FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 25 oktober 2007

Mål T‑154/05

Carmela Lo Giudice

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Talan om ogiltigförklaring – Biståndsskyldighet – Motiveringsskyldighet – Berättigade förväntningar – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Omsorgsplikt – Upptagande till sakprövning – Skadeståndsanspråk”

Saken: Talan som i huvudsak avser ogiltigförklaring av kommissionens beslut i vilket det konstaterades att mobbning inte förelåg samt ersättning för påstådd ideell skada.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp

2.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)

4.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25)

1.      En tjänsteman som påstår sig ha varit utsatt för mobbning ska oberoende av den subjektiva uppfattning som han kan ha haft av de påstådda omständigheterna, åberopa ett antal omständigheter som gör det möjligt att fastställa att han har lidit av ett beteende som objektivt sett varit avsett att misskreditera honom eller att avsiktligt försämra hans arbetsvillkor.

Av detta följer att förekomsten av mobbning endast kan fastställas när det ifrågavarande beteendet objektivt framstår som avsiktligt.

En vägran att bevilja semester för att säkerställa en väl fungerande tjänst kan i princip inte anses vara uttryck för mobbning. Dessutom kan den berörda tjänstemannen inte med framgång kritisera sin överordnades avslag på semesteransökan, eftersom tjänstemannen hade underlåtit att uppfylla de administrativa formaliteter som anges i riktlinjerna för frånvaro vad gäller semesteransökan.

(se punkterna 82, 83 och 107)

Hänvisning till förstainstansrätten den 23 februari 2001, T‑7/87, T‑208/98 och T‑109/99, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, punkt 286; förstainstansrätten den 8 juli 2004, T‑136/03, Schochaert mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑215 och II‑957, punkt 41; förstainstansrätten den 4 maj 2005, T‑144/03, Schmit mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑101 och II‑465, punkterna 64, 65 och 78

2.      Bestämmelsen att överensstämmelse ska föreligga mellan ett administrativt klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och därpå följande talan innebär att en grund som åberopas vid gemenskapsdomstolarna redan ska ha åberopats i samband med det administrativa förfarandet vid äventyr av att talan eljest inte kan tas upp till prövning. Detta för att tillsättningsmyndigheten ska ha möjlighet att få tillräckligt god kännedom om de anmärkningar som den berörde framfört mot det angripna beslutet.

(se punkt 122)

Hänvisning till domstolen den 1 juli 1976, 58/75, Sergy mot kommissionen, REG 1976, s. 1139, punkt 32; förstainstansrätten den 14 oktober 2003, T‑174/02, Wieme mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑241 och II‑1165, punkt 18; förstainstansrätten den 25 oktober 2005, T‑96/04, Cwik mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑343 och II‑1523, punkt 32

3.      Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har antagits för att skydda tjänstemännen vid Europeiska gemenskaperna mot mobbning och nedsättande behandling av alla slag, och därvid inte enbart sådan som härrör från tredje man utan även från överordnade och kollegor.

I enlighet med den biståndsskyldighet som föreligger enligt denna artikel ska administrationen ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med sådan snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd, gör sannolikt att de angrepp han säger sig ha utsatts för har ägt rum. När han gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med den som begärd skydd, och särskilt påbörja en utredning för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för begäran.

Vad gäller de åtgärder som bör vidtas i en situation som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, har administrationen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, som omfattas av gemenskapernas domstolarnas prövningsrätt, i valet av åtgärder för tillämpningen av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Gemenskapsdomstolens prövning är begränsad till frågan huruvida den berörda institutionen har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.

(se punkterna 135–137)

Hänvisning till domstolen den 14 juni 1979, 18/78, V mot kommissionen, REG 1979, s. 2093, punkt 15; domstolen den 26 januari 1989, 224/87, Koutchoumoff mot kommissionen, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16; förstainstansrätten den 21 april 1993, T‑5/92, Tallarico mot parlamentet, REG 1993, s. II‑477, punkt 31; förstainstansrätten den 11 oktober 1995, T‑39/93 och T‑553/93, Baltsavias mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑233 och II‑695, punkt 58; förstainstansrätten den 15 september 1998, T‑3/96, Haas m.fl. mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑475 och II‑1395, punkt 54; förstainstansrätten den 5 december 2000, T‑136/98, Campogrande mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑267 och II‑1225, punkt 42; Schochaert mot rådet, nämnt ovan, punkterna 48 och 49; Schmit mot kommissionen, nämnt ovan, punkterna 96 och 98

4.      Skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot har dels till syfte att ge den som berörs därav tillräckliga upplysningar för att denne ska kunna göra gällande sina rättigheter och kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som medför att dess lagenlighet kan bestridas, dels att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet.

Motiveringsskyldighetens omfattning bör bedömas från fall till fall, inte enbart med hänsyn till det angripna beslutet utan även mot bakgrund av de faktiska omständigheter som ligger till grund för beslutet.

Ett beslut är tillräckligt motiverat om rättsakten som är föremål för talan har antagits i ett för den berörde tjänstemannen känt sammanhang som gör det möjligt för honom att förstå räckvidden av den åtgärd som har vidtagits beträffande honom.

(se punkterna 160–162)

Hänvisning till domstolen den 29 oktober 1981, 125/80, Arning mot kommissionen, REG 1981, s. 2539, punkt 13; domstolen den 26 november 1981, 195/80, Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22; domstolen den 21 juni 1984, 69/83, Lux mot revisionsrätten, REG 1984, s. 2447, punkt 36; domstolen den 13 december 1989, C‑169/88, Prelle mot kommissionen, REG 1989, s. 4335, punkt 9; förstainstansrätten den 16 december 1993, T‑80/92, Turner mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1465, punkt 62; förstainstansrätten den 15 februari 1996, T‑589/93, Ryan-Sheridan mot FEACVT, REGP 1996, s. I‑A‑27 och II‑77, punkt 95; förstainstansrätten den 2 april 1998, T‑86/97, Apostolidis mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A‑167 och II‑521, punkterna 73–77; förstainstansrätten den 6 mars 2001, T‑100/00, Campoli mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑71 och II‑347, punkt 53; förstainstansrätten den 20 juli 2001, T‑351/99, Brumter mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑165 och II‑757, punkt 28; Schmit mot kommissionen, nämnt ovan, punkterna 115 och 116