möjligt för sökanden att förstå alla de skäl som anställningsmyndigheten beaktade i det angripna beslutet eller att bestrida de uttalanden som vissa vittnen kunde ha gjort eller bestrida anställningsmyndighetens eventuella missuppfattning av dessa uttalanden.

    55

    Under alla omständigheter har sökanden ifrågasatt generalsekreterarens ståndpunkt, som anges i beslutet att avslå klagomålet, enligt vilken hon, i egenskap av klagande, hade en mindre omfattande rätt till försvar. Sökanden anser att den kontradiktoriska principen och principen om rätt till försvar under alla omständigheter ålade anställningsmyndigheten att till sökanden lämna ut inte bara den rådgivande kommitténs slutsatser, utan även protokollen från vittnesförhören, handlingar som hon till slut erhöll under förfarandet, särskilt på grund av att anställningsmyndigheten, både i det angripna beslutet och i beslutet att avslå klagomålet, inte hade motiverat sin vägran att lämna ut dessa handlingar med behovet av att skydda sekretessen vad gäller identiteten på de anklagade personerna och på de personer som vittnade, i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen (F‑46/11, EU:F:2013:115).

    56

    Enligt sökanden är hänvisningen till att den rådgivande kommitténs arbete är hemligt och konfidentiellt, såsom anges i de interna reglerna om mobbning, verkningslös. För övrigt kunde anställningsmyndigheten ha övervägt att upprätta en icke-konfidentiell version av den rådgivande kommitténs rapport eller slutsatser och av förhörsprotokollen, vilket parlamentet för övrigt slutligen gjorde som svar på en åtgärd för bevisupptagning av tribunalen.

    57

    Eftersom sökanden inte hade tillgång till några sådana handlingar vid utformningen av sitt yttrande av den 1 april 2016, anser sökanden att hon inte hade tillgång till de skäl och samtliga överväganden som beaktades av anställningsmyndigheten vid antagandet av det angripna beslutet. Följaktligen åsidosatte anställningsmyndigheten i förevarande fall även sökandens rätt att yttra sig, vilken föreskrivs i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

    58

    Vidare har sökanden påpekat att anställningsmyndigheten, under det administrativa förfarandet, inte hade åberopat sekretesskyddet för vittnen, vilket föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna, för att motivera beslutet att inte ge tillgång till den rådgivande kommitténs slutsatser och till protokollen från vittnesförhören. Med hänsyn till den rättspraxis som följer av domen av den 12 december 2013, Simpson/rådet (F‑142/11, EU:F:2013:201, punkt 28), kan följaktligen inte parlamentet, under domstolsförfarandet, åberopa denna aspekt för att motivera att anställningsmyndighetens beslut att inte ge tillgång till dessa handlingar var välgrundat, eftersom dessa argument har åberopats för sent och därför inte kan prövas.

    59

    Parlamentet har gjort gällande att talan inte ska bifallas såvitt avser den första grunden, och påpekat att den rättspraxis som har åberopats av sökanden under alla omständigheter inte alls ålade anställningsmyndigheten en skyldighet att ge sökanden tillgång till den rådgivande kommitténs arbete. Vidare har parlamentet framhållit att anställningsmyndigheten i förevarande fall valde att garantera sekretessen för vittnesmål, inte bara i förhållande till den påstådde mobbaren, utan även klaganden, för att garantera yttrandefriheten för vittnen. I det avseendet har parlamentet hänvisat till punkt 41 i domen av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen (F‑46/11, EU:F:2013:115), där personaldomstolen slog fast att ”i samband med klagomål som avser mobbning måste, om inte särskilda omständigheter föreligger, konfidentialiteten för de insamlade vittnesmålen garanteras, inbegripet under domstolsförfarandet, eftersom en möjlighet att konfidentialiteten kan upphävas under domstolsförfarandet kan förhindra neutrala och objektiva utredningar där de medlemmar av personalen som kallats som vittnen samarbetar utan förbehåll”.

    – Inledande överväganden rörande behandlingen av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna

    60

    Inledningsvis påpekar tribunalen att när en institutions anställningsmyndighet eller, i förekommande fall, tillsättningsmyndighet enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna har att ta ställning till en ansökan om bistånd, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska denna myndighet enligt biståndsskyldigheten ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn, och handla med den snabbhet och omsorg som i det enskilda fallet krävs för att de faktiska omständigheterna ska kunna fastställas och för att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas på grundval av fakta. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställde som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp denne säger sig ha utsatts för verkligen har ägt rum. Om tjänstemannen eller den anställde har gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med den som ingett ansökan, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan om bistånd (dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen, 224/87, EU:C:1989:38, punkterna 15 och 16; dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T‑80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 84, och dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 46).

    61

    I samband med påståenden om mobbning innebär biståndsskyldigheten i synnerhet att administrationen seriöst, snabbt och fullständigt konfidentiellt ska utreda ansökan om bistånd i vilken det görs ett påstående om mobbning och upplysa sökanden om vad man beslutat rörande eventuella åtgärder (dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 47; dom av den 27 november 2008, Klug/Emea, F‑35/07, EU:F:2008:150, punkt 74, och dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 88).

    62

    När det gäller valet av de åtgärder som ska vidtas i en situation som, såsom i förevarande fall, faller inom tillämpningsområdet för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, har administrationen, under unionsdomstolens kontroll, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja åtgärder och medel för att tillämpa artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 15 september 1998, Haas m.fl./kommissionen, T‑3/96, EU:T:1998:202, punkt 54; dom av den 25 oktober 2007, Lo Giudice/kommissionen, T‑154/05, EU:T:2007:322, punkt 137, och dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 48).

    63

    När administrationen, efter ingivandet av en ansökan om bistånd av det slag som är i fråga i förevarande mål, beslutar att inleda en administrativ utredning, i förekommande fall genom att, såsom i förevarande fall, överlåta på en rådgivande kommitté att genomföra utredningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 99), är själva syftet med denna administrativa utredning att bekräfta eller vederlägga att det förekommit mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, varför anställningsmyndigheten inte får föregripa utredningens resultat. Den ska således inte anses ha tagit ställning, inte ens underförstått, i frågan huruvida mobbning förekommit på det sätt som påstås innan den fått del av resultatet av den administrativa utredningen. Med andra ord utgör det en nödvändig del av att det inleds en administrativ utredning att administrationen inte i förtid tar ställning på grundval av uppgifter som i huvudsak kommer från den ensidiga beskrivningen av de faktiska omständigheterna i ansökan om bistånd, eftersom denna myndighet tvärtom måste avstå från att ta ställning till dess att nämnda utredning har avslutats. Denna utredning ska genomföras genom att de påståenden som har framförts av den tjänsteman eller den anställde som ingett ansökan om bistånd jämförs med den version av de faktiska omständigheterna som har lämnats av den påstådde mobbaren, liksom med den version som har lämnats av de personer som kan ha varit vittnen till de faktiska omständigheter som påstås utgöra ett åsidosättande av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna av den påstådde mobbaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

    64

    Administrationens konstaterande, till följd av en administrativ utredning, som eventuellt har genomförts med hjälp av en instans som är fristående i förhållande till anställningsmyndigheten, såsom den rådgivande kommittén, att mobbning har förekommit kan i sig ha en gynnsam verkan för den mobbade tjänstemannens eller den mobbade anställdes terapeutiska rehabilitering och kan dessutom inte bara motivera en disciplinåtgärd gentemot mobbaren, utan kan även användas av den mobbade personen vid en eventuell talan vid nationell domstol, varvid anställningsmyndighetens biståndsskyldighet enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna är tillämplig och inte upphör när den berörde anställdes anställning upphör. Å andra sidan kan den omständigheten att en administrativ utredning slutförs tvärtom göra det möjligt att vederlägga det förmodade offrets anklagelser, vilket gör det möjligt att – om det visar sig att anklagelserna är ogrundade – reparera den skada som den person som varit föremål för anklagelserna eventuellt kan ha orsakats genom att utredas som påstådd mobbare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

    65

    I det avseendet påpekar tribunalen att det i tjänsteföreskrifterna inte föreskrivs något särskilt förfarande som administrationen är skyldig att följa vid handläggningen av en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilken ingetts med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och som avser en tjänstemans eller anställds påstående om att en annan tjänsteman eller anställd har uppvisat ett beteende gentemot vederbörande som strider mot artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

    66

    Det ska vidare erinras om att ett administrativt utredningsförfarande som genomförs till följd av att en tjänsteman eller anställd har ingett en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna avseende handlingar av en tredje man – antingen en tjänsteman eller en anställd – som påstås utgöra mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, visserligen inleds med anledning av denna ansökan, men det kan inte anses utgöra ett utredningsförfarande som inleds mot nämnda tjänsteman eller anställd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2012,Skareby/kommissionen, F‑42/10, EU:F:2012:64, punkt 46). Enligt fast rättspraxis har nämligen den som ingett ansökan om bistånd och som gör gällande att det förekommit mobbning huvudsakligen till uppgift att samarbeta vid genomförandet av den administrativa utredningen för att fastställa de faktiska omständigheterna (dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen, 224/87, EU:C:1989:38, punkterna 15 och 16, dom av den 25 oktober 2007, Lo Giudice/kommissionen, T‑154/05, EU:T:2007:322, punkt 136, och dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 87).

    67

    Iakttagandet av rätten till försvar, som avses i artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med rubriken ”Presumtion för oskuld och rätten till försvar”, kräver visserligen att adressater av beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen ska beredas tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig angående de omständigheter som kan läggas dem ”till last” som grund för dessa beslut (dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 51) och innefattar iakttagandet av den kontradiktoriska principen, vilken är mer långtgående än iakttagandet av rätten att yttra sig och vilken för övrigt också garanteras som en del av artikel 41 i stadgan, med rubriken ”Rätt till god förvaltning”. Iakttagandet av rätten till försvar, i den mening som avses i artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, kan dock endast åberopas i samband med ett förfarande som inleds ”mot” en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot och i vilken administrationen fastställer omständigheter som ligger denna person till last (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen, F‑42/10, EU:F:2012:64, punkt 46).

    68

    Härav följer att inom ramen för det förfarande som tillämpas av tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten för att ta ställning till en ansökan om bistånd som grundar sig på att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts, kan den som har ingett ansökan inte kräva att den rätt till försvar som avses i artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som sådan iakttas eller, i samband därmed, i form av ett åsidosättande av den kontradiktoriska principen.

    69

    Detsamma gäller för övrigt även den påstådde mobbaren. Denne kan visserligen personligen anklagas i den ansökan om bistånd som lett till att den administrativa utredningen har inletts och den påstådde mobbaren kan, redan i detta skede, behöva försvara sig mot de anklagelser som riktas mot denne, vilket motiverar att vederbörande ges möjlighet att yttra sig, eventuellt vid flera tillfällen, i samband med utredningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 147). Det är dock först i ett senare skede av förfarandet, om disciplinåtgärder skulle vidtas mot den påstådde mobbaren, i förevarande fall genom att ärendet hänskjuts till disciplinnämnden, som denne skulle omfattas av rätten till försvar enligt artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och, särskilt, den kontradiktoriska principen. Det ska framhållas att det i tjänsteföreskrifterna endast föreskrivs en rätt att yttra sig över det principiella i att inleda det disciplinära förfarandet och att förfarandet blir kontradiktoriskt först efter det att ärendet har hänskjutits till disciplinnämnden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 1998, Tzoanos/kommissionen, T‑74/96, EU:T:1998:58, punkt 340).

    70

    Den som inger en ansökan om bistånd ska dock, i egenskap av förmodat offer, tillerkännas processuella rättigheter som är klart avgränsade från den rätt till försvar som avses i artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och som inte är lika omfattande som denna (dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen, F‑42/10, EU:F:2012:64, punkt 48, och dom av den 16 december 2015, De Loecker/SEAE, F‑34/15, EU:F:2015:153, punkt 43) och som slutligen omfattas av rätten till god förvaltning, vilken numera föreskrivs i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

    71

    Syftet med en administrativ utredning som inleds av administrationen, med anledning av en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, är nämligen att bringa klarhet i de omtvistade omständigheterna, genom utredningens slutsatser, så att administrationen slutligt kan ta ställning i frågan, med den följden att den antingen beslutar att avskriva ansökan om bistånd eller, när påståendena om de faktiska omständigheterna visar sig stämma och dessa omständigheter omfattas av tillämpningsområdet för artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, eventuellt inleda ett disciplinärt förfarande för att i förekommande fall vidta disciplinåtgärder mot den påstådde mobbaren (se dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

    72

    När administrationen, å ena sidan, i samband med de åtgärder som den beslutar att vidta med anledning av ansökan om bistånd, beslutar att inleda ett disciplinärt förfarande enligt artikel 86 i tjänsteföreskrifterna, på grund av att den person som anklagas i ansökan har överträtt det förbud som föreskrivs i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, inleds således detta förfarande gentemot denna tjänsteman eller anställde, som är den påstådde mobbaren, vilket gör att den sistnämnde då kan åberopa alla de processrättsliga skyddsregler varigenom rätten till försvar enligt artikel 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och särskilt den kontradiktoriska principen, genomförs. Dessa skyddsregler är de som föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

    73

    När administrationen, å andra sidan, med anledning av ansökan om bistånd, beslutar att de omständigheter som har åberopats till stöd för ansökan om bistånd är ogrundade, och att det åberopade beteendet inte utgör mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, utgör detta ett beslut som går den som ingett ansökan om bistånd emot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2007, Combescot/kommissionen, T‑249/04, EU:T:2007:261, punkt 32, och dom av den 11 maj 2010, Nanopoulos/kommissionen, F‑30/08, EU:F:2010:43, punkt 93), och berör denna person negativt i den mening som avses i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

    74

    För att iaktta rätten till god förvaltning, ska därför den som ingett ansökan om bistånd med nödvändighet, i enlighet med artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna, höras på ett ändamålsenligt sätt innan beslutet att avslå ansökan om bistånd fattas av tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten. Det innebär att den berörda personen ska höras i förväg rörande de skäl som tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten avser att åberopa till stöd för att avslå ansökan.

    75

    I förevarande mål är det utrett att sökanden hördes av anställningsmyndigheten, i detta fall på grundval av skrivelsen av den 8 december 2015 från generaldirektören för personal, i vilken generaldirektören exakt angav skälen till att han, i egenskap av anställningsmyndighet, inte avsåg att slå fast att de av sökanden åberopade omständigheterna utgjorde mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna. Sökanden anser dock att hon, i samband med det skriftliga yttrande som hon ingav den 1 april 2016, inte hade hörts på ett ändamålsenligt sätt, eftersom hon i det sammanhanget inte hade tillgång till den rådgivande kommitténs yttrande eller protokollen från vittnesförhören.

    76

    Tribunalen ska således fastställa huruvida sökandens rätt att yttra sig i förevarande fall krävde att hon även hade tillgång till den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från de förhör som denna kommitté hade genomfört för att utforma sitt yttrande över de skäl som anställningsmyndigheten åberopade i skrivelsen av den 8 december 2015 för att avslå ansökan om bistånd.

    – Anställningsmyndighetens skyldighet att översända den rådgivande kommitténs yttrande till sökanden före antagandet av det angripna beslutet

    77

    I ett mål som avsåg det regelverk som är tillämpligt på Europeiska centralbanken (ECB), och inte tjänsteföreskrifterna, slog tribunalen fast att när administrationen beslutar att inleda en administrativ utredning och denna utredning leder till utarbetandet av en rapport, ska den anställde vid denna institution som, enligt den terminologi som är specifik för institutionens regelverk, har ingett ett ”klagomål” för att påtala omständigheter som påstås omfattas av begreppet mobbning, såsom detta begrepp definieras i ECB:s personalföreskrifter, i likhet med den person som anklagas, ges möjlighet att framföra sina synpunkter på förslaget till utredningsrapport, såsom föreskrivs i nämnda förskrifter, innan ECB:s administration avgör klagomålet eller i vart fall på de omständigheter som administrationen har beaktat för att fatta sitt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB, T‑114/13 P, EU:T:2015:678, punkt 41).

    78

    På tjänsteföreskrifternas område ska tillsättningsmyndigheten eller, i förekommande fall, anställningsmyndigheten inte handlägga ett klagomål, utan en ansökan om bistånd som framställts enligt artiklarna 24 och 90.1 i tjänsteföreskrifterna. I motsats till vad som är fallet med det regelverk som är tillämpligt på ECB, föreskrivs det inte i tjänsteföreskrifterna något särskilt förfarande för hur tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten ska handlägga en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, i vilken det görs gällande att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts, eller någon bestämmelse vilken som sådan kräver att yttrandet av en rådgivande kommitté eller protokollen från förhören med de vittnen som kommittén har hört ska översändas till den som ingett ansökan om bistånd eller till den person som anklagas i denna ansökan, i egenskap av den påstådde mobbaren.

    79

    Det har slagits fast att förutsatt att hänsyn tas till vittnenas och de anklagade personernas intressen i en utredning finns det inte några bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som hindrar att en slutlig utredningsrapport överlämnas till tredje part som har ett legitimt intresse av att ta del av den, såsom är fallet med en person som har lämnat in en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och som gör gällande att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts. Det har i det sammanhanget framhållits att vissa institutioner, inom ramen för deras självbestämmanderätt vid genomförandet av dessa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, ibland har använt sig av denna lösning och överlämnat den slutliga utredningsrapporten till den som ansökt om bistånd, antingen genom att foga den till det slutliga beslutet rörande ansökan om bistånd innan talan väcks eller genom verkställande av en åtgärd för processledning som beslutats av unionsdomstolen som ska avgöra målet i första instans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen, F‑46/11, EU:F:2013:115, punkt 133).

    80

    Tribunalen anser dock att när anställningsmyndigheten, såsom i förevarande fall, beslutar att ta hjälp av ett yttrande från en rådgivande kommitté som den ger i uppgift att genomföra en administrativ utredning och den, i beslutet rörande ansökan om bistånd, beaktar det yttrande som således har avgetts av denna rådgivande kommitté, ska detta yttrande, vilket är rådgivande och kan upprättas i en icke-konfidentiell form som tar hänsyn till den anonymitet som vittnena har getts, med tillämpning av rätten för den som ingett ansökan om bistånd att yttra sig i princip delges den sistnämnda, även om de interna reglerna om mobbning inte föreskriver ett sådant överlämnande.

    81

    Det strider således mot rätten att yttra sig, vilken avses i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, att anställningsmyndigheten, i beslutet av den 9 februari 2016, i det angripna beslutet och i beslutet att avslå klagomålet, vägrade att lämna ut den rådgivande kommitténs yttrande till sökanden och således hörde sökanden i förevarande fall endast på grundval av skrivelsen av den 8 december 2015, vari det redogörs för skälen till att generaldirektören för personal avsåg att avslå ansökan om bistånd.

    – Anställningsmyndighetens skyldighet att översända protokollen från vittnesförhören till sökanden före antagandet av det angripna beslutet

    82

    Anställningsmyndigheten vägrade att lämna ut protokollen från den rådgivande kommitténs vittnesförhör till sökanden för att säkerställa att den rådgivande kommitténs arbete är konfidentiellt, vilket är nödvändigt för att garantera yttrandefriheten för vittnen, vilket vart och ett av vittnena uppmärksammades på före deras samtal med den rådgivande kommittén. I motsats till vad sökanden har hävdat hade detta skäl, vilket avser sekretesskyddet för vittnen, angetts i beslutet att avslå klagomålet och kan således, med hänsyn till det administrativa förfarandets föränderliga karaktär, upprepas och preciseras av parlamentet under domstolsförfarandet.

    83

    I det avseendet anser tribunalen att det, för att säkerställa ett effektivt genomförande av förbudet mot all form av mobbning eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen, i princip är tillåtet för administrationen att föreskriva en möjlighet att garantera vittnen, som går med på att lämna sina redogörelser för de omtvistade omständigheterna i ett påstått fall av mobbning, att deras vittnesmål förblir konfidentiella både gentemot den påstådde mobbaren och gentemot det förmodade offret, i vart fall inom ramen för det förfarande som tillämpas för att handlägga en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

    84

    Eftersom ett av de mål som administrationen har ålagts vid handläggningen av en ansökan om bistånd är att återställa lugnet inom tjänstegrenen, skulle detta mål kunna äventyras både om den påstådde mobbaren och det förmodade offret tog del av innehållet i vittnesmålen genom att väcka liv i en eventuell fientlighet mellan personer inom tjänstegrenen och genom att i framtiden avskräcka de personer som skulle kunna avge ett relevant vittnesmål från att göra det.

    85

    När en institution får upplysningar som lämnats frivilligt, men med en begäran om sekretess för att bevara uppgiftslämnarens anonymitet, måste den institution som går med på att ta emot sådana upplysningar respektera ett sådant villkor (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 november 1985, Adams/kommissionen, 145/83, EU:C:1985:448, punkt 34). Så kan även vara fallet när tjänstemän eller anställda går med på att avge vittnesmål, för att göra det möjligt för administrationen att bringa klarhet i de faktiska omständigheter som en ansökan om bistånd avser, men i gengäld kräver att deras anonymitet ska säkerställas gentemot den påstådde mobbaren och/eller det förmodade offret. Det ska framhållas att även om deras medverkan är önskvärd, är de enligt tjänsteföreskrifterna inte nödvändigtvis tvungna att samarbeta under utredningen genom att lämna vittnesmål.

    86

    När administrationen beslutar att inleda ett disciplinärt förfarande mot den påstådde mobbaren, regleras dennes rätt till försvar uttryckligen av bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och det ankommer på tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten att till den berörda personen översända alla de handlingar som myndigheten vill underställa disciplinnämndens bedömning, och det ankommer på disciplinnämnden att i förekommande fall på nytt höra vittnena till de påtalade omständigheterna.

    87

    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att anställningsmyndigheten inte åsidosatte rätten att yttra sig, vilken avses i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, när den i förevarande fall nekade att till sökanden översända protokollen från vittnesförhören under det administrativa förfarandet.

    – Konsekvenserna av åsidosättandet av rätten att yttra sig till följd av att den rådgivande kommitténs yttrande inte översändes under det administrativa förfarandet

    88

    Vad beträffar konsekvenserna av att sökanden inte fick tillgång till den rådgivande kommitténs yttrande under det administrativa förfarandet, ska det påpekas att även om rätten att yttra sig har åsidosatts krävs enligt rättspraxis, för att den grunden ska kunna godtas, att förfarandet skulle ha kunnat leda till ett annat resultat om denna oegentlighet inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 april 2016, Dalli/kommissionen, C‑394/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:262, punkt 41; dom av den 6 februari 2007, Wunenburger/kommissionen, T‑246/04 och T‑71/05, EU:T:2007:34, punkt 149, och dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑584/16, EU:T:2017:282, punkt 157).

    89

    I förevarande fall gjorde sökanden, i sitt yttrande av den 15 januari 2018, gällande att den rådgivande kommitténs yttrande var kortfattat och att om det verkligen skulle återspegla kommitténs arbete, måste det medges att yttrandet var otillräckligt med hänsyn till det klagomål som sökanden hade ingett. Med beaktande av den rådgivande kommitténs stora utrymme för skönsmässig bedömning när den organiserar sitt arbete anser dock inte tribunalen att den omständigheten att kommitténs yttrande var kortfattat hindrade det från att fylla sitt rådgivande syfte. För att ta ställning till ansökan om bistånd, som i detalj redogör för de påtalade omständigheterna, hade anställningsmyndigheten inte bara tillgång till detta rådgivande yttrande, vilket visserligen är kortfattat, utan även till protokollen från vittnesförhören, vilka gav myndigheten en detaljerad helhetsbild av huruvida dessa omständigheter verkligen hade förevarit och hur de olika anställda vid den aktuella enheten hade uppfattat dessa.

    90

    När sökanden på nytt tillfrågades om denna aspekt vid förhandlingen, kunde hon inte förklara vilket argument, utöver dem som hon redan hade anfört under det administrativa förfarandet, som hon konkret skulle ha kunnat anföra om hon hade haft tillgång till den rådgivande kommitténs yttrande och som skulle kunna ha påverkat det angripna beslutet, vars motivering sökanden hade fått en uttrycklig redogörelse för i skrivelsen av den 8 december 2015. De argument som sökanden har anfört, däribland vid förhandlingen, syftar nämligen till att visa strukturen, vilken hon har betecknat som kotteriliknande, vid enheten för audiovisuella medier och att det saknades grund för enhetschefens kritik avseende kvaliteten på hennes arbete, särskilt det innehållande av information som hon påstås ha ägnat sig åt och hennes bristande laganda. Dessa argument avser således innehållet i de vittnesmål som lämnades i protokollen från vittnesförhören, och inte den rådgivande kommitténs yttrande, som hon emellertid har fått ta del av under domstolsförfarandet. Det var dock endast den sistnämnda handlingen som anställningsmyndigheten borde ha tillhandahållit sökanden för att på ett ändamålsenligt sätt höra henne innan ansökan om bistånd avslogs.

    91

    Under dessa omständigheter kan talan inte bifallas såvitt avser den första grunden.

    Den andra grunden: Förfarandefel, eftersom det förfarande som tillämpades av den rådgivande kommittén var felaktigt och partiskt

    92

    Till stöd för den andra grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att eftersom tretton av de fjorton vittnen som hördes av den rådgivande kommittén var tjänstemän eller anställda som var underordnade den påstådde mobbaren, kunde de inte avge ett objektivt vittnesmål. Detta förvärrades av att ordföranden för den rådgivande kommittén inte var någon annan än chefen för enheten för personalfrågor. Hans närvaro i den rådgivande kommittén kunde därför inte lugna de vittnen som hördes om att innehållet i deras vittnesmål inte skulle få några följder för deras karriär.

    93

    Sökanden har även kritiserat anställningsmyndigheten för att den rådgivande kommittén inte hörde en av institutionens förtroendeläkare eller parlamentets psykolog, trots att hon hade krävt att de skulle höras. Enligt sökanden kunde dessa personer lämna ett ”mer neutralt vittnesmål”, på grund av att dessa personer inte hade någon underordnad ställning i förhållande till den påstådde mobbaren. Dessa personer skulle i synnerhet ha kunnat bekräfta dels att sökanden redan klagade, inom institutionen, på att hon utsattes för mobbning till och med innan hon hade uppsökt sin personliga läkare, dels att hon uppvisade karakteristiska symtom på att vara utsatt för mobbning. Sökanden har därav dragit slutsatsen att den rådgivande kommittén i detta fall gjorde sin utredning på ett partiskt sätt.

    94

    Slutligen anser sökanden att anställningsmyndigheten inte visade att den rådgivande kommittén verkligen hade kontaktat de två vittnen som hon hade nämnt och som, enligt anställningsmyndigheten, påstods ha nekat att vittna inför kommittén. Under alla omständigheter har sökanden bestritt de uttalanden som har tillskrivits ett av de två vittnena, Z, enligt vilka Z inte hade daglig kontakt med sökanden. Z hade nämligen ett arbetsrum som låg bredvid sökandens arbetsrum och hade kontakt med henne vid många tillfällen, vilket framgår av de e‑postmeddelanden som utväxlades och som sökanden har bifogat repliken.

    95

    Parlamentet har gjort gällande att talan inte ska bifallas såvitt avser den andra grunden.

    96

    Parlamentet har framhållit att ledamöterna i den rådgivande kommittén inte sitter i denna kommitté i egenskap av tjänstemän eller anställda vid parlamentet, utan i sin personliga egenskap. I motsats till vad sökanden har påstått, är dessutom ordföranden för den rådgivande kommittén inte alls ansvarig för parlamentets samtliga anställda som omfattas av tjänsteföreskrifterna och det finns inte någon hierarkisk koppling till de personer som vittnade i förevarande fall. Parlamentet har även bestritt sökandens påstående om att den omständigheten att tretton av de fjorton vittnena var hierarkiskt sett underordnade den påstådde mobbaren skulle ha fått till följd att de inte kunde vittna fritt. Enligt parlamentet var dessa personer självklart bäst lämpade att avge ett användbart vittnesmål rörande de omtvistade omständigheterna. Det var just för att säkerställa yttrandefriheten för vittnen som det beslutades att varken den angivne mobbaren eller det påstådda offret skulle få tillgång till innehållet i deras vittnesmål. Vad slutligen beträffar de två vittnen som sökanden har nämnt, har parlamentet ingett ett e-postmeddelande som den 4 september 2015 skickades av en av parlamentets tjänstemän, som är ledamot i den rådgivande kommitténs sekretariat, till ordföranden för den rådgivande kommittén, i vilket tjänstemannen redogör för de kontakter som vederbörande har haft med de två personer som sökanden angav som vittnen och de skäl som dessa två personer anförde för att neka till att bli hörda.

    97

    Vad beträffar den omständigheten att den rådgivande kommittén inte hörde alla de personer som sökanden hade önskat skulle vittna, erinrar tribunalen om att den enhet som har i uppgift att utföra en administrativ utredning och på vilken det ankommer att utreda inkomna ärenden på ett proportionerligt sätt, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att utföra utredningen och särskilt när det gäller att bedöma kvaliteten på och nyttan av vittnenas samarbete (dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen, F‑46/11, EU:F:2013:115, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

    98

    I förevarande fall framgår det, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, av det e-postmeddelande som har ingetts av parlamentet att en av de två ledamöterna i den rådgivande kommitténs sekretariat kontaktade de två personer som sökanden önskade att kommittén skulle höra, men att dessa två personer av olika skäl nekade att avlägga vittnesmål.

    99

    Det ska i det avseendet framhållas att även om det är önskvärt att tjänstemännen och de anställda vid en institution medverkar i en administrativ utredning, oavsett huruvida de är i aktiv tjänst eller pensionerade, är de enligt tjänsteföreskrifterna inte nödvändigtvis skyldiga att vittna inför ett sådant organ som den rådgivande kommittén.

    100

    Eftersom de begärda personerna, däribland Z, kunde neka att vittna utan att behöva anföra något giltigt skäl i det avseendet, har sökanden förgäves försökt att bestrida de uttalanden som gjordes av en av de två ledamöterna i den rådgivande kommitténs sekretariat. Enligt dessa uttalanden hade Z, som då hade gått i pension, uppgett att hon inte hade varit direkt inblandad i de omständigheter som utredningen avsåg, att hon endast hade haft lite kontakt med sökanden, att hon inte hade deltagit i de möten vid enheten för audiovisuella medier som var i fråga i förevarande fall och att hon endast indirekt, genom en av sina kollegor, hade fått reda på att det förelåg en konflikt mellan sökanden och chefen för enheten för audiovisuella medier.

    101

    Under alla omständigheter var den rådgivande kommittén inte alls skyldig att kalla alla de vittnen som sökanden hade föreslagit i samband med utredningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2012, Donati/ECB, F‑63/09, EU:F:2012:193, punkt 187).

    102

    Vad beträffar den rådgivande kommitténs påstått bristande opartiskhet, ska det påpekas att enligt generalsekreterarens beslut D(2014) 3983 av den 4 februari 2014 är R.N. ordförande för den rådgivande kommittén, och denna kommitté består av två ledamöter från administrationen samt en suppleant, två ledamöter från parlamentets personalkommitté samt en suppleant, och en av institutionens förtroendeläkare samt en förtroendeläkare som suppleant.

    103

    Även om de ledamöter som utses av administrationen och de ledamöter som utses av personalrepresentationen inte är helt likvärdiga, eftersom R.N., som även är chef för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal, hör till administrationen, anser tribunalen att det finns tillräckliga garantier för att det yttrande som den rådgivande kommittén utformar och antar för överlämnande till anställningsmyndigheten är opartiskt och objektivt, med hänsyn till, för det första, medverkan av en av institutionens förtroendeläkare i den rådgivande kommittén, för det andra, den omständigheten att det i artikel 7 i de interna reglerna om mobbning föreskrivs att den rådgivande kommittén ”ska arbeta helt självständigt, oberoende och konfidentiellt” och, för det tredje, överläggningarnas kollegiala karaktär (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 maj 2002, Onidi/kommissionen, T‑197/00, EU:T:2002:135, punkt 132, och dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 150).

    104

    Den omständigheten att ordföranden för den rådgivande kommittén även är chef för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal innebär inte, tvärtemot vad sökanden rent spekulativt har hävdat, att denne har eller kan ha makt över de anställda och följaktligen över överläggningarna i den rådgivande kommittén (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 151), liksom över innehållet i de vittnesmål som lämnats av tretton av de fjorton vittnena. Under alla omständigheter har det inte på något sätt visats att ordföranden för den rådgivande kommittén, även om han är chef för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal, nödvändigtvis skulle handla till nackdel för sökanden (se, analogt, dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 152). Det ska vidare tilläggas att det, i motsats till vad sökanden tycks antyda, i de interna reglerna om mobbning inte föreskrivs att ordföranden nödvändigtvis måste vara närvarande för att leda samtliga vittnesförhör i ett enskilt fall.

    105

    Vad vidare beträffar sökandens resonemang i syfte att ifrågasätta riktigheten i de vittnesmål som lämnades av de vittnen som hördes, på grund av att de alla hierarkiskt sett var underställda chefen för enheten för audiovisuella medier, påpekar tribunalen att sökanden inte har bevisat att nämnda vittnen rimligen kunde befara att de skulle utsättas för repressalier eller att de blev utsatta för påtryckningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2012, Donati/ECB, F‑63/09, EU:F:2012:193, punkt 183). Om detta resonemang godtogs, skulle det innebära att varje gång en anställd med ledande befattning vid en institution anklagas genom en ansökan om bistånd, skulle administrationen vara förhindrad att stödja sig på vittnesmål från anställda vid den administrativa enhet som den anställde med ledande befattning ansvarar för. Det skulle hindra administrationen från att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan om bistånd, eftersom det ofta just är de anställda vid den aktuella administrativa enheten som är de mest direkta vittnena till de händelser som påtalas i en ansökan om bistånd.

    106

    Vad gäller förhöret med de två förtroendeläkare som sökanden begärde, ska det påpekas att även om dessa visserligen tog emot sökanden för konsultation i samband med mottagningstiderna för parlamentets läkartjänst, är yttranden från medicinskt sakkunniga personer inte av den arten att de ensamma kan styrka, i juridisk mening, att mobbning har förekommit eller att institutionen har åsidosatt sin biståndsskyldighet (dom av den 6 februari 2015, BQ/revisionsrätten, T‑7/14 P, EU:T:2015:79, punkt 49, dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 127, och dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F‑132/14, EU:F:2015:115, punkt 92). Även om de läkarintyg som sökanden har lagt fram, liksom eventuella vittnesmål av de två aktuella förtroendeläkarna, kunde klarlägga att hon hade psykiska besvär, skulle de dock inte kunna styrka att dessa besvär var en följd av mobbning, eftersom de som upprättade nämnda intyg, för att dra slutsatsen att det förekommit sådan mobbning, med nödvändighet grundade sig enbart på den beskrivning som sökanden hade gett dem av sina arbetsförhållanden vid parlamentet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2008, K/parlamentet, F‑15/07, EU:F:2008:158, punkt 41, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 127).

    107

    Vad slutligen beträffar sökandens kritik om att sammanfattningen av vittnesförhören, vilken återfinns i förhörsprotokollen, är kortfattad eller under alla omständigheter icke uttömmande, anser tribunalen att sökanden, i fråga om sitt eget vittnesmål, inte har visat vilket eller vilka av hennes svar på de frågor som den rådgivande kommittén ställde som det inte redogjordes för, eller inte i tillräcklig utsträckning redogjordes för, i protokollet som avser sökanden. Samma sak gäller förhören med andra vittnen i fråga om vilka tribunalen anser att de protokoll som parlamentet har tillhandahållit var tillräckliga med hänsyn till det informationssyfte som de fyllde, i förevarande fall vid utarbetandet av den rådgivande kommitténs yttrande.

    108

    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden.

    Den tredje grunden: ”Uppenbart oriktiga bedömningar”, åsidosättande av biståndsskyldigheten och omsorgsplikten samt åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna

    109

    Till stöd för den tredje grunden har sökanden hävdat att anställningsmyndigheten, vilket bekräftas av beslutet att avslå klagomålet, gjorde en ”uppenbart oriktig bedömning” i det angripna beslutet genom att den nekade att beteckna de händelser som sökanden beskrev i ansökan om bistånd som mobbning. Detta utgör ett åsidosättande av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, och denna ansökan avslogs således i strid med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilken uppställer en biståndsskyldighet för anställningsmyndigheten. Därigenom åsidosatte anställningsmyndigheten även sin omsorgsplikt.

    110

    Med hänvisning till förteckningen, som anställningsmyndigheten upprättade i ett internt meddelande av den 11 maj 2016, över de beteenden som kan betecknas som mobbning, anser sökanden – i motsats till vad anställningsmyndigheten slog fast i det angripna beslutet, genom att åberopa enhetens organisatoriska problem – att hennes enhetschef utsatte henne för oavbruten kritik, bristande hänsyn, underlåtenhet att beakta de synpunkter som hon kunde framföra, en överdriven övervakning av hennes arbete, förolämpningar eller kränkande anmärkningar, beteenden bestående i att ignorera henne, ständig fientlighet och beteenden i syfte att förödmjuka eller förlöjliga henne på grund av hennes arbete. I det avseendet anser sökanden att det, i motsats till vad parlamentet har låtit antyda i sitt svaromål, för att beteckna handlingar som mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, inte krävs att handlingarna avsiktligen syftade till att försämra offrets arbetsförhållanden.

    111

    De beteenden som sökanden har påtalat anges i den beskrivning över de omtvistade omständigheterna som hon hade gett i ansökan om bistånd. Sökanden anser i det avseendet att de aggressiva, ironiska och sarkastiska beteenden som chefen för enheten för audiovisuella medier uppvisade gentemot henne, i motsats till vad anställningsmyndigheten och numera parlamentet har hävdat, inte alls kunde vara berättigade av de verksamhetsproblem vid enheten som nämnda enhetschef förväntades åtgärda. Under alla omständigheter hade den sistnämnde, i sin egenskap av enhetschef, inte rätt att anamma sådana beteenden, vilka strider mot artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, för att åtgärda dessa problem.

    112

    Parlamentet har gjort gällande att talan inte ska bifallas såvitt avser den tredje grunden. Det har påpekat att den kritik som chefen för enheten för audiovisuella medier riktade mot sökanden hade direkt samband med behovet av att förbättra enhetens verksamhet och att sökanden själv ska ha medgett att denna kritik hade framförts vid möten som avsåg bristerna inom tjänstegrenen, till följd av en ökad arbetsbörda och omstruktureringen av de operativa tjänstegrenarna. Även om parlamentet har medgett att vissa av enhetschefens uttalanden ibland var överdrivna eller beklagliga, såsom de uttalanden som sökanden nämnde i sin ansökan, har parlamentet dock gjort gällande att dessa inte byggde på grundlösa anklagelser som helt saknade samband med de objektiva faktiska omständigheter som kunde tillskrivas sökanden och att de ska sättas i relation till det spända förhållande som rådde vid denna tidpunkt på grund av enhetens brister och den ökade arbetsbördan.

    113

    När det gäller påminnelsen av chefen för enheten för audiovisuella medier om att sökandens avtal löpte ut, anser parlamentet att sökanden inte har lagt fram några bevis för att dessa eventuella uttalanden hade gjorts i ett annat sammanhang än det som avsåg en bedömning av tjänstens intresse, då bedömningen av sökandens prestationer omfattades av enhetschefens befogenheter.

    114

    Enligt parlamentet är det visserligen beklagligt att chefen för enheten för audiovisuella medier avslöjade att sökanden hade ingett ansökan om bistånd, men detta utgör inte i sig mobbning.

    115

    Parlamentet har slutligen hävdat, vad gäller dess omsorgsplikt, att det beaktade sökandens hälsotillstånd genom att omplacera henne vid en annan tjänstegren.

    – Begreppet ”mobbning” enligt tjänsteföreskrifterna

    116

    Före ikraftträdandet av de tjänsteföreskrifter som följer av rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1), hade tribunalen i sin praxis definierat begreppet mobbning så, att det, oberoende av den subjektiva uppfattning om begreppet som den person som påstods vara offer kunde ha, motsvarade en rad omständigheter som gjorde det möjligt att fastställa att denna person hade utsatts för ett beteende som objektivt sett hade syftat till att misskreditera personen eller avsiktligt försämra personens arbetsförhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, EU:T:2001:69, punkt 286, och dom av den 8 juli 2004, Schochaert/rådet, T-136/03, EU:T:2004:229, punkt 41). För att slå fast att mobbning förekommit måste således det aktuella beteendet objektivt framstå som avsiktligt (dom av den 4 maj 2005, Schmit/kommissionen, T‑144/03, EU:T:2005:158, punkt 65, och dom av den 25 oktober 2007, Lo Giudice/kommissionen, T‑154/05, EU:T:2007:322, punkt 83).

    117

    Sedan ikraftträdandet den 1 maj 2004 av artikel 12a.1 och 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, med lydelsen ”[t]jänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier”, avses med ”mobbning” numera ”allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

    118

    I lydelsen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna har unionslagstiftaren inte återgett det krav som tidigare uppställdes i rättspraxis och som det har erinrats om ovan i punkt 116, enligt vilket ett beteende, för att omfattas av begreppet mobbning, skulle objektivt sett ha syftat till ”att misskreditera eller avsiktligt försämra arbetsförhållandena” för den person som hade blivit föremål för ett sådant beteende.

    119

    Under dessa omständigheter ska det konstateras att begreppet mobbning definieras, enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, som ett ”olämpligt uppträdande” som, för det första, tar sig uttryck i beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”, vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tid och förutsätter upprepade eller varaktiga ageranden som är ”avsiktliga”, i motsats till ”slumpartade”. För att omfattas av detta begrepp ska, för det andra, dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar ha varit kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet (dom av den 13 december 2017, HQ/CPVO, T‑592/16, ej publicerad, EU:T:2017:897, punkt 101; se, även, dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

    120

    Det är således inte nödvändigt att visa att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar har skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning utan att det har visats att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera offret eller att avsiktligt försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, förutsatt att de har vidtagits avsiktligt, objektivt sett har medfört sådana konsekvenser (se dom av den 5 juni 2012, Cantisani/kommissionen, F‑71/10, EU:F:2012:71, punkt 89, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

    121

    Enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna måste slutligen uppträdandet vara olämpligt för att anses utgöra mobbning, vilket innebär att det ifrågasatta uppträdandet måste vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk, förnuftig och normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att beteendet eller handlingen i fråga går över gränsen och kan ifrågasättas (dom av den 16 maj 2012, Skareby/kommissionen, F‑42/10, EU:F:2012:64, punkt 65, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 78).

    122

    Det är mot bakgrund av dessa överväganden i rättspraxis som tribunalen ska pröva den tredje grunden. Vid behandlingen av denna grund ska var och en av de händelser som sökanden har nämnt undersökas i kronologisk ordning mot bakgrund av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, före helhetsbedömningen av dessa för att avgöra huruvida anställningsmyndigheten, såsom sökanden har hävdat, gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och följaktligen åsidosatte både artikel 12a och artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

    123

    Det ska vidare framhållas att definitionen i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna utgör ett objektivt begrepp, och även om begreppet grundar sig på en kontextuell kvalificering av handlingar och beteenden av tredje man, i förevarande fall av tjänstemän och anställda, som inte alltid är enkel att göra, innebär det dock inte att det ska göras komplicerade bedömningar, av den typ som kan följa av begrepp som är av ekonomisk art (se, beträffande handelspolitiska skyddsåtgärder, dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet, C‑69/89, EU:C:1991:186, punkt 86, och dom av den 27 september 2007, Ikea Wholesale, C‑351/04, EU:C:2007:547, punkt 40), vetenskaplig art (se, beträffande beslut av Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), dom av den 7 mars 2013, Rütgers Germany m.fl./Echa, T‑94/10, EU:T:2013:107, punkterna 98 och 99) eller av teknisk art (se, beträffande beslut av Gemenskapens växtsortsmyndighet (CPVO), dom av den 15 april 2010, Schräder/CPVO, C‑38/09 P, EU:C:2010:196, punkt 77), vilket skulle motivera att administrationen tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av det aktuella begreppet. Eftersom det har gjorts gällande att artikel 12a i tjänsteföreskrifterna åsidosattes, ska tribunalen följaktligen utröna huruvida anställningsmyndigheten gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna med hänsyn till definitionen av mobbning som avses i denna bestämmelse, och inte en uppenbart oriktig bedömning av dessa faktiska omständigheter.

    – De omtvistade beteenden som har gjorts gällande

    124

    Sökanden har förklarat att även om hon alltid hade fått goda vitsord i tjänsten och utfört sitt arbete till belåtenhet för tre enhetschefer i rad, varvid den sista var chefen för enheten för audiovisuella medier, ändrade den sistnämnde enhetschefen sitt beteende gentemot sökanden från och med slutet av år 2011 och ännu mer under år 2012. Detta beteende fortsatte även efter denna period, i detta fall under december 2012–september 2014. Konkret anammade denna enhetschef ett olämpligt uppträdande som syftade till att systematiskt misskreditera sökanden och som bestod i kritik som framfördes, huvudsakligen inför utomstående, i sökandens närvaro eller frånvaro, men ibland även skriftligen. Den huvudsakliga kritik som riktades mot sökanden avsåg henne direkt som person, särskilt hennes påstådda personlighetsproblem och påstådda arrogans. Sökandens enhetschef påpekade systematiskt för henne att han var hennes överordnade och att hon måste lyda honom. Han krävde även upprepade gånger att hon skulle motivera sina handlingar, dock utan att dra någon slutsats beträffande de skäl som hon gav som svar. Han utsatte henne även för påtryckningar genom att hota med att avbryta hennes anställning eller i vart fall genom att hota henne med att inte begära att hennes anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter skulle förnyas. När han vände sig till henne, använde han bland annat orden ”Vem tror Ni att Ni är, Markisinnan?” och förebrådde henne för hennes ”personlighetsproblem”. Sökanden har däremot förebrått sin enhetschef för att hans reaktioner inte var befogade.

    125

    Till exempel, med hänsyn till den bristande samordningen av chefen för enheten för audiovisuella medier vid genomförandet av ett särskilt förfarande för att handlägga förfrågningar från medier, vilka i första hand skulle gå genom sektionen för audiovisuella medier som sökanden samordnade, ansåg hon att det var befogat att klaga på detta i ett e‑postmeddelande av den 25 oktober 2011.

    126

    Med hänsyn till det e-postmeddelande som chefen för enheten för audiovisuella medier hade skickat till sökanden den 26 september 2011, med kopia till två andra anställda vid sektorn Newsdesk Hotline, i vilket enhetschefen uppgav att han vid flera tillfällen förgäves hade bett att denna enhet skulle hjälpa en person från en annan sektor i samband med besöket av en delegation från Republiken Tunisien, utgjorde på samma sätt sökandens e-postmeddelande som skickades som svar den 26 september 2011 ett lämpligt och uttömmande svar som visade att det saknades fog för denna kritik som i slutändan i huvudsak var riktad mot henne personligen.

    127

    Vad vidare beträffar e-postmeddelandet av den 19 januari 2012, genom vilket sökanden hade lämnat upplysningar till direktören för direktoratet för medier om hur ansvaret för ett program i fransk tv skulle organiseras, anser sökanden i fråga om det e-postmeddelande som chefen för enheten för audiovisuella medier skickade som svar den 19 januari 2012, i vilket han kritiserade henne för att ha gett direktören för direktoratet för medier upplysningar om detta evenemang för tidigt, då han själv höll på att utarbeta ett samlat svar som preciserade varje inblandad aktörs medverkan, att denna kritik var obefogad liksom kritiken om att hon handlade ”på egen hand” genom att ”överösa” de andra tjänstegrenarna med upplysningar som han förväntades översända och samordna i sin egenskap av enhetschef och kritiken om att hon gav ett föga professionellt intryck, som påstods inte återspegla ett lagarbete, eller rentav motverka främjandet av lagarbete inom tjänstegrenen.

    128

    Efter ett e-postmeddelande som sökanden hade skickat den 28 februari 2012 till en annan sektor för att be om att bli underrättad om ändringar, tillägg eller strykningar av ämnen på kanalen EuropeBySatellite (nedan kallad EbS), har sökanden beklagat tonen och lydelsen i det e-postmeddelande som hennes enhetschef skickade till henne som svar samma dag. Detta gäller även den andra utväxlingen av e‑post som följde och i vilken enhetschefen påpekade för henne att det fanns fyra personer vid Newsdesk Hotline och att följaktligen en av dessa fyra personer mycket väl kunde själv ha till uppgift att följa och upptäcka ändringar som skett på EbS, samtidigt som han drog slutsatsen att det inte var möjligt att ”hela tiden lägga över ansvaret på/lämna över ’bollen’ till andra ([’]vi har inte fått någon information!![’])” och begärde att de fyra personerna vid Newsdesk Hotline skulle ”vara interaktiva både internt och externt vid informationssökning”.

    129

    Sökanden har även nämnt en utväxling av e-post den 19 mars 2012 rörande ett möte om täckningen av evenemanget ”Rabat [(Marocko)] – Euromed”, vilket en person från en annan sektor hade kallat till och till vilket endast en av de fyra personer som arbetade vid Newsdesk Hotline till slut hade begett sig. Sökanden har i det avseendet beklagat den kritik som chefen för enheten för audiovisuella medier riktade mot de tre personer som saknades, däribland sökanden, i ett e-postmeddelande där han framhöll att det var meningslöst att kalla till samordningsmöten då till slut tre personer infann sig där, nämligen han själv, den person som hade kallat till mötet och den enda person från Newsdesk Hotline som hade begett sig till mötet. Enligt sökanden är det dock kutym i fråga om denna typ av möten att denna tjänstegren representeras av endast en person, vilket gör att det inte krävdes att de tre övriga personerna, däribland hon själv, närvarade, i motsats till vad enhetschefen hade antytt i sitt e-postmeddelande med kritik.

    130

    Sökanden har vidare beklagat tonen och lydelsen i en utväxling av e‑post den 8 maj 2012. I ett första e-postmeddelande som skickades till chefen för enheten för audiovisuella medier, med kopia till åtta personer och till en tjänstegren, hade sökanden i ett postskriptum bett en av mottagarna om följande:

    ”[X], skulle du framöver kunna vänta till dess att vi har slutfört våra efterforskningar och samråd med berörda parter innan du ’vidarebefordrar’ ett mejl med bristfälliga eller ofullständiga upplysningar rörande min sektor”.

    131

    I ett e-postmeddelande som svar, vilket var riktat till sökanden med kopia till den person som hon avsåg och till en annan person, hade enhetschefen då skrivit följande:

    ”Du måste sluta med att [gång på gång] vilja sätta alla på plats … Detta ärende …, har på goda grunder och på ett professionellt sätt skötts av [X] … Jag har inte haft tid att reagera tidigare, men jag avser att ha ett möte med dig om detta snarast möjligt. Jag har inte uppskattat de e‑postmeddelanden som har utväxlats i detta ärende. Det är en sak att fylla i formulär och fastställa arbetsrutiner, … det är en [helt] annan [sak] att inte visa artighet gentemot sina kollegor. Genom att använda telefon går det även att undvika ett stort antal missförstånd. Alla dessa metoder hör enligt min mening till det förgångna och jag vill opponera mig mycket kraftigt mot dessa ageranden, som är helt oförenliga med de grundläggande reglerna för vårt gemensamma arbete, och utkräva direkt ansvar av dem som inte har förstått det budskap som jag många gånger har framfört till er alla. Budskapet är klart. Vi förblir ett team som måste och ska arbeta tillsammans till varje pris. Jag behöver inte ta hänsyn till en ’sektor’ som gör anspråk på att handla på egen hand eller som vill ha sista ordet. Det är och förblir min exklusiva befogenhet.”

    132

    Sökanden hade då svarat på sistnämnda e-postmeddelande att hon inte delade enhetschefens uppfattning och att hon ännu en gång ansåg att det var sektorn Newsdesk Hotline som ”t[og] på sig uppgiften”, medan de andra sektorerna ”inte fungera[de], h[öll] inne med information eller skapa[de] förvirring”. I samma e-postmeddelande framhöll sökanden att medarbetarna vid Newsdesk Hotline i många fall ställdes inför fullbordat faktum av de andra sektorerna och att de inte försökte att få sista ordet. Vidare uppgav sökanden att hon och de andra medarbetarna vid Newsdesk Hotline var trötta på allt detta.

    133

    Vid ett enhetsmöte som hölls den 10 maj 2012 och som syftade till att diskutera de problem som förekom vid enheten och hitta lösningar på dessa, angrep chefen för enheten för audiovisuella medier enligt sökandens uppfattning henne direkt, genom att öppet kritisera enbart henne, genom att anklaga henne för att hålla inne med information och för att inte visa prov på laganda, och han anklagade henne slutligen för att vara ansvarig för bristerna. Han attackerade henne även personligen, genom att fråga ut henne om andra saker som inte hade något att göra med samordningen av enhetens tre verksamhetsområden och utan att ge henne tillfälle att svara. I ett e-postmeddelande med rubriken ”Konfidentiellt” som skickades till chefen för enheten för audiovisuella medier den 12 maj 2012, uppgav även Y att vederbörande hade ”gått hem med en klump i magen och [hade] sovit dåligt”. Enligt denna person ”[hade] mötet varit mycket tufft och avvikit från ämnet med kommentarer som var helt ovidkommande” och personen undrade ”hur [sökanden hade] kunnat kontrollera sina känslor och behålla sitt lugn”. Dagen efter detta möte blev sökanden sjukskriven.

    134

    Sökanden har även hänvisat till en händelse som inträffade i november 2012 och som rörde den omständigheten att en kollega vid ackrediteringstjänsten vid enheten för audiovisuella medier, som ensam skulle ta emot journalister vid parlamentet vid ett besök av 16 stats- och regeringschefer i samband med ett evenemang kallat ”Friends of Cohesion”, skulle avlösas under lunchpausen. Under dagen hånade enhetschefen sökanden för att medarbetarna vid Newsdesk Hotline inte hade säkerställt den personalförstärkning som han hade begärt för att deras kollega Z skulle kunna ta lunchrast. Sökanden har i det avseendet uppgett hon hade utväxlat e-postmeddelanden med Z den 4 oktober 2012 för att inrätta ett stöd som gjorde det möjligt för Z att ta en sådan rast.

    135

    I ett e-postmeddelande av den 13 november 2012 riktat till flera medarbetare vid enheten uppgav dock enhetschefen att även om Z inte hade klagat, hade han själv och andra kollegor konstaterat att den avlösning av den berörda personen i tur och ordning som han hade begärt skulle organiseras sedan september inte hade iakttagits, vilket gjorde att Z inte hade kunnat ta någon rast. Enhetschefen anförde därefter följande:

    ”Slutligen har jag nyss pratat med den person som hittills har ansvarat för samordningen av teamet, och som svarade mig i en provocerande och mycket otrevlig ton, efter det att jag hade påmint vederbörande om att det i dag var nödvändigt att hjälpa [Z] då ett stort antal team skulle komma med anledning av [’Friends of Cohesion’] och utfrågningarna av kommissionsledamöterna. Det tycks inte ha tagits någon hänsyn till detta budskap i era ’prioriteringar’ för dagen … Som vi diskuterade i går [vid] planeringsmötet kan jag inte se att det finns något viktigare i dag än att ta emot journalisterna när de kommer, och jag vill framöver självklart se ett fast planeringsschema med namnet på en person som varje dag kommer att avlösa vår kollega i vart fall under lunchrasten och vid varje annan tidpunkt då hon exempelvis skulle vilja ta ledigt, såsom ni andra också gör. [Jag] hoppas att detta budskap [är] tillräckligt klart för alla … Ni ingår i ett team och om någon av er inte passar in i teamet, står det er fritt att hitta ett arbete någon annanstans som bättre överensstämmer med era önskemål.”

    136

    Senare upplyste chefen för enheten för audiovisuella medier sökanden, vid ett möte som hölls den 4 december 2012 med en assistent närvarande, om att det var han som bestämde, oavsett om sökanden gillade det eller inte. I det sammanhanget ska han, enligt sökandens utsago, ha uttalat följande i en hotfull ton:

    ”Teamet fungerar med eller utan dig, och jag får varje dag hundratals [curriculum vitae] från personer som mycket väl kan utföra ditt arbete. Om du inte ändrar attityd, så kommer jag att fatta ett beslut.”

    137

    Sökanden har även gjort gällande att enhetschefen, utan att hon var närvarande, kritiserade det arbete som utfördes av det team som hon samordnade, särskilt vid två möten, något som hon hade påpekat för honom i ett e-postmeddelande av den 12 november 2013 i vilket hon uttryckte sin besvikelse över ett sådant beteende från enhetschefens sida. Sökanden har i det avseendet även lagt fram bland annat en utväxling av e-post den 18 mars 2014, mellan Y och chefen för enheten för audiovisuella medier, i vilken Y uppgav för enhetschefen att vederbörande ansåg att ”syftet med mötet [som hölls den 17 mars 2014 var] att lyncha och misskreditera personer [och] en frånvarande tjänstegren”. Sökanden har vidare ingett ett e-postmeddelande från en tidigare sekreterare till chefen för enheten för audiovisuella medier, vilken i samband med att vederbörande fick en ändrad tjänsteplacering vid en annan tjänstegren hade skrivit följande:

    ”Mina erfarenheter från [enheten för] audiovisuella medier?! [D]et är som att vara heroinmissbrukare: man tar drogen och tror att … man ska hitta paradiset, medan man sjunker allt djupare ner, mot helvetet. Jag är helt överlycklig över att ha klarat mig undan.”

    138

    Vidare har sökanden nämnt avskedsansökan från en assistent till chefen för enheten för audiovisuella medier, vilken meddelades i ett kortfattat e‑postmeddelande av den 27 januari 2015, som ett tecken på den olustiga stämning som enhetschefens beteende skapade.

    139

    Vid ett möte den 25 september 2014 som chefen för enheten för audiovisuella medier hade kallat till, uppstod ett gräl mellan honom och sökanden. I samband därmed hade sökanden bett enhetschefen att öppna historiken i en programvara för att konstatera att medarbetarna vid Newsdesk Hotline, i motsats till vad enhetschefen hävdade, bidrog positivt, varvid han avbröt henne bryskt och påminde henne om att det var han som var chef och att det var han som bestämde huruvida en person skulle representera en sektor vid tjänstegrenens möten. Han drog även slutsatsen att Newsdesk Hotline inte tjänade något till.

    140

    Efter denna händelse gick sökanden till parlamentets läkarmottagning och från och med den 26 september 2014 blev hon sjukskriven och har sedan dess inte återvänt till arbetet. Sökanden anser i det avseendet att anställningsmyndigheten i strid med omsorgsplikten inte i tillräcklig utsträckning beaktade de läkarintyg som hon hade ingett i samband med handläggningen av ansökan om bistånd.

    – Den individuella bedömningen av de olika omtvistade beteendena

    141

    Tribunalen påpekar inledningsvis att även om det inte är uteslutet att chefen för enheten för audiovisuella medier kan ha använt en olämplig ton vid enhetsmöten eller vid diskussioner med sökanden, är slumpartade ord eller gester, även om de kan framstå som olämpliga, uteslutna från tillämpningsområdet för artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna (dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 95).

    142

    Med beaktande av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har när de organiserar sin verksamhet kan varken administrativa beslut i frågor som rör verksamhetens organisation, även om de är svåra att acceptera, eller oenighet med administrationen om dessa frågor i sig visa att mobbning förekommit (se dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

    143

    I förevarande fall avslöjar visserligen de omständigheter som det har redogjorts för en konfliktfylld relation i en svår administrativ situation, men de vittnar inte om handlingar som är olämpliga eller går över gränsen. De dokumenterade uttalandena och beteendena visar på sin höjd en krånglig, och ibland rentav klumpig, hantering av en konfliktsituation av chefen för enheten för audiovisuella medier.

    144

    Även om den ton som enhetschefen använde i vissa av dessa e‑postmeddelanden ibland kan framstå som lite grov eller plump ur en språklig eller stilistisk synvinkel, dock utan att gå över gränsen, ska detta emellertid ses mot bakgrund av verksamhetsproblemen vid tjänstegrenen, till följd av omstruktureringen av denna.

    145

    Tribunalen påpekar att merparten av de e-postmeddelanden som sökanden har ingett och som enhetschefen hade skickat till henne avsåg de tillrättavisningar som enhetschefen gjorde, vilket i princip omfattades av hans befogenheter i egenskap av överordnad.

    146

    Vad beträffar de e-postmeddelanden i vilka han tillrättavisade sökanden för ett beteende, en handling eller en underlåtenhet som han ansåg inte överensstämde med de krav som tjänsten ställer, såsom e‑postmeddelandena av den 26 september 2011 och den 19 januari, den 28 februari och den 19 mars 2012, ska det påpekas att dessa e‑postmeddelanden, för en opartisk, förnuftig och normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation, inte nödvändigtvis tycks gå över gränsen eller kan ifrågasättas. Sådana tillrättavisningar, formulerade i väl avvägda ordalag, kunde följaktligen vara objektivt motiverade med hänsyn till det beteende som chefen för enheten för audiovisuella medier kritiserade sökanden för.

    147

    Det ska nämligen erinras om att det inte i sig är ett olämpligt beteende från en överordnads sida att kritisera en underordnads utförande av ett arbete eller en arbetsuppgift. Om så vore fallet skulle det nämligen i praktiken vara omöjligt att leda verksamheten vid en tjänstegren (dom av den 11 juli 2013, Tzirani/kommissionen, F‑46/11, EU:F:2013:115, punkt 97, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 87). Negativa synpunkter som riktas till en anställd kränker inte heller nödvändigtvis den anställdes självkänsla, värdighet eller integritet, om de formuleras i väl avvägda ordalag och inte bygger på grundlösa anklagelser som helt saknar samband med objektiva faktiska omständigheter (dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 87; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2010, Menghi/Enisa, F‑2/09, EU:F:2010:12, punkt 110).

    148

    När det gäller e-postmeddelandet av den 26 september 2011 har chefen för enheten för audiovisuella medier, oavsett de förklaringar som sökanden senare gav och som enhetschefen – i motsats till vad sökanden har hävdat – inte nödvändigtvis var skyldig att ta ställning till skriftligen eller inom en viss frist, endast återgett ett klagomål från en kollega vid en annan tjänstegren, beträffande bristen på stöd från sökanden och de andra medarbetarna vid Newsdesk Hotline. En sådan tillrättavisning, formulerad i väl avvägda ordalag, tycks inte, för en utomstående opartisk och förnuftig betraktare, gå över gränsen eller kunna ifrågasättas.

    149

    Vad beträffar e-postmeddelandet av den 19 januari 2012, framgår det att eftersom sökanden hade tagit initiativet till att översända upplysningar till direktören för direktoratet för medier, som var enhetschefens överordnade, utan att rådgöra med enhetschefen, var det inte olämpligt av enhetschefen att förebrå sökanden för detta och i väl avvägda ordalag påminna henne om att han krävde att medarbetarna vid enheten skulle handla gemensamt och under hans ledning, även om det på ett formellt plan är riktigt att tonen i detta e-postmeddelande kunde ha varit mer vårdad. Den omständigheten att sökanden, tidigare och senare, har haft möjlighet eller för vana att kommunicera direkt med den aktuella direktören saknar i det avseendet relevans, eftersom det är ostridigt att enhetschefen var hennes närmast överordnade och i den egenskapen kunde kräva av henne att hon agerade som en del av teamet.

    150

    Vad beträffar utväxlingen av e-post den 28 februari 2012, ska det påpekas att sökanden i det e-postmeddelande som hon skickade kl. 11.04 meddelade chefen för enheten för audiovisuella medier att det ”kräv[de]s att någon vid EbS … meddelar [Newsdesk Hotline] om ändringar eller den osäkerhet som råder för att få trovärdig info[rmation] i förhållande till [deras] ’kunder’”. Eftersom sökanden krävde att en person vid det kontor som ansvarar för EbS i realtid skulle informera Newsdesk Hotline om dessa ändringar, var det inte olämpligt att enhetschefen svarade henne att han, i egenskap av överordnad med ansvar för både Newsdesk Hotline och EbS, ansåg att en person bland de fyra personer som var i tjänst vid Newsdesk Hotline skulle ta på sig denna uppgift som sökanden ansåg var nödvändig och som hon önskade att en utomstående person skulle ansvara för.

    151

    För övrigt var detta e-postmeddelande inte bara riktat till sökanden, och även om tonen i detta e-postmeddelande återigen hade kunnat vara mindre vardaglig, framstår den kritik som därigenom riktades mot sökanden, men även mot en av hennes kollegor vid Newsdesk Hotline, varken som orimlig eller överdriven. Slutligen påpekar tribunalen att en person vid EbS, som svar på sökandens och på enhetschefens e‑postmeddelande, i ett e-postmeddelande skrivet på spanska klart ifrågasatte riktigheten i sökandens påstående om att hon hade försökt att få tag på denna tjänstegren per telefon, och till och med anklagade henne för att ljuga och beskylla andra.

    152

    Vad gäller den tillrättavisning som chefen för enheten för audiovisuella medier gjorde i ett e-postmeddelande av den 19 mars 2012 i fråga om sökandens och två andra av hennes kollegors frånvaro vid ett möte, ska det påpekas att en tjänsteman eller anställd är skyldig att göra sig tillgänglig för att träffa sin överordnade när denne kallar vederbörande till ett möte (dom av den 10 juli 2014, CW/parlamentet, F‑48/13, EU:F:2014:186, punkt 123). Oavsett de skäl till denna frånvaro som sökanden senare angav, framstår följaktligen enhetschefens e‑postmeddelande av den 19 mars 2012 inte alls som olämpligt för en opartisk och förnuftig betraktare.

    153

    Vad beträffar utväxlingen av e-post den 8 maj 2012, ska det påpekas att i det e-postmeddelande som sökanden ursprungligen skickade till chefen för enheten för audiovisuella medier, till åtta andra personer och till en tjänstegren, ifrågasatte hon direkt en kollega vid en annan tjänstegren, genom att antyda att han spred ofullständiga upplysningar om Newsdesk Hotline. Ett sådant påstående, som gjordes i samband med ett e-postmeddelande som var riktat till flera mottagare, kunde dock uppfattas av den berörda personen som en misskreditering av kvaliteten på personens arbete, även om sökanden, med hänsyn till hennes befattning och lönegrad, inte på något sätt hade en överordnad ställning som skulle ha gett henne behörighet att bedöma och uttrycka sig på detta sätt rörande kvaliteten på denna persons arbetsprestation. Varje tjänsteman eller anställd ska för övrigt inte bara avstå från att utan grund ifrågasätta sina överordnades auktoritet, utan även visa prov på måttfullhet och försiktighet, särskilt vid valet av flera mottagare i samband med översändandet av e-postmeddelanden som ingår i ett sådant sammanhang eller som syftar till att ifrågasätta kvaliteten på en kollegas arbete.

    154

    Även om chefen för enheten för audiovisuella medier skulle ha kunnat använda ett mindre vardagligt uttryckssätt än ”[d]u måste sluta med att [gång på gång] vilja sätta alla på plats”, var det under dessa omständigheter likväl lämpligt och berättigat att enhetschefen förklarade för sökanden att hon hade överskridit gränserna för sitt behörighetsområde, och samtidigt lugna den ifrågasatta personen om att kvaliteten på personens arbetsprestation var tillfredsställande, då det i första hand ankom på denna enhetschef att göra denna bedömning. Sökanden hade framställt kritiken mot X i form av en instruktion som fanns i ett e-postmeddelande som skickades till flera mottagare, medan enhetschefen var noga med att skicka sitt svar endast till sökanden, till X och till den person som ansvarade för planeringen av produktionsresurserna.

    155

    Vad gäller frågan om att avlösa Z vid mottagandet av journalister vid parlamentet, visar visserligen skärpan i den ton som användes i e‑postmeddelandet av den 13 november 2012 att det förelåg en konflikt med sökanden i denna fråga och att det uppenbarligen förekom kommunikationssvårigheter. Detta tillrättavisande e‑postmeddelande, vilket för övrigt var riktat till hela det berörda teamet, utgör dock inte i sig sådana skrivna ord som är kränkande för sökandens eller de andra teammedlemmarnas självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

    156

    Vad slutligen beträffar påståendena om att det förekom upprepade hot från chefen för enheten för audiovisuella medier om att han hade för avsikt att inte förnya sökandens avtal om hon inte ändrade beteende, framgår det av handlingarna i målet att även om det har visats att enhetschefen uttryckte en ståndpunkt av detta slag gentemot samtliga medarbetare vid Newsdesk Hotline, i detta fall i e-postmeddelandet av den 13 november 2012 (se ovan punkt 135), har sökanden emellertid inte styrkt att det verkligen förelåg ett hot som enhetschefen specifikt hade uttalat mot henne beträffande förnyelsen av hennes anställningsavtal. Även om ett vittne visserligen uppgav att chefen för enheten för audiovisuella medier hade påmint vittnet om ”att vederbörande endast var tillfälligt anställd” och även om ett annat vittne ”[va]r av den uppfattningen att dennes [eget] avtal forts[atte] på grund av att vederbörande inte ha[de] klagat”, avser detta emellertid inte frågan om sökandens eget avtal.

    157

    Under alla omständigheter förhåller det sig så, att så länge sökanden var i aktiv tjänst förnyades hennes avtal och i synnerhet framgår det av punkt 94 i domen av den 24 april 2017, HF/parlamentet (T‑584/16, EU:T:2017:282), att enhetschefen vidtog nödvändiga åtgärder för att avtalen för sådana personer som sökanden skulle förnyas för ett helt år och att han inom ramen för sina befogenheter, i den mån det var möjligt, försökte utverka en längre förnyelse av deras anställningar vid enheten än tidigare. Även om tonen i e‑postmeddelandet av den 13 november 2012 som skickades till samtliga medarbetare vid Newsdesk Hotline kan uppfattas som vardaglig, och även om det inte kan uteslutas att enhetschefen, vid det möte som omnämns i detta e‑postmeddelande, kan ha antytt att han kunde bedöma möjligheten till förnyelse av avtalen för tillfälligt anställda mot bakgrund av huruvida hans order hade följts, är det inte nödvändigtvis orimligt att en överordnad kan uttrycka sitt missnöje över sina underordnades beteende och kvaliteten på deras arbetsprestationer.

    – Helhetsbedömningen av de omtvistade beteendena

    158

    Med beaktande av de olika omtvistade faktiska omständigheter som tidigare har bedömts separat, och alla andra uppgifter eller händelser – även om de inte nödvändigtvis har kunnat dokumenteras – som sökanden har beskrivit i sina inlagor, bland annat de livliga meningsutbyten som ägde rum vid mötena den 4 december 2012 och den 25 september 2014, finner tribunalen att stilen och tonen i vissa av de skriftliga meddelandena från chefen för enheten för audiovisuella medier och de beteenden som han uppvisade vid dessa möten, eller vid de direkta bilaterala diskussionerna med sökanden, visserligen skulle kunna uppfattas, även utifrån de språkliga formuleringarna, som särskilt direkta och rakt på sak och vissa, slumpartade, rentav som sarkastiska. Med hänsyn till den kontext i vilka dessa formulerades, bland annat den omständigheten att det förekom organisatoriska problem, men även den ton som sökanden själv använde, i synnerhet i vissa av de e‑postmeddelanden som hon skickade till sin överordnade eller till andra av sina kollegor och såsom vissa vittnen har uppgett, skulle dock en opartisk och förnuftig betraktare inte nödvändigtvis ha uppfattat den aktuella enhetschefens uppträdande som olämpligt i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

    159

    Vad beträffar anställningsmyndighetens möjlighet att bedöma de påtalade faktiska omständigheterna mot bakgrund av verksamhetsproblemen vid tjänstegrenen, ska det framhållas att bedömningen av huruvida mobbning har förekommit kräver, såsom framgår av den rättspraxis som har angetts ovan i punkt 121, att det ska undersökas huruvida de påtalade omständigheterna är en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk, förnuftig och normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att de går över gränsen och kan ifrågasättas. I förevarande fall utgör dock verksamhetsproblemen vid tjänstegrenen en del av det sammanhang i vilket de påtalade omständigheterna inträffade, vilket gör att dessa kunde beaktas för att återskapa den situation som denna betraktare skulle placeras i för att avgöra hur han skulle ha bedömt de påtalade omständigheterna om han hade varit åskådare till dessa.

    160

    Vidare påpekar tribunalen att de tillrättavisningar som chefen för enheten för audiovisuella medier gjorde i e-postmeddelanden eller vid möten, inte var riktade enbart till sökanden och att enhetschefen, i egenskap av överordnad, hade rätt att ge instruktioner, påminna om dessa och, när så var fallet, uttrycka sitt missnöje över nivån och kvaliteten på arbetsprestationerna av enhetens medarbetare, däribland sökanden. Även om arbetsklimatet vid enheten för audiovisuella medier inte nödvändigtvis var det bästa, vilket tycks framgå av den omständigheten att två medarbetare till chefen för enheten för audiovisuella medier hade slutat, räcker inte detta för att styrka att sökanden utsattes för mobbning. De handlingar som sökanden har ingett och protokollen från vittnesförhören tycks slutligen tyda på att sökanden själv kan ha bidragit till de spända förhållanden som anställningsmyndigheten hänvisade till i det angripna beslutet, tolkat mot bakgrund av skrivelsen av den 8 december 2015, till exempel genom sökandens e-postmeddelanden av den 25 september 2011 och av den 28 februari och den 8 maj 2012.

    161

    Vad beträffar protokollen från vittnesförhören kan, i motsats till vad sökanden har hävdat, det sätt på vilket vittnesmålen har transkriberats för att tillgodose behovet av en sådan handling, nämligen utarbetandet av den rådgivande kommitténs yttrande, inte göra det möjligt att slå fast att dessa vittnesförhör återgavs på ett bristfälligt sätt eller att de inte kunde utgöra ett lämpligt materiellt bevis vid prövningen av den aktuella grunden. I synnerhet kan sökanden inte kritisera den rådgivande kommittén för att ha ställt vaga eller irrelevanta frågor, då denna kommitté förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av den administrativa utredning som anställningsmyndigheten hade överlåtit på den att utföra.

    162

    Innehållet i vittnesmålen tycks visserligen bekräfta att det förekom ”kotterier” av tjänstemän eller anställda inom enheten för audiovisuella medier, och ett av dessa var tydligt strukturerat kring Newsdesk Hotline som sökanden koordinerade, samt organisatoriska problem mellan de olika sektorerna vid denna enhet, vilket skapade oklarhet om dessa sektorers befogenheter hos enhetens motparter, både internt inom parlamentet och externt, men även fick följder för samspelet mellan dessa sektorer, vilket i förevarande fall illustreras av hänvisningarna till problemen med att avlösa en person på lunchrasterna, problemen vad gäller sättet att översända viss information eller problemen med att identifiera den lämpliga beslutsprocessen för att anordna evenemang.

    163

    Vissa vittnesmål tycks bekräfta riktigheten i vissa av sökandens påståenden om att chefen för enheten för audiovisuella medier hade en stark personlighet, att han visade viss aggressivitet mot sökanden och att det förekom problem i relationerna mellan enhetschefen och andra medarbetare vid enheten, dock utan att någon av dessa har ingett en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. I ett lika stort antal, eller rentav fler, vittnesmål omnämns tvärtom ett olämpligt beteende från sökandens sida, vilket bekräftar riktigheten i enhetschefens kritik mot henne, liksom att det förelåg yrkesmässiga meningsskiljaktigheter mellan sökanden och andra medarbetare vid enheten för audiovisuella medier, att hon tenderade att hålla inne med information för att göra sig oumbärlig för verksamheten vid Newsdesk Hotline och enheten för audiovisuella medier, att sökanden var föga benägen att bistå de andra sektorerna vid enheten för audiovisuella medier, och att hon till och med visade aggressivitet och ljög om vissa av sina arbetsprestationer. Av vissa vittnesmål framgår även att enhetschefens kritik inte avsåg sökanden specifikt, utan verksamheten och resultaten vid sektorn Newsdesk Hotline, som sökanden rent faktiskt samordnade.

    164

    Sammanfattningsvis finner tribunalen att de olika handlingarna i förevarande mål, däribland den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från vittnesförhören, visserligen klarlägger vissa obestridliga svagheter i den ledarskapsstil som chefen för enheten för audiovisuella medier tillämpade, bland annat olämpliga insinuationer riktade till flera anställda vid denna enhet, däribland sökanden, om att det stod dem ”fritt att hitta ett arbete någon annanstans”. Anställningsmyndigheten åsidosatte dock inte artikel 12a i tjänsteföreskrifterna eller gjorde en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den, i det angripna beslutet och med hänvisning till de överväganden som angavs i skrivelsen av den 8 december 2015, slog fast att de påtalade faktiska omständigheterna, vid en helhetsbedömning, inte visade att det förekom ett olämpligt beteende av enhetschefen gentemot sökanden, eftersom en objektiv och normalt känslig betraktare inte skulle anse att den faktiska situation som beskrivits kunde vara kränkande för sökandens självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

    165

    Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att chefen för enheten för audiovisuella medier informerades om att sökanden hade ingett en ansökan om bistånd och att han i sin tur informerade medarbetarna på sin enhet om detta vid ett tjänstemöte som hölls den 13 januari 2015. För att skydda både det förmodade offret och den påstådde mobbarens yrkesmässiga integritet, är det visserligen i princip att föredra att anställningsmyndigheten till att börja med inte informerar mobbaren eller några andra utomstående personer om att det har ingetts en ansökan om bistånd och identiteten på den som ingett ansökan. Eftersom det i tjänsteföreskrifterna inte föreskrivs någon särskild bestämmelse på området, får dock anställningsmyndigheten under alla omständigheter, när det förmodade offret, såsom i förevarande fall, har varit föremål för avskiljande, i samband med handläggningen av en ansökan om bistånd besluta att informera personen, som anklagas i en sådan ansökan, om att ansökan har ingetts, förutsatt att avslöjandet av denna information inte skadar utredningens effektivitet, vilket inte var fallet här. I förevarande fall var det dessutom på sikt nödvändigt att informera medarbetarna vid enheten för audiovisuella medier om att det pågick en administrativ utredning, eftersom de anmodades att vittna inför den rådgivande kommittén.

    166

    Härav följer att tribunalen inte kan godta sökandens anmärkning, genom vilken hon, inom ramen för den aktuella grunden, har gjort gällande att anställningsmyndigheten gjorde en ”uppenbart oriktig bedömning” och åsidosatte artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

    – Övriga anmärkningar

    167

    Vad beträffar anmärkningen om att anställningsmyndigheten åsidosatte artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, konstaterar tribunalen att eftersom denna myndighet, utan att göra sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av den definition av ”mobbning” som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, hade slagit fast att de faktiska omständigheter som angavs i ansökan om bistånd och som hade varit föremål för en administrativ utredning slutligen inte skulle anses utgöra mobbning, var nämnda myndighet inte tvungen att vidta ytterligare biståndsåtgärder. De åtgärder som anställningsmyndigheten i förevarande fall först vidtog, nämligen att avskilja sökanden och inleda en administrativ utredning, grundade sig nämligen på konstaterandet att sökanden, i ansökan om bistånd, hade gjort tillräckligt sannolika de omständigheter som hon gjorde gällande. Eftersom anställningsmyndigheten, efter avslutad administrativ utredning, emellertid fann att det inte var fråga om mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, var nämnda myndighet, särskilt med hänsyn till dess stora utrymme för skönsmässig bedömning, inte längre skyldig att vidta några andra biståndsåtgärder och kunde därför avslå ansökan om bistånd mot bakgrund av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

    168

    Vad beträffar anmärkningen om anställningsmyndighetens omsorgsplikt ska det påpekas att, i motsats till vad sökanden har hävdat, även om denna myndighet visserligen var skyldig att pröva ansökan om bistånd med öppet sinne, krävde dock inte den omsorgsplikt som åligger denna myndighet att den skulle visa prov på större öppenhet på grund av att sökanden hade ingett läkarintyg som visade att hon var arbetsoförmögen på grund av ”utbrändhet”, eller att hon hade utsatts för mobbning. Anställningsmyndigheten var nämligen fortsatt skyldig att pröva denna ansökan om bistånd mot bakgrund av den definition som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Det följer i det avseendet av fast rättspraxis att även om de läkarintyg som sökanden ingav kunde klarlägga att hon hade psykiska besvär, skulle de dock inte kunna styrka att dessa besvär med nödvändighet var en följd av mobbning i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, eftersom de läkare som konsulterades, för att dra slutsatsen att det förekommit sådan mobbning, med nödvändighet grundade sig enbart på den beskrivning som sökanden hade gett dem av sina arbetsförhållanden vid parlamentet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2008, K/parlamentet, F‑15/07, EU:F:2008:158, punkt 41, och dom av den 17 september 2014, CQ/parlamentet, F‑12/13, EU:F:2014:214, punkt 127), och att dessa läkare, under alla omständigheter, inte var tvungna att tillämpa den definition som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

    169

    I den mån som sökanden slutligen, inom ramen för denna grund, har försökt att ifrågasätta lagenligheten av beslutet att inte förnya hennes avtal, och inte – såsom hon har hävdat – beslutet om uppsägning, konstaterar tribunalen att det är uppenbart att detta argument inte kan prövas, med hänsyn till rättskraften hos domen av den 24 april 2017, HF/parlamentet (T‑584/16, EU:T:2017:282).

    170

    Med beaktande av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grunden, och yrkandena om ogiltigförklaring ska följaktligen ogillas i sin helhet.

    Skadeståndsyrkandena

    171

    Sökanden har till stöd för sina skadeståndsyrkanden gjort gällande att hon har lidit ideell skada till följd av de rättsstridigheter som anställningsmyndigheten gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd. Sökanden blev bland annat utsatt för osäkerhet och lidanden och hennes hälsotillstånd försämrades särskilt från och med september 2014. Sökanden har av det skälet yrkat 70000 euro i skadestånd.

    172

    Vidare har sökanden yrkat betalning av ett ytterligare belopp på 20000 euro som ersättning för den ideella skada som uppstått till följd av de oegentligheter som påverkade utredningsförfarandet, i detta fall vad beträffar den rådgivande kommitténs arbete.

    173

    Sökanden anser nämligen att anställningsmyndigheten åsidosatte principen om en rimlig tidsfrist vid handläggningen av ansökan om bistånd, och att den rådgivande kommittén, trots att sökanden hade vänt sig till denna kommitté på villkor som överensstämde med de flexibla krav som föreskrivs i de interna reglerna om mobbning, inte iakttog nämnda regler och att nämnda kommitté bland annat inte hörde sökanden inom den frist på tio dagar som avses i nämnda regler och att den faktiskt inte försökte att kontakta henne före den 3 mars 2015. Sökanden har även kritiserat den rådgivande kommitténs tidsplan för vittnesförhören genom att bland annat påpeka att det gick mer än sex månader från den tidpunkt då sökanden hördes den 25 mars 2015 till den tidpunkt då de sista vittnesförhören hölls, nämligen den 6 oktober 2015. Därutöver tillkommer den omständigheten att anställningsmyndigheten till att börja med felaktigt slog fast, i beslutet av den 4 februari 2015, att ärendet var avslutat. Slutligen har sökanden anfört att hon även har lidit ideell skada till följd av att det vid den rådgivande kommitténs förhör närvarade personer som inte ingick i denna kommitté och som följaktligen fick ta del av konfidentiella uppgifter om henne.

    174

    Parlamentet har yrkat att skadeståndsyrkandena ska ogillas och har framhållit att anställningsmyndigheten i förevarande fall snabbt hade vidtagit biståndsåtgärder, i detta fall genom att besluta att omplacera sökanden, som då var sjukskriven, och inleda en administrativ utredning. Vidare anser parlamentet att sökanden inte hade vänt sig till den rådgivande kommittén med ett klagomål i den mening som avses i de interna reglerna om mobbning, eftersom ordföranden för den rådgivande kommittén hade varit mottagare, genom en kopia av den ansökan om bistånd som skickades till anställningsmyndigheten, endast i sin egenskap av chef för enheten för personalfrågor vid direktoratet för resurser vid GD Personal, och inte i sin egenskap av ordförande för den rådgivande kommittén. Slutligen anser parlamentet att sökanden inte har angett vilka konfidentiella uppgifter som avslöjades för tredje man.

    175

    Tribunalen erinrar i det avseendet om att yrkanden om ersättning för ekonomisk eller ideell skada ska ogillas när de har ett nära samband med de yrkanden om ogiltigförklaring som redan har avvisats eller ogillats (dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 69; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 129, och dom av den 14 september 2006, kommissionen/Fernández Gómez, C‑417/05 P, EU:C:2006:582, punkt 51).

    176

    Den del av skadeståndsyrkandena som har ett nära samband med yrkandena om ogiltigförklaring ska följaktligen ogillas.

    177

    Vad beträffar den del av skadeståndsyrkandena som avser en ideell skada som påstås ha samband med rättsstridigheter som går att avskilja från de rättstridigheter som ska ha påverkat det angripna beslutet, i förevarande fall bristerna i den rådgivande kommitténs handläggning, påpekar tribunalen att sökanden under alla omständigheter hade rätt att inge en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna till anställningsmyndigheten, utan att omfattas av någon skyldighet att först vända sig till den rådgivande kommittén (dom av den 16 maj 2017, CW/parlamentet, T‑742/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:338, punkt 54).

    178

    Det ska vidare konstateras att sökanden skickade ansökan om bistånd till generalsekreteraren, och endast som kopia till ordföranden för den rådgivande kommittén, till parlamentets ordförande och till generaldirektören för personal. Härav följer att sökanden hade översänt en kopia av ansökan om bistånd till de tre sistnämnda endast i informationssyfte. Sökanden kan därför inte hävda att hon i vederbörlig ordning hade vänt sig till den rådgivande kommittén med sitt ärende. Hon kan därför inte kritisera parlamentet för att det inte såg till att denna interna instans, vilken är skild från anställningsmyndigheten, följde de interna reglerna om mobbning, särskilt den rådgivande kommitténs skyldighet, som avses i artikel 11 i nämnda regler, att höra det förmodade offret inom en frist på tio arbetsdagar från det att vederbörande ingav sin ansökan.

    179

    Längden på handläggningstiden för ansökan om bistånd, vilken ingavs den 11 december 2014, uppgick till nästan 18 månader, vilket utgör en ganska lång tid. Det ska dock konstateras att generaldirektören för personal till en början hade gett felaktiga eller rentav motstridiga svar i sina skrivelser av den 4 februari och den 4 mars 2015 vad beträffar förekomsten av ett tyst avslag på ansökan om bistånd. I enlighet med principen om god förvaltningssed konstaterade generalsekreteraren senare, i beslutet av den 20 augusti 2015 som svar på sökandens klagomål på denna punkt, att de upplysningar som anställningsmyndigheten hade lämnat var felaktiga. Vidare har denna aspekt av tvisten redan motiverat att parlamentet förpliktades att ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader i det mål som ledde fram till domen av den 24 april 2017, HF/parlamentet (T‑570/16, EU:T:2017:283).

    180

    Vad beträffar den utredning som den rådgivande kommittén gjorde, genomfördes denna utredning i själva verket endast under perioden från det att generaldirektören för personal hänsköt ärendet till den rådgivande kommittén, det vill säga den 2 februari 2015, till det datum då denna kommitté avgav sitt rådgivande yttrande, i förevarande fall den 12 oktober 2015, det vill säga en period på mer än åtta månader. Även om denna period på mer än åtta månader visar på en viss långsamhet i den rådgivande kommitténs arbete, är den emellertid inte orimlig med hänsyn till antalet vittnen som skulle höras, typen av och antalet påståenden som sökanden hade framfört och den omständigheten att den rådgivande kommitténs sammanträden inte kunde hållas regelbundet, med hänsyn till att de personer som bildade denna rådgivande instans kom från olika tjänstegrenar, och att denna kommitté under dessa sammanträden var tvungen att höra andra vittnen som kommittén hade kallat för att yttra sig i andra ärenden än sökandens ärende.

    181

    Vad beträffar den tid som förflöt från det datum då det rådgivande yttrandet översändes till generalsekreteraren till datumet för det angripna beslutet, det vill säga mer än sju månader, berodde detta på att sökanden utövade sin rätt att yttra sig över skälen till att anställningsmyndigheten avsåg att avslå hennes klagomål.

    182

    Tribunalen finner därför att den sammanlagda längden på anställningsmyndighetens förfarande för att handlägga ansökan om bistånd inte var orimlig i detta fall.

    183

    Sökandens påstående om att konfidentiella uppgifter rörande henne spreds till personer som inte var ledamöter i den rådgivande kommittén har inte på något sätt styrkts. Tribunalen vill dessutom påpeka att det, med hänsyn till protokollen från vittnesförhören, framgår att alla närvarande personer var ordinarie ledamöter eller suppleanter i den rådgivande kommittén, vilken består av totalt nio ledamöter och två sekreterare. Det argument som har anförts i det avseendet kan följaktligen inte godtas.

    184

    Av det ovan anförda följer att skadeståndsyrkandena ska ogillas.

    185

    Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.

    Rättegångskostnader

    186

    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Tribunalen får även besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om tribunalen finner att denne i onödan eller mot bättre vetande har vållat en annan rättegångsdeltagare kostnader.

    187

    I förevarande fall framhåller tribunalen att anställningsmyndigheten inte tillhandahöll sökanden den rådgivande kommitténs yttrande så att hon kunde yttra sig över de skäl som anfördes i skrivelsen av den 8 december 2015 till stöd för att avslå ansökan om bistånd. Vad beträffar frågan huruvida generaldirektören för personal och generalsekretaren hade tillgång till detta yttrande och protokollen från den rådgivande kommitténs vittnesförhör vid antagandet av det angripna beslutet respektive beslutet att avslå klagomålet, gav parlamentet uppenbart motstridiga svar, vilket sökanden korrekt påpekade i sitt yttrande av den 26 mars 2018. Parlamentet uppgav nämligen i sina svar på samma fråga från tribunalen i det avseendet, nämligen i sitt svar av den 15 december 2017 och vid förhandlingen, att generaldirektören för personal och generalsekretaren endast hade haft tillgång till en muntlig redogörelse av ordföranden för den rådgivande kommittén, medan generalsekreteraren slutligen intygade den 7 mars 2018, som svar på en uttrycklig fråga som tribunalen ställde i slutet av förhandlingen och trots det felaktiga datum som sökanden hade hänvisat till, att generaldirektören för personal och generalsekreteraren själv hade haft tillgång till den rådgivande kommitténs yttrande och protokollen från vittnesförhören.

    188

    Under dessa omständigheter finner tribunalen att det på grund av parlamentets uppträdande är befogat att parlamentet bär sina rättegångskostnader och att det för övrigt förpliktas att ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnader.

     

    Mot denna bakgrund beslutar

    TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

    följande:

     

    1)

    Talan ogillas.

     

    2)

    Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av HF:s rättegångskostnader.

     

    3)

    HF ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.

     

    Pelikánová

    Valančius

    Nihoul

    Svenningsen

    Öberg

    Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 29 juni 2018.

    Underskrifter

    Innehållsförteckning

     

    Bakgrund till tvisten

     

    Förfarandet och parternas yrkanden

     

    Rättslig bedömning

     

    Föremålet för talan

     

    Yrkandena om ogiltigförklaring

     

    Den första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, av artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, av rätten att yttra sig och av den kontradiktoriska principen

     

    – Inledande överväganden rörande behandlingen av en ansökan om bistånd enligt tjänsteföreskrifterna

     

    – Anställningsmyndighetens skyldighet att översända den rådgivande kommitténs yttrande till sökanden före antagandet av det angripna beslutet

     

    – Anställningsmyndighetens skyldighet att översända protokollen från vittnesförhören till sökanden före antagandet av det angripna beslutet

     

    – Konsekvenserna av åsidosättandet av rätten att yttra sig till följd av att den rådgivande kommitténs yttrande inte översändes under det administrativa förfarandet

     

    Den andra grunden: Förfarandefel, eftersom det förfarande som tillämpades av den rådgivande kommittén var felaktigt och partiskt

     

    Den tredje grunden: ”Uppenbart oriktiga bedömningar”, åsidosättande av biståndsskyldigheten och omsorgsplikten samt åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna

     

    – Begreppet ”mobbning” enligt tjänsteföreskrifterna

     

    – De omtvistade beteenden som har gjorts gällande

     

    – Den individuella bedömningen av de olika omtvistade beteendena

     

    – Helhetsbedömningen av de omtvistade beteendena

     

    – Övriga anmärkningar

     

    Skadeståndsyrkandena

     

    Rättegångskostnader


    ( *1 ) Rättegångsspråk: franska.

    Upp