1

I artikel 86.2 EG föreskrivs följande:

”Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta fördrag, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.”

2

I artikel 87.1 EG föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

3

I artikel 88 EG föreskrivs följande:

”1.   Kommissionen skall i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den skall till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion.

2.   Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

…

3.   Kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

4

I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1), föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

5

I artikel 17 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”1.   Kommissionen skall från den berörda medlemsstaten erhålla alla nödvändiga upplysningar för att i samarbete med medlemsstaten granska befintliga stödordningar enligt artikel [88].1 [EG].

2.   Om kommissionen anser att en befintlig stödordning inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den underrätta den berörda medlemsstaten om sin preliminära uppfattning och ge den berörda medlemsstaten tillfälle att inkomma med sina synpunkter inom en månad. I vederbörligen berättigade fall får kommissionen förlänga denna tidsfrist.”

6

I artikel 18 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”Om kommissionen mot bakgrund av de upplysningar som medlemsstaten har givit in enligt artikel 17 finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder. I rekommendationen kan särskilt föreslås

7

I artikel 19 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”1.   Om den berörda medlemsstaten godtar de föreslagna åtgärderna och underrättar kommissionen om detta, skall kommissionen notera detta förhållande och underrätta medlemsstaten om detta. Medlemsstaten skall genom sitt godtagande vara bunden att genomföra de lämpliga åtgärderna.

2.   Om den berörda medlemsstaten inte godtar de föreslagna åtgärderna och kommissionen, efter att ha beaktat den berörda medlemsstatens synpunkter, fortfarande anser att dessa åtgärder är nödvändiga, skall den inleda ett förfarande enligt artikel 4.4. Artiklarna 6, 7 och 9 skall gälla i tillämpliga delar.”

8

I artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs följande:

”Kommissionen skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra en sammanfattning av de beslut som den har fattat enligt... artikel 18 jämförd med artikel 19.1. I sammanfattningen skall anges att det är möjligt att få en kopia av beslutet på det språk eller de språk på vilket/vilka beslutet avfattats.”

9

Genom skrivelse av den 10 mars 1993 ingav sökanden Télévision française 1 SA, som äger den privata kommersiella TV-kanalen TF1, ett klagomål till kommissionen i fråga om hur de två franska public service-kanalerna France 2 och France 3 finansieras och driver sin verksamhet. I klagomålet, vilket kompletterades den , gjordes det gällande att artiklarna 81 EG, 86.1 EG och 87 EG hade överträtts. I klagomålet hävdade sökanden bland annat att Republiken Frankrikes överföring av TV-avgiften till France 2 och France 3 utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

10

Genom beslut av den 27 september 1999, vilket offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den (EGT C 340, s. 57), inledde kommissionen det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG avseende de investeringsbidrag som France 2 och France 3 hade erhållit samt de kapitaltillskott som France 2 hade erhållit under åren 1988–1994. Förfarandet avsåg inte avgiften, eftersom den åtgärden preliminärt ansågs utgöra ett befintligt stöd som ska bli föremål för ett separat granskningsförfarande enligt artikel 17 och följande artiklar i förordning nr 659/1999.

11

År 2000 beslutade Republiken Frankrike att överföra aktierna i France 2 och France 3 till det statliga holdingbolaget France Télévisions SA, vilket bildades genom den franska lagen nr 2000-719 av den 1 augusti 2000 om ändring av lag nr 86-1067 av den om kommunikationsfriheten (loi 2000-719, du , modifiant la loi 86-1067, du , relative à la liberté de communication) (JORF nr 177 av den , s. 11903) och som har till uppgift att samordna de franska public service-kanalernas verksamhet.

12

Genom beslut 2004/838/EG av den 10 december 2003 om det statliga stöd som Frankrike har genomfört till förmån för France 2 och France 3 (EUT L 361, 2004, s. 21) (nedan kallat beslutet av den ), beslutade kommissionen att de investeringsbidrag som France 2 och France 3 hade erhållit samt de kapitaltillskott som France 2 hade erhållit under åren 1988–1994 utgjorde statligt stöd som var förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG. Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet av den , vilken registrerades vid förstainstansrättens kansli under målnummer T-144/04 och avvisades genom förstainstansrättens beslut av den i mål T-144/04, TF1 mot kommissionen (REG 2008, s. II-761).

13

I skrivelse av den 10 december 2003, riktad till Republiken Frankrike med stöd av artikel 17 i förordning nr 659/1999 (nedan kallad skrivelsen av den ), gav vidare kommissionen, i samband med den fortlöpande granskningen av befintligt stöd, Republiken Frankrike en redogörelse för sin bedömning av det franska systemet med TV-avgift.

14

Genom skrivelser daterade den 20 februari 2004 och den besvarade de franska myndigheterna skrivelsen av den . De träffade kommissionens företrädare den . Genom skrivelser daterade den , den , den och den gjorde de franska myndigheterna åtaganden med anledning av kommissionens bedömning i skrivelsen av den .

15

Genom beslut K (2005) 1166 slutligt av den 20 april 2005 om det stöd som beviljats France Télévisions (stöd E 10/2005 (ex C 60/1999) – Frankrike, Avgift för radio- och TV-sändningar) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket Republiken Frankrike delgavs den , underrättade kommissionen denna medlemsstat om att den, på grundval av de åtaganden som de franska myndigheterna hade gjort i samband med förfarandet avseende den fortlöpande granskningen av avgiftssystemet till förmån för France Télévisions, ansåg att denna ordning var förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG och beslutade därför att avsluta förfarandet avseende denna ordning som avsåg ett befintligt stöd (punkterna 1 och 72 i det angripna beslutet).

16

Den 29 juni 2005 översände kommissionen det angripna beslutet till sökanden per telefax.

17

Den 30 september 2005 offentliggjordes en sammanfattning av det angripna beslutet i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 240, s. 20), med en hänvisning till kommissionens webbplats som gav tillgång till beslutet i dess helhet.

18

Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 september 2005, väckt förevarande talan.

19

Genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 och den ansökte Republiken Frankrike och France Télévisions om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Interventionsansökningarna bifölls genom beslut av ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning den .

20

Som svar på förstainstansrättens begäran av den 25 januari 2006 om att vissa handlingar skulle företes, ingav kommissionen, genom skrivelse av den , beslutet av den , men uppgav att den inte kunde inge skriftväxlingen med Republiken Frankrike i samband med den fortlöpande granskningen av avgiften. Genom skrivelser av den informerade förstainstansrätten parterna om att ett föreläggande att förete dessa handlingar skulle kunna utfärdas, om rätten ansåg det nödvändigt.

21

Som svar på förstainstansrättens fråga av den 23 maj 2008 informerade kommissionen, genom skrivelse av den , förstainstansrätten om de åtgärder som Republiken Frankrike hade vidtagit för att följa det angripna beslutet.

22

I skrivelse av den 9 oktober 2008, vilken var riktad till förstainstansrättens kansli och som lades till akten, uppgav sökanden att den vid förhandlingen skulle åberopa nya rättsliga omständigheter, nämligen förstainstansrättens dom av den i mål T-442/03, SIC mot kommissionen (REG 2008, s. II-1161), och kommissionens beslut K (2008) 3506 slutligt av den om det stöd som France Télévisions beviljats (stöd N 279/2008 – Frankrike, kapitaltillskott till France Télévisions).

23

Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska

24

Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike och France Télévisions, yrkat att förstainstansrätten ska

25

Kommissionen har, med stöd av France Télévisions, ifrågasatt huruvida talan kan tas upp till sakprövning, med hänsyn till det datum då talan väcktes.

26

Det angripna beslutet skickades till sökanden genom rekommenderat brev med mottagningsbevis den 20 juni 2005 och mottogs av sökanden den . Sökanden hade således full kännedom om beslutet vid detta datum och i vart fall senast den , det datum då sökanden begärde att kommissionen på nytt skulle skicka det angripna beslutet till den per telefax, på grund av att det rekommenderade brevet av den hade kommit bort.

27

Talan väcktes därför för sent.

28

Kommissionen har uppgett att den känner till den rättspraxis som innebär att när det är fråga om rättsakter som, enligt fast praxis och a fortiori i enlighet med en lagstadgad skyldighet, offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, börjar tidsfristen för väckande av talan att löpa den dag då offentliggörandet sker. Kommissionen har dock konstaterat att det angripna beslutet inte exakt motsvarar de rättsakter som avses i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999. Det angripna beslutet innehåller nämligen både en sådan rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder som avses i artikel 18 i nämnda förordning och ett sådant godtagande av medlemsstaten som avses i artikel 19.1 i förordningen. Kommissionen vill således få klarhet i huruvida det angripna beslutet skulle offentliggöras enligt artikel 26.1 i förordningen och har överlämnat frågan till förstainstansrättens bedömning.

29

Kommissionen har dock ifrågasatt huruvida denna rättspraxis är relevant i de fall där sökanden har delgetts rättsakten. Om denna rättspraxis tillämpades i förevarande mål skulle det innebära att den underrättelse som föreskrivs i artikel 20 i förordning nr 659/1999 fråntas all betydelse och att talefristerna för dem som huvudsakligen berörs, i detta fall konkurrenterna till de stödmottagande företagen, förlängs på ett oberättigat sätt.

30

Sökanden anser att den underrättades om det angripna beslutet i sin helhet inte den 23 juni 2005, utan först den . Ansökan ingavs den och talan kan därför tas upp till sakprövning. Om fristen hade börjat löpa först den dag då det angripna beslutet offentliggjordes, så skulle talan i än högre grad kunna tas upp till sakprövning.

31

Det ska inledningsvis påpekas att det angripna beslutet, vilket endast är riktat till den berörda medlemsstaten, i förevarande fall Republiken Frankrike (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 13 maj 2008 i mål T-327/04, SNIV mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 33), inte har delgetts sökanden, utan sökanden har endast underrättats om beslutet.

32

Enligt artikel 230 femte stycket EG ska talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden.

33

Det följer av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att tidpunkten då den berörda personen fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när fristen för att väcka talan ska börja löpa, är subsidiär i förhållande till offentliggörandet eller delgivningen av rättsakten (förstainstansrättens beslut av den 21 november 2005 i mål T-426/04, Tramarin mot kommissionen, REG 2005, s. II-4765, punkt 48, beslutet i det ovan i punkt 31 nämnda målet SNIV mot kommissionen, punkt 21, och beslutet i det ovan i punkt 12 nämnda målet TF1 mot kommissionen, punkt 19).

34

Vad beträffar de rättsakter som enligt fast praxis vid den berörda institutionen brukar offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, trots att detta offentliggörande inte är ett krav för att de ska kunna tillämpas, har domstolen och förstainstansrätten ansett att tidpunkten då en person fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när fristen för att väcka talan ska börja löpa, inte är tillämplig och att utgångspunkten för fristen för att väcka talan är dagen för offentliggörandet. Under dessa förhållanden kan nämligen berörda utomstående på goda grunder vänta sig att rättsakten i fråga kommer att offentliggöras (beslutet i det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen, punkt 49, i det ovan i punkt 31 nämnda målet SNIV mot kommissionen, punkt 22, och i det ovan i punkt 12 nämnda målet TF1 mot kommissionen, punkt 20). Denna lösning, vilken syftar till rättssäkerhet och är tillämplig på alla berörda utomstående, gäller särskilt när, såsom i förevarande fall, den berörda utomstående som har väckt talan fick kännedom om rättsakten innan den offentliggjordes.

35

Slutligen måste den omständigheten att kommissionen har gett utomstående full tillgång till ett beslut på sin webbplats, tillsammans med offentliggörandet av en sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning, i vilken berörda personer ges möjlighet att identifiera beslutet i fråga och upplyses om att de har möjlighet att få tillgång till beslutet på Internet, anses som ett offentliggörande i den mening som avses i artikel 230 femte stycket EG (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T-17/02, Olsen mot kommissionen, REG 2005, s. II-2031, punkt 80, förstainstansrättens beslut av den i mål T-321/04, Air Bourbon mot kommissionen, REG 2005, s. II-3469, punkt 34, och beslutet i det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen, punkt 53).

36

I artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att kommissionen, i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, ska offentliggöra en sammanfattning av ”de beslut som den har fattat enligt... artikel 18 jämförd med artikel 19.1”.

37

För att avgöra huruvida det angripna beslutet, vilket inte har antagits med stöd av någon uttrycklig rättslig grund, motsvarar vad som i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 avses med det uttryck som angetts i föregående punkt, är det, för det första, lämpligt att gå tillbaka till etapperna i det förfarande som kommissionen har följt i förevarande fall och, för det andra, att precisera innebörden av detta uttryck.

38

För det första framgår det av punkt 64 i det angripna beslutet att kommissionen, genom skrivelsen av den 10 december 2003, vilken denna institution har betecknat som en ”skrivelse enligt artikel 17” (punkt 15 i det angripna beslutet), inte bara informerade Republiken Frankrike om den preliminära slutsatsen att avgiftssystemet inte var eller inte längre var förenligt med den gemensamma marknaden och anmodade denna medlemsstat att inkomma med yttrande.

39

I denna skrivelse angav kommissionen att ”det preliminärt måste göras ändringar i det befintliga systemet för att säkerställa att det franska avgiftssystemet är förenligt med de gemenskapsbestämmelser som är tillämpliga på statligt stöd” (punkt 64 i det angripna beslutet). Kommissionen ”ans[åg] att de franska myndigheterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa efterlevnaden [av vissa] principer”, som i huvudsak avsåg den statliga ersättningens proportionalitet i förhållande till kostnaderna för public service-uppdraget (punkt 64 första strecksatsen i det angripna beslutet) och driften av public service-kanalernas kommersiella verksamhet på marknadsvillkor (punkt 64 andra och tredje strecksatserna i det angripna beslutet).

40

Kommissionen har därigenom, redan i skrivelsen av den 10 december 2003, beslutat att utfärda ”en rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder” till den berörda medlemsstaten, vilket i princip dock sker först i det skede som föreskrivs i artikel 18 i förordning nr 659/1999, det vill säga ”mot bakgrund av de upplysningar som medlemsstaten har givit in”.

41

Efter att ha erinrat om lydelsen i denna rekommendation (punkt 64 i det angripna beslutet) och undersökt de åtaganden som Republiken Frankrike gjort med anledning av denna (punkt 65 och följande punkter i det angripna beslutet), angav kommissionen i det angripna beslutet att den ”ans[åg] att de franska myndigheternas åtaganden i fråga om principen att det inte får förekomma någon överkompensation [var] tillfredsställande” (punkt 68 i det angripna beslutet) och att åtagandena ”avseende public service-kanalernas affärsbeteende på ett tillfredsställande sätt överensstäm[de] med de rekommendationer som den [hade] formulerat” (punkt 70 i det angripna beslutet). Kommissionen noterade även de franska myndigheternas åtagande att ”inom två år från och med denna skrivelse” göra de ändringar i lagar och andra författningar som krävs för att genomföra dessa åtaganden och inom samma frist tillställa kommissionen en rapport i det avseendet (punkt 71 i det angripna beslutet).

42

På grundval av de franska myndigheternas olika åtaganden och konstaterandet att de uppfyllde kommissionens rekommendation, beslutade kommissionen att avsluta förfarandet (punkterna 1 och 72 i det angripna beslutet). Kommissionen erinrade dock om att det angripna beslutet inte på något sätt påverkade dess behörighet att göra den fortlöpande granskning av befintliga stödordningar som föreskrivs i artikel 88.1 EG (punkt 73 första stycket i det angripna beslutet).

43

Av beskrivningen ovan framgår att kommissionen i detta fall, redan under det skede av förfarandet som föreskrivs i artikel 17.2 i förordning nr 659/1999, beslutade att till Republiken Frankrike utfärda den ”rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder” som föreskrivs i artikel 18 i förordningen. När kommissionen mottog Republiken Frankrikes åtaganden undersökte den dessa, fann att dessa överensstämde med rekommendationen och godtog följaktligen dessa. Detta godtagande baserar sig på en föregående bedömning av åtagandena och går därigenom längre än att kommissionen bara noterar detta. Godtagandet kan dock, i vart fall vid en första bedömning och för att i möjligaste mån motsvara de etapper av förfarandet som uttryckligen föreskrivs i förordning nr 659/1999, likställas med att kommissionen ”noterar” detta förhållande i den mening som avses i artikel 19.1 i förordningen.

44

För det andra ska det fastställas vad som avses med uttrycket ”beslut som... har fattat[s] enligt... artikel 18 jämförd med artikel 19.1”, vilket används i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999.

45

Detta uttryck innebär att den skyldighet att offentliggöra som föreskrivs i denna bestämmelse inte omedelbart och enbart omfattar ”beslut som... har fattat[s] enligt artikel 18” i förordning nr 659/1999 om att utfärda en rekommendation för medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder, utan att denna skyldighet att offentliggöra endast uppstår om kommissionens rekommendation godtas av medlemsstaten, vilket motsvarar det fall som avses i artikel 19.1 i förordningen.

46

Genom artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 åläggs således slutligen kommissionen, om och när medlemsstaten godtar kommissionens rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder, en skyldighet att offentliggöra innehållet i den rekommendation som denna institution beslutat att utfärda för medlemsstaten och att ange att rekommendationen har godtagits av medlemsstaten. Utomstående underrättas således inte om enbart ett mellanskede av granskningsförfarandet, utan om dess slutskede.

47

Även om det angripna beslutet i förevarande fall fattades efter ett förfarande där den rekommendation som föreskrivs i artikel 18 i förordning nr 659/1999 utfärdades redan under det skede då skrivelsen skickades i enlighet med artikel 17 (se ovan punkterna 38–40), motsvarar det angripna beslutet i själva verket det som i artikel 26.1 i förordningen avses med uttrycket ”beslut som... har fattat[s] enligt... artikel 18 jämförd med artikel 19.1”.

48

Eftersom det angripna beslutet faktiskt motsvarar en av de rättsakter som avses i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 och således skulle offentliggöras, började tidsfristen för väckande av talan, i enlighet med bestämmelserna i artikel 102.1 i förstainstansrättens rättegångsregler, att löpa ”från slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning”, det vill säga från den 14 oktober 2005 vid midnatt. Därigenom, och med tillämpning av bestämmelserna i artikel 230 femte stycket EG jämförd med artiklarna 101 och 102.2 i rättegångsreglerna, löpte tidsfristen för att väcka talan ut tisdag den vid midnatt.

49

Förevarande talan väcktes den 9 september 2005 och kan därför tas upp till sakprövning.

50

Kommissionen har, med stöd av intervenienterna, gjort gällande att det angripna beslutet inte har någon bindande verkan och därför inte utgör någon rättsakt mot vilken talan kan väckas, eftersom beslutet innehåller en rekommendation som godtagits av de franska myndigheterna.

51

Det rör sig om en skrivelse som skickades till Republiken Frankrike under den fortlöpande granskningen av ett befintligt stöd. Enligt själva ordalydelsen i artikel 88.1 EG utgör dock de lämpliga åtgärderna enbart förslag. Det är endast om medlemsstaten beslutar att inte anta dessa förslag som kommissionen, om den anser det lämpligt, ska fatta ett beslut enligt artikel 88.2 EG för att kräva att den aktuella stödordningen ändras, och endast sistnämnda beslut är bindande. Kommissionen har inte rätt att vidta tvångsåtgärder gentemot medlemsstaten i samband med den preliminära granskningen av en statlig åtgärd. Kommissionen har till stöd för sin ståndpunkt åberopat förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1996 i mål T-330/94, Salt Union mot kommissionen (REG 1996, s. II-1475), punkt 35, och beslutet i det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen.

52

Förfarandet med så kallade lämpliga åtgärder liknar således ett kvasikontraktuellt förfarande. Om medlemsstaten godtar kommissionens förslag till lämpliga åtgärder är medlemsstaten skyldig att genomföra dessa. Om medlemsstaten inte godtar förslaget ska kommissionen inleda det formella granskningsförfarandet.

53

Under detta skede av förfarandet med lämpliga åtgärder, vilket för övrigt inte har någon suspensiv verkan, kan emellertid Republiken Frankrike fortsätta att betala ut stödet enligt den befintliga ordningen under ytterligare två år från och med delgivningen av det angripna beslutet. Hotet om att det formella granskningsförfarandet kommer att inledas om åtagandena inte iakttas och det förhållandet att det omtvistade stödet, efter två år och om åtagandena inte iakttas, inte längre utgör befintligt stöd utan nytt stöd utgör de enda begränsningarna. Endast ett beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet kan eventuellt vara bindande.

54

Den enda skyldighet som åligger medlemsstaten är att den ska iaktta sina åtaganden och denna skyldighet följer av medlemsstatens eget ensidiga godtagande av kommissionens förslag, och inte av det angripna beslutet, i vilket dessa åtaganden endast noteras.

55

Vidare har kommissionen inte möjlighet att inleda ett fördragsbrottsförfarande med stöd av artikel 88.2 EG eller artikel 226 EG enbart på grund av att åtagandena inte har iakttagits.

56

Kommissionen anser att sökandens argument att medlemsstaterna ges incitament att inte samarbeta lojalt med kommissionen är vilseledande. Det är riktigt att medlemsstaten kan välja att inte samarbeta och att inte godta några förslag till lämpliga åtgärder. Det medför dock att det formella granskningsförfarandet omedelbart inleds, följt av kommissionens ensidiga beslut att kräva en omedelbar ändring av stödordningen. Det samarbetsförfarande som tillämpades i förevarande fall gör det möjligt att undvika att det formella granskningsförfarandet inleds samtidigt som medlemsstaten får tid att genomföra sina åtaganden i överenskommen takt, men inte inom längre tidsfrister. Systemet främjar således samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna, utan att medlemsstaterna ges incitament att uppträda på ett illojalt sätt.

57

Argumentet att det inte sker någon domstolsprövning av kommissionens agerande om det, efter utgången av medlemsstatens frist, inte fattas något beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet är enligt kommissionen felaktigt. Om Republiken Frankrike inte iakttar sina åtaganden har sökanden möjlighet att vid nationell domstol begära att utbetalningen av det nya stöd som avgiften då utgör ska avbrytas. Vidare kan sökanden inge en anmodan om att åtgärder ska vidtas och därefter väcka passivitetstalan mot kommissionen, om sistnämnda institution inte omedelbart inleder det formella granskningsförfarandet. Slutligen avslutas det formella förfarandet genom ett slutgiltigt beslut av kommissionen, mot vilket sökanden kan väcka talan.

58

Slutligen har kommissionen, enligt ordalydelsen i punkt 73 i det angripna beslutet, inte skapat oklarhet om det angripna beslutets beskaffenhet, vilken är avhängig innehållet i denna handling.

59

Sökanden har bestritt kommissionens ståndpunkt.

60

Enligt fast rättspraxis kan endast rättsakter som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 fjärde stycket EG (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, förstainstansrättens dom av den i mål T-87/96, Assicurazioni Generali och Unicredito mot kommissionen, REG 1999, s. II-203, punkt 37, av den i de förenade målen T-125/97 och T-127/97, Coca-Cola mot kommissionen, REG 2000, s. II-1733, punkt 77, och av den i mål T-112/99, M6 m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II-2459, punkt 35, samt förstainstansrättens beslut av den i mål T-130/02, Kronoply mot kommissionen, REG 2003, s. II-4857, punkt 43).

61

Vid bedömningen av om en rättsakt eller ett beslut ger upphov till sådana verkningar ska hänsyn tas till dess innehåll i sak (domen i det ovan i punkt 60 nämnda målet IBM mot kommissionen, punkt 9, domstolens beslut av den 13 juni 1991 i mål C-50/90, Sunzest mot kommissionen, REG 1991, s. I-2917, punkt 12, domen i de ovan i punkt 60 nämnda förenade målen Coca-Cola mot kommissionen, punkt 78, och beslutet i det ovan i punkt 60 nämnda målet Kronoply mot kommissionen, punkt 44).

62

De förfaranderegler som fördraget fastställer på området för statligt stöd är olika beroende på om det rör sig om befintligt stöd eller nytt stöd. Medan den första typen av stöd faller under artikel 88.1 och 88.2 EG regleras den andra typen av stöd av artikel 88.2 och 88.3 EG (domstolens dom av den 30 juni 1992 i mål C-47/91, Italien mot kommissionen, REG 1992, s. I-4145, punkt 22, svensk specialutgåva, volym 12, s. I-145).

63

När det gäller befintligt stöd ger artikel 88.1 EG kommissionen behörighet att fortlöpande granska dessa i samarbete med medlemsstaterna. Inom ramen för denna granskning ska kommissionen till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion. I artikel 88.2 EG föreskrivs vidare att om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att ett stöd inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87 EG, eller att sådant stöd missbrukas, ska den besluta att staten i fråga ska upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer (domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 23, och domstolens dom av den 9 augusti 1994 i mål C-44/93, Namur-Les assurances du crédit, REG 1994, s. I-3829, punkt 11).

64

I artikel 17.2 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att om kommissionen anser att en befintlig stödordning inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, ska den underrätta den berörda medlemsstaten om sin preliminära uppfattning och ge den berörda medlemsstaten tillfälle att inkomma med sina synpunkter inom en månad.

65

I artikel 18 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att om kommissionen mot bakgrund av de upplysningar som medlemsstaten har gett in enligt ovannämnda artikel 17 finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, ska den utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder. Det kan inte bestridas att denna rekommendation, vilken enbart utgör ett förslag, sedd för sig inte utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Salt Union mot kommissionen, punkt 35 första meningen).

66

I artikel 19.2 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att om den berörda medlemsstaten inte godtar de föreslagna åtgärderna och kommissionen, efter att ha beaktat den berörda medlemsstatens synpunkter, fortfarande anser att dessa åtgärder är nödvändiga, ska den inleda ett förfarande enligt artikel 4.4 i förordningen.

67

I artikel 19.1 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att om den berörda medlemsstaten godtar de föreslagna åtgärderna och underrättar kommissionen om detta, ska kommissionen notera detta förhållande och underrätta medlemsstaten om detta.

68

Beträffande det sistnämnda fallet, vilket är relevant i förevarande fall, kan förstainstansrätten inte godta det synsätt som kommissionen i huvudsak har förordat och som innebär att det, på grundval av en isolerad bokstavstolkning av ovannämnda artikel 19.1, görs gällande att kommissionen inte fattar något beslut när ett granskningsförfarande avseende ett befintligt stöd leder till att medlemsstaten godtar de lämpliga åtgärder som föreslagits, eller att förfarandet i artiklarna 17, 18 och 19.1 i förordning nr 659/1999 reduceras till ett kvasikontraktuellt förfarande.

69

Ett sådant synsätt står nämligen i strid med villkoren för och syftet med förfarandet, vilket till sin art utgör ett beslutsförfarande, såsom för övrigt anges i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999, genom uttrycket ”beslut som... har fattat[s] enligt... artikel 18 jämförd med artikel 19.1”.

70

Kommissionen och medlemsstaten kan visserligen diskutera de lämpliga åtgärder som föreslagits. I slutändan är det dock först när kommissionen, vid utövandet av sin exklusiva behörighet att bedöma huruvida statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, beslutar att godta statens åtaganden, på grund av att de skingrar kommissionens farhågor, som granskningsförfarandet avslutas genom det beslut som omnämns i föregående punkt.

71

I förevarande fall granskade kommissionen Republiken Frankrikes åtaganden och fann att dessa överensstämde med kommissionens rekommendation och således gav möjlighet att säkerställa avgiftssystemets förenlighet med den gemensamma marknaden. Kommissionen beslutade följaktligen att avsluta förfarandet (punkterna 1 och 72 i det angripna beslutet), men den erinrade om att det angripna beslutet inte på något sätt påverkade dess behörighet att göra den fortlöpande granskning av befintliga stödordningar som föreskrivs i artikel 88.1 EG (punkt 73 första stycket i det angripna beslutet).

72

Genom detta tillvägagångssätt har kommissionen inte alls passivt noterat Republiken Frankrikes åtaganden, utan fattat ett beslut avseende dessa. Utan ett sådant beslut skulle granskningsförfarandet avseende avgiften inte ha avslutats, utan ha fortsatt, antingen genom fortsatt skriftväxling i syfte att få till stånd åtaganden som kommissionen ansåg vara tillfredsställande eller genom att det formella granskningsförfarandet inleddes enligt artikel 19.2 i förordning nr 659/1999.

73

När det gäller det angripna beslutets bindande rättsverkningar räcker det att påpeka att den berörda medlemsstaten, som vid det offentliggörande som föreskrivs i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999 med nödvändighet har godtagit de lämpliga åtgärderna, i enlighet med artikel 19.1 in fine i förordning nr 659/1999 är ”bunden att genomföra” dessa åtgärder (se, vad beträffar domstolens erkännande av en sådan bindande rättsverkan i mål som föregick ikraftträdandet av förordning nr 659/1999, domstolens dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-1125, punkt 36, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-83, av den i mål C-311/94, Ijssel-Vliet, REG 1996, s. I-5023, punkterna 42 och 43, och av den i mål C-288/96, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-8237, punkt 65 in fine).

74

Denna bedömning påverkas inte av den hänvisning som kommissionen har gjort till beslutet i det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen och domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Salt Union mot kommissionen.

75

Det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen avsåg en preliminär granskning av nytt stöd. Den preliminära granskningen ska, enligt artikel 4.1 i förordning nr 659/1999, leda till att ett beslut fattas i enlighet med artikel 4.2, 4.3 eller 4.4, mot vilket beslut en talan om ogiltigförklaring i förekommande fall kan väckas. Det var mot den bakgrunden som förstainstansrätten ansåg att den skrivelse varigenom kommissionen, i samband med den preliminära granskningen, hade anmodat Republiken Italien att avstå från ett förslag till övergångsbestämmelse mellan den gällande stödordningen och den anmälda stödordningen var en rättsakt som utgjorde en förberedelse till det slutliga beslutet och därför inte kunde bli föremål för en talan.

76

Vid den fortlöpande granskningen av befintligt stöd behöver inte kommissionen, om medlemsstaten har fullgjort sina åtaganden på rätt sätt, fatta något annat beslut efter att ha fattat det beslut som avses i artikel 26.1 i förordning nr 659/1999. Den enda rättsakt som berörda utomstående – och, i förevarande fall, sökanden – då har tillgång till är inte, som i målet Tramarin mot kommissionen, en rättsakt som utgör en förberedelse till ett slutligt beslut som ska fattas, utan det beslut som avses i ovannämnda bestämmelse i förordning nr 659/1999, vilket beslut har en sådan bindande rättsverkan som omnämns i punkt 73 ovan.

77

Inte heller hänvisningen till domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Salt Union mot kommissionen kan motivera kommissionens ståndpunkt. Det fall som förstainstansrätten uttryckligen avsåg i punkt 35 i nämnda dom var när medlemsstaten vägrar att godta ett förslag av kommissionen till lämpliga åtgärder, vilket förslag, sett för sig och såsom har påpekats ovan i punkt 65, faktiskt inte utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Situationen i förevarande fall är dock en annan, eftersom den motsvarar att medlemsstaten godtar de lämpliga åtgärderna.

78

Av det ovan anförda följer att varken beslutet i det ovan i punkt 33 nämnda målet Tramarin mot kommissionen eller domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Salt Union mot kommissionen stöder kommissionens ståndpunkt.

79

Vad slutligen beträffar frågan huruvida de bindande rättsverkningarna av det angripna beslutet kan påverka sökandens intressen, påpekar förstainstansrätten att genom detta beslut godkändes, inom en tvingande rättslig och tidsmässig ram som är utmärkande för mekanismen med fortlöpande granskning av befintligt stöd, Republiken Frankrikes åtaganden, vilka skulle kunna anses inte vara lämpade för att säkerställa avgiftssystemets förenlighet med den gemensamma marknaden. Genom det angripna beslutet tillåts således Republiken Frankrike att genomföra den aktuella stödordningen under ytterligare två år.

80

Genom det angripna beslutet tillåts dessutom, och framför allt, att stödordningen bibehålls utöver denna period på två år mot att vissa anpassningar görs.

81

Av det ovan anförda följer att det angripna beslutet har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen och följaktligen utgör en rättsakt som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 fjärde stycket EG.

82

Kommissionen har, med stöd av intervenienterna, inte på något sätt ifrågasatt sökandens talerätt, men har gjort gällande att sökanden, i egenskap av konkurrent till ett företag som mottagit ett stöd som frivilligt har anpassats till gemenskapsrätten, har fått sina krav tillgodosedda och därför inte har något berättigat intresse av att få talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet prövad. Vid en ogiltigförklaring skulle sökandens situation vara mindre tillfredsställande än den som följer av det angripna beslutet, vilket syftar till att ändra stödordningen på ett sätt som är mer fördelaktigt för det gemensamma intresset.

83

Sökanden har bestritt kommissionens ståndpunkt.

84

Enligt fast rättspraxis krävs det för att en talan om ogiltigförklaring ska tas upp till sakprövning att den fysiska eller juridiska person som har väckt talan har ett intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad. Det ska vara fråga om ett faktiskt intresse och det ska bedömas den dag talan väcks (förstainstansrättens dom av den 14 april 2005 i mål T-141/03, Sniace mot kommissionen, REG 2005, s. II-1197, punkt 25, och av den i mål T-136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II-4063, punkt 34).

85

Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder, eller uttryckt på ett annat sätt, om talan kan medföra en fördel för sökanden (se förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T-310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II-3253, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Ett beslut som helt tillgodoser sökandens krav är per definition inte ett beslut som går denna person emot (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den i mål C-242/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2002, s. I-5603, punkt 46, och förstainstansrättens dom av den i mål T-138/89, NBV och NVB mot kommissionen, REG 1992, s. II-2181, punkt 32), och sökanden har inte något intresse av att begära att beslutet ska ogiltigförklaras.

86

När sökanden gör gällande att den aktuella rättsakten, även om den eventuellt delvis gynnar denne, inte skyddar dennes rättsliga ställning på ett lämpligt sätt, ska sökanden tvärtom anses ha ett berättigat intresse av att få saken prövad för att få till stånd en prövning av beslutets lagenlighet vid gemenskapsdomstolen. Bedömningen av huruvida den angripna rättsakten gynnar sökanden eller ej hör således till prövningen i sak och inte till frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mål C-55/88, Katsoufros mot domstolen, där domstolen meddelade dom den 9 november 1989, REG 1989, s. 3579, s. 3585–3587).

87

I det angripna beslutet ansåg kommissionen, till vilken sökanden hade ingett ett klagomål som avsåg bland annat systemet med TV-avgift, att ett visst antal åtaganden av Republiken Frankrike kunde säkerställa systemets förenlighet med den gemensamma marknaden. Sökanden anser å sin sida att dessa åtaganden inte är lämpade för det syftet och har ifrågasatt det angripna beslutet just därför att åtagandena godkänns däri och därigenom åsidosätter fördragets bestämmelser om statligt stöd, till nackdel för sökanden.

88

Förstainstansrätten konstaterar att kommissionens argument att sökanden inte har något intresse av att begära att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, på grund av att det utgör ett beslut som gynnar sökanden, vilar på antagandet att sökandens invändningar i sak, det vill säga särskilt invändningen att dessa åtaganden är uppenbart olämpliga, är felaktiga.

89

I egenskap av programföretag som konkurrerar med France 2 och France 3 hade dock sökanden ett klart intresse av att få gemenskapsdomstolen att pröva huruvida det var lagenligt av kommissionen att i det angripna beslutet anse att de åtaganden som Republiken Frankrike hade gjort gav möjlighet att säkerställa det franska avgiftssystemets förenlighet med den gemensamma marknaden.

90

Vidare skulle, i motsats till vad kommissionen har hävdat, en ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av att denna institution har gjort ett uppenbart fel vid fastställandet av de lämpliga åtgärder som skulle genomföras, eller på grund av en otillräcklig motivering av huruvida dessa åtgärder var lämpliga med hänsyn till de identifierade problemen, inte medföra att sökanden hamnade i en mindre fördelaktig situation än den som följer av det angripna beslutet.

91

En ogiltigförklaring av det ena eller det andra av dessa skäl skulle nämligen innebära att det angripna beslutet präglades av, eller skulle kunna präglas av, olämpliga åtaganden och, således, missgynnade sökanden. Som en följd av ogiltigförklaringen skulle det åligga kommissionen, med hänsyn till de förefintliga villkoren för finansiering av France 2 och France 3, att vid den fortlöpande granskningen av befintligt stöd bedöma lämpligheten av att föreslå andra lämpliga åtgärder för framtiden.

92

Härav följer, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att sökanden har ett berättigat intresse av att få talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet prövad.

93

Av det ovan anförda följer att talan kan tas upp till sakprövning.

94

Fem grunder har åberopats till stöd för talan. Som första grund har det gjorts gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av rätten till försvar. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att Republiken Frankrikes åtaganden inte är tillräckligt långtgående. Den fjärde grunden avser åsidosättande av handläggningsregler. Såvitt avser den femte grunden har sökanden gjort gällande att domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (REG 2003, s. I-7747) (nedan kallad domen i målet Altmark), har tolkats felaktigt.

95

Förstainstansrätten ska först pröva de grunder som avser åsidosättande av rätten till försvar och åsidosättande av handläggningsregler. Därefter kommer förstainstansrätten att pröva den grund som avser att domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark har tolkats felaktigt, och slutligen de två grunder som avser att motiveringsskyldigheten har åsidosatts respektive att åtagandena inte är tillräckligt långtgående.

96

Sökanden har visserligen medgett att det administrativa förfarandet i fråga om statligt stöd endast inleds gentemot medlemsstater, men har gjort gällande att kommissionen ska ge berörda parter tillfälle att yttra sig under den fas av granskningen som föreskrivs i artikel 88.2 EG. Sökanden är förvånad över att den inte fick diskutera lämpligheten och omfattningen av Republiken Frankrikes åtaganden med kommissionen, eftersom kommissionen på grundval av dessa åtaganden godkände bibehållandet av ett system som utgör ett statligt stöd som strider mot artikel 87 EG. En diskussion var särskilt nödvändig med hänsyn till att samtalen mellan sökanden och kommissionen, vilka hade lett till slutsatsen att avgiftssystemet utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG, avbröts abrupt när det var fråga om att bedöma systemets förenlighet med den gemensamma marknaden.

97

Sökanden anser att det utrymme som den gavs i det aktuella förfarandet knappast är förenligt med rättspraxis, enligt vilken gemenskapen, även i avsaknad av en skriftlig bestämmelse, inte får skada en persons ställning om personen inte har getts tillfälle att framföra sina synpunkter. Med hänsyn till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när den antar ett beslut enligt artikel 88.1 EG, är det av ännu större vikt att rätten att yttra sig säkerställs. Det förhållandet att samtalen mellan kommissionen och sökanden avbröts utgör ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar.

98

Kommissionen har, med stöd av intervenienterna, bestritt sökandens ståndpunkt.

99

Det ska erinras om att förfarandet för kontroll av statligt stöd, med beaktande av dess allmänna systematik, är ett förfarande som inleds gentemot den medlemsstat som är ansvarig för beviljandet av stödet i enlighet med dess gemenskapsrättsliga förpliktelser (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T-198/01, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen, REG 2004, s. II-2717, punkt 61, och av den i de förenade målen T-111/01 och T-133/01, Saxonia Edelmetalle mot kommissionen, REG 2005, s. II-1579, punkt 47).

100

Detta synsätt utvecklades i rättspraxis avseende kommissionens kontroll av nytt stöd och gäller även vid den fortlöpande granskningen av befintligt stöd.

101

Härav följer att även om det inte finns något som hindrar att en part översänder uppgifter till kommissionen vari det påtalas att ett statligt stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden, oavsett om det är fråga om nytt stöd eller befintligt stöd, så ger denna möjlighet inte parten någon rätt till försvar. Kommissionen är inte på något sätt skyldig att inleda ett kontradiktoriskt förfarande med denna part.

102

Det är riktigt att inom ramen för det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 88.2 första stycket EG och i artikel 6 i förordning nr 659/1999 – vilket förfarande kan komma att inledas, vad beträffar kontrollen av nytt stöd, genom ett beslut som fattas med tillämpning av artikel 4.4 i förordning nr 659/1999 och, vad beträffar den fortlöpande granskningen av befintligt stöd, genom ett beslut som fattas med tillämpning av artikel 19.2 i samma förordning – ska kommissionen uppmana ”intresserade parter... att lämna sina synpunkter” (artikel 6.1 andra meningen i förordning nr 659/1999). Förstainstansrätten konstaterar dock att i förevarande fall fattades det angripna beslutet inte efter ett sådant formellt granskningsförfarande, utan till följd av ett förslag till lämpliga åtgärder som godtogs av den berörda medlemsstaten, det vill säga inom ramen för artikel 19.1 i förordning nr 659/1999.

103

I detta skede av förfarandet avseende den fortlöpande granskningen av befintligt stöd var kommissionen inte tvungen att uppmana sökanden att lämna sina synpunkter. Sökanden kan således inte med framgång göra anspråk på en rätt till försvar och göra gällande att denna rätt har åsidosatts av kommissionen.

104

Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den grunden.

105

Enligt sökanden tycks kommissionen lägga över ansvaret för att upptäcka statligt stöd på de nationella myndigheterna, trots att det omfattas av kommissionens exklusiva behörighet. Sökanden förstår inte hur kommissionen på det sättet kan delegera denna behörighet och följaktligen tillerkänna artikel 87 EG direkt effekt enbart genom ett beslut varigenom åtagandena godtas, trots att en förordning hade krävts för att ge artikel 88.3 EG direkt effekt.

106

Kommissionen har bestritt sökandens ståndpunkt.

107

Det ska, för det första, konstateras att det angripna beslutet, till skillnad från vad som tycks göras gällande genom förevarande grund, inte alls har till syfte att lägga över ansvaret för att upptäcka eventuellt statligt stöd, vilket påstås enbart åligga kommissionen, på de nationella myndigheterna. Som domstolen har påpekat är för övrigt nationella domstolar under alla omständigheter behöriga att i förekommande fall konstatera förekomsten av statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig, REG 1977, s. 595, punkt 14; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329).

108

För det andra, och i den mån som sökanden genom denna grund avser att påtala en påstådd överföring från kommissionen till de nationella myndigheterna av kommissionens exklusiva behörighet att bedöma huruvida ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, konstaterar förstainstansrätten att det inte alls sker någon sådan behörighetsöverföring genom det angripna beslutet.

109

Tvärtom var det, vid utövandet av sin exklusiva behörighet att bedöma huruvida statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, som kommissionen, genom det angripna beslutet, fick Republiken Frankrike att göra vissa åtaganden i syfte att säkerställa avgiftssystemets förenlighet med den gemensamma marknaden. Som anges i punkt 73 i det angripna beslutet påverkade inte heller beslutet på något sätt kommissionens behörighet, med stöd av artikel 88.1 EG, att fortlöpande granska befintliga stödordningar och föreslå lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion.

110

Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den grunden.

111

Sökanden anser att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida artikel 86.2 EG är tillämplig när stödet följer av en överkompensation för de kostnader som uppkommit till följd av skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

112

I domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark valde domstolen det så kallade kompensatoriska synsättet. Valet av det kompensatoriska synsättet har bekräftats i domstolens och förstainstansrättens senare rättspraxis.

113

Sökanden har gjort gällande att domstolen, i motsats till vad kommissionen har hävdat, i domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark inte underförstått har bekräftat att ett stöd som ersätter, eller snarare överkompenserar, de kostnader som ett företag har åsamkats för att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse kan förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden, om villkoren i artikel 86.2 EG är uppfyllda.

114

Inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ankommer det nämligen inte på domstolen att besvara, inte ens underförstått, en fråga som inte har ställts till den.

115

Vidare hänvisade domstolen till sin dom av den 22 november 2001 i mål C-53/00, Ferring (REG 2001, s. I-9067) (nedan kallad domen i målet Ferring). I den domen fann domstolen uttryckligen att det var uteslutet att tillämpa artikel 86.2 EG, genom att slå fast att en förmån som överstiger de merkostnader som följer av uppgiften av allmänintresse ”i vart fall inte [kan] anses vara nödvändig för att dessa aktörer skall kunna fullgöra sin särskilda uppgift”.

116

En tillämpning av artikel 86.2 EG förutsätter vidare att villkoren är uppfyllda vad gäller definitionen, uppdraget och tillsynen över public service-uppdraget samt att den ekonomiska ersättningen för detta uppdrag är proportionerlig. I domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark gjorde dock domstolen om dessa villkor till kumulativa bedömningskriterier, inte för stödets förenlighet, utan för själva förekomsten av stödet, genom det första, det andra och det tredje villkoret av de fyra villkor som angavs i punkt 95 och i domslutet i den domen (nedan gemensamt kallade Altmark-villkoren). Enligt domstolen ska med andra ord kontrollen av proportionaliteten göras vid kvalificeringen av stödet, det vill säga i ett tidigare skede än det skede då kommissionen avser att göra denna kontroll.

117

Slutligen har kommissionen i praxis tillämpat artikel 86.2 EG i situationer där det andra och det fjärde Altmark-villkoret inte var uppfyllda. Detta får indirekt till följd att när det första och det tredje Altmark-villkoret inte är uppfyllda, så är det uteslutet att åtgärden går att rädda genom att bedöma den mot bakgrund av artikel 86.2 EG. Eftersom kommissionen i förevarande fall själv konstaterade att det tredje Altmark-villkoret inte var uppfyllt, borde det med nödvändighet ha lett kommissionen till slutsatsen att det faktiskt var fråga om ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, utan att det var nödvändigt att ta ställning till stödets eventuella förenlighet.

118

Kommissionen gjorde sig således skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att undersöka huruvida en statlig åtgärd för att ersätta kostnaderna för public service-uppdraget kunde vara motiverad enligt artikel 86.2 EG, trots att den själv hade konstaterat att åtgärden inte uppfyllde Altmark-villkoren, enligt vilka en sådan åtgärd inte kvalificeras som statligt stöd.

119

I repliken har sökanden bestritt att den ifrågasätter kommissionens exklusiva behörighet att ta ställning till huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, vilket för övrigt bekräftas av det klagomål som sökanden ingav. Sökanden ifrågasätter snarare under vilka förutsättningar kommissionen gör en sådan granskning.

120

Sökanden har nämligen erinrat om att domstolen, i domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Ferring, inte hänvisade till artikel 86.2 EG som skäl för den valda lösningen. Efter att ha slagit fast principen att en ersättning som uppfyller villkoret att den ska motsvara merkostnaderna inte utgör stöd, tillade domstolen att ”[o]m det framkommer att den förmån som partihandlarna får genom att inte vara skattskyldiga till skatt på direktförsäljning av läkemedel överstiger de merkostnader som de har för att fullgöra de allmännyttiga skyldigheter de har enligt nationella bestämmelser, kan denna förmån, i den del den överstiger de nämnda merkostnaderna,... i vart fall inte anses vara nödvändig för att dessa aktörer skall kunna fullgöra sin särskilda uppgift”. Således ansåg domstolen att ”artikel [86].2 [EG] [skulle] tolkas så, att den inte omfattar en skattemässig förmån som företag såsom det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen har, vilka har anförtrotts att fullgöra allmännyttiga uppgifter, i den mån denna förmån överstiger merkostnaderna för att fullgöra de allmännyttiga uppgifterna”.

121

Det står således klart att domstolen har uteslutit varje tillämpning av undantaget i artikel 86.2 EG till förmån för en ersättning som överstiger merkostnaderna för att fullgöra skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med följden att sådant stöd ska bedömas enbart på grundval av artikel 87 EG. I ett sådant fall fortsätter granskningen av stödets förenlighet med den gemensamma marknaden att omfattas av kommissionens behörighet, men denna granskning kan i praktiken endast leda till slutsatsen att stödet är oförenligt, eftersom undantaget i artikel 86.2 EG inte går att tillämpa.

122

För övrigt har domstolen, i domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark, inte vederlagt denna bedömning. Domstolen har nämligen inte uttryckligen uteslutit en tillämpning av artikel 86.2 EG, men har inte heller bekräftat den.

123

Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike och France Télévisions, ifrågasatt sökandens argument. Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att sökanden, genom denna grund, har blandat ihop två frågor som dock är vitt skilda och som domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark har bidragit till att klargöra. Den första frågan avser huruvida det rör sig om ett statligt stöd, i fördragets mening, och den andra frågan avser när ett sådant stöd kan förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden.

124

Sökanden har genom denna grund i huvudsak hävdat att kommissionen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att konstatera att systemet med TV-avgift var förenligt med den gemensamma marknaden, trots att denna institution ansåg att vissa av Altmark-villkoren inte var uppfyllda.

125

Detta argument kan inte godtas, eftersom det följer av en felaktig tolkning av domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark.

126

I domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark erinrade domstolen om att, enligt fast rättspraxis, en åtgärd endast ska utgöra stöd när alla villkoren i artikel 87.1 EG är uppfyllda (punkt 74 i domen) och att följande villkor anges i denna bestämmelse. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (punkt 75 i domen).

127

Beträffandet villkoret att mottagaren av stödet ska gynnas påpekade domstolen att det av rättspraxis, särskilt av domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Ferring, följer att en statlig åtgärd inte omfattas av artikel 87.1 EG i den mån som åtgärden ska anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster, när åtgärden i själva verket inte innebär att dessa företag gynnas ekonomiskt och således inte har som verkan att dessa företag får en mer fördelaktig konkurrensställning än konkurrerande företag (domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark, punkt 87).

128

Domstolen tillade att för att det i ett konkret fall ska kunna anses att en sådan ersättning inte utgör statligt stöd, måste emellertid ett visst antal villkor vara uppfyllda (domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet, punkt 88), nämligen följande:

129

Domstolen drog slutsatsen att statliga åtgärder som inte uppfyller ett eller flera av dessa villkor ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

130

Det framgår av den helt otvetydiga lydelsen i domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark att de fyra ovannämnda villkoren således endast har till syfte att fastställa huruvida åtgärden i fråga utgör statligt stöd och närmare bestämt att fastställa huruvida mottagaren har gynnats.

131

Domstolen har därigenom upprepat och preciserat den lösning som valdes i domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Ferring, vilken sökanden har åberopat flera gånger i sina inlagor, för att göra det möjligt för medlemsstaterna att bättre bedöma huruvida deras åtgärd till förmån för en enhet som getts ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna utgör statligt stöd, vilket medför en skyldighet att anmäla åtgärden till kommissionen, om det är fråga om nytt stöd, eller att samarbeta med kommissionen, om det är fråga om befintligt stöd.

132

Det ska påpekas att sökandens argument även motsägs av punkterna 104 och 105 i domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark, där domstolen besvarade den andra delen av tolkningsfrågan, varigenom den nationella domstolen särskilt ville få klarhet i huruvida artikel 73 EG kan tillämpas på offentligt stöd som avser ersättning för sådana merkostnader som uppkommer vid fullgörandet av skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

133

I ovannämnda punkter angav domstolen att det stöd som var i fråga i målet vid den nationella domstolen – i den mån som detta stöd ska anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för trafiktjänster som har tillhandahållits för att fullgöra allmän trafikplikt och i den mån som stödet uppfyller de fyra Altmark-villkoren – inte omfattas av artikel 87 EG, vilket innebär att det inte finns någon grund för att åberopa det undantag från denna bestämmelse som föreskrivs i artikel 73 EG. Enligt domstolen följer härav att fördragsbestämmelserna om statligt stöd, i förevarande fall bestämmelserna i artikel 73 EG, endast är tillämpliga på det aktuella stödet om inte samtliga ovannämnda villkor är uppfyllda och om detta stöd inte omfattas av bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT L 156, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 1, s. 64), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1893/91 av den (EGT L 169, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 17).

134

Det framgår således klart att domstolen gör åtskillnad mellan frågan huruvida en åtgärd utgör statligt stöd, vilket i detta fall följer av att de fyra Altmark-villkoren inte är uppfyllda, och frågan huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Domstolens resonemang avseende tillämpningen av artikel 73 EG kan i sin helhet överföras på förevarande fall, vad gäller frågan huruvida artikel 86.2 EG är tillämplig.

135

I de avgöranden av domstolen och förstainstansrätten där det – efter domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark – hänvisas till de villkor som uppställdes i nämnda dom ifrågasätts inte det faktum att dessa villkor avser kvalificeringen som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. I dessa avgöranden anges inte heller att domstolens avsikt, genom att uppställa dessa villkor, var att artikel 86.2 EG skulle upphöra att tillämpas vid bedömningen av huruvida statliga åtgärder för finansiering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är förenliga med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 november 2003 i de förenade målen C-34/01–C-38/01, Enirisorse, REG 2003, s. I-14243, punkterna 31–40, av den i mål C-451/03, Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti, REG 2006, s. I-2941, punkterna 61–72, av den i mål C-526/04, Laboratoires Boiron, REG 2006, s. I-7529, punkterna 50–57, och av den i mål C-206/06, Essent Netwerk Noord m.fl., REG 2008, s. I-5479, punkterna 79–88, förstainstansrättens dom av den i mål T-157/01, Danske Busvognmænd mot kommissionen, REG 2004, s. II-917, punkterna 97 och 98, av den i mål T-274/01, Valmont mot kommissionen, REG 2004, s. II-3145, punkterna 130 och 131, av den i mål T-349/03, Corsica Ferries France mot kommissionen, REG 2005, s. II-2197, punkt 310, och av den i mål T-289/03, BUPA m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II-81, punkt 258).

136

Särskilt i domen i det ovan i punkt 135 nämnda målet Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti besvarade domstolen en tolkningsfråga, varigenom den nationella domstolen ville få klarhet i huruvida den ersättning som enligt nationell lagstiftning betalades ut till centren för biträde i skattefrågor för upprättande och ingivande av en inkomstdeklaration utgjorde ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

137

I sin dom erinrade domstolen om de fyra Altmark-villkoren och underströk att om dessa villkor är uppfyllda kan det anses att en statlig åtgärd, som anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som det mottagande företaget har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inte utgör statligt stöd.

138

Efter att ha påpekat att prövningen av de två sista kraven avseende nivån på den ifrågavarande ersättningen fordrade en bedömning av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och efter att ha erinrat om att domstolen inte var behörig i det avseendet, angav domstolen att det alltså ankom på den nationella domstolen att mot bakgrund av nämnda omständigheter bedöma huruvida den aktuella ersättningen utgjorde ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

139

Det ska påpekas att domstolen i detta sammanhang var noggrann att tillägga att den nationella domstolen inte är behörig att bedöma om stödåtgärder och stödordningar är förenliga med den gemensamma marknaden, eftersom denna bedömning ankommer uteslutande på kommissionen som verkar under gemenskapsdomstolarnas överinseende (domen i det ovan i punkt 135 nämnda målet Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti, punkt 71).

140

Domstolens sistnämnda påpekande visar klart att förevarande grund baserar sig på att sökanden har blandat ihop Altmark-testet, vilket syftar till att fastställa huruvida det föreligger ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, och testet enligt artikel 86.2 EG, vilket gör det möjligt att fastställa huruvida en åtgärd som utgör statligt stöd kan anses vara förenlig med den gemensamma marknaden.

141

Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning i detta fall.

142

I det angripna beslutet undersökte nämligen kommissionen först om avgiftssystemet utgjorde statligt stöd. Efter att ha konstaterat att det villkor för att det ska föreligga statligt stöd som avser användningen av statliga medel var uppfyllt (punkt 21 i det angripna beslutet), kontrollerade kommissionen villkoret att det ska föreligga en selektiv fördel (punkterna 22–25 i det angripna beslutet) och fann i det avseendet att det andra och det fjärde Altmark-villkoret inte var uppfyllda (punkterna 24 och 25 i det angripna beslutet), utan att ta ställning till de övriga Altmark-villkoren. Kommissionen konstaterade slutligen att systemet med TV-avgift påverkade handeln mellan medlemsstaterna (punkt 26 i det angripna beslutet).

143

Följaktligen drog kommissionen slutsatsen att systemet utgjorde statligt stöd (punkt 27 i det angripna beslutet).

144

Därefter undersökte kommissionen om systemet med TV-avgift verkligen utgjorde ett befintligt stöd, vilket den preliminärt hade ansett alltsedan beslutet av den 27 september 1999 att inleda det formella granskningsförfarandet fattades (se punkt 10 ovan). Efter att ha konstaterat att systemet hade inrättats före fördragets ikraftträdande och att det inte hade genomgått några betydande förändringar (punkterna 28–35 i det angripna beslutet), drog kommissionen slutsatsen att det utgjorde ett befintligt stöd enligt artikel 1 b i, i förordning nr 659/1999 (punkt 36 i det angripna beslutet).

145

Slutligen undersökte kommissionen, med fog, den aktuella åtgärden mot bakgrund av artikel 86.2 EG och beslutade slutligen att avsluta förfarandet med hänsyn till de franska myndigheternas åtaganden att ändra lagstiftningen för att ge tillräckliga garantier mot en eventuell överkompensation för de kostnader som uppkommit till följd av public service-uppdraget.

146

I motsats till vad sökanden har gjort gällande, gjorde inte kommissionen därigenom en felaktig tolkning av domen i det ovan i punkt 94 nämnda målet Altmark.

147

Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser sökandens femte grund.

148

Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet inte ger någon vägledning för att kunna förstå kommissionens val att låta den påtalade åtgärdens förenlighet vara avhängig av de åtaganden som Republiken Frankrike föreslog. Till skillnad från vad kommissionen har gjort gällande har sökanden inte blandat ihop kritiken mot motiveringen med kritiken avseende huruvida det angripna beslutet är välgrundat, utan sökanden har endast gjort gällande att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat, särskilt ur den aspekt som avser åtagandena. På sin höjd har sökanden även vidhållit att denna bristfälliga motivering är särskilt beklaglig med hänsyn till att den utgör kulmen på ett förfarande som inleddes för mer än tio år sedan. Sökanden har uppgett att den endast har konstaterat att de förklaringar som gavs i det angripna beslutet var torftiga, utan att ta upp frågan huruvida de är välgrundade. Efter att 65 punkter i det angripna beslutet har ägnats åt konstaterandet att avgiftssystemet inte ger tillräckliga garantier för att säkerställa dess förenlighet med den gemensamma marknaden, godtas utan någon ytterligare förklaring Republiken Frankrikes åtaganden i sju punkter.

149

Med beaktande av att kravet på motivering ska bedömas särskilt med hänsyn till det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som berörs av den, kan ha av att få förklaringar, är det felaktigt av kommissionen att försöka begränsa bedömningen av huruvida motiveringen i det angripna beslutet var tillräcklig till att endast avse förhållandena mellan kommissionen och Republiken Frankrike. Det innebär att berörda utomstående går miste om sina rättigheter i förfarandet om ogiltigförklaring av beslut rörande statligt stöd.

150

Att motiveringen är otillräcklig är särskilt tydligt mot bakgrund av det intresse som sökanden har visat i ärendet och som avspeglas i de många kontakterna och skriftväxlingarna.

151

En motivering där kommissionen inskränker sig till att formellt erinra om kriterierna för bedömningen av huruvida det föreligger statligt stöd, för att därefter, i punkt 24 i det angripna beslutet, konstatera att ”det andra villkoret som uppställdes i domen i det ovannämnda målet Altmark inte är uppfyllt”, på grund av att ”det i 1986 års lag inte anges några objektiva och öppet redovisade kriterier som ligger till grund för beräkningen av ersättningen för kostnaderna för public service-uppdraget”, kan inte anses tillräcklig, eftersom denna bristfälliga motivering påverkar möjligheten att bedöma relevansen av de åtaganden som Republiken Frankrike gjort.

152

Av samma skäl kan en bedömning som begränsar sig till konstaterandet att den franska lagstiftningen inte kan förhindra en överkompensation för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster eller konkurrensbegränsande korssubventionering, utan att dock fastställa till vilket belopp denna uppgår, inte heller anses vara tillräcklig.

153

Det förhållandet att kommissionen skickade en skrivelse med förslag på lämpliga åtgärder till Republiken Frankrike och följde det synsätt som tillkännagavs i kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på radio och TV i allmänhetens tjänst (EGT C 320, 2001, s. 5) (nedan kallat meddelandet om radio och TV) påverkar inte sökandens bedömning. Den otillräckliga motiveringen i det angripna beslutet kan nämligen inte avhjälpas genom motiveringen i skrivelsen av den 10 december 2003, vilken inte var riktad till sökanden. Sökanden har vidare inte ifrågasatt kommissionens bedömning som ledde till konstaterandet att avgiftssystemet utgör ett statligt stöd som inte ger tillräckliga garantier för att säkerställa dess förenlighet med den gemensamma marknaden. Sökanden kan dock fortfarande inte bedöma huruvida de åtaganden som kommissionen godtog var välgrundade, eftersom denna institution inte har förklarat sitt val att godta dessa åtaganden.

154

Kommissionen har, med stöd av intervenienterna, bestritt sökandens ståndpunkt.

155

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (domstolens dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen, REG 1985, s. 809, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 8, s. 103, av den i mål C-350/88, Delacre m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I-395, punkterna 15 och 16, av den i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen, REG 1996, s. I-723, punkt 86, och av den i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63).

156

I det angripna beslutet erinrade kommissionen först om det förfarande som låg till grund för beslutet (punkterna 2–16 i det angripna beslutet) och beskrev därefter avgiftssystemet och drog slutsatsen att det utgjorde befintligt stöd (punkterna 17–36 i det angripna beslutet). Kommissionen konstaterade sedan att villkoret för att tillämpa artikel 86.2 EG vad gäller förekomsten av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (punkterna 41–50 i det angripna beslutet) och villkoret avseende uppdraget och tillsynen (punkterna 51–55 i det angripna beslutet) var uppfyllda. Vidare inledde kommissionen prövningen av villkoret att ersättningen ska stå i proportion till behoven vad gäller public service-uppdraget (punkt 56 och följande punkter i det angripna beslutet). Därefter slog den, i samband med sistnämnda prövning, fast att ”den franska lagstiftningen inte [gav] tillräckliga garantier mot en eventuell överkompensation av de kostnader som uppkommit till följd av public service-uppdraget” (punkt 60 i det angripna beslutet).

157

I punkterna 61–63 i det angripna beslutet förklarade kommissionen varför den ansåg att den franska lagstiftningen inte gav sådana garantier.

158

I punkt 64 i det angripna beslutet beskrev kommissionen den rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder som den följaktligen hade utfärdat till Republiken Frankrike genom skrivelsen av den 10 december 2003.

159

Därefter erinrade kommissionen om skriftväxlingen med de franska myndigheterna och den beskrev och undersökte de åtaganden som dessa myndigheter hade föreslagit med anledning av kommissionens rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder. Kommissionen konstaterade att dessa åtaganden överensstämde med rekommendationen och beslutade därför att avsluta granskningsförfarandet avseende avgiften (punkterna 65–72 i det angripna beslutet).

160

Förstainstansrätten konstaterar först att det resonemang som låg till grund för kommissionens beslut att avsluta granskningsförfarandet avseende avgiften klart och tydligt framgår av den ovannämnda motiveringen i det angripna beslutet.

161

När sökanden i sin talan har gjort gällande att det angripna beslutet inte ger den någon vägledning för att kunna förstå kommissionens val att slutligen låta den påtalade åtgärdens förenlighet vara avhängig av de åtaganden som Republiken Frankrike föreslog, har sökanden inte åberopat någon exakt uppgift till stöd för påståendet. Trots att sökanden i sina inlagor flera gånger har nämnt sitt klagomål och sin skriftväxling med kommissionen, så har den inte alls angett på vilket sätt kommissionen, mot bakgrund av vissa exakta uppgifter i klagomålet, i skriftväxlingen eller annan information som institutionen hade tillgång till, var skyldig att motivera det angripna beslutet mer ingående än vad den gjorde.

162

Sökanden har begränsat sig till att generellt påpeka sådana omständigheter som att förfarandet vid kommissionen pågick i mer än tio år, att kommissionen mottog en komplettering till klagomålet och hade ett flertal kontakter med sökanden, att denna institution lät göra en extern studie, att den offentliggjorde meddelandet om radio och TV, till vilket det enbart hänvisades i det angripna beslutet, och slutligen att endast sju av de 72 punkterna i det angripna beslutet ägnades åt motiveringen till att förfarandet avslutades. Mot bakgrund av dessa allmänna påståenden har sökanden, med sökandens egna ord, ”endast... konstaterat att de förklaringar som kommissionen gav var torftiga”, särskilt ur den aspekt som avser åtagandena.

163

Förstainstansrätten konstaterar att sökanden, genom dessa överväganden, inte har anfört någon omständighet som visar att motiveringen i det angripna beslutet är otillräcklig vad gäller nämnda aspekt.

164

Vad därefter beträffar den anmärkning som avser motiveringen i punkt 24 i det angripna beslutet avseende det andra Altmark-villkoret, ska det erinras om att kommissionen i nämnda punkt konstaterade att detta villkor inte var uppfyllt, vilket sökanden inte har bestritt. Kommissionen motiverade detta konstaterande med att ”det i 1986 års lag inte anges några objektiva och öppet redovisade kriterier som ligger till grund för beräkningen av ersättningen för kostnaderna för public service-uppdraget”. Förstainstansrätten anser att denna motivering, vilken gavs vid bedömningen av huruvida avgiften skulle anses utgöra statligt stöd, är tillräcklig.

165

I den mån som denna anmärkning mot motiveringen avser avgiftssystemets förenlighet med den gemensamma marknaden, saknar den relevans. Som redan påpekats avser nämligen Altmark-testet och motiveringen i punkt 24 i det angripna beslutet frågan huruvida åtgärden ska anses utgöra statligt stöd och inte frågan huruvida detta stöd är förenligt med den gemensamma marknaden.

166

Vad slutligen beträffar den anmärkning som i huvudsak avser att kommissionen i det angripna beslutet borde ha försökt fastställa huruvida det förelåg en överkompensation och storleken på denna, en anmärkning som – mot bakgrund av sökandens ståndpunkt att avgiftssystemet medförde en överkompensation – snarare utgör en anmärkning i sak som avser åsidosättande av granskningsplikten än en anmärkning som avser motiveringen, ska det påpekas att enligt fast rättspraxis kan granskningen av befintligt stöd endast leda till åtgärder som har verkningar för framtiden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2000 i de förenade målen T-298/97, T-312/97, T-313/97, T-315/97, T-600/97–T-607/97, T-1/98, T-3/98–T-6/98 och T-23/98, Alzetta m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II-2319, punkterna 147 och 148, av den i mål T-288/97, Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia mot kommissionen, REG 2001, s. II-1169, punkt 91, och av den i de förenade målen T-127/99, T-129/99 och T-148/99, Diputación Foral de Álava mot kommissionen, REG 2002, s. II-1275, punkt 172). Det är således endast om kommissionen anser att det aktuella finansieringssystemet medför en risk för överkompensation i framtiden som den kan vara tvungen att föreslå lämpliga åtgärder.

167

Under dessa omständigheter är det visserligen möjligt att efterforskningar, i samband med den fortlöpande granskningen av ett befintligt stöd, för att fastställa en eventuell överkompensation i det förflutna eventuellt, beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, kan vara av intresse för bedömningen av huruvida det befintliga stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Sådana efterforskningar är dock inte i sig absolut nödvändiga för att göra en korrekt bedömning av behovet av att föreslå lämpliga åtgärder för framtiden och för att fastställa dessa åtgärder. Huruvida det föreligger en risk för överkompensation i framtiden eller ej beror slutligen huvudsakligen på de konkreta villkoren i själva finansieringssystemet, och inte på den omständigheten att systemet i praktiken tidigare har medfört en överkompensation.

168

Det framgår dock inte av handlingarna i målet och sökanden har inte på något sätt visat att kommissionen med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, med avseende på granskningen av avgiftssystemet enligt artikel 88.1 EG, borde ha gjort inte bara en granskning av systemets utmärkande särdrag, utan även en jämförelse mellan samtliga finansieringskällor för public service-uppdraget och kostnaderna för detta uppdrag, i syfte att söka fastställa huruvida det tidigare har förekommit att Republiken Frankrike har överkompenserat dessa kostnader.

169

I det avseendet är det för övrigt utrett att kommissionen redan hade gjort en sådan granskning avseende perioden 1988–1994, i beslutet av den 10 december 2003 och till följd av sökandens klagomål, och att den hade dragit slutsatsen att det under denna period inte förekom någon överkompensation för kostnaderna för public service-uppdraget.

170

Vidare har sökanden inte alls gjort gällande att den ingav ett klagomål för att påtala en överkompensation avseende perioden efter år 1994.

171

På sin höjd ingav sökanden i mars 1997 en komplettering till sitt klagomål av den 10 mars 1993. Oberoende av den omständigheten att denna komplettering till klagomålet i vilket fall som helst endast kan vara av relevans för den period som föregick ingivandet av kompletteringen, ska det påpekas att sökanden, utöver ett kort omnämnande och utan att fästa någon särskild vikt vid denna handling i ansökan, i sina inlagor vid förstainstansrätten inte på något annat sätt, inte ens allmänt, har hänvisat eller refererat till kompletteringen till klagomålet och således inte med stöd av denna har anfört något särskilt argument till stöd för sin anmärkning, att kommissionen, i det angripna beslutet, borde ha undersökt frågan huruvida det tidigare hade förekommit någon överkompensation.

172

Härav följer att sökanden inte på något sätt har visat att kommissionen med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, med avseende på granskningen av om systemet utgör befintligt stöd och ett eventuellt förslag till lämpliga åtgärder, borde ha undersökt huruvida denna finansieringsmekanism, tillsammans med de andra finansieringskällorna för France 2 och France 3, hade medfört en överkompensation för kostnaderna för public service-uppdraget under den period som föregick antagandet av det angripna beslutet. Som kommissionen har påpekat har sökanden i sin talan inte åberopat några bevis för att denna institution åsidosatte sin skyldighet att göra en noggrann och opartisk prövning.

173

Vidare, och i den mån som sökandens anmärkning ska anses utgöra kritik mot kommissionen för att den, i det angripna beslutet, inte försökte fastställa storleken på den överkompensation som skulle kunna uppstå i framtiden om det inte lades fram något förslag till lämpliga åtgärder, konstaterar förstainstansrätten att sådana efterforskningar inte bara är rent teoretiska till sin karaktär utan i vilket fall som helst inte är nödvändiga för att konstatera att det föreligger en risk för överkompensation och för att utforma ett förslag till lämpliga åtgärder.

174

Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund, vilken avser att motiveringen är otillräcklig, och såvitt avser anmärkningen i sak, vilken framfördes i samband med denna grund och som i huvudsak avser påståendet att kommissionen åsidosatte sin granskningsplikt, när det gäller förekomsten av en överkompensation och storleken på denna i det förflutna eller i framtiden.

175

Enligt sökanden är Republiken Frankrikes åtaganden inte lämpade för att säkerställa det franska avgiftssystemets förenlighet med gemenskapsbestämmelserna om statligt stöd. Att det inte förekommer någon överkompensation för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, att France Télévisions kommersiella verksamhet bedrivs i enlighet med rådande praxis på marknaden, att försäljningen av reklamtid sker till marknadspris och att det inrättas en oberoende myndighet för att säkerställa efterlevnaden av dessa regler utgör i lika hög grad mål som redan skulle ha kunnat uppnås på andra sätt eller på andra rättsliga grunder.

176

Åtagandena är rent formella och inskränker sig i huvudsak till en omarbetning av lagstiftningen som inte medför någon märkbar förbättring jämfört med befintliga instrument, vilka har visat sig inte kunna förhindra överkompensation eller att kommersiell verksamhet bedrivs på villkor som inte överensstämmer med marknadsvillkoren. Att gemenskapsrättsliga principer som under alla omständigheter redan är tillämpliga uttryckligen omnämns i den franska lagen kan inte ha större effekt än vad principerna själva har haft.

177

Sökanden är särskilt förvånad över att kommissionen, efter att i punkt 24 i det angripna beslutet ha konstaterat att det saknades objektiva och öppet redovisade kriterier som ska ligga till grund för beräkningen av ersättningen för kostnaderna för public service-uppdraget, avhöll sig från att precisera vilka dessa kriterier bör vara eller att åtminstone få till stånd konkreta åtaganden från Republiken Frankrikes sida i det avseendet.

178

Kommissionen borde snarare ha föreslagit att avgiften skulle avskaffas, eftersom den överkompenserar kostnaderna för skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och utgör en konkurrensbegränsande subvention.

179

Detta var särskilt nödvändigt eftersom Republiken Frankrikes åtaganden för år 2006 långt ifrån höll på att genomföras, i strid med denna medlemsstats skyldighet till lojalt samarbete. För år 2006 hade nämligen France Télévisions Publicité förbundit sig att se till att en av dess GRP-kostnader (Gross Rating Point, ett mått på mediernas räckvidd) skulle uppgå till 25 procent av sökandens och den kommersiella TV-kanalen M6:s GRP-kostnad, vilket knappast var förenligt med Republiken Frankrikes åtagande att, genom införandet av en lagbestämmelse, förmå France Télévisions att iaktta marknadsvillkoren i sin kommersiella verksamhet.

180

Utifrån sökandens påstående att efterlevnaden av bestämmelserna om statligt stöd utgör ett mål som redan skulle ha kunnat uppnås på andra sätt eller på andra rättsliga grunder har kommissionen, med stöd av intervenienterna, dragit slutsatsen att det faktiskt var nödvändigt att skapa nya garantier genom lämpliga åtgärder. Kommissionen har påpekat att sökandens påstående inte på något sätt visar att Republiken Frankrikes åtaganden inte var tillräckligt långtgående.

181

Enligt kommissionen är det felaktigt att hävda att Republiken Frankrikes åtaganden är verkningslösa på grund av att de, enligt vad som påstås, inte är nödvändiga.

182

Sökanden har enbart hävdat, utan att lägga fram en tillstymmelse till bevis för detta, att åtagandena inte kan uppfylla kraven enligt gemenskapsrätten.

183

Åtagandena avser inte enbart en omarbetning av lagstiftningen, utan införandet av bestämmelser i den franska rättsordningen, på ett sätt som gör dem tvingande enligt de franska rättsreglerna, som garanterar att finansieringen av de franska public service-kanalerna sker i enlighet med principerna i meddelandet om radio och TV.

184

När det gäller argumentet att flera gemenskapsrättsakter redan är bindande i den nationella rättsordningen har kommissionen påpekat att om man hårdrar detta resonemang så skulle förfarandena för kontroll av befintligt stöd och nytt stöd genom individuella beslut vara onödiga, eftersom de övergripande bestämmelserna skulle vara tillräckliga.

185

I motsats till vad sökanden har hävdat i fråga om den i det angripna beslutet konstaterade avsaknaden av objektiva och öppet redovisade kriterier som gör det möjligt att kontrollera att det inte förekommer överkompensation, anser kommissionen att de franska myndigheterna gjorde nödvändiga åtaganden. Kommissionen har i det avseendet erinrat om punkt 67 i det angripna beslutet.

186

Argumentet rörande public service-kanalernas pristillämpning år 2006, vilket åberopades i repliken, utgör ett nytt argument och kan därför inte läggas till grund för prövningen. Under alla omständigheter förefaller den påstådda pristillämpningen fortfarande omfattas av förfarandet för granskning av befintligt stöd så länge tidsfristen på två år inte har löpt ut. Följaktligen går det inte att stödja sig på denna pristillämpning för att styrka påståendet att åtagandena är verkningslösa. Framför allt har sökanden i sak inte visat att den påstådda pristillämpningen utgör prisdumpning.

187

Enligt artikel 18 i förordning nr 659/1999 ska kommissionen, om den finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, ”utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder”. I samma bestämmelse föreskrivs att ”[i] rekommendationen kan särskilt föreslås... att stödordningens innehåll ändras i substans, eller... att krav som gäller förfaranden införs, eller... att stödordningen avskaffas”. I artikel 19.1 i samma förordning föreskrivs att ”[o]m den berörda medlemsstaten godtar de föreslagna åtgärderna och underrättar kommissionen om detta, skall kommissionen notera detta förhållande”.

188

Det framgår av lydelsen i artikel 18 i förordning nr 659/1999 att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av sin behörighet, enligt lydelsen i artikel 26.1 i samma förordning, att fatta ett beslut enligt ”artikel 18 jämförd med artikel 19.1” i förordningen och, i samband därmed, att fastställa lämpliga åtgärder som är förenliga med kommissionens slutsats att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden.

189

Under dessa omständigheter får inte förstainstansrätten ersätta kommissionens bedömning med sin egen, och förstainstansrättens prövning ska begränsas till att kontrollera att denna institution inte har gjort någon uppenbart oriktig bedömning genom att anse att de åtaganden som gjordes var sådana att de kunde lösa de konkurrensproblem som den aktuella stödordningen medförde (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 5 november 1997 i mål T-149/95, Ducros mot kommissionen, REG 1997, s. II-2031, punkt 63, och av den i mål T-35/99, Keller och Keller Meccanica mot kommissionen, REG 2002, s. II-261, punkt 77; se även analogt förstainstansrättens dom av den i mål T-119/02, Royal Philips Electronics mot kommissionen, REG 2003, s. II-1433, punkt 78, av den i mål T-158/00, ARD mot kommissionen, REG 2003, s. II-3825, punkt 329, och av den i mål T-177/04, easyJet mot kommissionen, REG 2006, s. II-1931, punkt 128).

190

Genom denna grund har sökanden i huvudsak hävdat att de åtaganden som Republiken Frankrike gjorde med anledning av kommissionens förslag till lämpliga åtgärder och som godtogs av denna institution, inte innebär någon märkbar förbättring jämfört med befintliga instrument, vilka har visat sig inte kunna förhindra en överkompensation.

191

Förstainstansrätten konstaterar att förutom det faktum att det saknas stöd för sökandens påstående om att avgiftssystemet har medfört en överkompensation, så saknar påståendet under alla omständigheter relevans.

192

Med avseende på förstainstansrättens kontroll av det angripna beslutets lagenlighet är nämligen inte den relevanta frågan huruvida avgiftssystemet har medfört en överkompensation under den period som föregick antagandet av beslutet, utan endast huruvida kommissionen, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall, borde ha undersökt om det förelåg en sådan överkompensation, med avseende på bedömningen av detta finansieringssystem och förslaget till lämpliga åtgärder.

193

Som redan konstaterats (se ovan punkterna 172 och 173) åsidosatte inte kommissionen sin granskningsplikt genom att, med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, inte göra dessa efterforskningar i det angripna beslutet.

194

Eftersom sökanden i sina inlagor (se ovan punkt 179), men även i sin skrivelse av den 9 oktober 2008, har åberopat omständigheter som ligger senare i tiden än det angripna beslutet, kan dessa omständigheter inte beaktas. Enligt fast rättspraxis ska nämligen en gemenskapsrättsakts lagenlighet bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg den dag då rättsakten antogs (domstolens dom av den i de förenade målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen, REG 1979, s. 321, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 4, s. 287, förstainstansrättens dom av den i de förenade målen T-177/94 och T-377/94, Altmann m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II-2041, punkt 119, och av den i mål T-322/01, Roquette Frères mot kommissionen, REG 2006, s. II-3137, punkt 325). Det är följaktligen uteslutet att vid bedömningen av gemenskapsrättsaktens lagenlighet beakta omständigheter som ligger senare i tiden än antagandet av denna rättsakt (domen i det ovannämnda målet Roquette Frères mot kommissionen, punkt 325; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den i mål T-229/94, Deutsche Bahn mot kommissionen, REG 1997, s. II-1689, punkt 102, och av den i mål T-165/04, Vounakis mot kommissionen, REGP 2006, s. I-A-2-155 och s. II-A-2-735, punkt 114).

195

Vad särskilt beträffar de handlingar som sökanden ingav genom sin skrivelse av den 9 oktober 2008 och som åberopades av sökanden som nya rättsliga omständigheter, ska det vidare konstateras att sökanden, vid förhandlingen, med stöd av dessa handlingar inte har styrkt förekomsten av omständigheter som i tiden ligger före det angripna beslutet och som kommissionen hade kännedom om, men som sökanden inte kände till, och som avslöjades genom dessa handlingar. Vad särskilt beträffar domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet SIC mot kommissionen, har sökanden inte visat och det framgår inte heller att denna dom har klargjort eller preciserat innebörden av en bestämmelse i gemenskapsrätten, såsom den borde ha uppfattats sedan dess ikraftträdande, med följden att det angripna beslutet, mot bakgrund av denna bestämmelse och den sålunda preciserade innebörden av denna, förefaller vara rättsstridigt.

196

Av det ovan anförda följer, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, att den fråga som uppstår inte är huruvida de föreslagna åtgärderna utgjorde en märkbar förbättring jämfört med befintliga instrument, vilka har visat sig inte kunna förhindra överkompensationen, utan huruvida dessa åtgärder och Republiken Frankrikes åtaganden på ett lämpligt sätt löste de problem som kommissionen identifierade vid sin bedömning av avgiftens förenlighet med den gemensamma marknaden. Det ska härvid erinras om att när det inte finns något som tyder på att kommissionen har åsidosatt sin skyldighet att göra en noggrann och opartisk granskning (se ovan punkt 172), ska inte kvaliteten på kommissionens identifiering av problemen ifrågasättas.

197

Vid denna bedömning är det lämpligt att gå tillbaka till lydelsen i det angripna beslutet.

198

I punkt 56 i det angripna beslutet gjorde kommissionen sin bedömning av proportionaliteten genom att ange att den ”ska förvissa sig om att mekanismen [för finansiering] ger garantier mot en eventuell överkompensation för de kostnader som uppkommit till följd av public service-uppdraget”.

199

I punkt 60 i det angripna beslutet angav kommissionen att den ”anser att den franska lagstiftningen inte ger tillräckliga garantier mot en eventuell överkompensation” och därefter uttryckte den klart och tydligt sina farhågor i punkterna 61–63 i beslutet.

200

I sak kritiserade kommissionen att den franska lagstiftningen, för det första, ”inte innehåller någon bestämmelse vari det uttryckligen föreskrivs att statens ersättning för de kostnader som en public service-kanal har med anledning av sin public service-verksamhet inte får överstiga vad som är nödvändigt för att täcka denna kostnad, med beaktande av nettovinsten från kanalens kommersiella verksamhet” (punkt 61 i det angripna beslutet). För det andra kritiserade kommissionen att det i den franska lagstiftningen ”aldrig uttryckligen anges att [denna] kommersiella verksamhet... måste bedrivas i enlighet med rådande praxis på marknaden” (punkt 62 i det angripna beslutet). För det tredje kritiserade den att det däri ”[inte] uttryckligen föreskrivs att all kommersiell användning av ett TV-program som omfattas av public service-uppdraget samt försäljningen av reklamtid av en TV-kanal som har ett public service-uppdrag måste ske till marknadspriser” (punkt 63 i det angripna beslutet).

201

Av det ovan anförda följer att de problem som identifierades av kommissionen, och som låg till grund för dess ståndpunkt att den franska lagstiftningen inte gav tillräckliga garantier och som således motiverade kommissionens förslag till lämpliga åtgärder, beror på det faktum att denna lagstiftning inte uttryckligen återger, inte ens i själva lagtexten, vissa krav som har uppställts i gemenskapsrätten.

202

Förstainstansrätten konstaterar att de förslag till lämpliga åtgärder som kommissionen redogjort för senare i det angripna beslutet helt skingrar dessa farhågor.

203

När kommissionen, i punkt 64 i det angripna beslutet, således angav att de franska myndigheterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av vissa principer, så formulerade denna institution dessa principer, vilka är tre till antalet, i ordalag som exakt motsvarade de tre farhågor som kommissionen hade gett uttryck för i punkterna 61–63 i det angripna beslutet.

204

Utöver uppmaningen att iaktta vissa principer och att vidta nödvändiga åtgärder med den innebörden, angav dessutom kommissionen, i sitt förslag till lämpliga åtgärder, att en oberoende myndighet regelbundet bör kontrollera att public service-kanalerna iakttar sina skyldigheter att bedriva den kommersiella verksamheten i enlighet med rådande praxis på marknaden och, särskilt, att inte tillämpa prisdumpning vid försäljning av reklamtid (punkt 64 andra och tredje strecksatserna in fine i det angripna beslutet).

205

De åtaganden som föreslogs av de franska myndigheterna och som beskrevs av kommissionen i punkterna 67, 69 och 71 i det angripna beslutet syftar till att skingra institutionens farhågor och att tillmötesgå dess förslag till lämpliga åtgärder.

206

Det första åtagandet syftar till att skingra farhågan (se punkt 61 i det angripna beslutet) och tillmötesgå förslaget (se punkt 64 första strecksatsen i det angripna beslutet) avseende överkompensationen för nettokostnaderna för public service-uppdraget. De franska myndigheterna ”åtog sig att vid utarbetandet av budgetlagen se till att de ekonomiska medel som det föreslås... att koncernen France Télévisions ska tilldelas uppgår till ett belopp som endast täcker kostnaden för att fullgöra skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster” (punkt 67 i det angripna beslutet). De franska myndigheterna ”angav även att ’eventuella vinster som konstateras i slutet av räkenskapsåret ska... i sin helhet återinvesteras i [public service-kanalernas] verksamhet, närmare bestämt i syfte att förnya eller modernisera deras produktionsapparat’”, och att den eventuella vinsten skulle beaktas vid utarbetandet av budgeten för följande räkenskapsår (punkt 67 i det angripna beslutet). I samma punkt åtog sig även de franska myndigheterna att i det franska regelverket införa principen att det inte får förekomma någon överkompensation för kostnaderna för public service-uppdraget.

207

Det andra åtagandet syftar till att skingra farhågorna (se punkterna 62 och 63 i det angripna beslutet) och tillmötesgå förslaget (se punkt 64 andra och tredje strecksatserna i det angripna beslutet) avseende public service-kanalernas affärsbeteende och syftar till att för det ändamålet ändra lydelsen i den franska lagstiftningen (punkt 69 i det angripna beslutet).

208

Med anledning av kommissionens förslag till lämpliga åtgärder avseende en regelbunden kontroll, gjorde Republiken Frankrike dessutom åtagandet att årligen låta ett oberoende revisionsorgan, vars rapport översänds till parlamentet, kontrollera att public service-kanalerna iakttar sin skyldighet att bedriva den kommersiella verksamheten i enlighet med marknadsvillkoren (se punkt 69 sista meningen i det angripna beslutet).

209

Mot bakgrund av det ovan anförda föreligger det således en fullständig överensstämmelse mellan kommissionens farhågor i punkterna 61–63 i det angripna beslutet och dess förslag till lämpliga åtgärder, samt mellan dessa förslag och Republiken Frankrikes åtaganden.

210

Sökandens anmärkning som grundar sig på punkt 24 i det angripna beslutet och som framfördes för första gången i samband med repliken, utan att den föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet eller utgör en utvidgning av en grund som har åberopats i ansökan, ska avvisas med stöd av artikel 48.2 i rättegångsreglerna. Under alla omständigheter saknar denna anmärkning grund, eftersom den baserar sig på en punkt i det angripna beslutet som endast avser huruvida avgiftssystemet ska anses utgöra statligt stöd.

211

Följaktligen gjorde kommissionen inte en uppenbart oriktig bedömning, vare sig när den formulerade förslagen till lämpliga åtgärder eller när den godtog Republiken Frankrikes åtaganden.

212

Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser förevarande grund.

213

Eftersom sökanden har tappat målet ska talan ogillas.

214

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen och France Télévisions har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens och France Télévisions yrkanden bifallas.

215

Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Republiken Frankrike ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)

följande:

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Upptagande till sakprövning

Huruvida tidsfristen för väckande av talan har iakttagits

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Det angripna beslutets beskaffenhet

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Huruvida sökanden har ett berättigat intresse av att få saken prövad

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Prövning i sak

Den andra grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av handläggningsregler

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den femte grunden: Felaktig tolkning av domen i målet Altmark

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den tredje grunden: Huruvida Republiken Frankrikes åtaganden inte är tillräckligt långtgående

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Rättegångskostnader