1

I artikel 36 KS föreskrevs följande:

”Innan kommissionen tillgriper en sådan ekonomisk sanktion eller ett sådant vite som anges i detta fördrag skall den som saken gäller ges tillfälle att framlägga sina synpunkter.

De ekonomiska sanktioner och viten som fastställts med stöd av bestämmelserna i detta fördrag får göras till föremål för en fullständig rättslig prövning.

Klagande får enligt artikel 33 första stycket i detta fördrag till stöd för sin talan åberopa att de beslut och rekommendationer som han påstås ha åsidosatt är formellt oriktiga.”

2

I artikel 47 KS föreskrevs följande:

”Kommissionen får inhämta de upplysningar som krävs för att fullgöra sin uppgift. Den får låta göra nödvändiga kontrollundersökningar.

Kommissionen får inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt; detta gäller särskilt uppgifter som angår företagen och berör deras affärsförbindelser eller kostnadsförhållanden. Med detta förbehåll skall kommissionen offentliggöra uppgifter som kan vara till nytta för regeringarna eller alla övriga berörda parter.

Kommissionen får döma sådana företag som undandrar sig förpliktelser de ålagts genom beslut enligt bestämmelserna i denna artikel eller som uppsåtligen lämnar oriktiga upplysningar till böter eller viten. Beloppet för böter får högst uppgå till 1 procent av årsomsättningen och för viten högst 5 procent av den genomsnittliga dagsomsättningen för varje dags dröjsmål.

Om ett företag har lidit skada genom att kommissionen brutit mot tystnadsplikten får ersättningstalan väckas vid domstolen i den ordning som anges i artikel 40.”

3

I artikel 65 KS föreskrevs följande:

”1.   Överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som är ägnade att inom den gemensamma marknaden direkt eller indirekt förhindra inskränka eller snedvrida den normala konkurrensen är förbjudna, särskilt sådana som består i att

…

4.   Överenskommelser och beslut som är förbjudna med stöd av denna artikels första punkt skall sakna rättsverkan och kan inte åberopas inför någon domstol i medlemsstaterna.

Kommissionen skall om inte annat följer av rätten att överklaga till domstolen ensam vara behörig att avgöra om nämnda överenskommelser eller beslut står i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel.

5.   Kommissionen får fastställa böter och viten för företag som träffat en ogiltig överenskommelse eller som genom skiljedomsförfarande, avtalsvite, bojkott eller andra medel tillämpat eller sökt tillämpa en ogiltig överenskommelse eller ett ogiltigt beslut eller en överenskommelse för vilken tillstånd vägrats eller beträffande vilken tillstånd återkallats eller som fått tillstånd genom uppsåtligen oriktiga eller förvanskade uppgifter eller som tillämpar förfaranden som strider mot bestämmelserna i punkt 1. Maximibeloppet av dessa böter eller viten får inte överstiga dubbla värdet av den faktiska omsättningen av de produkter som omfattas av de överenskommelser, beslut eller förfaranden vilka strider mot bestämmelserna i denna artikel. Nämnda maximibelopp får dock höjas i de fall det varit fråga om en begränsning av produktion, teknisk utveckling eller investeringar såvitt gäller böter till högst 10 procent av berörda företags årsomsättning och såvitt gäller viten till högst 20 procent av dagsomsättningen.”

4

I enlighet med artikel 97 KS upphörde EKSG-fördraget att gälla den 23 juli 2002.

5

I artikel 305.1 EG föreskrevs följande:

”Bestämmelserna i detta fördrag skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för den gemenskapens institutioner och bestämmelserna i sistnämnda fördrag om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.”

6

Enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1) ska kommissionen ”[v]id tillämpningen av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] … ha de befogenheter som anges i denna förordning”.

7

I artikel 7 i förordning nr 1/2003, som har rubriken ”Konstaterande och upphörande av överträdelser”, föreskrivs följande:

”1.   Om kommissionen till följd av ett klagomål eller på eget initiativ konstaterar att bestämmelserna i artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG] … har överträtts, får den genom beslut ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen. … Om kommissionen har ett berättigat intresse av det får den även konstatera att en överträdelse tidigare har ägt rum.

…”

8

I artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

9

Den 18 juni 2002 antog kommissionen ett meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut (EGT C 152, s. 5) (nedan kallat meddelandet av den 18 juni 2002).

10

I punkt 2 i meddelandet av den 18 juni 2002 föreskrivs att dess syfte är

”…

11

Punkt 31 i meddelandet av den 18 juni 2002, som återfinns i avsnittet om särskilda aspekter till följd av övergången från EKSG-systemet till EG-systemet, har följande lydelse:

”Om kommissionen vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på avtal identifierar en överträdelse på ett område som omfattas av EKSG-fördraget, kommer den materiella rätt som tillämpas att vara den rätt som gällde vid den tidpunkt då de sakförhållanden som överträdelsen består i inträffade, oberoende av när tillämpningen äger rum. När det gäller förfarandena kommer det under alla omständigheter att vara EG-rätten som gäller efter det att EKSG-fördraget [har löpt] ut …”

12

Föremålet för förevarande mål är dels ett yrkande om fastställelse av att kommissionens beslut K(2009) 7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn, förnyat antagande av beslut) (nedan kallat det första beslutet), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2009) 9912 slutlig av den 8 december 2009 (nedan kallat ändringsbeslutet) (det första beslutet i dess lydelse enligt ändringsbeslutet kallas nedan det angripna beslutet) är en nullitet eller om ogiltigförklaring av nämnda beslut, i andra hand yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i nämnda beslut och, i tredje hand, yrkande om nedsättning av de böter som ålagts sökanden, Lucchini SpA.

13

I det angripna beslutet slog kommissionen fast att följande bolag hade överträtt artikel 65 KS:

14

Sökanden är ett aktiebolag med säte i Milano (Italien). Fram till den 20 april 2005 innehades aktiemajoriteten av fysiska eller juridiska personer som tillhörde familjen Lucchini eller Lucchinikoncernen, medan resten av aktiekapitalet innehades av försäkringsbolag och finansinstitut. Den 20 april 2005 förvärvades sökanden av Severstalkoncernen (skäl 95 i det första beslutet).

15

Siderpotenza SpA (nedan kallat det första Siderpotenza) kontrollerades mellan år 1989 och år 1991 av Lucchini Siderurgica SpA och tidigare Acciaierie e Ferriere Leali Luigi, tillsammans. Den 5 mars 1991 övertogs det första Siderpotenza av Lucchini Siderurgica. Lucchini Siderurgica införlivades med Lucchini den 10 oktober 1998, med verkan från och med den 1 december 1998 (skälen 96 och 97 i det första beslutet).

16

Den 31 oktober 1997 överläts Lucchini Siderurgicas verksamhet avseende armeringsjärn till Siderpotenza, ett bolag bildat i juli 1997 (nedan kallat det nya Siderpotenza). Den 30 maj 2002 överlät nya Siderpotenza sina produktionsenheter för armeringsjärn till Ferriere Nord (skälen 99 och 538 i det första beslutet).

17

Från oktober till december 2000 genomförde kommissionen i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn och hos en italiensk sammanslutning av stålföretag. Kommissionen begärde dessutom, i enlighet med artikel 47 KS, in upplysningar från dem (skäl 114 i det första beslutet).

18

Den 26 mars 2002 inledde kommissionen det administrativa förfarandet och uttryckte invändningar i enlighet med artikel 36 KS (nedan kallat meddelandet om invändningar) (skäl 114 i det första beslutet). Sökanden inkom med skriftliga yttranden avseende meddelandet om invändningar. Lucchini begärde inte att någon utfrågning skulle hållas (skäl 118 i det första beslutet).

19

Den 12 augusti 2002 antog kommissionen ytterligare invändningar (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar), som riktade sig till mottagarna av meddelandet om invändningar. I det kompletterande meddelandet om invändningar, grundat på artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), gav kommissionen sin syn på det fortsatta förfarandet efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. Berörda företag förelades en frist för att yttra sig och parterna hördes en andra gång i närvaro av företrädare för medlemsstaterna den 30 september 2002 (skäl 119 i det första beslutet).

20

Efter det att förfarandet avslutats antog kommissionen beslut av den 17 december 2002 K(2002) 5087 slutlig, om ett förfarande för tillämpning av artikel 65 KS (COMP/37.956 – armeringsjärn) (nedan kallat 2002 års beslut). I detta beslut konstaterade kommissionen att de företag till vilka beslutet riktade sig hade genomfört en enda, komplex och fortlöpande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn i stänger eller rullar som hade till syfte eller resultat att fastställa priser och som även givit upphov till en begränsning eller samordnad kontroll av produktion eller försäljning, i strid med artikel 65.1 KS (skäl 121 i det första beslutet). I beslutet ålade kommissionen SP och sökanden solidariskt ansvar för böter om 16,14 miljoner euro.

21

Den 5 mars 2003 väckte sökanden talan mot 2002 års beslut vid tribunalen. Genom dom av den 25 oktober 2007 i de förenade målen T-27/03, T-46/03, T-8/03, T-79/03, T-80/03, T-97/03 och T-98/03, SP m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. II-4331), ogiltigförklarade förstainstansrätten 2002 års beslut. Förstainstansrätten angav härvidlag, bland annat mot bakgrund av att det i nämnda beslut inte hänvisades till artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17, att beslutet enbart grundades på artikel 65.4 och 65.5 KS (domen i de ovan nämnda förenade målen, SP m.fl. mot kommissionen, punkt 101). Då dessa bestämmelser upphört att gälla den 23 juli 2002 kunde kommissionen inte längre grunda sin befogenhet på dessa bestämmelser, vilka inte längre var i kraft då 2002 års beslut antogs, för att konstatera en överträdelse av artikel 65.1 KS och att ålägga de företag som deltagit i överträdelsen böter (domen i de ovannämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, punkt 120).

22

Genom skrivelse av den 30 juni 2008 meddelade kommissionen sökanden och övriga berörda företag att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut i vilket den rättsliga grunden ändrades i förhållande till vad som gällde för 2002 års beslut. Kommissionen preciserade vidare att mot bakgrund av den begränsade räckvidden av domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen skulle det nya beslutet grundas på bevis som framlagts i meddelandet om invändningar och i det kompletterande meddelandet om invändningar. Berörda företag förelades en frist för att yttra sig (skälen 6 och 123 i det första beslutet).

23

Den 30 september 2009 antog kommissionen det första beslutet, vilket delgavs sökanden genom skrivelse av den 1 oktober 2009.

24

Kommissionen konstaterade i det första beslutet att de konkurrensbegränsningar som avsågs däri hade sin grund i en konkurrensbegränsande samverkan mellan italienska tillverkare av armeringsjärn samt mellan dessa och deras sammanslutning, som ägt rum mellan åren 1989 och 2000 och vars syfte eller resultat hade varit att fastställa och bestämma priserna samt att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning genom utbyte av ett betydande antal uppgifter avseende marknaden för armeringsjärn i Italien (skälen 7 och 399 i det första beslutet).

25

Vad gäller den rättsliga bedömnigen av de aktuella beteendena, betonade kommissionen för det första, i skälen 353–369 i det första beslutet, att förordning nr 1/2003 ska tolkas på så sätt att kommissionen efter den 23 juli 2002 kan konstatera konkurrensbegränsande samverkan och ålägga påföljder för dessa inom sektorer som omfattas av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). I skäl 370 i det första beslutet angav kommissionen att beslutet antagits i enlighet med förfarandereglerna i EG-fördraget och i förordning nr 1/2003. I skälen 371–376 i det första beslutet påpekade kommissionen dessutom att principerna om övergång mellan rättsliga regler kan leda till tillämpning av materiella bestämmelser som inte längre är gällande när en unionsinstitution antar en rättsakt, om inte annat följer av den allmänna principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior), vilken innebär att ingen kan åläggas en påföljd för en handling som inte utgör en överträdelse enligt lagstiftning som trätt ikraft senare. Kommissionen konstaterade att i det aktuella fallet var EG-fördraget de facto inte mer förmånligt än EKSG-fördraget och att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) följaktligen i vilket fall som helst inte kunde göras gällande mot att EKSG-fördraget tillämpades på de aktuella beteendena.

26

Vad för det andra gäller tillämpningen av artikel 65.1 KS, angav kommissionen att den konkurrensbegränsande samverkan syftat till fastställande av priser och lett till en begränsning eller kontroll av produktionen eller försäljningen. Avseende fastställande av priser angav kommissionen att samverkan huvudsakligen bestod av avtal eller samordnade förfaranden rörande grundpriset under perioden mellan den 15 april 1992 och den 4 juli 2000 (och till och med år 1995 vad avser avtal och samordnade förfaranden rörande betalningsfrister) samt av avtal eller samordnade förfaranden rörande ”tillägg” under perioden mellan den 6 december 1989 och den 1 juni 2000 (skälen 399 och 400 i det första beslutet).

27

Vad vidare gäller de aktuella restriktiva förfarandenas verkningar på marknaden, angav kommissionen att, eftersom det var fråga om en konkurrensbegränsande samverkan vars syfte var att hindra eller påverka de normala konkurrensförhållandena, saknades det anledning att kontrollera om den fått några verkningar på marknaden (skäl 512 i det första beslutet). Kommissionen ansåg likväl att samverkan hade fått konkreta verkningar på marknaden (skälen 513–518 i det första beslutet). Kommissionen fann särskilt att den konkurrensbegränsande samverkan hade påverkat försäljningspriset bland producenterna av armeringsjärn i Italien, även om de åtgärder som vidtagits inom denna samverkan inte alltid gav de resultat som deltagande företag hade förväntat sig. Enligt kommissionen hade det även kunnat förekomma fördröjda verkningar. De aktuella företagen representerade dessutom omkring 21 procent av den italienska marknaden för armeringsjärn år 1989, 60 procent år 1995 och omkring 83 procent år 2000, vilket visar att de samordnade prishöjningarna haft tilltagande verkningar på marknaden. Kommissionen påpekade slutligen att den omständigheten att de åtgärder som vidtogs härvidlag från år 1989 meddelades samtliga tillverkare av armeringsjärn, hade medfört att omfattningen av dessa verkningar ökat även under de första åren av samverkan (skäl 519 i det första beslutet).

28

För det tredje identifierade kommissionen adressaterna till det första beslutet. För sökandens del angav kommissionen i skälen 538–544 i det första beslutet att den beslutat att tillskriva SP och sökanden ansvar för överträdelsen, eftersom dessa utgjorde ett företag som kunde hållas ansvarigt inte bara för sitt eget agerande utan även för Lucchini Siderurgicas och första Siderpotenzas agerande.

29

Kommissionen grundade sig, vad gäller frågan huruvida SP och sökanden utgjorde en ekonomisk enhet, på att såväl SP som sökanden under hela den period överträdelsen varade, direkt eller indirekt, kontrollerades av familjen Lucchini. Vidare kontrollerades SP, vad avser den faktiska förvaltningen avseende policy för produktion och försäljning inom sektorn för armeringsjärn, av sökanden. Enligt kommissionen framgick detta av exakta, utförliga och underbyggda bevis samt av samstämmiga uppgifter om organisationsstrukturer hos SP och hos sökanden, bland annat mot bakgrund av att vissa personer hade betydelsefylla ledningsuppgifter, ibland samtidigt, i dessa båda bolag (skäl 540 i det första beslutet).

30

Med avseende på frågan om SP och sökanden skulle tillskrivas ansvar för eventuella konkurrensbegränsande beteenden från det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica, vilka upphört som juridiska personer, angav kommissionen att Lucchini Siderurgica efter fusion genom absorption efterträtt det första Siderpotenza i rättsligt hänseende den 5 mars 1991 och att sökanden på samma sätt efterträtt Lucchini Siderurgica efter en fusion genom absorption den 1 december 1998. Vidare hade de inventarier och anställda som tillhörde det första Siderpotenza använts av Lucchini Siderurgica från och med att det första Siderpotenza uppgick i de sistnämnda bolagen den 5 mars 1991. Dessutom överfördes inventarier och anställda vid fabriken i Potenza (Italien), som drevs av Lucchini Siderurgica, inom koncernen till sökanden. Slutligen utövade Lucchini Siderurgica och därefter sökanden ett avgörande inflytande över verksamheten vid det nya Siderpotenza till den 1 juni 2002, då den del av företaget som tillverkade armeringsjärn överläts till Ferriere Nord (skälen 540 och 541 i det första beslutet).

31

Kommissionen drog härav slutsatsen att det förelåg a) rättslig kontinuitet mellan det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica, b) ekonomiskt kontinuitet mellan dessa båda bolag och det nya Siderpotenza (nu SP) vad avser fabriken i Potenza (Italien), c) ansvar för Lucchini Siderurgica och sökanden för nya Siderpotenzas verksamhet på grund av det avgörande inflytande som de utövat, och d) rättslig kontinuitet mellan Lucchini Siderurgica och sökanden. Kommissionen fann att samtliga nämnda enheter därför utgjorde ett enda företag, vilket sammanföll med det företag som SP och sökanden bildade (skäl 541 i det första beslutet).

32

För det fjärde fann kommissionen att artikel 65.2 KS och artikel 81.3 EG inte kunde tillämpas i det aktuella fallet (skälen 567–570 i det första beslutet). Den angav vidare att preskriptionsreglerna i artikel 25 i förordning nr 1/2003 inte utgjorde hinder för att anta det första beslutet (skälen 571–574 i det första beslutet).

33

För det femte angav kommissionen, vad gäller beräkningen av de ålagda böterna, att enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 kunde kommissionen ålägga företag som överträtt konkurrensreglerna böter. Det högsta bötesbelopp som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 skiljer sig från det högsta belopp som föreskrivs i artikel 65.5 KS. Kommissionen angav därför att den i enlighet med principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) avsåg tillämpa det lägsta beloppstaket (skäl 576 i det första beslutet). Kommissionen angav även att den i likhet med vad som meddelats berörda företag genom skrivelse av den 30 juni 2008 beslutat att tillämpa riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade 1998 års riktlinjer), på det aktuella fallet. Kommissionen angav vidare att den i det aktuella fallet likväl skulle beakta att den redan hade slagit fast bötesbeloppet när 2002 års beslut antogs (skälen 579 och 580 i det första beslutet).

34

Kommissionen fann för det första att en konkurrensbegränsande samverkan vars syfte är att fastställa priser som genomförs på olika sätt, bland annat genom att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning, utgör en mycket allvarlig överträdelse av unionens konkurrensrätt (skäl 591 i det första beslutet). Kommissionen förkastade argument från företagen ifråga om att överträdelsens allvar mildrades med anledning av de begränsade verkningar som faktiskt uppstått på marknaden och det ekonomiska sammanhang i vilket de ägt rum (skälen 583–596 i det första beslutet). Enligt kommissionen har den, utan att det påverkar överträdelsens mycket allvarliga natur, vid fastställandet av grundbeloppet för böterna beaktat de särskilda omständigheterna i detta ärende, det vill säga att det gäller en nationell marknad som vid tidpunkten för överträdelsen omfattades av särskilda regler i EKSG-fördraget och på vilken de företag till vilka det första beslutet riktade sig under den första tid som överträdelsen varade hade begränsade andelar (skäl 599 i det första beslutet).

35

Kommissionen bedömde för det andra vart och ett av företagens särskilda betydelse och fastställde denna i förhållande till deras relativa storlek på den aktuella marknaden. Då de relativa marknadsandelarna för det första beslutets adressater under det sista hela år som överträdelsen pågick (1999) av kommissionen inte ansågs representativa för dessas faktiska närvaro på den aktuella marknaden under referensperioden, gjorde kommissionen, på grundval av de genomsnittliga marknadsandelarna under perioden 1990–1999, en differentiering mellan tre grupper av företag. Det var till att börja med Feralpi och Valsabbia, på vilka kommissionen tillämpade ett utgångsbelopp för böterna på 5 miljoner euro, därefter Lucchini-SP, Alfa, Riva och Leali-AFLL, på vilka kommissionen tillämpade ett utgångsbelopp för böterna på 3,5 miljoner euro. Slutligen tillämpades på IRO och Ferriere Nord ett utgångsbelopp på 1,75 miljoner euro (skälen 599 och 602 i det första beslutet).

36

För att säkerställa att böterna hade en tillräckligt avskräckande effekt, höjde kommissionen utgångsbeloppet för Lucchini-SP med 200 procent och för Riva med 375 procent (skälen 604 och 605 i det första beslutet).

37

För det tredje ansåg kommissionen att samverkan pågått mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000. Kommissionen angav med avseende på sökandens deltagande i samverkan att denna sträckte sig från och med den 6 december 1989 till och med den 27 juni 2000. Kommissionen påpekade emellertid att mellan den 9 juni 1998 och den 30 november 1998 deltog Lucchini-SP inte i den del av samverkan som avsåg att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning (skäl 606 i det första beslutet).

38

Överträdelsen varade i mer än tio år och sex månader för samtliga företag utom Ferriere Nord. Utgångsbeloppet höjdes därför med 105 procent för samtliga företag, med undantag för Ferriere Nord, för vilket utgångsbeloppet höjdes med 70 procent. Böternas grundbelopp fastställdes följaktligen enligt följande:

39

För det fjärde, vad gäller försvårande omständigheter, angav kommissionen att Ferriere Nord SpA redan hade varit föremål för ett kommissionsbeslut av den 2 augusti 1989, för sitt deltagande i en överenskommelse om att fastställa priser och begränsa försäljningen inom sektorn för elsvetsade armeringsnät, och höjde böternas grundbelopp med 50 procent. Kommissionen fann inga förmildrande omständigheter (skälen 609– 623 i det första beslutet).

40

För det femte, vad gäller tillämpningen av kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete), angav kommissionen att Ferriere Nord hade försett kommissionen med nödvändiga uppgifter så att denna på ett bättre sätt hade kunnat förstå hur samverkan fungerat innan meddelandet om invändningar skickats, varför kommissionen gett detta bolag en nedsättning med 20 procent av bötesbeloppet. Kommissionen ansåg att övriga företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan inte uppfyllde villkoren i meddelandet (skälen 633–641 i det första beslutet).

41

Artikeldelen i det första beslutet har följande lydelse:

—

[Leali-AFLL], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[Alfa], 6 december 1989–4 juli 2000,

—

[Valsabbia Investimenti och Ferriera Valsabbia], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[Feralpi], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[IRO], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[Lucchini-SP], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[Riva], 6 december 1989–27 juni 2000,

—

[Ferriere Nord], 1 april 1993–4 juli 2000.

—

[Alfa]: 7,175 miljoner euro,

—

[Feralpi]: 10,25 miljoner euro,

—

[Ferriere Nord]: 3,57 miljoner euro,

—

[IRO]: 3,58 miljoner euro,

—

[Leali och AFLL]: 6,093 miljoner euro solidariskt,

—

[Leali]: 1,082 miljoner euro,

—

[Lucchini och SP]: 14,35 miljoner euro solidariskt,

—

[Riva]: 26,9 miljoner euro,

—

[Valsabbia Investimenti och Ferriera Valsabbia]: 10,25 miljoner euro solidariskt,

42

Genom skrivelser av den 20 och den 23 november 2009 informerade åtta av de elva bolag som det första beslutet riktade sig till, nämligen sökanden, Riva, Feralpi, Ferriere Nord, Alfa, Ferriera Valsabbia, Valsabbia Investimenti och IRO, kommissionen om att bilagan till det första beslutet, som den delgetts adressaterna, inte innehöll de tabeller som visade prisvariationerna.

43

Den 24 november 2009 meddelade kommissionen samtliga adressater till det första beslutet att den skulle se till att ett beslut med dessa tabeller delgavs dem. Kommissionen preciserade även att fristerna för att betala böterna och för att väcka en eventuell talan avseende böterna skulle börja löpa från och med delgivningen av ”det fullständiga beslutet”.

44

Den 8 december 2009 antog kommissionen ändringsbeslutet. Till detta beslut bifogades de saknade tabellerna, och hänvisningarna till dessa i åtta fotnoter ändrades. Ändringsbeslutet delgavs sökanden den 9 december 2009.

45

Genom artikeldelen i ändringsbeslutet ändrades fotnoterna nr 102, 127, 198, 264, 312, 362, 405 och 448 i det första beslutet. De tabeller som bifogades ändringsbeslutet fogades till det första beslutet såsom bilagor.

46

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2010 väckte sökanden förevarande talan.

47

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

48

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

49

På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet i förevarande mål.

50

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 7 februari 2013.

51

Sökanden begärde vid förhandlingen att med stöd av artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler få inge en handling från den 21 december 2012, i vilken det intygades att sökanden satts under särskild förvaltning. Då kommissionen inte rest några invändningar härvidlag, bifölls denna begäran. Kommissionen yttrade sig över handlingen vid förhandlingen.

52

I målet har tre yrkanden framställts. De gäller, i första hand, att det angripna beslutet ska förklaras vara en nullitet och/eller ogiltigt, i andra hand ogiltigförklaring av artikel 2 i det första beslutet och, i tredje hand, nedsättning av de böter som sökanden ålagts.

53

Till stöd för sin talan har sökanden åberopat fem grunder. De fyra första grunderna har åberopats till stöd för yrkandet om att det angripna beslutet ska förklaras vara en nullitet och/eller ogiltigt. Den femte grunden har åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 i det angripna beslutet eller om nedsättning av de böter som sökanden ålagts.

54

Den första grunden avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Med den andra grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen saknade befogenhet och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i valet av rättslig grund för det angripna beslutet. Den tredje grunden gäller åsidosättande av sökandens rätt till försvar och felaktig rättstillämpning. Sökanden har med sin fjärde grund hävdat att det saknas bevis och att det skett en felaktig tillämpning av materiell rätt. Den femte grunden avser slutligen det orimliga bötesbeloppet, bristande bevisning och motivering, felaktig tillämpning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och 1998 års riktlinjer om beräkning av böter samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

55

Kommissionen har inledningsvis ifrågasatt huruvida de handlingar som sökanden bifogat sin replik kan tas upp till sakprövning.

56

Sökanden har till sin replik fogat 186 bilagor till stöd för denna. Sökanden har i en skrivelse som ingavs samtidigt med repliken anfört att två bilagor, nämligen C.8 och C.13 visat sig vara nödvändiga för att besvara de argument som framförts i svaromålet. I denna ”påst[od] kommissionen att den omständigheten att det första Siderpotenza kontrollerades av Lealikoncernen inte medförde att det var uteslutet att sökanden kunde hållas solidariskt ansvarig … och bekräft[ade] åter att Lucchini var ansvarigt för beteendet hos de företag som under åren styrt den verksamhet som avsåg armeringsjärn i egenskap av efterträdare till Lucchini Siderurgica SpA …”. Sökanden har vidare gjort gällande att de övriga bilagorna, nämligen C.7, C.9–C.12 och C.14–C.186, utgjordes av handlingar som hade lämnats till sökanden på cd-rom som bilaga till meddelandet om invändningar och som försvunnit, och av vilka sökanden begärt en avskrift från kommissionen då det visat sig att det var nödvändigt att kunna se dem för att kunna besvara de argument som framförts i svaromålet.

57

Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för densamma. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter (förstainstansrättens dom av den 30 januari 2007 i mål T-340/03, France Télécom mot kommissionen, REG 2007, s. II-107, punkt 166).

58

I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan enligt fast rättspraxis endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar inte, även om handlingarna är bifogade ansökan, kompensera avsaknad av de väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som enligt ovannämnda bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan (domstolens dom av den 31 mars 1992 i mål C-52/90, kommissionen mot Danmark, REG 1992, s. I-2187, punkt 17, förstainstansrättens beslut av den 29 november 1993 i mål T-56/92, Koelman mot kommissionen, REG 1993, s. II-1267, punkt 21, och av den 21 maj 1999 i mål T-154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-1703, punkt 49). Bilagor kan endast beaktas i den mån de stödjer eller kompletterar grunder eller argument som sökandena uttryckligen har åberopat i sina skrivelser och i den mån det är möjligt att exakt fastställa vilka delar i dessa bilagor som stöder eller kompletterar nämnda grunder eller argument (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 17 september 2007 i mål T-201/04, Microsoft mot kommissionen, REG 2007, s. II-3601, punkt 99).

59

Det ankommer vidare inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (förstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II-2081, punkt 34, och av den 21 mars 2002 i mål T-231/99, Joynson mot kommissionen, REG 2002, s. II-2085, punkt 154).

60

Denna tolkning av artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler avser även repliken (domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Microsoft mot kommissionen, punkt 95) samt de grunder och invändningar som utvecklas i dessa skrivelser (förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T-102/92, Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II-17, punkt 68, och i det ovan i punkt 57 nämnda målet France Télécom mot kommissionen, punkt 166).

61

Enligt artikel 44.1 i rättegångsreglerna, avseende vad en ansökan till tribunalen ska innehålla, föreskrivs att däri ska ingå ”i förekommande fall, den bevisning som åberopas”. Enligt artikel 46.1 i rättegångsreglerna ska likaså svaromålet innehålla uppgift om den bevisning som åberopas.

62

I dessa bestämmelser, i vilka det preciseras i vilket skede av förfarandet bevis ska inges, beaktas den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen liksom rätten till en rättvis rättegång, allt i syfte att få till stånd en god rättsskipning. Genom att det i dessa bestämmelser föreskrivs att parterna ska inge den bevisning som åberopas när ansökan eller svaromålet inges, syftar de nämligen till att övriga parter ska informeras om den bevisning som ingetts till stöd för de ståndpunkter som framförts och göra det möjligt för dem att förbereda sitt försvar eller en lämplig replik i enlighet med nämnda rättsprinciper och bestämmelser. Kravet på att bevisning ska inges i det första skedet av förfarandet motiveras dessutom av kravet på god rättskipning, då det därigenom blir möjligt att iordningställa handlingarna i målet och behandla målet inom rimlig tid (domstolens dom av den 14 april 2005 i mål C-243/04 P, Gaki-Kakouri mot domstolen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 30, och förstainstansrättens dom av den 5 oktober 2009 i de förenade målen T-40/07 P och T-62/07 P, de Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, REGFP 2009 s. I‑B‑1‑89 och II‑B‑1‑551, punkt 113).

63

Dessa båda bestämmelser kompletteras av artikel 48.1 i rättegångsreglerna, som har följande lydelse:

”I repliken och dupliken får parterna åberopa ytterligare bevisning. Parterna ska ange skälen för att detta inte gjorts tidigare.”

64

Denna artikel är även ett uttryck för kravet på en rättvis rättegång och, särskilt, skyddet för rätten till försvar, genom att det ges en möjlighet att inge bevisning i andra fall än vad som avses i artiklarna 44.1 och 46.1 i rättegångsreglerna (domen i det ovan i punkt 62 nämnda Gaki-Kakouri mot domstolen, punkt 32).

65

Eftersom det utgör ett undantag från bestämmelserna om åberopande av bevisning är parterna, såsom domstolen tidigare har uttalat, enligt artikel 48.1 i rättegångsreglerna skyldiga att ange skälen till att de inte har åberopat sin bevisning tidigare. Denna skyldighet innebär att domstolen tillerkänns befogenhet att kontrollera huruvida skälet till att bevisningen lagts fram för sent är välgrundat och, om så är fallet, innehållet i bevisningen, samt, om ansökan inte är tillräckligt välgrundad, befogenhet att avvisa bevisningen (domen i det ovan i punkt 62 nämnda Gaki-Kakouri mot domstolen, punkt 33).

66

Sökanden har för det första inte motiverat att bilagorna C.1–C.6 ingetts för sent. I dessa bilagor finns dessutom tabeller som upprättats av sökanden, i vilka denna angett sina synpunkter på andra handlingar, vilka endast omnämns kortfattat i repliken. Mot bakgrund av ovan i punkterna 57–60 nämnd rättspraxis kan emellertid inte enkla ytterligare skriftliga yttranden från sökanden, vilka endast utgör en förlängning av dess inlagor, kvalificeras som bilagor, eftersom bilagor enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning. Bilagorna C.1–C.6 ska därför avvisas.

67

För det andra kan inte bilagorna C.8 och C.13 betraktas som bevis, eftersom kommissionens påståenden i punkterna 81 och 90 i svaromålet, som bilagorna syftar till att motbevisa, redan förekommit i skäl 541 och i fotnot 593 i det angripna beslutet. I nämnda skäl och i nämnda fotnot sammanfattade kommissionen sina grundläggande konstateranden vad avser frågan om en ekonomisk enhet mellan dels Lucchini Siderurgica och det första Siderpotenza, dels Lucchini och SP. Härav följer att bilagorna C.8 och C.13 ska avvisas.

68

För det tredje, och som sökanden själv har angett, utgör bilagorna C.7, C.9–C.12 och C.14–C.186 utdrag av två cd-romskivor med handlingar som bifogats meddelandet om invändningar och som skickats till sökanden tillsammans med nämnda meddelande. Även dessa handlingar hade redan omnämnts i det angripna beslutet. Det skäl som anförts av sökanden och som avser att dessa cd-romskivor kommit bort på grund av den tid som förflutit från det att de skickades och de omstruktureringar som ägt rum inom företaget kan likväl inte rättfärdiga att dessa bevis ingetts för sent, eftersom sökanden hade kunnat begära en kopia av dessa cd-romskivor i tid för sin ansökan i förevarande mål. Det ska härvidlag understrykas att sökanden inte begärde en kopia av dessa cd-romskivor förrän efter det att den mottagit svaromålet. Härav följer att även bilagorna C.7, C.9–C.12 och C.14–C.186 ska avvisas.

69

Det ska under alla omständigheter konstateras att skrivelserna innehåller en allmän hänvisning till a) bilagorna C.7, C.10 och C.14, vilkas innehåll ”beskrivs mer detaljerat”i tabell 1 i bilaga C.1, b) bilagorna C.7, C.5–C.34, vilkas innehåll ”beskrivs mer detaljerat” i tabell 3 i bilaga C.3, c) bilagorna C.10, C.14 och C.34–C.39, vilkas innehåll ”beskrivs mer detaljerat”i tabell 5 i bilaga C.5 och d) i bilagorna C.40–C.186, vilkas innehåll ”sammanfattas” i tabell 6 i bilaga C.6. Dessa bilagor ska således också avvisas med tillämpning av ovan i punkterna 57–60 nämnd rättspraxis.

70

Tribunalen erinrar, vad gäller sökandens yrkande om nullitetsförklaring av det första beslutet, om att enligt fast rättspraxis ska unionsinstitutionernas rättsakter i princip presumeras vara giltiga och därmed ha rättsverkan, även om de är behäftade med fel, så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats (domstolens dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl., REG 1994, s. I 2555, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 15, s. 201, av den 8 juli 1999 i mål C-227/92 P, Hoechst mot kommissionen, REG 1999, s. I 4443, punkt 69, och av den 5 oktober 2004 i mål C-475/01, kommissionen mot Grekland, REG 2004, s. I 8923, punkt 18).

71

Med undantag från denna princip ska dock rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av unionens rättsordning, anses sakna all rättsverkan, även tillfällig sådan, det vill säga att de ska rättsligt betraktas som nulliteter. Detta undantag syftar till att bevara jämvikten mellan två grundläggande, men ibland motstridiga, krav som en rättsordning har att uppfylla, nämligen stabila rättsförhållanden och lagenlighet (domarna i de ovan i punkt 70 nämnda målen kommissionen mot BASF m.fl., punkt 49, och Hoechst mot kommissionen, punkt 70).

72

Följderna av att en rättsakt från en unionsinstitution förklaras vara en nullitet är så allvarliga att det förutsätts att en sådan förklaring av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall (domarna i de ovan i punkt 70 nämnda målen kommissionen mot BASF m.fl., punkt 50, och Hoechst mot kommissionen, punkt 76).

73

Tribunalen konstaterar inledningsvis att de fel som åberopats av sökanden inte är så grova att det är uppenbart att det första beslutet ska betraktas som en nullitet.

74

Sökanden har hävdat att det angripna beslutet ska betraktas som en nullitet eller ogiltigförklaras, eftersom den bestyrkta avskrift av det första beslutet som delgavs sökanden saknade bilagor, med den följden att sökanden trodde att kommissionskollegiet inte hade godkänt den fullständiga akten, vilket utgör ett åsidosättande av kommissionens interna arbetsordning. Sökanden har vidare hävdat att ändringsbeslutet endast utgör en delgivning av de saknade bilagorna från det första beslutet och att det innehåller tre nya artiklar, vilkas numrering läggs till den tidigare, vilket skapar förvirring avseende det angripna beslutets innehåll och vilket strider mot rättsäkerhetsprincipen och principen om rätten till försvar.

75

Sökanden har särskilt angett att de tabeller som inte återfinns i bilagor till det första beslutet utgör en nödvändig del av motiveringen av nämnda beslut, vilket får till följd att den omständigheten att de saknas, ska medföra att beslutet förklaras vara en nullitet, eller åtminstone att det ogiltigförklaras. Enlig sökanden kunde inte ett så allvarligt fel i det första beslutet botas genom antagandet av ändringsbeslutet.

76

Motiveringen ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska det vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 15 KS inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 24 september 1996 i mål T-57/91, NALOO mot kommissionen, REG 1996, s. II-1019, punkt 298, och av den 13 december 2001 i de förenade målen T-45/98 och T-47/98, Krupp Thyssen Stainless och Acciai speciali Terni mot kommissionen, REG 2001, s. II-3757, punkt 129, se även, analogt, domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I 1719, punkt 63, och av den 14 oktober 2010 i mål C-280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen, REU 2010, s. I-9555, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

77

När det gäller individuella beslut framgår det av fast rättspraxis att skyldigheten att motivera ett sådant beslut har till syfte, utöver att möjliggöra en domstolsprövning, att ge den berörde de upplysningar som är nödvändiga för att denna ska kunna bedöma om beslutet eventuellt är behäftat med ett sådant fel att det är möjligt att ifrågasätta dess giltighet (se domstolens dom av den 29 september 2011 i mål C-521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. I‑8947, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

78

Den berörde ska följaktligen i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som denna mottar det beslut som går vederbörande emot (domen i det ovan i punkt 79 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 149).

79

Det första beslutet saknade bilagor, däribland flera tabeller till vilka det hänvisades i skälen 451 (tabell 13), 513 (tabellerna 1 och 3), 515 (tabellerna 1–3), 516 (tabellerna 9, 11–14 och 16) och 518 (tabellerna 11, 12 och 14) samt i fotnoterna 102 (tabellerna 15–17), 127 (tabellerna 18–21), 198 (tabellerna 22 och 23), 264 (tabellerna 24 och 25), 312 (tabell 26), 362 (tabell 27), 405 (tabell 28), 448 (tabellerna 29 och 30) och 563 (samtliga tabeller som bifogats beslutet) i det första beslutet. Kommissionen har härvidlag angett att det var fråga om tabeller som skulle underlätta och konkretisera förståelsen av de prisvariationer som angavs i det första beslutet. Dessa tabeller syftade enbart till att schematiskt återge de uppgifter som angavs i akten.

80

Tribunalen ska således kontrollera om det av de relevanta skälen i beslutet, oberoende av att de i punkt 79 ovan angivna tabeller som nämnts till stöd för dessa skäl saknades, på ett klart och tydligt framgår hur kommissionen har resonerat så att sökanden kunde få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden.

81

Det ska inledningsvis, och i likhet med vad kommissionen har hävdat, anges att samtliga de tabeller som saknades hade bifogats meddelandet om invändningar.

82

Det ska vidare påpekas att kommissionen i ändringsbeslutet inte ändrat samtliga hänvisningar till de saknande tabellerna i det första beslutet, utan endast de som förekom i fotnoterna nr 102, 127, 198, 264, 312, 362, 405 och 448 i nämnda beslut.

83

Vad för det första avser tabellerna 15–17 (vilka angavs i fotnot nr 102 i det första beslutet), återger dessa enligt fotnoten ”uppgifter avseende de ’prisförändringar av dimensionstillägg’ som kännetecknat den italienska marknaden för armeringsjärn mellan december år 1989 och juni år 2000”. Dessa tabeller har anförts av kommissionen till stöd för den första meningen i skäl 126 i det första beslutet, som har följande lydelse:

”Vid det första möte som kommissionen fått kännedom om (den 6 december 1989, hos [industriförbundet i Brescia]) beslutade deltagarna enhälligt att från och med måndagen den 11 december 1989 höja tilläggen kopplade till diametern för armeringsjärn i stänger eller rullar avsedda för den italienska marknaden (+10 ITL/kg för tilläggen 14–30 mm, + 15 ITL/kg för tilläggen 8–12 mm, + 20 ITL/kg för tilläggen 6 mm, generell höjning med 5 ITL/kg för materiel i rullar).”

84

Kommissionen angav således uttryckligen i nämnda skäl de höjningar som var kopplade till diametern för armeringsjärn och som hade beslutats av deltagarna i mötet den 6 december 1989, samt ikraftträdandedatum för dessa höjningar. Vad gäller senare höjningar som enligt fotnot nr 102 i det första beslutet också angavs i dessa tabeller (då de avsåg perioden mellan år 1989 och år 2000), omfattas de inte av punkt 4.1 i det första beslutet, till vilken skäl 126 avseende företagens beteenden mellan 1989 och 2000 hör. Dessa höjningar anges dessutom, under alla omständigheter, i bland annat skälen 126–128 och 133 (för åren 1989–1992), 93 och 94 (för åren 1993–1994), 149–151, 162 och 163 (för år 1995), 184 och 185 (för år 1996), 199, 200 och 213 (för år 1997), 269 (för år 1999) och 296–304 (för år 2000) samt i skälen 439 och 515 i det första beslutet.

85

Vad för det andra avser tabellerna 18–21, vilka angavs i fotnot nr 127 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna avseende perioden från slutet av 1989 till slutet av 1992, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 131 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Vad gäller de grundpriser för runda armeringsjärn som tillämpades under den period ovannämnda avtal var ikraft, tillämpade IRO och (före detta) Ferriera Valsabbia SpA, från och med den 16 april 1992, priset 210 ITL/kg och, från och med den 1/6 maj 1992, 225 ITL/kg. Från och med den 1/8 juni 1992 tillämpade IRO, (före detta) Ferriera Valsabbia SpA, Acciaieria di Darfo SpA och Acciaierie e Ferriere Leali Luigi SpA priset 235 ITL/kg.”

86

Kommissionen angav uttryckligen i nämnda skäl att grundpriset hade fastställts av de däri nämnda företagen, liksom prisets ikraftträdandedatum. Kommissionen stödde sig härvidlag på fem sidor i den administrativa akten som omnämndes i fotnot nr 126 i det första beslutet. Kommissionen konstaterade vidare i skäl 419 i det första beslutet att det första prisfastställandet ägt rum senast den 16 april 1992. De eventuella uppgifter som återfanns i tabellerna 18–21 i det första beslutet, avseende grundpriser för den period som enligt fotnot nr 127 i det första beslutet varade ”mellan slutet av 1989” och den 16 april 1992, saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 131 i det första beslutet.

87

Vad för det tredje avser tabellerna 22 och 23, vilka angavs i fotnot nr 198 i det första beslutet, innehåller dessa, enligt nämnda fotnot, ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna avseende åren 1993 och 1994, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 145 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Såsom angetts i telefaxmeddelandet från Federacciai den 25 november 1994 ägde ett nytt möte rum den 1 december 1994 i Brescia. Vid detta möte togs beslut som anges i ett annat telefaxmeddelande från Federacciai som företagen mottog den 5 december 1994. Dessa beslut avsåg följande:

Alfa Acciai Srl antog det nya grundpriset den 7 december 1994. Den 21 december 1994 antog även Acciaieria di Darfo SpA det nya grundpriset och Alfa Acciai Srl bekräftade på nytt detta pris. Det grundpris som togs ut av [Lucchini-SP] i januari 1995 uppgick också till 320 ITL/kg.”

88

De tabeller som anges i fotnot nr 198 i det första beslutet omnämndes av kommissionen till stöd för påståendena att ”Alfa Acciai Srl [hade antagit] det nya grundpriset den 7 december 1994”, och ”den 21 december 1994 [hade] även Acciaieria di Darfo SpA [antagit] samma pris och Alfa Acciai Srl … på nytt [bekräftat] detta pris”. ”Det nya grundpriset”och ”samma pris” som angavs var priset 320 italienska lire per kilo (ITL/kg), vilket angavs i första strecksatsen i nämnda skäl. De eventuella uppgifter som återfanns i tabellerna 22 och 23 i det första beslutet, avseende grundpriser för perioden mellan år 1993 och den 7 december 1994, saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 145 i det första beslutet.

89

Vad för det fjärde avser tabellerna 24 och 25, vilka angavs i fotnot nr 264 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende 1995, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 174 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Vidare bekräftas i en handling från de första dagarna i oktober 1995, i Federacciais besittning (handskiven av tjänsteförättande generalsekreterarens sekreterare), att:

90

Kommissionen redogjorde således i skäl 174 i det första beslutet för innehållet i endast en handling som upprättats i oktober 1995, handskriven av tjänsteförättande generalsekreterarens sekreterare. Kommissionen hänvisade härvid inte till tabellerna 24 och 25 annat än som stöd för påståendet i denna handling att ”den otydliga situationen på marknaden gjorde det svårt att ge exakta prisuppgifter”. Tabellerna 24 och 25 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 174 i det första beslutet.

91

Vad för det femte avser tabell 26, vilken angavs i fotnot nr 312 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1996, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Denna tabell angavs av kommissionen till stöd för skäl 200 i det första beslutet, vilket har följande lydelse: ”[U]nder perioden 22 oktober 1996–17 juli 1997 skedde åtminstone 12 möten med företagens ledningar. Mötena [ägde] [särskilt rum …] tisdagen den 22 oktober 1996. Vid det tillfället bekräfta[des] grundpriset 230 ITL/kg från Brescia för november 1996 och att priset 210 ITL/kg skulle gälla enbart för leveranser under oktober”.

92

Kommissionen angav emellertid, trots att tabell 26 saknades i det första beslutet, i skäl 200 i detsamma, grundpriset för den aktuella perioden samt dess ikraftträdandedatum.

93

Vad för det sjätte avser tabell 27, vilken angavs i fotnot nr 362 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende 1997, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 216 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Under alla omständigheter utgör [Lucchini-SP …], Acciaieria di Darfo SpA, Alfa Acciai Srl, Feralpi Siderurgica Srl, IRO, Riva Prodotti Siderurgici SpA och (tidigare) Ferriera Valsabbia SpA de sju företag som var mottagare av ett meddelande (av den 24 november 1997) från Pierluigi Leali, som avsåg ’Avtal om pris-leverans’ … ’Priset på 270 ITL/kg har endast begärts av några få företag och utan resultat – fortsatte meddelandet – medan priset i verkligheten stabiliserades på 260 ITL/kg, med några enstaka fall med lägre priser, i likhet med vad som bekräftats av flera vid det senaste mötet med försäljningscheferna. Vi har emellertid med tillfredsställelse noterat att prisfallet upphört tack vare de leveransbegränsningar som vi alla iakttar och som i enlighet med avtalen ska kontrolleras av utomstående kontrollanter.’’Vid detta månadsslut – fortsatte meddelandet – som nu går trögt, är det nödvändigt att omedelbart ingripa och med fasthet tillämpa minimipriset på 260 ITL/kg (vilket säkerligen inte kommer att påverka de fåtaliga köpen under denna period). Med den planerade försäljningen för december (- 20 procent jämfört med november), kommer vi med säkerhet att kunna hålla den avtalade prisnivån. Det är likväl nödvändigt – avslutade Pierluigi Leali – att ingen accepterar avvikelser från det fastställda minimipriset (260 ITL/kg)’.”

94

Det framgår således av ordalydelsen av nämnda skäl att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 24 november 1997. Tabell 27 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 216 i det första beslutet.

95

Vad för det sjunde avser tabell 28, vilken angavs i fotnot nr 405 i det första beslutet, innehåller denna enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1998, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 241 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Den 11 september 1998 skickade Pierluigi Leali ett meddelande … i vilket det, med hänvisning till den avsikt som uttrycktes (vid ett möte den 9 september 1998) att behålla minimipriset på ’170 ITL som grundpris’???, angavs att man observerat ’förekomsten av avvikande beteenden, det vill säga priser som i genomsnitt understiger den fastställda nivån med 5 ITL/kg, och i än högre grad i vissa områden i de södra delarna’. ’[F]ör vår del – skrev Pierluigi Leali – har den avtalade miniminivån kunnat bibehållas tack vare en minskning till följd av beställningsflödet’. ’Vi hoppas – avslutades meddelandet – att det vid mötet för försäljningschefer denna tisdag den 15:e ska kunna konstateras att priserna har kunnat hållas, så att dessa eventuellt kan höjas.’”

96

Det framgår således av ordalydelsen av nämnda skäl att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 11 september 1998. Tabell 28 saknar således betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 241 i det första beslutet.

97

Vad för det åttonde avser tabellerna 29 och 30, vilka angavs i fotnot nr 448 i det första beslutet, innehåller dessa enligt nämnda fotnot ”uppgifter avseende grundtarifferna eller priser som meddelats representanterna (och med avseende på Lucchini Siderurgica även uppgifter per månad) avseende år 1999, och som kommissionen [hade] tillgång till”. Dessa tabeller angavs av kommissionen till stöd för skäl 276 i det första beslutet, vilket har följande lydelse:

”Ytterligare uppgifter om situationen på marknaden för armeringsjärn i Italien under denna period finns i en handling som upprättats av Leali den 10 november 1999, och särskilt i avdelningen med rubriken ’Vinster och begränsningar i 1999 års handelsavtal’, i vilket det kan läsas: ’Grundavtalet mellan de nationella producenterna, som ingicks 1999, har gjort det möjligt att vända situationen med låga priser, vilken kännetecknat de två tidigare verksamhetsåren (1997 och 1998), och att återta en bruttomarginal på mer än 50 ITL/kg. Under år 1998 var den genomsnittliga bruttomarginalen (försäljningspris – råvarukostnader) 70 ITL/kg, och under fem månader hade den sjunkit under denna nivå’. ’Avtalet har gjort det möjligt att stabilisera försäljningspriserna under året och tillverkarna har kunnat dra fördel av situationen med råvarukostnaderna genom att öka bruttomarginalen med mer än 50 ITL/kg, till 122 ITL/kg netto.’”

98

Det framgår således av ordalydelsen av skäl 276 att kommissionen begränsade sig till att återge lydelsen i det däri nämnda meddelandet av den 10 november 1999. Den omständigheten att tabellerna 29 och 30 saknas är således utan betydelse för förståelsen av kommissionens invändningar i skäl 276 i det första beslutet.

99

För det nionde hänvisas det till tabell 13, vilken angetts i skäl 451 i det första beslutet till stöd för påståendet att ”vad avser år 1997 känneteckna[des] det året under det första halvåret av en konstant höjning av det grundpris som fastställts inom den konkurrensbegränsande samverkan: 190 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 30 januari, 210 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 14 februari, 250 ITL/kg, vilket fastställdes vid mötet den 10 juli (skäl 200)”, och enligt vilket även ”det genomsnittliga grundpriset på marknaden under samma period ha[de] ökat konstant, från 170 ITL/kg i januari till 240 ITL/kg i juli (tabell 13 i bilagan). I september samma år hade det genomsnittliga grundpriset på marknaden ökat ytterligare, för att ligga på 290 ITL/kg (tabell 13 i bilagan)”. Kommissionen angav således uttryckligen i detta skäl att grundpriset ökat under 1997 med den följden att tabellen inte var absolut nödvändig för att kunna förstå kommissionens resonemang.

100

För det tionde hänvisade kommissionen i skäl 496 i det första beslutet (fotnot nr 563 i det första beslutet), i allmänna ordalag till ”tabellerna som bifogats förevarande beslut”, till stöd för påståendet att ”det framgår av uppgifterna … att de företag som omfattas av förevarande förfarande [hade] offentliggjort tariffer under den aktuella perioden”. Det ska likväl påpekas att i skäl 496 i det första beslutet hänvisas det även till skälen 419–433 i samma beslut. I nämnda skäl ”anges en förteckning över samtliga tillfällen då det är klarlagt att grundpriserna diskuterats mellan företagen (inbegripet sammanslutningen)”. Kommissionen preciserade härvidlag att ”vissa av dessa tillfällen redan [hade] angetts när deras gemensamma vilja åberopa[des] (skälen 473–475)”, att ”vad gäller övriga tillfällen mellan åren 1993 och 2000 [användes] begreppet samordning”och att ”syftet med denna samordning var att påverka beteendet hos de producenter som var verksamma på marknaden och att öppet redovisa det beteende som var och en av dem avsåg anta vad avser fastställande av grundpriset”. Ingen av de ovannämnda tabellerna var således absolut nödvändig för att kunna förstå kommissionens invändning.

101

För det elfte, och vad gäller hänvisningen till tabellerna 1–3, 9, 11–14 och 16 i skälen 513, 515, 516 och 518 i det första beslutet, erinras om att dessa skäl avser uppdelningen i det första beslutet avseende verkningarna av de restriktiva förfarandena på marknaden, och det framgår av en analys av deras innehåll att de däri nämnda tabellerna antingen endast innehåller upprepningar av de sifferuppgifter som anges i skälen ifråga, eller inte är absolut nödvändiga för att förstå kommissionens resonemang rörande effekten av den konkurrensbegränsande samverkan.

102

Mot denna bakgrund kan den omständigheten att de tabeller som avses i punkt 79 ovan inte bifogats det första beslutet inte ha hindrat sökanden att förstå invändningarna i det första beslutet.

103

För det andra har sökanden erinrat om unionsdomstolens praxis enligt vilken artikeldelen och skälen i ett delgivet beslut ska motsvara vad som beslutats av kommissionskollegiet, såvida det inte är fråga om korrigeringar av enbart skrivfel eller grammatiska ändringar, vilka fortfarande kan göras i den akt som antagits slutligt av kommissionskollegiet. I förevarande fall var det första beslut som delgavs sökanden ofullständigt, eftersom dess bilagor saknades. Det fanns följaktligen anledning att anta att kommissionskollegiet inte godkänt hela akten, vilket skulle utgöra ett åsidosättande av kommissionens arbetsordning, särskilt vad gäller förfarande för bestyrkande och kollegialitetsprincipen.

104

Sökanden har på en fråga vid förhandlingen svarat att denna inte längre gör gällande sin invändning om åsidosättande av förfarandet för bestyrkande av det första beslutet. Vad gäller åsidosättande av kollegialitetsprincipen har sökanden i huvudsak angett att dess grund avser att kommissionskollegiet inte kunde anta ett beslut med full kännedom om ärendet.

105

Den omständigheten att de i punkt 79 ovan nämnda tabellerna inte bifogats det första beslutet, kan endast medföra att beslutet blir ogiltigt om denna omständighet medfört att kommissionskollegiet avgjorde frågan om sanktionsåtgärder för det beteende som avses i artikel 1 i det första beslutet utan att ha full kunskap om ärendet, det vill säga hade vilseletts i ett väsentligt avseende genom felaktigheter eller utelämnanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, tribunalens dom av den 10 juli 1991 i mål T-69/89, RTE mot kommissionen, REG 1991, s. II-485, punkterna 23–25, av den 27 november 1997 i mål T-290/94, Kaysersberg mot kommissionen, REG 1997, s. II-2137, punkt 88, av den 15 mars 2000 i de förenade målen T-25/95, T-26/95, T-30/95-T-32/95, T-34/95-T-39/95, T-42/95-T-46/95, T-48/95, T-50/95-T-65/95, T-68/95-T-71/95, T-87/95, T-88/95, T-103/95 och T-104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II 491, punkt 742, och av den 17 februari 2011 i mål T-122/09, Zhejiang Xinshiji Foods och Hubei Xinshiji Foods mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 104 och 105).

106

De uppgifter som ligger till grund för det första beslutet anges i tillräcklig utsträckning i själva beslutet, oberoende av att tabellerna saknades (se punkterna 81–102 ovan). Kommissionskollegiet hade således inte en ofullständig kunskap om beslutsunderlaget då beslutet antogs. Ett sådant utelämnande kan följaktligen inte innebära att beslutsförfarandet är felaktigt och att det första beslutets lagenlighet därför ska ifrågasättas.

107

Sökanden har för det tredje gjort gällande att ändringsbeslutet endast utgör en delgivning av de saknade bilagorna från det första beslutet och att det innehåller tre nya artiklar vilkas numrering ”läggs till”den tidigare. Kommissionen borde inte ha fattat ett beslut avseende en ”integrerande och ofullständig text”, utan skulle ha fattat beslutet med tillgång till den fullständiga texten. Dessutom motsvarar artikel 2 i ändringsbeslutet, som avser beslutets mottagare, inte artikel 2 i det första beslutet, i vilken bötesbeloppen anges. Denna förvirring kan inte accepteras från ett rättssäkerhetsperspektiv och med hänsyn till rätten till försvar.

108

Det ska för det första påpekas att kommissionens befogenhet att anta en viss rättsakt med nödvändighet även omfattar en befogenhet att ändra denna rättsakt, i enlighet med bestämmelserna om dess befogenhet och i enlighet med de formkrav och de förfaranden som i det avseendet föreskrivs i fördraget (se, för ett likande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i mål C-27/04, kommissionens mot rådet, REG 2004, s. I-6649, där domstolen meddelande dom den 13 juli 2004, punkterna 134 och 143). Härav följer att kommissionen kunde anta ändringsbeslutet i syfte att bifoga de tabeller som saknades i det angripna beslutet. Det ska även påpekas att kommissionen uttryckligen i ändringsbeslutets inledning hänvisade till det första beslutet, vars bilagor saknades vid dess antagande.

109

Vad för det andra gäller sökandens argument avseende den påstådda förvirring som ändringsbeslutet gett upphov till, räcker det att påpeka att det av ändringsbeslutets artikeldel tydligt framgår att denna inte ”läggs till” det första beslutets artikeldel. Således anges i artikel 1 i ändringsbeslutet, som är den enda som medför ändring av det första beslutet, med noggrannhet dessa ändringar, vilka avser, a) lydelsen av åtta fotnoter som omnumrerats och ändrats genom bestämmelsen och b) tillägg, i form av bilagor till det angripna beslutet, av tabeller som bifogats ändringsbeslutet. I artikel 2 i ändringsbeslutet anges vidare enbart beslutets adressater.

110

Härav följer att det inte kan uppstå någon förvirring om det första beslutet och ändringsbeslutet läses tillsammans. Således har det inte visats att rättssäkerhetsprincipen och principen om sökandens rätt till försvar har åsidosatts till följd av en sådan förvirring.

111

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

112

Sökanden har med sin andra grund hävdat att det angripna beslutet är rättsstridigt, eftersom kommissionen efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla inte längre hade befogenhet att anta det angripna beslutet med stöd av artikel 65.1 KS.

113

Inledningsvis innebar, enligt sökanden, utgången av EKSG-fördraget med nödvändighet att kommissionen inte längre hade befogenhet att tillämpa fördragets bestämmelser.

114

För det första kan enligt artiklarna 54 och 70 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 en konvention mellan stater, när den väl upphört att gälla inte längre ligga till grund för skyldigheter eller befogenheter utan att de fördragsslutande staterna uttryckt sin vilja härvidlag. Följaktligen kunde artikel 65.1 KS endast tillämpas retroaktivt, även i materiellt hänseende, om det fanns en övergångsbestämmelse, vilket inte är fallet.

115

Kommissionen kunde för det andra inte grunda sig på ”likheten”mellan artiklarna 65 KS och 81 EG, vilka under alla omständigheter inte är ”överlappande”, för att tillerkännas befogenhet och ålägga sökanden sanktioner.

116

För det tredje utgör en tillämpning av förordning nr 1/2003 och artikel 65 KS tillsammans heller inte en rättslig grund för att ålägga sanktioner, eftersom den sistnämnda artikeln har upphört att gälla. En sådan tillämpning innebär ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen liksom av principen om tilldelad befogenhet och den straffrättsliga legalitetsprincipen nullum crimen nulla poena sine lege, eftersom det otvetydigt framgår av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 att kommissionen enligt denna förordning endast kan ålägga böter för överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG. Genom att anta det angripna beslutet med stöd av artiklarna 7 och 23 i förordning nr 1/2003 har kommissionen, istället för att följa domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, genom vilken dom 2002 års beslut ogiltigförklarades, på nytt förlängt tillämpningen i tiden av artikel 65.1 KS, vilket innebär ett uppenbart åsidosättande av den befogenhet den tilldelats av rådet.

117

Sökanden har i sin replik tillagt att principerna om övergång mellan rättsliga regler inom en rättsordning i det aktuella fallet inte kan ge stöd för att artikel 65 KS skulle tillämpas på omständigheter som inträffat när bestämmelsen var ikraft, eftersom bestämmelser som inte längre är ikraft inte kan tillämpas, då en sådan tillämpning skulle strida mot principen om tilldelade befogenheter. Sökanden har även påstått att kommissionen inte kunde inleda ett nytt förfarande med stöd av förordning nr 1/2003, eftersom dess befogenhet att ålägga sanktioner grundas på artikel 25 i denna förordning.

118

Sökanden har vidare hävdat att, eftersom EUF-fördraget redan hade trätt ikraft då ändringsbeslutet antogs, var kommissionen tvungen att på nytt anta det angripna beslutet, med stöd av det nya fördraget, av rättsäkerhetsskäl och med hänsyn till principen om övergång mellan rättsliga regler inom en rättsordning.

119

Kommissionen har inledningsvis, i sin duplik, gjort gällande att invändningen om den inte längre hade befogenhet att konstatera och ålägga sanktioner avseende den aktuella överträdelsen inte anförts i ansökan och därför ska avvisas.

120

Enligt artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. En grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (förstainstansrättens dom av den 19 september 2000 i mål T-252/97, Dürbeck mot kommissionen, REG 2000, s. II-3031, punkt 39, som efter överklagande fastställdes genom domstolens beslut av den 13 november 2001 i mål C-430/00 P, Dürbeck mot kommissionen, REG 2001 s. I-8547, punkt 17). Samma sak gäller för en invändning som gjorts till stöd för en grund (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Joynson mot kommissionen, punkt 156).

121

En invändning som framställts i repliken kan däremot inte betraktas som en utvidgning av en grund, i den mån det är frågan om en ny argumentation avseende rättslig och faktiska omständigheter och den grundas på omständigheter som var kända för sökanden då talan väcktes, och ska därför avvisas (tribunalens dom av den 21 oktober 2010 i mål T-474/08, Unbach mot kommissionen, ej publicerad i rättsfalssamlingen, punkt 60).

122

I förevarande mål har den invändning som avser att kommissionen inte längre hade befogenhet att ålägga sanktioner inte anförts i ansökan, och den utgör inte en utvidgning av en grund i ansökan. Den ska följaktligen avvisas.

123

I enlighet med den i punkt 57 ovan angivna rättspraxis ska även sökandens invändning avseende att EUF-fördraget trädde ikraft innan ändringsbeslutet antogs, då den inte på något viss styrkts, avvisas.

124

Tribunalen erinrar om att det genom gemenskapsfördragen införts en ny rättsordning till vars förmån staterna i en allt större utsträckning inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dess medborgare lyder under (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend & Loos, REG 1963, s. 1, svensk specialutgåva, volym 1, s. 161, och av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa, REG 1964, s. 1141, 1159, svensk specialutgåva, volym 1, s. 211, domstolens yttrande 1/91, av den 14 december 1991, REG 1991, s. I-6079, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 11, s. 533, tribunalens dom i det ovan i punkt 21 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 70, och av den 1 juli 2009 i mål T-24/07, ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, REG 2009, s. II-2309, punkt 63).

125

Inom denna rättsordning har institutionerna endast de befogenheter som tilldelats dem. Därför anges i gemenskapsrättsakternas ingress den rättsliga grund enligt vilken den aktuella institutionen har befogenhet att agera inom det ifrågavarande området. Valet av lämplig rättslig grund har konstitutionell betydelse (se domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 71, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

126

Det ska i förevarande fall konstateras att i ingressen till det angripna beslutet hänvisas till bestämmelser i EKSG-fördraget, nämligen artiklarna 36 KS, 47 KS och 65 KS. Det finns emellertid även hänvisningar till EG-fördraget, förordning nr 17 och särskilt artikel 11 i den förordningen, till förordning nr 1/2003, nämligen till artiklarna 7.1, 18 och 23.2, samt till kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 354, s. 18).

127

I motiveringen till det angripna beslutet angav kommissionen i skäl 1 att ”i förevarande beslut konstatera[des] en överträdelse av artikel 65.1 [KS] och beslutet [antogs] med stöd av artikel 7.1 i förordning nr 1/2003”. Kommissionen lade i skäl 3 i det angripna beslutet till att ”genom förevarande beslut ål[ades] de företag som är mottagare till beslutet böter med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003”.

128

Kommissionen angav vidare i skäl 350 i det angripna beslutet att den ansåg att ”artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003 utg[jorde] den lämpliga rättsliga grunden för kommissionens befogenhet att anta beslutet”och att ”[den] med stöd av artikel 7.1 … konstaterade att artikel 65.1 [KS] hade överträtts och förpliktad[de] mottagarna av det aktuella beslutet att upphöra med överträdelsen, samt ål[ade] böter med stöd av artikel 23.2” (se även skäl 361 i det angripna beslutet).

129

Mot denna bakgrund finner tribunalen att det angripna beslutet, i vilket kommissionen fastställde en överträdelse av artikel 65.1 KS och ålade sökanden böter, har sin rättsliga grund i artikel 7.1 i förordning nr 1/2003 för fastställandet av att det förekommit en överträdelse, och i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 för åläggandet av böter.

130

För det första ska den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som ger en unionsinstitution befogenhet att anta denna rättsakt, vara ikraft när akten antas (domstolens dom av den 4 april 2000 i mål C-269/97, kommissionen mot rådet, REG 2000, s. I-2257, punkt 45, av den 29 mars 2011 i de förenade målen C-201/09 P och C-216/09 P, ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., REU 2011, s. I-2239, punkt 75, och i mål C-352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, REU 2011, s. I-2359, punkt 88, domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 118, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 74). Så är obestridligen fallet med artikel 7.1 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, som utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet.

131

För det andra har genom gemenskapens fördrag en enda rättsordning skapats, inom ramen för vilken EKSG-fördraget, såsom återspeglas i artikel 305.1 EG, utgjorde ett särskilt system som avvek från de allmänna bestämmelserna i EG‑fördraget (se tribunalens dom av den 31 mars 2009 i mål T-405/06, ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. II-771, punkt 57, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

132

EKSG-fördraget utgjorde således, med stöd av artikel 305.1 EG, en lex specialis som avvek från lex generalis, det vill säga EG‑fördraget (domstolens dom av den 24 oktober 1985 i mål 239/84, Gerlach, REG 1985, s. 3507, punkterna 9–11, domstolens yttrande 1/94, av den 15 november 1994, REG 1994, s. I-5267, punkterna 25–27, svensk specialutgåva. volym 16, s. 233, domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet SP m.fl. mot kommissionen, punkt 111, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 76, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

133

Av detta följer, vad avser frågan hur den gemensamma marknaden för kol och stål skulle fungera, att bestämmelserna i EKSG-fördraget och samtliga bestämmelser som antagits för tillämpningen av detta fördrag fortsatte att gälla, oberoende av det faktum att EG-fördraget tillkommit (domen i det ovan i punkt 132 nämnda målet Gerlach, punkt 9, och av den 24 september 2002 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, REG 2002, s. I-7869, punkt 100, domen i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 77, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

134

Om vissa frågor inte omfattades av bestämmelserna i EKSG-fördraget eller av de bestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag, var emellertid EG-fördraget och bestämmelser som har antagits med tillämpning av detta fördrag tillämpliga på varor som omfattades av EKSG-fördraget, även innan EKSG-fördraget löpt ut (domstolens dom av den 15 december 1987 i mål 328/85, Deutsche Babcock, REG 1987, s. 5119, punkt 10, domen i de ovan i punkt 133 nämnda förenade målen Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, punkt 100, tribunalens dom av den 25 oktober 2007 i mål T-94/03, Ferriere Nord mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 83, och domen i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 78, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

135

I enlighet med artikel 97 i EKSG-fördraget upphörde detta fördrag att gälla den 23 juli 2002. Tillämpningsområdet för den allmänna ordning som inrättats genom EG‑fördraget kom följaktligen, den 24 juli 2002, att utsträckas till de områden vilka ursprungligen omfattats av EKSG‑fördraget (domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 58, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 79, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 59 och 63, och det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 70 och 73).

136

Det faktum att EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 ersatte EKSG‑fördraget som rättslig ram medförde visserligen att de rättsliga grunder, förfaranden och materiella bestämmelser som var tillämpliga ändrades. Denna ändring är emellertid en del av enhetligheten och kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och av syftena med densamma (tribunalens dom av den 12 september 2007 i mål T-25/04, González y Díez mot kommissionen, REG 2007, s. II-3121, punkt 55, domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 59, och i det ovan i 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 80, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

137

Tribunalen påpekar i detta hänseende att inrättandet och upprätthållandet av en ordning för fri konkurrens, inom ramen för vilken normala konkurrensvillkor säkerställs och vilken bland annat ligger till grund för bestämmelserna om statligt stöd och om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag, utgör en av EG‑fördragets och EKSG-fördragets viktigaste mål (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 60, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 81 och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

138

Det ska i detta sammanhang noteras att begreppen överenskommelse och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 65.1 KS motsvarar begreppen avtal och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 81 EG och att dessa två bestämmelser tolkas på samma sätt av unionsdomstolen, trots att bestämmelserna i EKSG-fördraget och EG‑fördraget om konkurrensbegränsande samverkan mellan företag till viss del skiljer sig åt. Arbetet med att uppnå målet att konkurrensen inte ska snedvridas inom de sektorer som ursprungligen omfattades av den gemensamma marknaden för kol och stål avbröts sålunda inte i och med att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Nämnda mål eftersträvas nämligen också inom ramen för EG‑fördraget, av samma institution, nämligen kommissionen, som är det administrativa organ som har ansvar för att genomföra och utveckla konkurrenspolitiken i Europeiska gemenskapens allmänna intresse (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 61, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 82 och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 60 och 63, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 71 och 73).

139

Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och de syften som styr vid tillämpningen av densamma, förutsätter således att Europeiska gemenskapen, i den mån som den efterträder Europeiska kol- och stålgemenskapen, med hjälp av sina egna handläggningsregler i fråga om situationer som uppkom medan EKSG‑fördraget fortfarande var i kraft, säkerställer att de rättigheter och skyldigheter som såväl medlemsstaterna som enskilda eo tempore hade enligt EKSG-fördraget och de genomförandebestämmelser som antagits för nämnda fördrag iakttas. Detta krav gäller i ännu högre grad med tanke på att snedvridning av konkurrensen till följd av att bestämmelserna om konkurrensbegränsande samverkan inte har iakttagits kan få konsekvenser för tiden efter det att EKSG‑fördraget upphört att gälla, när EG‑fördraget är tillämpligt (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 63, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 83 och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 62 och 63, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 72 och 73).

140

Domstolen har även erinrat om att den omständigheten att EKSG-fördraget har ersatts av EG‑fördraget och EUF-fördraget har säkerställt – för att garantera fri konkurrens – att kommissionen har kunnat och fortfarande kan vidta sanktioner mot ageranden som motsvarar de omständigheter som angavs i artikel 65.1 KS, oavsett om dessa ägt rum före eller efter den 23 juli 2002 (domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 65–67 och 77, och i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkterna 55–57 och 65).

141

Det framgår dessutom av rättspraxis att i enlighet med en gemensam princip för medlemsstaternas rättsordningar, vilkas ursprung kan spåras ända tillbaka till den romerska rätten, ska rättsstrukturernas kontinuitet säkerställas när lagstiftningen ändras och lagstiftaren inte invänder däremot. Det framgår vidare att denna princip är tillämplig på ändringar av unionens primärrätt (domstolens dom av den 25 februari 1969 i mål 23/68, Klomp, 23/68, REG 1969, s. 43, punkt 13, och domen i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 63).

142

Det finns dock inte några tecken på att unionslagstiftaren hade för avsikt att sådana samordnade förfaranden som var förbjudna medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft, skulle undkomma sanktioner sedan detta upphört att gälla (domen i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 64).

143

Domstolen har erinrat om att rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar hade angett att de var villiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att hantera följderna av EKSG-fördragets utgång. Domstolen har vidare betonat att kommissionen angav att den var tvungen att lägga fram förslag till övergångsbestämmelser endast om en sådan åtgärd ansågs nödvändig och att den, med beaktande av de tillämpliga allmänna rättsprinciperna, ansåg att detta inte var nödvändigt på området för lagstiftning om kartellbildning (domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 75).

144

Härav följer att sökanden inte med framgång kan stödja något argument på den omständigheten att det inte finns några övergångsbestämmelser på området (se, för ett likande resonemang, domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 76).

145

Det skulle under dessa förhållanden strida mot fördragens syfte och inbördes sammanhang, samt vara oförenligt med principen om kontinuiteten i unionens rättsordning, om kommissionen saknade befogenhet att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelser med anknytning till EKSG-fördraget som fortfarande har verkningar, även efter det att fördraget upphört att gälla (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 18 juli 2007 i mål C 119/05, Lucchini, REG 2007, s. I-6199, punkt 41).

146

Av det ovan anförda följer att förordning nr 1/2003, och särskilt dess artiklar 7.1 och 23.2, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, ska tolkas så, att kommissionen har rätt att efter den 23 juli 2002 konstatera och besluta om påföljder med avseende på konkurrensbegränsande samverkan mellan företag inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis). Detta gäller trots att de ovan nämnda bestämmelserna i nämnda förordning inte uttryckligen hänvisar till artikel 65 KS (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 64, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 84 och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 74, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkterna 72, 73 och 87). Sökandens argument härvidlag, vilka syftar till att visa att en samtidig tillämpning av förordning nr 1/2003 och artikel 65 KS, trots att den sistnämnda bestämmelsen inte längre var ikraft, inte utgör ett lagenligt stöd för att ålägga sanktioner och innebär ett åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter, ska således underkännas.

147

Det ska dessutom påpekas att principerna om lagens tillämplighet i tiden ska iakttas inom unionens rättsordning när bestämmelser i EG-fördraget tillämpas på ett område som tidigare reglerades av EKSG-fördraget. Det följer av fast rättspraxis att även om handläggningsreglerna som regel ska anses tillämpliga på samtliga tvister som pågick när de trädde i kraft, gäller inte detta med avseende på de materiella bestämmelserna. Dessa ska nämligen, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så, att situationer som har uppkommit innan de trädde i kraft endast berörs i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan (domstolens dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80-217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, och av den 10 februari 1982 i mål 21/81, Bout, REG 1982, s. 381, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T-42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II-401, punkt 55, domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 65, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 85, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79).

148

Vad avser frågan om vilka materiella bestämmelser som ska tillämpas på rättsliga förhållanden som definitivt uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, förutsätts med hänsyn till kontinuiteten i unionens rättsordning samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar att de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget tillämpas på omständigheter som omfattas av deras materiella (ratione materiae) och tidsmässiga (ratione temporis) tillämpningsområde. Det faktum att de aktuella bestämmelserna, till följd av att EKSG-fördraget har upphört att gälla, inte längre är i kraft vid bedömningen av de faktiska omständigheterna påverkar inte denna slutsats, eftersom bedömningen avser en rättslig situation som definitivt hade uppkommit vid en tidpunkt då de materiella bestämmelser som antagits med stöd av EKSG-fördraget var tillämpliga (domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 66, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 86, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79; se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 134 nämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 96).

149

Med avseende på de materiella reglerna konstateras att det första beslutet avser ett rättsligt förhållande som definitivt hade uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla den 23 juli 2002, då överträdelsen ägde rum under en tidsperiod mellan den 6 december 1989 och den 4 juli 2000 (se punkt 37 ovan). Eftersom den materiella konkurrensrätt som är tillämplig från och med den 24 juli 2002 saknar retroaktiv verkan, utgör artikel 65.1 KS den materiella regel som är tillämplig och som faktiskt tillämpades av kommissionen i det angripna beslutet. Det följer nämligen av EG‑fördragets egenskap av lex generalis i förhållande till EKSG-fördraget, vilken anges i artikel 305 EG, att den särskilda ordning som följer av EKSG‑fördraget och de tillämpningsbestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag – enligt principen lex specialis derogat legi generali – endast är tillämplig på omständigheter som uppstått före den 24 juli 2002 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 68, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 89, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 77, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 79).

150

Således kan sökanden inte med framgång hävda att det i enlighet med den straffrättsliga legalitetsprincipen endast kan åläggas en sanktionsåtgärd om handlingen i fråga är olaglig såväl då den äger rum som då beslutet om sanktioner fattas.

151

Domstolen har vidare påpekat att den straffrättsliga legalitetsprincipen, som kommit till uttryck i bland annat artikel 49.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, innebär att överträdelser och sanktioner måste definieras tydligt i en unionsrättslig bestämmelse (se domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

152

Enligt rättssäkerhetsprincipen krävs det dessutom att en sådan lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Berörda personer ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed (se, domstolens dom i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

153

I den mån överträdelserna liksom de sanktioner som kunde åläggas på grund av dessa och omfattningen av dessa sanktioner tydligt angavs i fördragen redan före tidpunkten för de faktiska omständigheterna, syftar dessa principer inte till att garantera företagen att senare ändringar av den rättsliga grunden och handläggningsreglerna ska göra det möjligt för dem att undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser (domen i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 70, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 83).

154

Ett omsorgsfullt företag som befinner sig i den situation som sökanden befann sig i, kunde inte vid något tillfälle vara ovetande om konsekvenserna av sitt agerande. Inte heller kunde ett sådant företag räkna med att den omständigheten att EKSG‑fördraget ersattes av EG‑fördraget skulle medföra att det kunde undgå sanktioner med anledning av tidigare överträdelser av artikel 65 KS (domen i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 73, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 86).

155

Dessutom antogs det angripna beslutet med stöd av artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, efter ett förfarande som hade genomförts i enlighet med förordning nr 17 och förordning nr 1/2003. Bestämmelserna avseende den rättsliga grunden och det förfarande som föranledde det angripna beslutet utgör handläggningsregler i den mening som avses i den rättspraxis som omnämns i punkt 147 ovan. Eftersom det angripna beslutet antogs efter det att EKSG‑fördraget hade upphört att gälla var det rätt av kommissionen att tillämpa bestämmelserna i förordning nr 1/2003 (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 67, och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen, punkt 87 och där angiven rättspraxis, som efter överklagande fastställdes genom domstolens dom i de ovan i punkt 130 nämnda förenade målen ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen och kommissionen mot ArcelorMittal Luxembourg m.fl., punkt 74, och i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 90, se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 134 nämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 96).

156

Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser förevarande grund.

157

Sökanden har med denna grund ifrågasatt att förfarandet inte återupptogs och att ett nytt meddelande om invändningar inte skickades innan det angripna beslutet antogs, liksom att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) inte tillämpades.

158

Kommissionen har inledningsvis, i sin duplik, påstått att sökanden i repliken anför invändningar som inte förekommer i ansökan och som avser påstådd ogiltighet av rättsakter som antogs före 2002 års beslut, avsaknaden av undersökning kring verkan av den konkurrensbegränsande samverkan på handeln mellan medlemsstaterna och ett påstått åsidosättande av de befogenheter som medlemsstaternas myndigheter ges enligt förordning nr 1/2003.

159

Mot bakgrund av den i punkterna 120 och 121 ovan nämnda rättspraxis konstaterar tribunalen till att börja med att den invändning som avser att de akter som antagits före 2002 års beslut är ogiltiga ska anses utgöra en utvidgning av den invändning som innebär att kommissionen inte lagenligt kunde anta det angripna beslutet utan att återuppta det administrativa förfarandet. Invändningen kan således tas upp till sakprövning.

160

Vidare har den invändning som avser att det inte skulle ha gjorts någon undersökning rörande den konkurrensbegränsande samverkans påverkan på handeln mellan medlemsstaterna redan angetts i ansökan och hör ihop med de argument som anförts med den andra delen av förevarande grund och som innebär att det i artikel 81.1 EG finns ytterligare ett villkor avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna jämfört med motsvarande bestämmelse i EKSG-fördraget. Även den kan således tas upp till sakprövning.

161

Slutligen förekommer inte invändningen avseende ett påstått åsidosättande av de nationella myndigheternas befogenheter enligt förordning nr 1/2003 i ansökan och den utgör inte en utvidgning av en invändning som anges däri. Den ska således avvisas.

162

Sökanden har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt dess rätt till försvar genom att inte återuppta det administrativa förfarandet och skicka ett nytt meddelande om invändningar till sökanden innan den på nytt antog det angripna beslutet.

163

Det ska erinras om att artikel 27.1 i förordning nr 1/2003 har följande lydelse:

”Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 7, 8, 23 och 24.2 skall den ge de företag eller företagssammanslutningar som omfattas av det förfarande som kommissionen inlett tillfälle att yttra sig över kommissionens invändningar. Kommissionen skall grunda sina beslut endast på invändningar som de berörda parterna har fått tillfälle att yttra sig över. De klagande skall vara nära knutna till förfarandet.”

164

Det ska erinras om att enligt fast rättspraxis är det en grundläggande unionsrättslig princip att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktioner, särskilt böter eller viten. Denna princip ska även iakttas i förfaranden av administrativ karaktär. I det avseendet utgör meddelandet om invändningar den väsentliga garanti för ett korrekt förfarande som är ett uttryck för den grundläggande principen i unionsrätten att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden. Enligt denna princip ska i synnerhet ett meddelande om invändningar, vilket kommissionen riktar till ett företag som den avser att ålägga sanktioner på grund av att konkurrensreglerna har överträtts, innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de faktiska omständigheter som kritiseras, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget ska ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det (se, för ett liknande resonemang, domstolens domar av den 3 september 2009 i de förenade målen C-322/07 P, C-327/07 P och C-338/07 P, Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-7191, punkterna 34 och 36 och där angiven rättspraxis, och i mål C-534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen, REG 2009, s. I-7415, punkterna 26–28).

165

Iakttagandet av rätten till försvar förutsätter nämligen att det berörda företaget har getts tillfälle under det administrativa förfarandet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att företaget har begått en överträdelse (se domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I-123, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

166

Sökanden har gjort gällande att även om kommissionens felaktiga val av rättslig grund för ett beslut skulle kunna kvalificeras som ett enkelt formfel innebär den ensidiga omprövningen av vilka regler som är tillämpliga på förevarande ärende, enligt principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) och punkt 5 i det angripna beslutet, under rubriken III ”Rättslig bedömning”, ett åsidosättande av artikel 27 i förordning nr 1/2003. Sökanden har nämligen aldrig tillfrågats vad avser analysen och användningen av artikel 65 KS jämförd med artikel 81 EG, och kommissionens resonemang framgick inte i meddelandet om invändningar utan endast i det kompletterande meddelandet om invändningar, vilket då fortfarande var ”giltigt”.

167

Det ska inledningsvis erinras om att punkt 5 i det angripna beslutet avser de rättsliga följderna av att EKSG-fördraget upphört att gälla, mot bakgrund av domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen.

168

Kommissionen hänvisade härvidlag först till sitt meddelande om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG‑fördraget löper ut (EGT C 152, 2002, s. 5) och till det kompletterande meddelandet om invändningar, i vilket kommissionen informerade berörda företag om att den hade för avsikt att följa det tillvägagångssätt som anges i det förstnämnda meddelandet. Den erinrade även om skälen i domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen och om det förhållandet att den hade meddelat berörda företag att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut, i vilket den rättsliga grunden ändrades, till följd av att 2002 års beslut hade ogiltigförklarats av tribunalen (skälen 342–351 i det angripna beslutet). Kommissionen förklarade vidare skillnaden mellan valet av rättslig grund, vilken ger befogenhet att anta en akt, och fastställandet av förfaranderegler och materiella regler (skälen 353–376 i det angripna beslutet). Vad gäller valet av rättslig grund angav kommissionen varför den ansåg att den behöll sin befogenhet att beivra överträdelser av konkurrensreglerna i sektorer som omfattades av EKSG-fördraget. Vad gäller förfarandereglerna, erinrade kommissionen om att dessa var de som var tillämpliga då beslutet antogs. Kommissionen angav slutligen, med avseende på de materiella reglerna, de principer som styr övergången i tiden mellan rättsliga regler, vilka kan leda till att materiella regler som inte längre är ikraft då en rättsakt antas kommer att tillämpas, dock med förbehåll för principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior).

169

För det första kan sökanden inte göra gällande att den aldrig hade getts tillfälle att yttra sig över ”analysen och tillämpningen av artikel 65 KS jämförd med artikel 81 EG”. Visserligen angavs det inte i meddelandet om invändningen från tiden innan EKSG-fördraget löpte ut några beaktanden kring att detta fördrag skulle löpa ut eller avseende bedömningen av artikel 65 KS och artikel 81 EG mot bakgrund av principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior). I det kompletterade meddelandet om invändningar, från tiden efter det att EKSG‑fördraget hade löpte ut, behandlades emellertid dessa följder, med avseende på förevarande ärende.

170

I punkt 11 i det kompletterande meddelandet om invändningar angav kommissionen således att de två bestämmelser i EKSG-fördraget som, i teorin, kunde betraktas som mindre förmånliga än motsvarande bestämmelser i EG‑fördraget, utgjordes av artikel 65.1 KS jämförd med artikel 81.1 EG och artikel 65.5 KS jämförd med artikel 15 i förordning nr 17. I punkterna 12–15 i meddelandet undersökte kommissionen bestämmelserna mot bakgrund av de aktuella omständigheterna och drog slutsatsen att, i det aktuella fallet, var bestämmelserna i EG-fördraget inte mer förmånliga än bestämmelserna i EKSG‑fördraget och följaktligen kunde principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior) inte göras gällande för att invända mot att de materiella reglerna i EKSG-fördraget tillämpades på de aktuella omständigheterna.

171

Kommissionen berörde visserligen inte i det kompletterande meddelandet om invändningar frågan huruvida artikel 65.2 KS, som avser undantag för vissa avtal, teoretiskt sett kunde betraktas som mindre förmånlig än artikel 81.3 EG. Den omständigheten att kommissionen inte berörde denna fråga förklaras emellertid av att den i punkt 11 i meddelandet fann (se punkt 170 ovan), att endast artikel 65.1 KS och 65.5 KS teoretiskt sett kunde anses som mindre förmånliga än denna bestämmelse i EG-fördraget. I punkt 6 i det kompletterande meddelandet om invändningar angav kommissionen vidare att artikel 65.2 KS inte var tillämplig i det aktuella fallet, av skäl som anges i meddelandet om invändningar. Sökanden kan således inte hävda att denna, om möjlighet funnits, hade kunnat visa att vissa av dess ageranden avseende pris kunde medföra positiva verkningar för SP:s kunder. Det framgår nämligen av det kompletterande meddelandet om invändningar att kommissionen fann att den aktuella konkurrensbegränsande samverkan hade till enda syfte att begränsa konkurrensen och att den inte kunde omfattas av något undantag.

172

I domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen angav tribunalen att den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt ska vara gällande vid tiden för antagandet av rättsakten och att artiklarna 65.4 och 65.5 KS i enlighet med artikel 97 KS upphört att gälla den 23 juli 2002, varför kommissionen enligt nämnda bestämmelser, enär de upphört att gälla, inte längre hade befogenhet att då det angripna beslutet antogs, fastställa en överträdelse av artikel 65.1 KS eller ålägga böter för de företag som deltagit i nämnda överträdelse. Tribunalen avgjorde således inte frågan i sak och uttalade sig inte om giltigheten av de processuella akter som antagits innan det angripna beslutet antogs.

173

Det följer av fast rättspraxis att en ogiltigförklaring av en unionsrättsakt inte nödvändigtvis påverkar giltigheten av de förberedande åtgärderna och därför kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten i princip återupptas i just det skede då rättsstridigheten uppstod (domstolens dom av den 12 november 1998 i mål C-415/96, Spanien mot kommissionen, REG 1998, s. I-6993, punkterna 31 och 32, och av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P-C-252/99 P och C-254/99 P, REG 2002, s. I-8375, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 73, tribunalens dom av den 15 oktober 1998 i mål T-2/95, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 1998, s. II-3939, punkt 91, och av den 25 juni 2010 i mål T‑66/01, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REU 2010, s. II‑2631, punkt 125 och där angiven rättspraxis). Domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen påverkade således inte lagenligheten hos meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar. Kommissionen gjorde därför en riktig bedömning när den återupptog förfarandet vid den tidpunkt då ogiltigheten uppstod, det vill säga då 2002 års beslut antogs.

174

För det andra skickade kommissionen den 30 juni 2008 en skrivelse till sökanden och övriga berörda företag. I nämnda skrivelse informerade kommissionen dessa om att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut i vilket den rättsliga grunden korrigerades, i förhållande till den som valts i 2002 års beslut. Kommissionen angav i skrivelsen, som inte innehöll några invändningar med avseende på de företag till vilka den skickats, att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut till följd av att 2002 års beslut hade ogiltigförklarats genom domen i de ovan i punkt 21 nämnda förenade målen SP m.fl. mot kommissionen, och den upprepade sina överväganden vad gäller principen om tillämpning av den lindrigaste lagen (lex mitior). Kommissionen tillade härvidlag att artikel 65.2 KS hade ett mer begränsat tillämpningsområde än artikel 81.3 EG. Kommissionen angav, i likhet med vad den angett i punkt 6 i det kompletterande meddelandet om invändningar, att dock ingen av dessa båda bestämmelser var tillämplig i det aktuella fallet. Sökanden har emellertid inte ens i sitt svar på nämnda skrivelse framfört synpunkter, eller omständigheter som visar att villkoren för undantag i artikel 81.3 EG var uppfyllda.

175

Av det ovan anförda följer att sökanden inte kan hävda att dess rätt till försvar har åsidosatts på grund av att den inte getts möjlighet att yttra sig över ”analysen och tillämpningen av artikel 65 KS jämförd med artikel 81 EG”.

176

Sökanden kan inte heller hävda att kommissionens skrivelse av den 30 juni 2008 inte kan betraktas som ett giltigt meddelande om invändningar av det skälet att den inte uppfyllde villkoren, genom att den bland annat var mycket kortfattad och svarsfristen var en månad, till skillnad från den normala svarfristen om två månader för meddelanden om invändningar.

177

Tribunalen erinrar om att, i likhet med vad kommissionen angett och vad som sagts i punkt 174 ovan, skrivelsen av den 30 juni 2008 inte innehöll några nya invändningar, utan syftade till att informera de aktuella företagen om att kommissionen hade för avsikt att anta ett nytt beslut efter att ha korrigerat den rättsliga grunden. När kommissionen, efter det att ett beslut på konkurrensområdet har ogiltigförklarats, beslutar att åtgärda den eller de rättsstridigheter som har konstaterats och att anta ett identiskt beslut utan dessa rättsstridigheter, avser detta beslut enligt rättspraxis samma anmärkningar som företagen redan har yttrat sig över (domen i de ovan i punkt 173 nämnda förenade målen Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 98).

178

Eftersom skrivelsen av den 30 juni 2008 inte var ett meddelande om invändningar, vilket för övrigt även framgår av skälen 6, 122 och 123, 390 och 391 i det angripna beslutet, saknar sökandens argumentation, som består i dels att kommissionen har åsidosatt sökandens rätt till försvar genom att ge denna endast en månad för att besvara skrivelsen, dels i att meddelandet var för kortfattat, relevans.

179

Sökanden har slutligen hävdat att dennes rätt tillförsvar har åsidosatts genom att kommissionen inte inväntat dennas ställningstagande, då den skickat en begäran om upplysningar avseende sökandens omsättning innan fristen för att yttra sig ens löpt ut. En sådan begäran utgör vanligtvis den ”sista fasen” innan ett beslut antas.

180

Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen inte är skyldig att invänta berörda företags yttranden innan den riktar en begäran om upplysningar i enlighet med artikel 18.2 i förordning nr 1/2003 till dem. Enbart den omständigheten att kommissionen riktade en begäran om upplysningar till sökanden den 24 juli 2008, det vill säga samma datum som sökanden inkom med sitt yttrande över skrivelsen av den 30 juni 2008, visar inte att kommissionen inte hade beaktat de argument som sökande framfört i yttrandet. Sökandena ståndpunkt motsägs även av att kommissionen i skälen 388–394 i det angripna beslutet uttryckligen besvarade de berörda företagens synpunkter, vilka framförts av de berörda företagen som svar på skrivelsen av den 30 juni 2008.

181

Av vad ovan anförts framgår att sökandens argument, vilket grundas på påståendet att tribunalens resonemang i domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen och i det ovan i punkt 124 nämnda målet ThyssenKrupp Stainless mot kommissionen inte är tillämpligt, saknar relevans. Det framgår av vad som sagts ovan att sökanden inte berövats sina garantier för ett korrekt förfarande. Kommissionen var vidare inte skyldig att skicka ett nytt meddelande om invändningar till sökanden. Slutligen var det fel av sökanden att påstå att den inte hade kunnat yttra sig över ”analysen och tillämpningen av artikel 65 KS jämförd med artikel 81 EG”.

182

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

183

Sökanden har med den andra delen av förevarande grund påstått att kommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa artikel 65.1 KS istället för artikel 81.1 EG. Kommissionen verkar ha tagit för givet att den lindrigaste lagen i förevarande fall var artikel 65.1 KS, och detta trots att artikel 81.1 EG innehåller ett ytterligare villkor i förhållande till den förstnämnda bestämmelsen, vilket villkor avser påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

184

Sökanden har härvidlag ifrågasatt kommissionens bedömning att den överträdelse som sökanden tillskrivits ansvar för under alla omständigheter påverkat handeln mellan medlemsstaterna. Enligt sökanden är de villkor som kommissionen angett i sina riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EUT C 101, 2004, s. 81) för att det ska anses att handeln mellan medlemsstaterna påverkas, inte uppfyllda i förevarande fall.

185

Mot bakgrund av punkterna 169–175 ovan ska sökandens argument, att dennes rätt till försvar har åsidosatts på grund av att ett nytt förfarande inte inletts för att kontrollera verkan av den aktuella konkurrensbegränsande samverkan, underkännas.

186

Det ska erinras om att domstolen har slagit fast att det, för att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater, krävs att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt inverkar på handelsflödet mellan medlemsstater, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en gemensam marknad mellan medlemsstater. Denna inverkan får dessutom inte vara obetydlig (se, dom av den 23 november 2006 i mål C-238/05, Asnef-Equifax och Administración del Estado, REG 2006, s. I-11125, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C-125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P, Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8681, punkt 36).

187

Påverkan på handeln inom gemenskapen följer i allmänhet av flera faktorer i förening, som var för sig inte nödvändigtvis är avgörande. För att fastställa huruvida ett samordnat förfarande märkbart påverkar handeln mellan medlemsstater, är det nödvändigt att bedöma det i dess ekonomiska och rättsliga sammanhang (domen i de ovan i punkt 186 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 37, och domen i det ovan i punkt 186 nämnda målet Asnef-Equifax och Administración del Estado, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

188

Vidare har domstolen tidigare slagit fast att den omständigheten att en konkurrensbegränsande samverkan endast avser saluföring av produkter i en enda medlemsstat inte räcker för att utesluta att handeln mellan medlemsstater skulle kunna påverkas. En konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium, genom själva sin karaktär, får nämligen till resultat att avskärmningen av marknaderna på nationell nivå förstärks och att den ekonomiska integration som eftersträvas i EUF-fördraget hindras (se, domen i de ovan i punkt 186 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 38, och domen i det ovan i punkt 186 nämnda målet Asnef‑Equifax och Administración del Estado, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

189

Vid bedömningen av den lindrigaste lagen (lex mitior) grundade sig kommissionen i skälen 373–375 och 385–387 i det angripna beslutet på följande omständigheter: a) den aktuella konkurrensbegränsande samverkan avsåg hela Italien och under den period samverkan varade tillverkades mellan 29 och 43 procent av armeringsjärn i gemenskapen i Italien, b) exporten (från Italien) jämfört med de totala leveranserna (leveranser i Italien och export) har alltid haft en stor betydelse (mellan 6 och 34 procent under överträdelseperioden), c) förhållandet att, dels, den konkurrensbegränsande samverkan påverkat samtliga italienska tillverkare av armeringsjärn på grund av att företagssammanslutningen Federacciai under perioden mellan december 1989 och juli 1998 deltagit däri, dels att när Federacciai inte längre deltog omfattade samverkan likväl de huvudsakliga italienska företagen med en sammanlagd marknadsandel om 80 procent, d) minst två företag som var betydande deltagare i samverkan bedrev även tillverkning på minst en annan geografisk marknad för armeringsjärn, e) samverkan kännetecknades även av att den, som en åtgärd motsvarande den tillfälliga och samordnade produktionsminskningen, syftade till att samordna exporten utanför Italien, och f) Italiens andel av gemenskapshandeln varierade mellan 32,5 procent år 1989 och 18,1 procent år 2000, med en minsta andel på 13,4 procent år 1998. Sökanden har inte bestritt dessa omständigheter.

190

Mot bakgrund av den i punkt 188 ovan nämnda rättspraxis kan för det första sökandens argument, att den relevanta geografiska marknaden enbart utgjordes av Italien, inte godtas.

191

Sökanden har för det andra hävdat att det inte fanns några bevis på att den och de andra företag till vilka det angripna beslutet riktade sig hade diskuterat priserna i andra medlemsstater, eller övervakat agerandet hos utländska konkurrenter eller utövat konkurrensbegränsande påtryckningar på dessa. Detta argument saknar emellertid relevans, eftersom begreppet påverkan på handeln innefattar potentiell inverkan och det därför inte är avgörande att veta huruvida de företag som ingår i en konkurrensbegränsande samverkan vidtar åtgärder för att skydda sig mot konkurrenter från andra medlemsstater (se punkterna 79 och 80 i riktlinjerna om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG]).

192

För det tredje har sökanden påstått att frågan om huruvida det förekommer en faktisk eller potentiell skada även beror på om det finns naturliga hinder för handelsutbytet på marknaden. I förevarande fall skulle dessa hinder ha bestått i extremt begränsad handel med armeringsjärn till följd av olika standarder för godkännande. Utländska företags val att inte vara verksamma i Italien är således en följd av marknadens nationella karaktär, och inte av konkurrensbegränsande beteenden. Det ska härvidlag, i likhet med vad som anförts av kommissionen, konstateras att olikheten i standarder för godkännande inte kunde ha utgjort ett tillräckligt betydande hinder för att en potentiell påverkan ska kunna uteslutas, eftersom exportnivåerna från Italien och storleken på exporten jämfört med de totala leveranserna trots dessa olikheter var betydande under den aktuella perioden (skälen 26, 48 och 375 i det angripna beslutet).

193

Sökanden har för det fjärde hävdat att kommissionens påstående i skäl 375 och följande skäl i det angripna beslutet, att det förekommit en samordning av exporten utanför Italien, ska kopplas till påståendet i skäl 183 i det angripna beslutet om att medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen inte innefattades i den samordnade exporten. Detta påstående kan emellertid inte, även om det antas vara riktigt, mot bakgrund av de omständigheter som angetts i punkt 189 ovan visa att det inte förekommit en påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

194

För det femte är sökandens påstående att EUF-fördraget vid den tidpunkt då ändringsbeslutet antogs redan var ikraft och att artikel 101.1 FEUF endast gör det möjligt att vidta sanktionsåtgärder mot konkurrensbegränsande samverkan som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna verkningslöst, eftersom lydelsen i artikel 81.1 EG är identisk med lydelsen i artikel 101.1 FEUF.

195

Av det ovan anförda följer att det inte var felaktig rättstillämpning av kommissionen att i det aktuella fallet finna att det inte var mer förmånligt att tillämpa artikel 81.1 EG än artikel 65.1 KS. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

196

Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser någon del av den tredje grunden.

197

Sökanden har hävdat att kommissionen har åsidosatt artikel 65.1 KS då den tillskrivit sökanden ansvar för överträdelsen genom Lucchini-SP, såsom ett enda företag, under hela den period överträdelsen varade, det vill säga mellan den 6 december 1989 och den 27 juni 2000. När kommissionen, i fråga om fastställandet av en ekonomisk enhet, inte särskilde tre olika perioder inom överträdelsen, nämligen mellan den 6 december 1989 och den 5 mars 1991, vidare mellan den 5 mars 1991 och den 31 oktober 1997 och slutligen mellan oktober 1997 och den 27 juni 2000, gjorde den sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning. Kommissionen gjorde inte heller en riktig bedömning när den fastställde ”det rättsliga förhållandet vid övergången” mellan det första Siderpotenza, Lucchini Siderurgica, SP och sökanden.

198

Det ska inledningsvis erinras om att unionens konkurrensrätt avser verksamhet som bedrivs av företag och att begreppet företag omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras (domstolens dom av den 11 december 2007 i mål C-280/06, ETI m.fl., REG 2007, s. I-10893, punkt 38, av den 10 september 2009 i mål C-97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. I-8237, punkterna 54 och 55, och domen i det ovan i punkt 77 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 53).

199

Av rättspraxis framgår även att begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (domstolens dom av den 14 december 2006 i mål C-217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, REG 2006, s. I-11987, punkt 40, och domen i det ovan i punkt 77 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 53).

200

Unionsdomstolen har således framhållit att det faktum att två bolag formellt är skilda åt på grund av att de är fristående juridiska personer inte är avgörande vid tillämpningen av konkurrensreglerna. Det betydelsefulla är huruvida de ska anses uppträda som en enhet på marknaden. Det kan således vara nödvändigt att avgöra huruvida två bolag som är olika juridiska personer utgör eller hör till ett och samma företag eller en och samma ekonomiska enhet som har ett enhetligt beteende på marknaden (domstolens dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, REG 1972, s. 619, svensk specialutgåva, volym 2, s. 25, punkt 140, och förstainstansrättens dom av den 15 september 2005 i mål T-325/01, DaimlerChrysler mot kommissionen, REG 2005, s. II-3319, punkt 85).

201

Då en sådan enhet har överträtt konkurrensreglerna ska den, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen (se domen i det ovan i punkt 198 nämnda målet ETI m.fl., punkt 39, i det ovan i punkt 198 nämnda målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 56, och i det ovan i punkt 77 nämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

202

Enligt fast rättspraxis är det i princip den fysiska eller juridiska person som ledde ett företag när en överträdelse begicks som ska hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om ansvaret för driften av företaget inte längre åvilar denna person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas (dom av den 16 november 2000 i mål C-248/98 P, KNP BT mot kommissionen, REG 2000, s. I-9641, punkt 71, i mål C-279/98 P, Cascades mot kommissionen, REG 2000, s. I-9693, punkt 78, i mål C-286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, REG 2000, s. I-9925, punkt 37, och domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 143).

203

Domstolen har haft tillfälle att precisera, med avseende på när en enhet som inte begått överträdelsen likväl kan åläggas sanktioner för denna, att den situationen att den enhet som har begått överträdelsen juridiskt eller ekonomiskt sett har upphört att existera omfattas av detta fall. Om en sanktion åläggs ett företag som inte längre bedriver ekonomisk verksamhet, finns det nämligen en risk för att sanktionen kommer att sakna avskräckande verkan (domen i det ovan i punkt 198 nämnda målet ETI m.fl. punkt 40 och domen i det ovan i punkt 130 nämnda målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, punkt 144).

204

Det ska därefter påpekas att om det inte fanns någon möjlighet att vidta sanktionsåtgärder mot en annan enhet än den som har begått överträdelsen, skulle företag kunna undgå sanktionsåtgärder av den enkla anledningen att deras identitet har ändrats till följd av omstruktureringar, överlåtelser eller andra ändringar i juridiskt eller organisatoriskt avseende. Målsättningen att genom avskräckande sanktionsåtgärder sätta stopp för ageranden som strider mot konkurrensreglerna och att förhindra att dylika ageranden upprepas skulle således äventyras (se domen i det ovan i punkt 198 nämnda målet ETI m.fl., punkt 41 och där angiven rättspraxis).

205

Om emellertid, mellan tidpunkten för överträdelsen och den tidpunkt då det ifrågavarande företaget ska ställas till ansvar för överträdelsen, den fysiska eller juridiska person som var ansvarig för företagets drift har upphört att existera i rättslig bemärkelse, ska först det komplex av materiella och mänskliga faktorer som medverkade till överträdelsen lokaliseras. Därefter ska den person som blivit ansvarig för driften av detta komplex identifieras, så att företaget inte kan undandra sig sitt ansvar för överträdelsen på grund av att den person som vid tidpunkten för överträdelsen var ansvarig för företagets drift inte längre existerar (förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94-T-307/94, T-313/94-T-316/94, T-318/94, T-325/94, T-328/94, T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-931, punkt 953, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C-297/98 P, SCA Holding mot kommissionen, REG 2000, s. I-10101, punkt 27).

206

Vid fall av överföring av hela eller delar av näringsverksamheten från en juridisk enhet till en annan, kan ansvaret för den överträdelse som den ursprungliga innehavaren begått inom ramen för verksamheten i fråga tillskrivas den nya innehavaren om vederbörande tillsammans med den ursprungliga innehavaren utgör en och samma ekonomiska enhet med avseende på tillämpningen av konkurrensreglerna, och detta även om den ursprungliga innehavaren fortfarande existerar som en juridisk enhet (se, för ett liknade resonemang, domen i de ovan i punkt 165 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkterna 354–359, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T-43/02, Jungbunzlauer mot kommissionen, REG 2004, s. II-3435, punkterna 131–133, och domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 109).

207

En sådan sanktionsåtgärd är i synnerhet tillåten då dessa enheter kontrollerades av samma person och, mot bakgrund av de nära banden ekonomiskt och organisatoriskt sett mellan dessa enheter, i huvudsak tillämpade samma instruktioner avseende affärsverksamheten. Detta avser särskilt omstruktureringar inom en företagskoncern där den ursprungliga innehavaren inte nödvändigtvis juridiskt sett upphör att existera, men inte längre utövar ekonomisk verksamhet i nämnvärd omfattning på den relevanta marknaden. Om det finns ett strukturellt samband mellan den ursprungliga och den nya innehavaren av det företag som deltar i den konkurrensbegränsande samverkan, så kan de som berörs undgå konkurrensrättsligt ansvar med hjälp av de rättsliga möjligheter för utformning som står dem till buds, oavsett om detta sker avsiktligt eller oavsiktligt (se domen i det ovan i punkt 131 nämnda målet ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

208

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva den aktuella grunden.

209

Sökanden har för det första hävdat att under perioden mellan den 6 december 1989 och den 5 mars 1991 kontrollerades det första Siderpotenza av Leali. Lucchini, som inledningsvis hade en minoritetsandel och därefter 50 procent av aktiekapitalet (resterande 50 procent innehades av Leali), var inte inblandad i ledningen av det första Siderpotenza, och inte heller i dess affärsmässiga avgöranden, vilka överlämnats till Leali. I motsats till Leali tillverkade inte Lucchini armeringsjärn, saknade ”know-how” och hade ingen andel av marknaden inom den sektorn. Ledningen och de affärsmässiga besluten hade överlåtits till en person som var knuten till Leali. Det första Siderpotenza hade slutligen aldrig konsoliderats i Lealis årliga bokslut.

210

Såsom kommissionen angav i skäl 541 och i fotnot nr 592 i det angripna beslutet vilade beslutet att tillskriva Lucchini Siderurgica och Lucchini ansvar för det första Siderpotenzas handlande på den rättsliga övergången mellan det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica och Lucchini. Sökandena argument grundas följaktligen på det felaktiga antagandet att kommissionen ansåg att sökanden utövat den faktiska kontollen över det första Siderpotenza.

211

Mot bakgrund av ovan i punkt 205 angiven rättspraxis, och då sökanden inte har bestritt att samtliga materiella tillgångar och samtlig personal tillhöriga det första Siderpotenza har använts av Lucchini Siderurgica från det att det förstnämnda bolaget uppgick i Lucchini Siderurgica den 5 mars 1991, var det en riktig bedömning av kommissionen att anse att Lucchini Siderurgica utgjorde det första Siderpotenzas rättsliga efterträdare.

212

Det argument som sökanden har framfört i sin replik och som innebär att kommissionen har åsidosatt principen om personligt ansvar, kan inte godtas. Det framgår nämligen av kommissionens konstateranden, att under den period som avses i punkt 209 ovan var det första Siderpotenza det företag som begick överträdelsen. Det är visserligen riktigt att enbart den omständigheten att ett dotterbolag utgör en egen juridisk person inte är tillräcklig för att ansvar inte ska kunna tillskrivas dess moderbolag. Domstolen har dock funnit att kommissionen i princip inte kan anses vara skyldig att först göra en sådan prövning innan den kan överväga huruvida den ska vända sig mot det företag som har begått överträdelsen, även om detta företag såsom juridisk enhet har genomgått förändringar. Principen om personligt ansvar utgör inte något hinder för att kommissionen planerar att först vidta sanktionsåtgärder mot sistnämnda företag innan den undersöker huruvida överträdelsen eventuellt kan tillskrivas moderbolaget. Om så inte var fallet skulle kommissionens undersökningar avsevärt tyngas av nödvändigheten av att vid varje fall av succession av kontrollen av ett företag behöva undersöka huruvida företagets uppträdande kan tillskrivas det tidigare moderbolaget (domen i de ovan i punkt 186 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkterna 81 och 82).

213

Kommissionen hade således rätt att vidta sanktionsåtgärder mot det första Siderpotenza för det aktuella beteendet och tillskriva Lucchini Siderurgica, i dess egenskap av rättslig efterträdare till det första Siderpotenza, ansvar. Kommissionen var därför inte skyldig att pröva huruvida det första Siderpotenzas beteende hade kunnat tillskrivas Leali. Sökandena argument om den faktiska kontroll som Leali hade över det första Siderpotenza är följaktligen utan verkan (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 186 nämnda förenade målen Erste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 85).

214

Vad sedan avser perioden mellan den 5 mars 1991, då det första Siderpotenza uppgick i Lucchini Siderurgica, och den 31 oktober 1997, då Lucchini Siderurgica överlät verksamheten med armeringsjärn till det nya Siderpotenza, har sökanden medgett att den var majoritetsägare i Lucchini Siderurgica. Sökanden har emellertid bestritt att ett sådant aktieinnehav kan ligga till grund för någon som helst presumtion om ansvar.

215

Såsom framgår av skäl 540 i det angripna beslutet ska det påpekas att kommissionen när den tillskrev sökanden ansvar för Lucchini Siderurgicas beteende, inte grundade sig på en presumtion om att sökanden utövade kontrollen över Lucchini Siderurgica mellan åren 1991 och 1997, utan på principen om rättslig övergång, om vilket det erinrats i punkt 205 ovan. Kommissionen angav således i skäl 541 i det angripna beslutet att det var uppenbart att Lucchini Siderurgica utgjorde den rättsliga efterträdaren till det första Siderpotenza efter fusionen genom absorbtion den 5 mars 1991 och att Lucchini på samma sätt hade efterträtt Lucchini Siderurgica efter fusionen genom absorbtion den 1 december 1998. Kommissionen tillade att inventarier och personal som hörde till fabriken i Potenza och som sköttes av Lucchini Siderurgica, till följd av bildandet av det nya Siderpotenza år 1997, hade överförts inom gruppen, till detta bolag (se även punkterna 28–31 ovan). Eftersom kommissionen inte grundat sig på en påstådd ansvarspresumtion till följd av att Lucchini innehade aktiemajoriteten i Lucchini Siderurgica, är även detta argument från sökanden verkningslöst. Samma slutsats kan dras vad gäller sökandens argument att fullmaktsavtalet av den 2 januari 1998 inte visade att det fanns strukturella band mellan Lucchini och SP under åren 1991–1997.

216

Sökanden har även bland de argument som framställts avseende perioden mellan den 5 mars 1991 och den 31 oktober 1997, i motsats till vad kommissionen har påstått i skäl 540 i det angripna beslutet, gjort gällande att det inte av den omständigheten att familjen Lucchini innehade delar av aktiekapitalet i såväl sökanden som SP är möjligt att dra slutsatsen att denna är solidariskt ansvarig tillsammans med SP. Sökanden har härvid bevis som gör det möjligt att motbevisa den ”ungefärliga” förteckning som anges i skäl 538 i det angripna beslutet. Då de omständigheter som anges i nämnda skäl ska visa att det fanns en ekonomisk enhet mellan sökanden och det första Siderpotanza, som inte bildades förrän 1997, ska de prövas senare.

217

Sökanden har för det tredje hävdat att – med avseende på perioden mellan oktober 1997 och den 27 juni 2000 – den omständigheten att Lucchini Siderurgica innehade aktierna i det nya Siderpotenza (fram till dess att sökanden tog över det förstnämnda), tillsammans med sökanden och andra bolag som kontrollerades av familjen Lucchini, samt det förhållandet att bolagen hade vissa gemensamma sociala åtaganden, inte utgör tillräckliga indicier för att slå fast att sökanden och SP utgjorde en ekonomisk enhet.

218

Kommissionen hänvisade i skäl 538 i det angripna beslutet till nedanstående omständigheter, för att slå fast att sökanden och SP var solidariskt ansvariga vad gäller den ovan i punkt 217 nämnda perioden:

219

Sökanden har för det första påpekat att familjen Lucchinis kontroll av aktierna inte är ett tillräckligt bevis på att sökanden och SP utgjorde en ekonomisk enhet. Sökanden har anfört att denna aldrig varit majoritetsägare i SP och att ägarbilden för de två bolagen skilt sig åt.

220

För det första, och i likhet med vad kommissionen angav i skäl 540 i det angripna beslutet, är ”ett särdrag för det aktuella ärendet … att under hela den period överträdelsen varade hade Lucchini inte … någon direkt kontroll över [det nya] Siderpotenza, men de båda bolagen kontrollerades emellertid av familjen Lucchini”.

221

Det ska vidare konstateras att sökanden inte har motbevisat att familjen Lucchini under den aktuella perioden utövade, direkt eller indirekt, genom fysiska eller juridiska personer, kontroll över sökanden och Siderpotenza. De har istället endast gjort gällande att dess ägare inte sammanföll med Siderpotenzas ägare. Dessutom bekräftas att fysiska eller juridiska personer tillhörande familjen Lucchini kontrollerade aktiekapitalet i de båda bolagen genom en handling som ingetts av sökanden själv.

222

För det andra har sökanden hävdat att den omständigheten att samma personer fanns i ledningen inte heller kan utgöra ett sådant bevis, eftersom sådana överlappningar är normala i hela koncernen och endast utgör en naturlig följd av att bolagen tillhör samma koncern.

223

Kommissionen – som själv i skäl 540 i det angripna beslutet erinrat om att endast den omständigheten att bolagskapitalet i två affärsbolag ägs av en och samma person eller av en familj inte i sig räcker för att visa att det mellan dessa två bolag finns en ekonomisk enhet – fann med rätta att en sådan enhet kunde följa av en samling omständigheter.

224

Bland dessa omständigheter återfinns det förhållandet att vissa personer samtidigt hade ansvaruppgifter inom såväl SP och Lucchini. Det framgår nämligen av rättspraxis att innehav av nyckelfunktioner i ledningsorganen i olika bolag är en omständighet som kan beaktas för att fastställa att dessa bolag utgör en ekonomisk enhet (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkterna 119 och 120). Sökanden har i förevarande mål inte bestritt att samma personer innehaft betydande poster i sökandebolaget och i SP och att samma personer deltagit i mötena inom den konkurrensbegränsande samverkan (skälen 538–540 i det angripna beslutet). Den omständigheten, som anförts av sökanden, att de aktuella personerna även hade poster inom andra bolag i Lucchinikoncernen och att sökanden inte direkt hade utsett dessa, påverkar inte denna slutsats.

225

För det tredje saknar även den omständigheten att Lucchini inte tillverkade armeringsjärn relevans, eftersom det förhållandet att en juridisk person själv tillverkar den vara som samverkan avser inte är avgörande för att tillskriva ansvar för en överträdelse av artikel 65 KS. Av vikt är nämligen att den aktuella juridiska personen utövar en verksamhet i den mening som avses i artikel 80 KS. Även om sökanden inte direkt tillverkade armeringsjärn, eftersom denna verksamhet hade delegerats inom gruppen till det nya Siderpotenza, är det ostridigt att sökanden saluförde dem.

226

Det framgår för det fjärde av en skrivelse från Lucchini till kommissionen av den 7 maj 2002 att detta bolag inte gett några instruktioner till personer som arbetade för SP avseende detta bolags verksamhet. Detta påstående vederläggs emellertid av stadganden i fullmaktsavtalet mellan sökanden och det nya Siderpotenza, där det anges att det sistnämnda bolaget ska avge beställningar i enlighet med de villkor som fastsällts av sökanden med dess kunder och leverantörer.

227

För det femte har sökanden påstått att omnämnandet av fakturor och kostnadsersättningar med dess brevhuvud inte är bevis på en ekonomisk enhet, eftersom dessa fördelades vid slutet av året liksom alla fakturor för de olika koncernbolagen. Inte heller detta argument kan godtas. Förutom att kostnadsräkningen från den 31 mars 1999 uppenbarligen inte utgör en fördelning av kostnader vid slutet av året, visar en sådan notering, avseende att kostnaderna för mötet för deltagarna i samverkan av den 9 mars lades på Lucchini (skälen 261, andra strecksatsen, och 538, åttonde strecksatsen, i det angripna beslutet), tillsammans med övriga uppgifter som kommissionen samlat in, att Lucchini deltog i utformningen av försäljningspolicy för armeringsjärn.

228

För det sjätte har sökanden gjort gällande att fullmaktsavtalet från den 2 januari 1998, som slutits för ett år, och som under följande år automatiskt förnyades tillsammans med avtalet om parallella tjänster, inte var avgörande för att SP skulle kvalificeras som en ekonomisk enhet. Vad gäller tjänstekontraktet påpekas att Lucchinikoncernen via bolaget Lucchini Servizi Srl tillhandahöll samma tjänster till andra koncernen närstående bolag, utan att det därför utgjorde ett enda företag tillsammans med nämnda bolag.

229

Det ska påpekas att fullmaktsavtalet och tjänstekontraktet undertecknades den 3 november 1997 för år 1997 och förnyades skriftligen den 2 januari 1998 för år 1998. Det är även ostridigt att de var föremål för automatisk förnyelse.

230

Det framgår vidare av villkoren i dessa avtal att det nya Siderpotenza inte tekniskt sett hade ansvaret för tillverkningen och att det inte självständigt bestämde sitt beteende på marknaden. Enligt artikel 2.4 i fullmaktsavtalet åtog sig således det nya Siderpotenza att ”göra beställningar enligt – och i enlighet med – de villkor som upprättats av fullmaktsgivaren [Lucchini] med leverantörer och kunder (volym pris, och betalningsfrister)”. Dessa avtal kan således inte utgöra bevis på att SP:s och sökandens strukturella oberoende, utan de kan istället utgöra bevis för att dessa båda bolag utgjorde en ekonomisk enhet. Den omständigheten att Lucchinikoncernen genom bolaget Lucchini Servizi, tillhandahöll samma tjänster till andra koncernen närstående bolag påverkar inte denna slutsats. Sökanden kan således inte vinna framgång med sin argumentation.

231

Påståendet att SP var ett helt självständigt bolag med avseende på tillverkningen, med en egen organisation, som använde sig av Lucchini Siderurgica och sökanden för att mot betalning erhålla ett antal tjänster avseende administration och förvaltning, och som använde sig av de tjänster som erbjöds av Lucchini Siderurgica för distributioner av sina varor enbart under den inledande fasen av sin verksamhet, är inte trovärdigt.

232

För det sjunde har sökanden fört fram flera andra omständigheter som kommissionen inte ska ha beaktat i det angripna beslutet.

233

Till att börja med var Lucchinikoncernen uppdelad i produktionsområden med stark självständighet. Detta påstående visar emellertid inte att det inte fanns en ekonomisk enhet mellan Lucchini och SP, särskilt vad avser villkoren i fullmaktsavtalet mellan de båda företagen. Sökanden hölls dessutom genom månadsrapporter informerad om verksamheten inom sektorn för armeringsjärn.

234

Omständigheterna att varumärket för armeringsjärn registrerats i Siderpotenzas namn och inte i Lucchinis namn och att den märkningskod som krävdes enligt den tillämpliga lagstiftningen enbart avsåg Siderpotenza visar vidare inte att de båda företagen inte utgjorde en ekonomisk enhet. De ger istället stöd för bedömningen att Siderpotenza endast ansvarade för tillverkningen i teknisk mening.

235

Såsom framgår av rättspraxis talar slutligen den omständigheten att sökanden och SP under det administrativa förfarandet och vid tribunalen företrätts av olika ombud som självständigt beslutat om försvaret, inte mot bedömningen att de båda företagen utgjorde en ekonomisk enhet (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 13 juli 2011 i de förenade målen T-144/07, T-147/07-T-150/07 och T-154/07, ThyssenKrupp Liften Ascenseurs mot kommissionen, REG 2011, s. II-5129, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

236

För det åttonde, och som kommissionen har påpekat, följer den bristande faktiska självständighet som det nya Siderpotenza uppvisade i förhållande till Lucchini, både inom och utom koncernen, även av ett antal andra omständigheter som anges i akten. Sålunda ansågs exempelvis Lucchini utgöra kontaktpunkten vid förbindelser med konkurrenter inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan. Det var till detta bolag som inbjudningarna till de konkurrensbegränsande mötens skickades, liksom korrespondens avseende samverkan (se bland annat skälen 217, 220, 221–226, 228, 229, 232, 233, 241, 242, 258, 261, 262, 271, 277, 289, 299 och 304 i det angripna beslutet). Vidare hade Lucchini och det nya Siderpotenza, i en förteckning över medlemmar i Federacciai för år 2000, samma adress och samma telefon- och telefaxnummer. Sökanden har härvid i sin replik påstått, utan att anföra ytterliga stöd för sitt påstående, att denna slutsats motsägs av ”andra handlingar från de två cd‑romskivor som bifogats meddelandet om invändningar … varav en kopia finns i bilagorna att C.7, C.15–C.34 … vars innehåll beskrivs mer detaljerat i tabell 3 i bilaga C.3”. De av sökanden åberopade bilagorna, liksom de ovan nämnda yttrandena, kan emellertid inte prövas i sak (se punkterna 66–68 ovan).

237

Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

238

Inledningsvis erinrar tribunalen om att kommissionen, enligt fast rättspraxis, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller metoden för beräkning av böter. Denna metod, som beskrivs i 1998 års riktlinjer, präglas av flexibilitet, vilket gör det möjligt för kommissionen att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 164 nämnda förenade målen Papierfabrik August Koehler m.fl. mot kommissionen, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

239

Bedömningen enligt unionens konkurrensrätt av hur allvarliga överträdelserna är, ska göras med hänsyn till ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan. Det har inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska beaktas (domstolens dom av den 19 mars 2009 i mål C-510/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, s. I-1843, punkt 72, och domen i det ovan i punkt 164 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 54).

240

Som angetts ovan i punkt 33 har kommissionen i förevarande fall fastställt bötesbeloppet genom tillämpning av den metod som föreskrivs i 1998 års riktlinjer.

241

Även om 1998 års riktlinjer inte kan anses utgöra rättsregler, som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte får avvika utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling (se domen i de ovan i punkt 224 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 209 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T-73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II-2661, punkt 70).

242

Genom att anta sådana förhållningsregler och offentliggöra dessa, och genom att tillkännage att den fortsättningsvis kommer att tillämpa dem på de fall som berörs, har kommissionen själv begränsat sitt utrymme för eget skön, och riskerar, om den frångår dessa regler, att dömas för att ha åsidosatt allmänna rättsprinciper, såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se domen i de ovan i punkt 224 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkt 211 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovan i punkt 241 nämnda målet Carbone-Lorraine mot kommissionen, punkt 71).

243

Den metod som kommissionen har åtagit sig att följa vid fastställandet av bötesbelopp slås dessutom på ett allmänt och teoretiskt sätt fast i 1998 års riktlinjer. Dessa riktlinjer innebär följaktligen att företagens rättssäkerhet säkerställs (domen i de ovan i punkt 224 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 211 och 213).

244

Enligt den metod som anges i 1998 års riktlinjer ska fastställandet av bötesbelopp följa ett schema som bygger på ett grundbelopp som kan ökas för att beakta försvårande omständigheter och minskas för att beakta förmildrande omständigheter.

245

Enligt punkt 1 i 1998 års riktlinjer fastställs grundbeloppet på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet.

246

Vad beträffar bedömningen av överträdelsens allvar erinrar tribunalen om att följande anges i punkt 1 A första och andra styckena i 1998 års riktlinjer:

”Vid bedömningen av överträdelsens allvar skall man beakta överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Överträdelserna kommer således att delas in i tre kategorier, nämligen mindre allvarliga överträdelser, allvarliga överträdelser och mycket allvarliga överträdelse[r].”

247

Det framgår av 1998 års riktlinjer att vad gäller mindre allvarliga överträdelser kan det vara fråga om begränsningar, oftast vertikala, som syftar till att begränsa handeln men som har en begränsad påverkan på marknaden och berör en betydande men relativt smal del av den gemensamma marknaden. (punkt 1 A, andra stycket första strecksatsen i 1998 års riktlinjer). Vad beträffar allvarliga överträdelser har kommissionen preciserat att det ”oftast är fråga om horisontella eller vertikala begräsningar av samma slag som vid mindre allvarliga överträdelser, men som tillämpas strängare, har en större påverkan på marknaden och som kan få konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden”. Kommissionen har även angett att det kan röra sig om missbruk av dominerande ställning (punkt 1 A andra stycket andra strecksatsen i 1998 års riktlinjer). Vad angår mycket allvarliga överträdelser har kommissionen uppgett att det ”i huvudsak är fråga om horisontella begränsningar såsom priskarteller och karteller för uppdelning av marknaden eller andra förfaranden som hindrar den inre marknadens funktion, såsom förfaranden som syftar till att avskärma de nationella marknaderna eller missbruk av dominerande ställning av företag med monopolliknande ställning” (punkt 1 A andra stycket tredje strecksatsen i 1998 års riktlinjer).

248

Kommissionen har även preciserat att inom var och en av dessa kategorier, och särskilt vad gäller kategorierna allvarliga och mycket allvarliga överträdelser, gör sanktionsskalorna det möjligt att variera behandlingen av företagen allt efter arten av de överträdelser de begått, och att det är nödvändigt att beakta de överträdande företagens ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada och att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande (punkt 1 A, tredje och fjärde styckena i 1998 års riktlinjer).

249

Enligt 1998 års riktlinjer kan vid ”mycket allvarliga överträdelser”böternas grundbelopp sättas till över 20 miljoner euro, vid ”allvarliga överträdelser” kan grundbeloppet variera mellan 1 och 20 miljoner euro och slutligen kan, vid ”mindre allvarliga överträdelser” grundbeloppet sättas till mellan 1000 och 1 miljon euro (punkt 1 A, andra stycket, första, andra och tredje strecksatserna i 1998 års riktlinjer).

250

En överträdelses varaktighet måste enligt punkt 1 B i 1998 års riktlinjer beaktas för att skilja mellan

251

Såsom domstolen har erinrat i domar av den 8 december 2011 i mål C-389/10 P, KME Germany m.fl. mot kommissionen, (REU 2011, s. I-13125), punkt 129 och i mål C-272/09 P, KME m.fl. mot kommissionen, (REU 2011, s. I-12789), punkt 102), ankommer det på unionsdomstolen att, på grundval av de omständigheter som sökanden har anfört till stöd för sina grunder, utföra den granskning av lagenligheten som åligger den. Rätten får inte i samband med denna prövning hänvisa till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, vare sig när det gäller valet av omständigheter som har beaktats vid tillämpningen av de kriterier som omnämns i riktlinjerna eller med avseende på bedömningen av dessa omständigheter, och på så sätt avstå från att göra en fördjupad prövning av såväl rättsliga som faktiska omständigheter.

252

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva förevarande grund.

253

Tribunalen ska inledningsvis pröva kommissionens avvisningsyrkanden. Enligt kommissionen har sökanden i sin replik utvidgat räckvidden av den femte grunden genom att framställa nya invändningar avseende att de ålagda böterna skulle vara oproportionerliga mot bakgrund av beteendet hos SP och de bolag som föregått detta bolag, samt vad avser höjningen med 200 procent i avskräckande syfte. Dessa invändningar ska enligt kommissionen avvisas, med tillämpning av artikel 48.2 i rättegångsreglerna.

254

Tribunalens erinrar om att sökanden i ansökan angett fyra delar till stöd för den femte grunden, nämligen att det inte ålades symboliska böter, en oriktig bedömning av överträdelsens allvar, en felaktig tillämpning med avseende på höjningen med 105 procent på grund av överträdelsens varaktighet och slutligen att vissa förmildrande omständigheter inte beaktats. Sökanden har emellertid inte framfört några invändningar som specifikt rör ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den invändningen togs endast upp i förbigående i repliken.

255

Påståendet att de ålagda böterna skulle vara oproportionerliga mot bakgrund av beteendet hos SP och de bolag som föregått detta bolag kan inte anses utgöra en utvidgning av en grund i ansökan som har ett direkt samband med denna. Sökanden har visserligen i ansökan betonat att ”vad avser Siderpotenza, nu SP SpA i likvidation, undersökte inte kommissionen, vid fastställandet av överträdelsens allvar, på ett lämpligt sätt den omständigheten att de avtalade priser och produktionsstopp som beslutats under mötena inte tillämpades”. En sådan invändning avser emellertid enbart frågan om att kvalificera överträdelsen som mycket allvarlig och inte påståendet att böterna skulle vara oproportionerliga och oriktiga ”mot bakgrund av [SP:s] beteende” och ”passiva och marginella roll”, vilket gjorts gällande i repliken. Invändningen ska således avvisas. Sökandens argumentation avseende SP:s beteende återfinns under alla omständigheter inte i repliken, utan finns i huvudsak i en tabell som bifogats repliken och i 147 bilagor som avvisats (se punkterna 66, 68 och 69 ovan).

256

Sökanden har vidare inte i ansökan tagit upp den påstått felaktig tillämpningen av en höjning med 200 procent i avskräckande syfte och den kan inte anses vara en utvidgning av en grund som återfinns i ansökan som har ett direkt samband med nämnda grund. Således ska även denna invändning avvisas.

257

Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte tillämpade 1998 års riktlinjer på ett riktigt sätt då den prövade överträdelsen allvar. Sökanden har även hävdat att det angripna beslutet är behäftat med en allvarlig brist vad gäller motiveringen samt bristande bevisning härvidlag.

258

Vad för det första gäller det påstådda åsidosättandet av skyldigheten att motivera beräkningen av böterna erinrar tribunalen om att det i 1998 års riktlinjer ges vägledning om vilka faktorer kommissionen beaktar vid bedömningen av överträdelsens allvar och varaktighet. Det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör är under dessa omständigheter uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som vid beräkningen av bötesbeloppet i enlighet med riktlinjerna legat till grund för dess bedömning av överträdelsens allvar och varaktighet (förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T-220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II-2473, punkterna 217 och 218).

259

I förevarande mål konstaterar förstainstansrätten att kommissionen har gjort en sådan prövning. I skälen 582–605 i det angripna beslutet har den nämligen angett varför den kvalificerat överträdelsen som mycket allvarlig.

260

För det andra har sökanden, vad gäller frågan huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den kvalificerade överträdelsen som mycket allvarlig, hävdat att kommissionen inte beaktade den faktiska verkan som beteendet hos parterna i samverkan hade, och särskilt beteendet hos SP, vid sin bedömning av överträdelsens allvar, och följaktligen, av böterna. Enligt sökanden ska kommissionen vad gäller en prissamverkan konstatera att denna faktiskt lett till att berörda företag har uppnått en högre prisnivå än vad som hade varit fallet utan samverkan. I det aktuella fallet kunde kommissionen inte framlägga bevis på en sådan verkan utan fick istället nöja sig med att konstatera att samverkan var mycket allvarlig på grund av dess syfte. Sökanden ha även gjort gällande att verkan av den konkurrensbegränsande samverkan var begränsad, vilket framgår av den faktiska prisutvecklingen på markanden under referensperioden, av en studie som gjort av vissa företag och av uttalandet från den nationella järnindustriföreningen som visar att samverkan inte haft någon verkan.

261

Sökandens argument att kommissionen, för att fastställa överträdelsens allvar, var skyldig att beakta i synnerhet SP:s beteende, vilket företag inte tillämpade de överenskomna priserna, ska först underkännas. Det följer av rättspraxis att det faktiska beteende som ett företag påstår sig ha antagit inte är relevant vid bedömningen av en överträdelses påverkan på marknaden. Vad som ska beaktas är uteslutande den påverkan som är resultatet av överträdelsen i dess helhet (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C-49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999. s. I‑4125, punkt 152, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T-224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II-2597, punkt 167, tribunalens dom av den 28 april 2010 i de förenade målen T‑456/05 och T‑457/05, Gütermann och Zwicky mot kommissionen, REU 2010, s. II‑1443, punkt 133, och i det ovan i punkt 251 nämnda målet KME Germany m.fl. mot kommissionen, punkt 72).

262

Kommissionen ska således beakta sökandens rättsstridiga beteende vid bedömningen av sökanden individuellt, men detta beteende saknar helt betydelse för om överträdelsen kvalificeras som ”mycket allvarlig”(se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 261 nämnda förenade målen Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 134). På samma sätt är sökandens argument att SP och dess företrädare inte kunde verkställa vad som överenskommits inom samverkan, särskilt ”priset från Brescia”, eftersom företagen var nästan uteslutande verksamma i den södra delen av landet, utan relevans för kvalificeringen av överträdelsen som ”mycket allvarlig”.

263

Det ska vidare erinras om att även om överträdelsens konkreta påverkan på marknaden är en faktor som ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, är det bara ett kriterium vid sidan av flera andra, nämligen överträdelsens art och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Det framgår likaså av punkt 1 A första stycket i 1998 års riktlinjer att denna påverkan endast ska beaktas när den är mätbar (dom av den 9 juli 2009 i mål C-511/06 P, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2009, punkt 125, samt domen i det ovan i punkt 164 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 74).

264

När det gäller horisontell prissamverkan eller horisontell marknadsuppdelning, framgår det också av 1998 års riktlinjer att sådan samverkan kan betecknas som mycket allvarliga överträdelser utifrån endast överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa en konkret påverkan av överträdelsen på marknaden. I det fallet utgör överträdelsens konkreta påverkan på marknaden endast en omständighet bland flera andra, som, om den är mätbar, gör det möjligt för kommissionen att höja böternas utgångsbelopp utöver det lägsta möjliga bötesbeloppet på 20 miljoner euro (domen i det ovan i punkt 164 nämnda målet Prym och Prym Consumer mot kommissionen, punkt 75).

265

Det ska härvid konstateras att det följer av systemet för sanktioner vid överträdelse av unionens konkurrensregler, såsom det har införts genom förordning nr 1/2003 och tolkats i rättspraxis, att konkurrensbegränsande samverkan till sin natur är sådan att företagen bör åläggas så stränga böter som möjligt. Den konkreta påverkan på marknaden som denna samverkan eventuellt har, exempelvis frågan i vilken mån konkurrensbegränsningen har medfört ett högre marknadspris än det som skulle ha gällt om det inte fanns någon kartell, är inget avgörande kriterium för att fastställa bötesnivån. Det ska tilläggas att det följer av 1998 års riktlinjer att avtal och samordnade förfaranden – vilka särskilt, i likhet med i förevarande mål, avser fastställande av priser – redan på grund av sin art kan betecknas som ”mycket allvarliga”, utan att det är nödvändigt att sådana beteenden har en särskild påverkan eller geografisk utbredning. Denna slutsats bekräftas av det faktum att, emedan påverkan på marknaden och konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen anges i beskrivningen av de överträdelser som ska betraktas som ”allvarliga”, det i definitionen av ”mycket allvarliga” överträdelser däremot inte nämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller att överträdelsen ska få konsekvenser för ett särskilt geografiskt område (se förstainstansrättens dom av den 6 maj 2009 i mål T‑127/04, KME Germany m.fl. mot kommissionen, punkterna 65 och 66 och där angiven rättspraxis).

266

Den här aktuella samverkan syftade till att fastställa priserna, vilket genomfördes på olika sätt, bland annat genom begränsning eller kontroll av produktion eller försäljning. Den kunde således kvalificeras som ”mycket allvarlig” utan att kommissionen var skyldig att visa dess faktiska påverkan på marknaden. Mot bakgrund av ovan i punkt 265 nämnd rättspraxis kan heller inte sökanden hävda att kommissionen skulle ha konstaterat att samverkan faktiskt gjorde det möjligt för de berörda parterna att uppnå en högre prisnivå än den som skulle ha förelegat om överträdelsen aldrig hade ägt rum.

267

Vad gäller den påstått begränsade påverkan som överträdelsen haft och som ”uppenbarligen [följer av] den faktiska prisutvecklingen på marknaden under referensperioden”, vilken visar att priserna sjunkit under den aktuella perioden, och som framgår av de tabeller som bifogats det angripna beslutet, ska det anges att sökanden under alla omständigheter inte på något vis kunnat stödja sitt argument, exempelvis genom att grunda sig på specifika uppgifter i dessa tabeller. Kommissionen angav emellertid i skälen 513 och 514 i det angripna beslutet att, förutom att det inte var möjligt att otvetydigt göra en rekonstruktion av de totala faktiska prisutveckligen, ansåg den att även om det faktiskt skett betydande sänkningar av grundpriset hade ökningen av pristilläggen i reala termer varit minst 40 procent.

268

Vad vidare gäller sökandens argument att kommissionen hade tillgång till ”en mängd omständigheter som otvetydigt visade att den påstådda samverkan inte haft någon påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och inte heller på den aktuella marknaden”, ska det påpekas att slutsatserna i Lear-undersökningen (Laboratorio di Economia, Antitrust, Regolamentazione), som hade rubriken ”Armeringsjärnsindustrin i Italien mellan åren 1989 och 2000”, vilken hade beställts av företagen Alfa, Feralpi, IRO, SP och Valsabbia och som sökanden har hänvisat till, men som inte bifogats förevarande talan, underkändes av kommissionen i skälen 42, 50–56, 62, 513, 521 och 585 i det angripna beslutet, och där angavs det att uppgifterna inte gav stöd för Lear-undersökningens slutsats att totalpriserna sjunkit med 32 procent i reella termer (se även punkt 267 ovan). I skäl 490 i det angripna beslutet motbevisade dessutom kommissionen argumentet att ökningen av pristilläggen inte skulle ha haft någon verkan, eftersom de neutraliserades av sänkningen av grundpriset. Totalpriset för armeringsjärn består nämligen av grundpris och pristillägg, och det sistnämnda betraktas som stående utanför konkurrensen och icke förhandlingsbart. Höjningen av pristillägget får därvid till följd att variationsmöjligheterna för det totala priset minskas och därmed minskas även osäkerhetsmarginalen för detta pris. Sökanden har emellertid inte framlagt några omständigheter till stöd för att så inte skulle vara fallet.

269

Vad avser uttalandet från järnindustriföreningen som innebar att förekomsten av konkurrensbegränsande samverkan på markanden inte haft någon verkan (skäl 524 i det angripna beslutet), ska det konstateras att det därav inte framgår att överträdelsen inte haft någon påverkan på marknaden.

270

Av det ovan anförda följer att sökandens påstående, att kommissionen endast påstod att överenskommelsen skulle ha verkställts på marknaden, för att dra slutsatsen att det skett en konkret påverkan på densamma, saknar relevans. Detta påstående saknar under alla omständigheter fog, eftersom kommissionen i skälen 512–524 i det angripna beslutet konstaterade att samverkan påverkat försäljningspriset för armeringsjärn, särskilt vad gäller dimensionstilläggen, i Italien under den aktuella perioden.

271

Sökanden har för det andra påstått att kommissionen inte beaktade det förhållandet att samverkan endast omfattade Italien och att företagen ifråga hade varierande marknadsandelar, vilka under alla omständigheter understeg 50 procent under år 1996.

272

Detta argument vilar på felaktig grund. I likhet med vad som framgår av skäl 592 i det angripna beslutet, ansåg nämligen kommissionen att den omständigheten att samverkan endast påverkade marknaden i Italien inte gjorde det möjligt att sätta ned överträdelsens allvar från ”mycket allvarlig”till ”allvarlig”, eftersom storleken av den italienska produktionen måste beaktas. Kommissionen tog dock i skäl 599 i det angripna beslutet, med avseende på fastställande av böternas utgångsbelopp, uttryckligen hänsyn till att samverkan skett på en nationell marknad som under den aktuella perioden omfattades av den speciella regleringen i EKSG-fördraget och på vilken de aktuella företagen under överträdelsens första tid hade begränsade andelar.

273

Det ska under alla omständigheter erinras om att det framgår av rättspraxis att den geografiska marknadens omfattning endast är ett av tre relevanta kriterier som enligt 1998 års riktlinjer ska beaktas vid helhetsbedömningen av överträdelsens allvar. Bland dessa kriterier, som är ömsesidigt beroende av varandra, är överträdelsens art det grundläggande kriteriet. Den geografiska marknadens omfattning är däremot inte ett självständigt kriterium i den meningen att det endast är överträdelser som omfattar flera medlemsstater som skulle kunna kvalificeras som ”mycket allvarliga”. Varken i EG-fördraget, förordning nr 17, förordning nr 1/2003, 1998 års riktlinjer eller rättspraxis uttalas det att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan kvalificeras så (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 december 2006 i de förenade målen T-259/02-T-264/02 och T-271/02, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II-5169, punkt 311 och där angiven rättspraxis). Mot bakgrund härav gjorde kommissionen en riktig bedömning när den fann att den omständigheten att den relevanta geografiska marknaden var begränsad till Italien inte motiverade att överträdelsen kvalificerades som ”allvarlig”.

274

För det tredje har sökanden gjort gällande att kommissionen när den fastställde överträdelsens allvar inte förefaller ha beaktat det rättsliga och ekonomiska sammanhang i vilket det kritiserade beteendet ägt rum. Under åren 1999 och 2000 var den italienska marknaden för armeringsjärn föremål för en allvarlig ekonomisk kris som ledde till en minskning av efterfrågan och en utbudsstabilitet, till att flera företag trädde ur marknaden, till instabilitet för de tillverkande företagens markandsandelar och till en sänkning av priserna.

275

Även detta argument vilar på felaktig grund och kan inte godtas.

276

Kommissionen angav i skäl 64 i det angripna beslutet att den kände till det ekonomiska sammanhang som stålsektorn i unionen, och i synnerhet armeringsjärnsbranschen, befann sig i. I skäl 68 i det angripna beslutet fann kommissionen även, utan att sökanden invänt därvidlag, med avseende på den uppenbara krisen inom stålsektorn, att armeringsjärn, vilka sedan den 1 januari 1986 inte längre ingick i systemet med kvoter, inte längre omfattades av ”övervakningssystemet” på grund av att dessa till mer än 80 procent tillverkades av små företag med låga omkostnader som normalt sett inte var i svårigheter.

277

Det var vidare riktigt av kommissionen att, i skälen 74 och 596 i det angripna beslutet, ange att efter den uppenbara krisen kunde aktörerna inom stålsektorn rimligen inte vara ovetande om följderna av de konkurrensbegränsande beteenden som de genomfört, samtidigt som den erinrade om att i vissa meddelanden från Federacciai angavs ”Ska förstöras efter läsning”, vilket inte lämnar några tvivel vad avser att de var olagliga.

278

Slutligen har det redan angetts i punkt 272 ovan att kommissionen angivit att den för att fastställa böternas utgångsbelopp tagit hänsyn till att samverkan skett på en nationell marknad som under den aktuella perioden omfattades av den speciella regleringen i EKSG-fördraget. Det ska härvid påpekas att kommissionen fastställde de ålagda böternas grundbelopp till 3,5 miljoner euro, det vill säga mindre än en femtedel av det minimibelopp på 20 miljoner euro som enligt 1998 års riktlinjer normalt ska gälla för denna typ av mycket allvarliga öveträdelser (se punkt 1 A, andra stycket, tredje strecksatsen i 1998 års riktlinjer). Sökanden kan således inte påstå att kommissionen inte beaktade det rättsliga och ekonomiska sammanhang i vilket det kritiserade beteendet ägt rum.

279

Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den fann att den påstådda allvarliga ekonomska krisen i den italienska sektorn för armeringsjärn inte utgjorde grund för att kvalificera överträdelsen som ”allvarlig”.

280

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna del av den femte grunden.

281

Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde fel som höjde böterna med 105 procent på grund av överträdelsen varaktighet.

282

Sökanden har hävdat att kommissionen gjorde fel när den, i skäl 607 i det angripna beslutet, angav att överträdelsen hade varat i mer än tio år och sex månader vad gäller samtliga företag utom Ferriere Nord, och följaktligen tillämpade en höjning med 105 procent av böternas grundbelopp. Det var nämligen fel av kommissionen att tillskriva sökanden ansvar för överträdelsen med avseende på perioden mellan den 6 december 1989 och den 5 mars 1991, eftersom det första Siderpotenza under denna period kontrollerades av Leali.

283

Det framgår emellertid av punkterna 209–213 ovan att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den tillskrev sökanden ansvaret för perioden mellan den 6 december 1989 och den 5 mars 1991.

284

Sökanden har i sin replik även påstått att kommissionen inte har visat att SP, eller de bolag som föregick SP, hade genomfört ett konkurrensbegränsande beteende mellan 1989 och 1991.

285

Även om det skulle antas ett en sådan invändning, som inte gjordes i ansökan, kunde tas upp till sakprövning, konstaterar tribunalen att den saknar grund. Kommissionen slog fast att SP stod som mottagare till meddelandet från Federacciai av den 6 december 1989 avseende ”dimensionstillägg” (skälen 126 och 560 i det angripna beslutet) och att nämnda bolag ändrade sina tariffer i enlighet med vad som angetts i meddelandet (skälen 127 och 560 i det angripna beslutet). Kommissionen konstaterade vidare att sex företag, däribland SP, vid flera tillfällen och på i princip identiskt sätt hade ändrat pristilläggen den 21 mars och den 2 april 1990, den 1 och den 20 augusti 1990, den 17 januari och den 1 februari 1991 samt den 1 juni och den 28 augusti 1991 (skäl 128 i det angripna beslutet).

286

Det ska erinras om att det åvilar de berörda aktörerna att motbevisa presumtionen att de företag som deltar i samordningen och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till informationsutbytet med sina konkurrenter när de bestämmer sitt beteende på denna marknad (domstolens dom i det ovan i punkt 261 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 121, och av den 8 juli 1999 i mål C-199/92 P, Hüls mot kommissionen, REG 1999, s. I-4287, punkt 162). Utan sådan motbevisning kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument avseende att det saknas bevis för dess deltagande i samverkan under åren 1989 och 1990.

287

Sökanden har vidare i sin replik påstått att kommissionen inte anfört några omständigheter som visar att SP deltagit i avtalen om grundpriset och dimensionstilläggen.

288

Denna invändning kan inte godtas, inte ens om det skulle antas att den kunde tas upp till sakprövning utan att ha angetts i ansökan. Sökanden har nämligen inte anfört några omständigheter som kan motbevisa de överväganden som kommissionen i skälen 220, 233, 240, 241, 245–267 och 562 i det angripna beslutet grundade sig på för att visa att SP deltagit på nämnda sätt.

289

Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen i skäl 606 i det angripna beslutet medgav att sökanden upphörde med sin medverkan i den del av samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion och försäljning under perioden mellan den 9 juni och den 30 november 1998. Härav följer att det var fel av kommissionen att påstå att sökanden deltagit oavbrutet i samverkan och såvitt avser sökandens utgångsbelopp tillämpa en koefficient som motsvarar vad som gäller för de övriga bolagen. Den omständigheten att det enligt kommissionen var fråga om en enda fortlöpande överträdelse kan inte motivera att principen om likabehandling och rättsäkerhetsprincipen åsidosattes.

290

Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen i det angripna beslutet fann att de handlingar som konstaterats utgöra en enda komplex och fortlöpande överträdelse som kunde kvalificeras som en enda överträdelse som tog sig uttryck i ett fortlöpande beteende som bestod i såväl avtal som samordnade förfaranden, vilka alla hade samma syfte, nämligen att höja priserna på armeringsjärn (skälen 436, 437, 442, 444, 458, 462, 507, 508 och 510 i det angripna beslutet).

291

Kommissionen angav med avseende på sökandens deltagande i samverkan att denna sträckte sig åtminstone från den 6 december 1989 till den 27 juni 2000. Kommissionen påpekade emellertid att mellan den 9 juni 1998 och den 30 november 1998 hade Lucchini-SP inte deltagit i den del av samverkan som avsåg att begränsa eller kontrollera produktion eller försäljning (skälen 560–562 och 606 i det första beslutet).

292

Vad gäller sökandens argument rörande överträdelsens varaktighet med avseende på denna, ska det konstateras att sökanden inte formellt bestritt att samverkan kvalificerats som en enda fortlöpande överträdelse.

293

Ett företag som har deltagit i en enda och komplex överträdelse genom egna beteenden, som omfattas av begreppen avtal eller samordnat förfarande med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 65 KS och som syftar till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan även vara ansvarigt för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse för hela den period som det deltagit i nämnda överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att företaget i fråga känner till de övriga deltagarnas överträdelser eller rimligen kan förutse dem och är berett att acceptera den risk som detta innebär (domen i det ovan i punkt 261 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 203, och av den 6 december 2012 i mål C-441/11 P, kommissionen mot Verhuizingen Coppens, punkt 42, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-15/99, Brugg Rohrsysteme mot kommissionen, REG 2002, s. II-1613, punkt 73, och i de ovan i punkt 261 nämnda förenade målen Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 50).

294

Den omständigheten att ett företag inte har deltagit i en överträdelses samtliga led, eller att det har spelat en mindre roll vad avser de aspekter där det deltagit, saknar betydelse för att bevisa att en överträdelse skett. När det är styrkt att ett företag kände till de övriga deltagarnas överträdelser eller rimligen kunde förutse dem och var berett att acceptera den risk som detta innebar, anses också nämnda företag vara ansvarigt för de andra företagens beteenden inom ramen för samma överträdelse, för hela den period som det förstnämnda företaget deltagit i överträdelsen (domen i de ovan i punkt 165 nämnde förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 328, och i de ovan i punkt 261 nämnda förenade målen Gütermann och Zwicky mot kommissionen, punkt 156).

295

Således kan den omständigheten att sökanden inte deltog i den del av samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion och försäljning mellan den 9 juni och den 30 november 1998 inte påverka bedömningen av överträdelsens varaktighet med avseeden på sökanden. Sökanden kan därmed inte göra gällande att kommissionen med avseende på sökanden har åsidosatt likabehandlingsprincipen och rättssäkerhetsprincipen.

296

Vad däremot gäller bedömningen av sökandens individuella ansvar, är den omständigheten att ett företag inte har deltagit i samtliga led i en konkurrensbegränsande samverkan, eller att det har spelat en mindre roll vid sitt deltagande, visserligen irrelevant vid påvisandet av att det har begåtts en överträdelse. Dessa förhållanden ska emellertid beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, och i förekommande fall vid fastställelsen av böterna (se, för ett likande resonemang, domen i det ovan i punkt 261 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkt 90, och domen i de ovan i punkt 165 nämnde förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 292).

297

Sökanden deltog i det aktuella fallet inte i den del av samverkan som avsåg begränsning eller kontroll av produktion och försäljning mellan den 9 juni och den 30 november 1998.

298

I skäl 613 i det angripna beslutet förklarade kommissionen likväl att den omständigheten att sökanden under en kort period inte deltog direkt i ett led i samverkan inte motiverade en nedsättning av böterna. Kommissionen preciserade först att begränsningen eller kontrollen av produktion och försäljning hade som enda syfte att fastställa ett högre grundpris, vilket visas av interna handlingar och förklaringar från Lucchini-SP (skälen 207, 228 och 455 i det angripna beslutet). Kommissionen lade sedan till att den aktuella överträdelsen inte var mindre allvarlig på grund av att någon av adressaterna till det angripna beslutet under en kort period inte deltagit i en av överträdelsens delar. Kommissionen påpekade slutligen att det endast handlar om att sökanden inte deltagit i en, eller högst två, delar av vad som tidigare definierats som förslagen från konsultbolaget K. i april och i juli 1998.

299

Kommissionen har härvidlag inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

300

Sökanden har nämligen inte anfört några omständigheter för att bestrida kommissionens motivering i skäl 613 i det angripna beslutet till att sökanden inte kunde tillgodoräkna sig några förmildrande omständigheter på grund av ett denna inte, under en kort period, deltagit i den del av samverkan som avsåg begränsning och kontroll av produktion eller försäljning mellan den 9 juni och den 30 november 1998.

301

Det ska även påpekas att sökanden inte bestritt kommissionens konstateranden avseende, för det första, att det framgår av en intern handling från Lucchini-SP från april 1998 att ”avtalet mellan tillverkarna [borde] leda till en höjning av priset med omkring 15–20 ITL under maj månad”och att ”då efterfrågan inte är särskilt hög [borde] åtgärden understödjas av produktionsminskning hos samtliga tillverkare med omkring 20 procent av deras respektive månadsproduktion” (skälen 228 och 453 i det angripna beslutet), för det andra att sökanden under perioden omedelbart efter kontrollen från konsultbolaget K.:s sida gett uttryck för en viss tillförsikt vad gällde att situationen skulle leda till att tillverkarna kunde nå de åsyftade högre priserna (skäl 235 i det angripna beslutet) och, för det tredje, den kontrollerbara och dokumenterade omständigheten att även de företag som inte deltog i systemet med de produktionsminskningar som sköttes av konsultbolaget K., men som handlade i överensstämmelse med nämnda system, kände till systemet och att det ledde till en samordnad höjning av priserna för armeringsjärn (skäl 453 i det angripna beslutet).

302

Härav följer att talan inte heller kan vinna bifall såvitt avser denna del av den femte grunden.

303

Sökanden har gjort gällande att böterna ska sättas ned på grund av förmildrande omständigheter som kommissionen i enlighet med punkt 3 i 1998 års riktlinjer skulle ha beaktat.

304

Sökanden har för det första anfört att den samarbetade på ett verkningsfullt sätt med kommissionen under hela det administrativa förfarandet, under vilket flera fel hade begåtts av kommissionen som också vid upprepade tillfällen begärt upplysningar. Sökanden hade alltid besvarat dessa inom utsatta frister.

305

Tribunalen påpekar att det i 1998 års riktlinjer, i den mån det däri föreskrivs att ett företags samarbete ska betraktas som en förmildrande omständighet, hänvisas till fall som faller ”utanför tillämpningsområdet för [1996 års meddelande om samarbete]” (punkt 3, sjätte strecksatsen, 1998 års riktlinjer). Det är emellertid klarlagt att förevarande mål faller inom tillämpningsområdet för 1996 års meddelande om samarbete, i vilket meddelande punkt 1 A första stycket behandlar hemliga karteller mellan företag för att fastställa priser eller produktions- eller försäljningskvoter, eller i syfte att dela upp marknader eller förhindra import eller export. Följaktligen kan sökanden inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade sökandens samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av 1996 års meddelande om samarbete (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T-9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s.II-1487, punkterna 609 och 610, fastställd efter överklagande på denna punkt genom domen i de ovan i punkt 224 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 380–382).

306

Unionsdomstolen har vidare erinrat om att ett samarbete vid undersökningen som inte går utöver det samarbete som företagen är skyldiga till enligt artikel 11 i förordning nr 17 eller artikel 18 i förordning nr 1/2003 inte motiverar en nedsättning av böterna (se, för ett likande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-317/94, Weig mot kommissionen, REG 1998, s. II-1235, punkt 283, och av den 18 juli 2005 i mål T-241/01, Scandinavian Airlines System mot kommissionen, REG 2005, s. II-2917, punkt 218).

307

För det andra har sökanden gjort gällande att den inte fått någon fördel eller vinst av samverkan.

308

Detta argument kan inte godtas. Sökanden har nämligen inte anfört någon omständighet som kan visa att denna inte dragit fördel av samverkan. Den har begränsat sig till att åberopa en kraftig minskning av produktionen, betydande ekonomiska förluster och en känslig ekonomisk situation under 2009, samt att SP befinner sig i likvidation.

309

Även om det antas att sökanden inte har haft någon ekonomisk vinning av de ageranden som den lastas för, framgår det under alla omständigheter av rättspraxis att även om det ålagda bötesbeloppet ska stå i proportion till varaktigheten av överträdelsen och övriga faktorer som kan vara relevanta vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen varit, däribland den vinst som det berörda företaget kunnat göra genom sitt förfarande, kan den omständigheten att överträdelsen inte medfört någon vinst för ett företag inte hindra att böter åläggs, eftersom böterna då skulle förlora sin avskräckande verkan. Av detta följer att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet inte är skyldig att beakta att överträdelsen inte medfört någon vinst. Att överträdelsen inte medfört någon finansiell fördel ska inte heller betraktas som en förmildrande omständighet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 november 2005 i mål T-64/02, Haubach mot kommissionen, REG 2005, s. II-5137, punkterna 184–186 och där angiven rättspraxis). Kommissionen är vidare inte skyldig att beakta en svag vinstmarginal inom den berörda industrin vid fastsällandet av böterna (tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T-11/05, Wieland-Werke m.fl mot kommissionen, punkt 227).

310

För det tredje har sökanden hävdat att den inte aktiv på marknaden för armeringsjärn.

311

Detta argument ska underkännas, eftersom det i punkterna 209–237 ovan slagits fast att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att sökanden och SP utgjorde en ekonomisk enhet som kunde tillskrivas ansvar, inte bara för sitt eget handlande, utan även för beteendena hos det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica, vilka juridiskt sett upphört att existera. Det är emellertid utrett att det första Siderpotenza, det nya Siderpotenza och Lucchini Siderurgica tillverkade armeringsjärn under den period då samverkan förekom och att sökanden var verksam på den aktuella marknaden genom dessa företag.

312

Sökanden har slutligen gjort gällande att den totala omsättning som enligt 1998 års riktlinjer ska beaktas av kommissionen var omsättningen för det räkenskapsår det år då det angripna beslutet fattades eller det närmast föregående räkenskapsåret. Att i förevarande fall använda sig av omsättningen för år 2007 är inte förenligt med rättssäkerhetsprincipen och inte heller med andan i konkurrenspolitiken, eftersom omsättningen inte hänför sig till den period då den påstådda överträdelsen ägde rum, det vill säga perioden 1989–2000, och detta till följd av ett onormalt långt administrativt förfarande beroende på fel från kommissionens sida.

313

Även detta argument saknar grund, eftersom kommissionen i det aktuella fallet beaktade den omständigheten att den redan fastställt de böter som den avsåg ålägga vid antagandet av 2002 års beslut (skäl 580 i det angripna beslutet). För fullständighetens skull, och såsom kommissionen har anfört, ska det anges att om Lucchini-SP:s senaste omsättning hade använts skulle detta ha fått återverkningar på multiplikationsfaktorn i avskräckande syfte, eftersom kommission ansåg att det var motiverat att höja grundbeloppet med 200 procent istället för 225 procent på grund av att förhållandet mellan omsättningen för Lucchini-SP och omsättningen för det största av de övriga företagen hade minskat från 1:3 under år 2001 till 1:2 under 2008 (skäl 605 i det angripna beslutet). Detta medförde att de böter som sökanden ålades i det angripna beslutet var lägre än de böter som fastställdes i 2002 års beslut.

314

Ett företags sammanlagda tillgångar kan i alla händelser variera, bland annat till följd av överlåtelser och sammanslagningar, genom att kraftigt minska eller öka under en relativt kort tidsrymd, särskilt under den tid som förflyter mellan överträdelsens upphörande och antagandet av beslutet om åläggande av böter. Av detta följer att nämnda tillgångar ska uppskattas vid den tidpunkt då böterna utfärdas, så att det avskräckande syftet uppnås på ett korrekt sätt, med beaktande av proportionalitetsprincipen (förstainstansrättens dom av den 5 april 2006 i mål T-279/02, Degussa mot kommissionen, REG 2006, s. II-897, punkt 285).

315

Vad för övrigt gäller den tid som det administrativa förfarandet varat, konstaterar tribunalen att då två år förflutit mellan kommissionens första kontroller enligt artikel 47 KS och antagandet av 2002 års beslut, och ytterligare två år mellan ogiltigförklaringen av nämnda beslut och det angripna beslutet (se punkterna 17–23 ovan), kan sökanden inte med framgång hävda att detta förfarande tagit onormalt lång tid i anspråk.

316

Av det ovan anförda följer att sökanden inte kan klandra kommissionen för att den beaktade sökandens omsättning för det år som föregick antagandet av det angripna beslutet.

317

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna del av den femte grunden.

318

Sökanden har gjort gällande att kommissinen under de aktuella omständigheterna skulle ha ålagt sökanden symboliska böter.

319

Sökanden har för det första hävdat att den aktuella överträdelsen utgör en nyhet, eftersom det är första gången ett bolag som inte varit inblandat i tillverkningen av den vara som samverkan avsåg, ålagts böter för överträdelse av artikel 65.1 KS. Det resonemang som tillämpades i kommissionens beslut av den 10 december 2003 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES‑avtalet (Ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider) borde ha tillämpats, med nödvändig anpassning.

320

Domstolen har vid flera tillfällen slagit fast att kommissionens tidigare beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet och att beslut i andra ärenden endast kan vara vägledande vid fastställelsen av huruvida diskriminering föreligger (domstolens dom av den 21 september 2006 i mål C-167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I-8935, punkt 205, och domen i de ovan i punkt 186 nämnda förenade målen Eerste Group Bank m.fl. mot kommissionen, punkt 233, och av den 19 april 2012 i mål C-549/10 P, Tomra Systems m.fl. mot kommissionen, punkt 104).

321

Sökandens argument innebär dessutom en felaktig tolkning av begreppet företag i den mening som avses i artikel 65 KS. Det framgår nämligen av överväganden i punkterna 197–237 ovan att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den ansåg att sökanden tillsammans med det nya Siderpotenza (nu SP) utgjorde ett enda företag som inte endast kunde tillskrivas ansvar för sitt eget handlande utan även med avseende på det första Siderpotenza och Lucchini Siderurgica. Sökanden hölls således personligen ansvarig för en överträdelse inom sektorn för armeringsjärn som den själv ansågs ha begått på grund av sina ekonomiska och juridiska band till SP (se, för ett likande resonemang, domstolens dom i det ovan i punkt 200 nämnda målet Imperial Chemical Industries mot kommissionen, punkt 141, och av den 16 november 2000 i mål C-294/98 P, Metsä-Serla m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-10065, punkterna 28 och 34). Sökanden kan således inte med framgång hävda att kommissionen skulle ha ålagt den symboliska böter på grund av att den inte var inblandad i tillverkningen av den aktuella varan.

322

Sökanden har för det andra hävdat att 2002 års beslut utgör det ”första beslut” som ogiltigförklarats till följd av en felaktig rättslig grund vad gäller övergången mellan EKSG-fördraget och EG-fördraget, eller EUF-fördraget.

323

Inte heller det argumentet kan godtas. Det ska påpekas att överträdelsen ägde rum innan EKSG-fördraget hade löpt ut och att ett omsorgsfullt företag som befunnit sig i den situation som sökanden befann sig i, inte vid något tillfälle kunde ha varit ovetande om konsekvenserna av sitt agerande (se punkterna 153 och 154 ovan). Det har vidare redan angetts att hänvisningen vid EUF-fördragets ikraftträdande var verkningslös, eftersom lydelsen av artikel 81.1 EG och av artikel 101.1 FEUF var identisk (se punkt 194 ovan).

324

För det tredje har sökanden hävdat att det skulle ha varit motiverat med symboliska böter, eftersom verkan på den relevanta marknaden inte varit betydande.

325

Av skäl som anges i punkterna 260–273 ovan kan emellertid detta argument inte godtas.

326

Slutligen, och för det fjärde, har sökanden gjort gällande att förfarandet varit onormalt långt på grund av fel från kommissionens sida.

327

Inte heller detta argument kan godtas. Såsom anges i punkt 315 ovan kan sökanden inte med framgång hävda att de förfaranden som lett till antagandet av 2002 års beslut och det angripna beslutet tagit onormalt lång tid i anspråk.

328

Det ska under alla omständigheter erinras om att iakttagandet av en rimlig tidsfrist i handläggningen av administrativa förfaranden som rör konkurrenspolitik förvisso utgör en allmän unionsrättslig princip vars efterlevnad unionsdomstolen ska säkerställa (domstolens dom av den 18 mars 1997 i mål C-282/95 P, Guérin automobiles mot kommissionen, REG 1997, s. I-1503, punkterna 36 och 37, domen i de ovan i punkt 173 nämnda förenade målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkterna 167–171, och av den 21 september 2006 i mål C-113/04 P, Technische Unie mot kommissionen, REG 2006, s. I-8831, punkt 40). För att det ska kunna slås fast att principen om en rimlig tidsfrist har åsidosatts krävs dock att det prövas om förfarandets varaktighet har påverkat det berörda företagets rätt till försvar (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Technische Unie mot kommissionen, punkterna 47 och 48, och förstainstansrättens dom av den 16 december 2003 i de förenade målen T-5/00 och T-6/00, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied och Technische Unie mot kommissionen, REG 2003, s. II-5761, punkterna 73 och 74 och där angiven rättspraxis).

329

Sökanden har i förevarande mål inte gjort gällande att förfarandet har påverkat dess rätt till försvar. Enbart en anspelning på förfarandets längd kan således inte motivera att symboliska böter åläggs.

330

Av det ovan anförda följer att sökandens argument att omständigheterna i det aktuella fallet var sådana att villkoren för att ålägga symboliska böter var uppfyllda således inte kan godtas. Sökanden kan därför inte vinna framgång med denna del av den femte grunden och talan kan inte vinna bifall såvitt avser någon del av denna grund.

331

Med hänsyn till det som anförts ovan följer att yrkandena om ogiltigförklaring ska ogillas i sin helhet. När det gäller det alternativa yrkandet om nedsättning av de böter som ålagts sökandena, finner tribunalen, särskilt mot bakgrund av ovanstående överväganden, inte skäl att med stöd av sin obegränsade behörighet bifalla detta yrkande.

332

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

333

Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

Tillämpliga bestämmelser

1. Bestämmelser i EKSG-fördraget

2. Bestämmelser i EG-fördraget

”Bestämmelserna i detta fördrag skall inte medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser, befogenheterna för den gemenskapens institutioner och bestämmelserna i sistnämnda fördrag om hur den gemensamma marknaden för kol och stål skall fungera.”

3. Förordning nr 1/2003

4. Meddelande från kommissionen om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut

Saken

Presentation av sökanden

Bakgrund till tvisten

Det första beslutet

Utvecklingen efter delgivningen av det första beslutet

Ändringsbeslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1. Upptagande till sakprövning av de bilagor som fogats till repliken

2. Yrkandena om fastställande av nullitet eller ogiltigförklaring av det angripna beslutet

Den första grunden: Åsidosättande väsentliga formföreskrifter

Den andra grunden: Kommissionens bristande befogenhet och felaktig rättstillämpning vid valet av rättslig grund för det angripna beslutet

Valet av rättslig grund för det angripna beslutet

Kommissionens befogenhet att fastställa och ålägga sanktioner för en överträdelse av artikel 65.1 KS med stöd av förordning nr 1/2003 efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla

Den tredje grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar samt felaktig rättstillämpning

Grundens första del: Det administrativa förfarandet har inte återupptagits och ett nytt meddelande om invändningar har inte skickats

Grundens andra del: Felaktig rättstillämpning genom att artikel 65.1 KS tillämpats såsom en mer förmånlig regel än artikel 81 EG

Den fjärde grunden: Bristande bevisning och felaktig tillämpning av den materiella rätten

3. Yrkandena om nedsättning av böterna

Inledande synpunkter

Kommissionens avvisningsyrkanden

Felaktig bedömning av överträdelsens allvar, bristande motivering och avsaknad av bevis

Den felaktiga tillämpningen av en höjning med 105 procent på grund av överträdelsens varaktighet

Den omständigheten att andra förmildrande omständigheter inte beaktats

Symboliska böter har ej ålagts

Rättegångskostnader