1

Z har genom sitt överklagande enligt artikel 9 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol yrkat att den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 5 december 2012 i målen Z/domstolen (F‑88/09 och F‑48/10, REUP, EU:F:2012:171) (nedan kallad den överklagade domen) ska upphävas. Personaldomstolen ogillade i den domen Z:s talan om ogiltigförklaring av de beslut som Europeiska unionens domstol antog den 18 december 2008 respektive den 10 juli 2009. Beslutet av den 18 december 2008 avsåg ändrad tjänsteplacering för Z och beslutet av den 10 juli 2009 avsåg att Z påfördes disciplinåtgärden skriftlig varning.

2

Den överklagade domen innehåller i punkterna 23–66 följande redogörelse för de omständigheter som utgör bakgrund till tvisten:

1. Beslutet om ändrad tjänsteplacering av den 18 december 2008

…

2. Beslutet om disciplinåtgärd av den 10 juli 2009

…

…

…

…

5

Z väckte talan genom ansökan som gavs in till personaldomstolens kansli den 22 juni 2010. Talan registrerades under målnummer F‑48/10 (nedan kallad talan i mål F‑48/10). Z yrkade att tillsättningsmyndighetens beslut av den 10 juli 2009 om att påföra henne disciplinåtgärden skriftlig varning (nedan kallad disciplinåtgärden av den 10 juli 2009) skulle ogiltigförklaras och, i den utsträckning det var nödvändigt, att beslutet om avslag på klagomålet mot denna disciplinåtgärd skulle ogiltigförklaras. Z yrkade även att domstolen skulle förpliktas att utge 50000 euro som ersättning för ideell skada.

6

Domstolen yrkade i sitt svaromål bland annat att talan i mål F‑48/10 skulle ogillas.

[utelämnas]

11

I samband med att förhandlingen inleddes den 25 januari 2012 framställde Z en jävsinvändning mot referenten som, sedan den ovan i punkt 7 angivna skrivelsen, hade blivit ordförande i personaldomstolen och ordförande på tredje avdelningen, vilken var den dömande sammansättning som hade tilldelats de aktuella målen. Jävsinvändningen grundade sig på bristande integritet, opartiskhet och oavhängighet. I invändningen påstods bland annat att referenten var partisk, eftersom han i egenskap av ordförande i personaldomstolen bibehållit personaldomstolens kommitté för prövning av klagomål och att det förhöll sig på samma sätt beträffande ”samtliga ledamöter [i nämnda domstol] som hade accepterat att bli ledamöter i nämnda kommitté, vilket medförde att deras opartiskhet var objektivt omintetgjord”.

12

Personaldomstolen beslutade efter Z:s jävsinvändning att tillfälligt avbryta handläggningen av målen.

13

Personaldomstolens justitiesekreterare sände genom skrivelse av den 6 februari 2012 över jävsinvändningen till domstolen för eventuellt yttrande. Domstolen förklarade i skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 17 februari 2012 att den inte hade något att anföra och att den godtog personaldomstolens bedömning av frågan. Ordföranden på personaldomstolens andra avdelning ogillade genom motiverat beslut av den 29 mars 2012 jävsinvändningen avseende referenten och de två domare som var ledamöter i personaldomstolens kommitté för prövning av klagomål.

14

Parternas kallades genom skrivelse av den 4 april 2012 från personaldomstolens kansli till en ny förhandling, som hölls den 10 maj 2012.

15

Personaldomstolen (tredje avdelningen) meddelade den överklagade domen den 5 december 2012.

[utelämnas]

28

Sökanden åberopade sex grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Den första grunden avsåg bristande behörighet hos kommittén för prövning av klagomål och rättsstridigheten av artikel 4 i domstolens beslut av den 4 maj 2004 om utövande av de befogenheter som i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen delegeras till tillsättningsmyndigheten och i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen delegeras till myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallat beslutet av den 4 maj 2004). Som andra grund gjorde Z gällande att disciplinförfarandet var rättsstridigt, eftersom rätten till försvar, principen om ett kontradiktoriskt förfarande och artiklarna 1–3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och att en uppenbart oriktig bedömning hade gjorts. Z åberopade som fjärde grund att det förelåg en intressekonflikt hos tillsättningsmyndigheten, att artiklarna 2 och 10 i domstolens stadga, artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, artikel 8 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed, artikel 41 i domstolens stadga samt de allmänna principerna om saklighet, opartiskhet och oavhängighet hade åsidosatts. Den femte grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar och principen om parternas likställdhet i processen. Den sjätte grunden avsåg maktmissbruk och åsidosättande av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed.

29

Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde bifallas på någon av dessa grunder och ogillade därför talan i dess helhet.

[utelämnas]

32

Klaganden inkom med sitt överklagande till tribunalens kansli den 14 februari 2013.

33

I en skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 26 februari 2013 begärde klaganden att få vara anonym. Ordföranden för avdelningen för överklaganden biföll denna begäran i beslut av den 6 mars 2013.

34

Den 19 september 2013 inkom domstolen med sin svarsskrivelse. Det skriftliga förfarandet avslutades den 2 december 2013.

35

På grundval av referentens rapport konstaterade tribunalen (avdelningen för överklaganden) att parterna inte hade framställt någon begäran om att det skulle hållas muntlig förhandling inom en månad från delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet hade avslutats, och beslutade därför, i enlighet med artikel 146 i rättegångsreglerna, att avgöra målet utan muntlig förhandling.

36

Klaganden har yrkat att tribunalen ska:

37

Domstolen har yrkat att tribunalen ska:

38

Z har åberopat elva grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser bristande opartiskhet hos personaldomstolens tredje avdelning. Den andra grunden rör åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom personaldomstolens kontroll av villkoret i artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna avseende tjänstens intresse är begränsad. Den tredje grunden avser att ordföranden på personaldomstolens andra avdelning saknade behörighet att pröva jävsinvändningen av den 25 januari 2012. Den fjärde grunden avser åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång, eftersom det inte i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet att överklaga ett beslut om ogillande av en jävsinvändning avseende en domare. Som femte grund har det gjorts gällande dels ett åsidosättande av skyldigheten att fastställa den materiella sanningen bakom skälen till beslutet om ändrad tjänsteplacering och beslutet av den 10 juli 2009 om disciplinåtgärd, dels att omständigheterna missuppfattats. Z har som sjätte grund påstått att personaldomstolens rättstillämpning var felaktig när den oriktigt fann att beslutet om ändrad tjänsteplacering endast hade antagits i tjänstens intresse, i den mening som avses i artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna. Den sjunde grunden avser att personaldomstolens rättstillämpning var felaktig när den oriktigt fann att tillsättningsmyndigheten hade iakttagit regeln om att tjänsten ska motsvara lönegraden. Den åttonde grunden avser åsidosättande av rätten till försvar och rätten att yttra sig. Enligt den nionde grunden var personaldomstolens rättstillämpning felaktig när den oriktigt avvisade yrkandena om ersättning för en påstådd skada till följd av att beslutet om ändrad tjänsteplacering hade spritts till hela personalen. Den tionde grunden avser att personaldomstolens rättstillämpning var felaktig när den fann att kommittén för att pröva klagomål, vilken hade avslagit klagomålet mot disciplinåtgärden av den 10 juli 2009, var behörig och när den underlät att pröva den grund som avsåg rättsstridigheten av artikel 4 i beslutet av den 4 maj 2004. Den elfte grunden avser dels att personaldomstolens rättstillämpning var felaktig när den oriktigt fann att tillsättningsmyndigheten hade iakttagit artiklarna 1–3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, dels att rätten till försvar och principen om ett kontradiktoriskt förfarande hade åsidosatts.

[utelämnas]

138

Denna grund avser punkterna 226–228 i den överklagade domen. I dessa punkter fann personaldomstolen att grunden avseende kommittén för klagomåls bristande behörighet saknade verkan, eftersom beslutet om avslag på klagomålet mot disciplinåtgärden av den 10 juli 2009 var en bekräftande rättsakt utan fristående innehåll. En ogiltigförklaring av den rättsakten kunde därför inte påverka lagenligheten av disciplinåtgärden av den 10 juli 2009. Enligt Z kan personaldomstolens resonemang inte stödja sig på ett avslagsbeslut som antagits av ett organ som saknade behörighet.

139

Domstolen har bestritt Z:s argumentation.

140

Z yrkade i första instans att disciplinåtgärden av den 10 juli 2009 skulle ogiltigförklaras och att beslutet om avslag på klagomålet mot disciplinåtgärden av den 10 juli 2009 skulle ogiltigförklaras, i den mån detta är nödvändigt (punkt 69 i den överklagade domen).

141

Enligt fast rättspraxis utgör ett rent beslut om avslag på ett klagomål, oavsett om det är underförstått eller uttryckligt, en bekräftelse på den rättsakt eller den passivitet som klaganden klagat på och det utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Detta innebär att yrkanden som riktas mot detta beslut utan fristående innehåll i förhållande till det ursprungliga beslutet ska anses vara riktade mot den ursprungliga rättsakten (beslut av den 16 juni 1988, Progoulis/kommissionen, 371/87, REG, EU:C:1988:317, punkt 17 och dom av den 2 mars 2004, Di Marzio/kommissionen, T‑14/03, REGFP, EU:T:2004:59, punkt 54). Ett beslut om avslag på ett klagomål är en bekräftande rättsakt, vilken saknar fristående innehåll när det inte innehåller en omprövning av klagandens fall med hänsyn till nya rättsliga eller faktiska omständigheter (dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, REU, EU:T:2011:506, punkt 32, och dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, REU (Utdrag), EU:T:2014:268, punkt 34).

142

Personaldomstolen konstaterade med stöd av den i punkt 141 ovan angivna rättspraxisen i punkt 227 i den överklagade domen att administrationen inte hade omprövat Z:s fall med hänsyn till nya rättsliga eller faktiska omständigheter. Personaldomstolen fann därför att beslutet om avslag på klagomålet enbart utgjorde en bekräftelse på disciplinåtgärden av den 10 juli 2009 och drog därav slutsatsen att en ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet inte kunde påverka lagenligheten av disciplinåtgärden av den 10 juli 2009. Grunden avseende att kommittén för prövning av klagomål saknade behörighet, vilken avsåg att ogiltigförklara avslagsbeslutet, saknade därför verkan.

143

Tribunalen påpekar emellertid att Z genom sin i första instans åberopade grund om kommittén för klagomåls bristande behörighet, ifrågasatte sammansättningen hos den kommitté som avslog hennes klagomål mot disciplinåtgärden av den 10 juli 2009. Denna grund avsåg således frågan huruvida prövningen av Z:s klagomål hade skett enligt ett korrekt förfarande, vilket hade kunnat leda till ett annat beslut än disciplinåtgärden av den 10 juli 2009. Z hade därför ett verkligt och specifikt intresse av att yrka ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet och inte enbart av disciplinåtgärden av den 10 juli 2009.

144

Om den rättspraxis som nämns ovan i punkt 141 tillämpades, utan att det togs hänsyn till att grunderna avser den administrativa handläggningen av klagomålet och inte den ursprungliga rättsakt som är föremål för klagomålet, skulle varje ifrågasättande av det administrativa förfarandet vara uteslutet, vilket skulle innebära att klaganden fråntogs rätten till ett förfarande som har till syfte att möjliggöra och underlätta en lösning i godo av en tvist mellan tjänstemannen och administrationen och som innebär att den myndighet som tjänstemannen lyder under är skyldig att i överenstämmelse med gällande regler ompröva sitt beslut mot bakgrund av tjänstemannens eventuella invändningar (se, för ett liknande resonemang, dom Mocová/kommissionen, punkt 141 ovan, EU:T:2014:268, punkt 38).

145

Tribunalen finner att domstolen inte har stöd för sitt argument att Z inte har något intresse av att yrka ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet, efter det att hon väckt talan om ogiltigförklaring mot det ursprungliga beslutet, eftersom det – även om handläggningen av klagomålet varit behäftad med fel – inte skulle tjäna något till att administrationen fattade ett nytt beslut om klagomålet när Z yrkat att unionsdomstolen ska ogiltigförklara den ursprungliga rättsakten. I motsats till vad domstolen har anfört ska klagandens intresse av att handläggningen av klagomålet går rätt till och att beslutet om avslag på klagomålet ogiltigförklaras om det förekommit fel, bedömas fristående och utan samband med den eventuella talan som väckts mot den ursprungliga rättsakten, vilken är föremål för klagomålet. Om det förhöll sig på annat sätt skulle den berörde tjänstemannen, när talan väckts mot den ursprungliga rättsakt som ett klagomål riktats mot, aldrig kunna göra gällande fel i handläggningen av klagomålet, vilka fråntagit vederbörande rätten till en korrekt administrativ omprövning av administrationens beslut.

146

Av detta följer att Z, med hänsyn till syftet med grunden, måste ha rätt att få lagenligheten av beslutet om avslag på klagomålet kontrollerad av unionsdomstolen, och inte enbart lagenligheten av disciplinåtgärden av den 10 juli 2009.

147

Tribunalen finner därför att personaldomstolens rättstillämpning var felaktig när den fann att grunden avseende kommittén för klagomåls bristande behörighet saknade verkan.

148

Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den tionde grunden.

[utelämnas]

162

Mot bakgrund av det anförda ska överklagandet delvis bifallas och den överklagade domen upphävas i den del där personaldomstolens rättstillämpning varit felaktig, i enlighet med vad som konstaterats i punkterna 140–147 ovan.

163

Enligt artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga ska tribunalen, om överklagandet är välgrundat, upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet. Tribunalen ska återförvisa målet till personaldomstolen för avgörande om målet inte är färdigt för avgörande.

164

I föreliggande fall har tribunalen tillräckligt underlag för att avgöra talan i första instans.

165

Överklagandet har endast delvis bifallits och den överklagande domen ska endast upphävas i den del som personaldomstolens rättstillämpning var felaktig, i enlighet med vad tribunalen funnit i punkterna 140–147 ovan. Tribunalen konstaterar därför att personaldomstolens övriga bedömningar, vilka inte är påverkade av den felaktiga rättstillämpningen, blivit slutgiltiga. Det ankommer således endast på tribunalen att pröva den grund som Z åberopade i mål F‑48/10 och som avser kommittén för prövning av klagomåls bristande behörighet och rättsstridigheten av artikel 4 i beslutet av den 4 maj 2004.

166

Z hävdade i personaldomstolen att kommittén för prövning av klagomål, som hade att pröva hennes klagomål mot disciplinåtgärden av den 10 juli 2009 och som bestod av en domare i domstolen och två generaladvokater, var rättsstridigt sammansatt. Z gjorde för det första gällande att enligt artikel 4 i domstolens stadga får ”domarna inte inneha något politiskt eller administrativt ämbete”. Z hänvisade för det andra till artikel 12 i domstolens stadga av vilken det framgår att tjänstemän och andra anställda vid domstolen ”ska ansvara inför justitiesekreteraren under ordförandens överinseende”, vilket innebär att endast justitiesekreteraren och domstolens ordförande kan agera i egenskap av tillsättningsmyndighet. Z påstod för det tredje att artikel 4 i beslutet av den 4 maj 2004, i vilken det föreskrivs att kommittén för prövning av klagomål utövar de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna delegeras till tillsättningsmyndigheten, med avseende på beslut om klagomål strider mot artikel 2.1 i tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att varje institution ska fastställa vem inom institutionen som ska utöva de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna tillkommer tillsättningsmyndigheten, jämförd med artiklarna 4 och 12 i domstolens stadga. Z hävdade dessutom att domstolens stadga inte gör det möjligt för vare sig justitiesekreteraren eller domstolens ordförande att delegera de befogenheter som de har i egenskap av tillsättningsmyndighet.

167

Tribunalen konstaterar att Z endast har erinrat om innehållet i artikel 4 första stycket i domstolens stadga enligt vilken ”domarna inte [får] inneha något politiskt eller administrativt ämbete” och har påstått att, med undantag för domstolens ordförande, får inga domare eller generaladvokater inneha något administrativt ämbete och bland annat inte agera tillsättningsmyndighet i en kommitté för prövning av klagomål. Det finns inte någon rättslig argumentation till stöd för detta påstående. Såsom domstolen gjorde gällande inför personaldomstolen avser denna bestämmelse att garantera domarnas oavhängighet, såväl under som efter deras förordnande, i förhållande till bland annat medlemsstaterna eller andra unionsinstitutioner. Övriga stycken i artikel 4 i domstolens stadga ger uttryck för detta syfte att bevara domarnas oavhängighet. Z kan emellertid inte av artikel 4 första stycket i domstolens stadga sluta sig till att domarna inte skulle kunna inneha uppdrag som avser institutionens interna administration. Tribunalen delar den ståndpunkt som domstolen gett uttryck för i sina inlagor vid personaldomstolen, nämligen att uppdrag som avser institutionens interna administration inte undergräver domarnas oavhängighet och gör det möjligt att garantera institutionens administrativa oberoende.

168

Med avseende på artikel 12 i domstolens stadga, i vilken det föreskrivs att tjänstemän och andra anställda vid domstolen ”ska ansvara inför justitiesekreteraren under ordförandens överinseende”, har Z inskränkt sig till att påstå att endast justitiesekreteraren och domstolens ordförande kan utöva de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna delegeras till tillsättningsmyndigheten. Z har inte visat hur hennes tolkning av artikel 12 i domstolens stadga, enligt vilken utövandet av de befogenheter som delegeras till tillsättningsmyndigheten är förbehållet justitiesekreteraren och domstolens ordförande, är förenlig med artikel 2.1 i tjänsteföreskrifterna enligt vilken varje institution ska fastställa vem inom institutionen som ska utöva de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna tillkommer tillsättningsmyndigheten. Z har nöjt sig med att påstå att artikel 2.1 i stadgan med avseende på domstolen endast kan tolkas tillsammans med artiklarna 4 och 12 i domstolens stadga.

169

Mot denna bakgrund kan Z inte hävda, utan annat stöd för detta, att artikel 4 i beslutet av den 4 maj 2004, enligt vilken kommittén för prövning av klagomål utövar de befogenheter som enligt tjänsteföreskrifterna delegeras till tillsättningsmyndigheten, med avseende på beslut om klagomål strider mot artikel 2.1 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artiklarna 4 och 12 i domstolens stadga.

170

Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den i första instans åberopade grunden avseende kommittén för prövning av klagomåls bristande behörighet och rättsstridigheten av artikel 4 i beslutet av den 4 maj 2004. Talan i mål F‑48/10 ska således ogillas i denna del.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)

följande: