–

Nárokuj s.r.o., genom R. Pukl, advokát,

–

EC Financial Services, a.s., genom F. Petráš, advokát,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, S. Šindelková och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av P. Ondrůšek och I. Rubene, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Nárokuj s.r.o. och EC Financial Services, a.s., angående återbetalning av belopp avseende en kredit som sistnämnda bolag beviljat en konsument.

3

Skälen 7, 9 och 26 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

…

…

4

I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren, om parterna enas om att ändra det sammanlagda kreditbeloppet efter det att kreditavtalet har ingåtts, uppdaterar de finansiella uppgifter om konsumenten som han förfogar över och gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet före varje väsentlig ökning av det sammanlagda kreditbeloppet.”

5

I artikel 23 i samma direktiv, med rubriken ”Sanktioner”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

6

86 § i Zákon č. 257/2016 Sb., o spotřebitelském úvěru (lag nr 257/2016 om konsumentkrediter) i dess ändrade lydelse enligt zákon č. 96/2022 Sb. (lag nr 96/2022) (nedan kallad lag nr 257/2016 om konsumentkrediter), föreskriver följande:

”1.   Innan ett avtal om konsumentkredit ingås eller det görs en ändring av skyldigheter i avtalet som medför en betydande ökning av det totala konsumentkreditbeloppet ska kreditgivaren bedöma konsumentens kreditvärdighet på grundval av väsentliga, tillförlitliga, tillräckliga och proportionerliga uppgifter som lämnats av konsumenten och, om det är nödvändigt, på grundval av en databas som möjliggör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet eller på grundval av andra källor. Kreditgivaren ska endast bevilja en konsumentkredit när resultatet av en bedömning av kreditvärdigheten visar att det inte finns några rimliga tvivel beträffande konsumentens förmåga att återbetala konsumentkrediten.

2.   Kreditgivaren ska i sin bedömning av konsumentens kreditvärdighet särskilt göra en bedömning av konsumentens förmåga att göra de överenskomna regelbundna konsumentkredit-återbetalningarna, mot bakgrund av en jämförelse av konsumentens inkomst och utgifter och kapacitet att återbetala redan befintliga skulder. Vidare ska kreditgivaren beakta värdet av eventuell egendom, för det fall effekten av konsumentkreditavtalet är att konsumentkrediten helt eller delvis ska återbetalas med intäkterna från försäljning av konsumentens egendom i stället för regelbundna återbetalningar, eller om det framgår av konsumentens ekonomiska situation att vederbörande kommer att kunna återbetala konsumentkrediten oberoende av hans inkomst.”

7

I 87.1 § i denna lag föreskrivs följande:

”Om en kreditgivare lämnar konsumentkredit till en konsument i strid med § 86.1 andra meningen ska avtalet anses ogiltigt. Domstolen ska ex officio beakta ogiltigheten. Konsumenten ska vara skyldig att, vid en lämplig tidpunkt i förhållande till hans ekonomiska förmåga, återbetala det belopp som betalats ut i konsumentkredit.”

8

En konsument tecknade en konsumentkredit på 50000 tjeckiska kronor (CZK) (cirka 2000 euro) hos JET Money s.r.o., ett bolag som efterträtt EC Financial Services. Innan avtalet ingicks lämnade konsumenten viss information om sin personliga och ekonomiska situation. Därefter återbetalade han krediten genom att betala ett sammanlagt belopp på 85000 CZK (cirka 3500 euro), vilket inbegrep till krediten kopplade avgifter. Han gjorde inte gällande någon invändning mot avtalet under återbetalningsperioden för denna kredit.

9

Nárokuj, kärande i det nationella målet, är ett bolag till vilket konsumenten har överlåtit de fordringar som han hade kunnat göra gällande gentemot kreditgivaren enligt konsumentkreditavtalet. Vid Okresní soud Praha-západ (Distriktsdomstolen i västra Prag, Tjeckien), tillika den hänskjutande domstolen, gjorde detta bolag gällande att avtalet var ogiltigt på grund av att kreditgivaren hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Inom ramen för sin talan grundad på obehörig vinst har bolaget yrkat betalning av 35000 CZK, motsvarande mellanskillnaden mellan kapitalbeloppet för nämnda kredit och det belopp som konsumenten har återbetalat, jämte lagstadgad dröjsmålsränta.

10

EC Financial Services, svaranden i det nationella målet, anser å sin sida att konsumentens kreditvärdighet bedömdes tillräckligt och att bestämmelserna om konsumentskydd under alla omständigheter inte är tillämpliga, eftersom den fordran som är i fråga i det nationella målet inte längre innehas av en konsument utan av ett rörelsedrivande bolag.

11

Mot bakgrund av dessa argument vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en kreditgivare, mot bakgrund av direktiv 2008/48, kan påföras en sanktion för det fall att åsidosättandet av skyldigheten att bedöma en konsuments kreditvärdighet före ingåendet av ett kreditavtal inte har medfört några negativa konsekvenser för konsumenten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att även om vissa nationella domstolar har besvarat denna fråga jakande, till och med för det fall att krediten i fråga skulle ha återbetalats i sin helhet och utan invändningar från konsumenten, är det tänkbart med en motsatt tolkning, grundad på en avvägning mellan de båda avtalsparternas intressen och med beaktande av att även konsumenten är ansvarig för sitt beteende.

12

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att syftet med artikel 8 i direktiv 2008/48 är att undvika att konsumenten stöter på ekonomiska svårigheter vid återbetalningen av krediten, vilket innebär att kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet inte utgör det huvudsakliga syftet med direktivet, utan ett medel för att uppnå detta mål.

13

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att en konsuments kreditvärdighet inte kan bedömas isolerat, enbart på grundval av de uppgifter som kreditgivaren begär av konsumenten, utan även utifrån det sätt på vilket avtalsförhållandet har genomförts i förhållande till det konsumentskyddssyfte som eftersträvas med direktiv 2008/48.

14

Slutligen ska hänsyn tas till bland annat rättssäkerhetsprincipen och principen om tro och heder. En kreditgivare som har beviljat en konsument en kredit som denne därefter återbetalat måste nämligen kunna lita på att konsumenten genom sina betalningar har fullgjort sin avtalsenliga skuld. Eftersom konsumenten inte har haft några negativa konsekvenser, är det inte nödvändigt att tillämpa en sanktion i endast förebyggande syfte.

15

Mot denna bakgrund beslutade Okresní soud Praha-západ (Distriktsdomstolen i västra Prag) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Har [direktiv 2008/48] till syfte att ålägga kreditgivaren sanktioner för att inte ha gjort en fullständig bedömning av konsumentens kreditvärdighet, även om konsumenten har återbetalat lånet i dess helhet och inte heller framfört invändningar mot avtalet i samband med återbetalningen?”

16

Europeiska kommissionen anser att tolkningsfrågan är hypotetisk, eftersom den premiss på vilken den grundar sig, nämligen att bedömningen av den berörda konsumentens kreditvärdighet inte har gjorts i enlighet med artikel 8.1 i direktiv 2008/48 eller med de nationella bestämmelser som införlivar denna bestämmelse, är felaktig. Beslutet om hänskjutande innehåller nämligen inte några uppgifter som tyder på att denna bedömning faktiskt var otillräcklig.

17

I detta avseende erinrar domstolen om att det framgår av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse (se dom av den 14 juli 2022, Volkswagen, C‑134/20, EU:C:2022:571, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

18

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. EU-domstolen kan till exempel enbart avvisa en begäran från en nationell domstol när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen, eller då frågan är hypotetisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2022, Volkswagen, C‑134/20, EU:C:2022:571, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

19

Så är emellertid inte fallet i det nu aktuella målet.

20

Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolens frågor grundar sig på antagandet, vilket formulerats av Nárokuj och bestritts av EC Financial Services, att sistnämnda företag har underlåtit att uppfylla sin skyldighet, enligt artikel 86 i lag nr 257/2016 om konsumentkrediter, att bedöma konsumentens kreditvärdighet, bland annat på grund av att det inte på ett tillförlitligt sätt har kontrollerat den berörda konsumentens faktiska kostnader.

21

I detta avseende erinrar domstolen om att direktiv 2008/48 inte på ett uttömmande sätt anger vilka uppgifter kreditgivaren ska lägga till grund för sin bedömning av konsumentens kreditvärdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 36).

22

Frågan huruvida kreditgivaren, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet, har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48, ska följaktligen i huvudsak bedömas utifrån de krav som uppställs för detta ändamål i nationell rätt.

23

Det ankommer emellertid inte på EU-domstolen att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uttala sig om tolkningen av nationell rätt och att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det inom ramen för detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 maj 2023, Bundesrepublik Deutschland (Ett socialt nätverks användarvillkor), C‑60/22, EU:C:2023:373, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

24

Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av direktiv 2008/48 saknar allt samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågan är hypotetisk, i den mening som avses i den rättspraxis om vilken det erinrats i punkt 18 ovan.

25

Av detta följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, eftersom det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida kreditgivaren i det nationella målet faktiskt har åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48.

26

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 8 och 23 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för att kreditgivaren, för det fall att denne har åsidosatt sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, i enlighet med nationell rätt, påförs en sanktion som innebär att konsumentkreditavtalet förklaras ogiltigt och att kreditgivaren förlorar rätten till avtalad ränta, trots att parterna har fullgjort avtalet och konsumenten inte har haft några negativa konsekvenser till följd av detta åsidosättande.

27

Det ska inledningsvis påpekas att den omständigheten, att det nationella målet endast avser näringsidkare, inte utgör hinder för att tillämpa direktiv 2008/48 inom ramen för denna tvist. Domstolen har nämligen redan slagit fast att tillämpningsområdet för direktivet inte beror på vilka som är parter i tvisten, utan vilka som är parter i kreditavtalet (dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 20).

28

Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den fordran som är föremål för tvisten i det nationella målet grundar sig på en återbetalningsskyldighet som uppkommit efter det att ett konsumentkreditavtal som ingåtts mellan en konsument och JET Money, som har efterträtts av EC Financial Services, har ogiltigförklarats, och att nämnda konsument har överlåtit denna fordran till Nárokuj efter det att krediten har återbetalats.

29

Efter detta klargörande ska det påpekas att den hänskjutande domstolens frågor kan förstås så, att de avser både ett eventuellt avhjälpande av ett påstått åsidosättande av artikel 8 i direktiv 2008/48, på grund av att kreditavtalet har fullgjorts, och frågan huruvida de sanktionsåtgärder som föreskrivs i tjeckisk rätt för att beivra ett sådant åsidosättande är förenliga med artikel 23 i direktivet. För att kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågan ska dessa båda aspekter behandlas i tur och ordning.

30

För det första, vad gäller ett eventuellt avhjälpande av ett åsidosättande av artikel 8 i direktiv 2008/48 på grund av att kreditavtalet har fullgjorts, ska det erinras om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också sammanhanget och i synnerhet de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, YYY. (Begreppet konsument), C‑570/21, EU:C:2023:456, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

31

Det framgår av ordalydelsen i artikel 8.1 i direktiv 2008/48 att kreditgivaren ska bedöma konsumentens kreditvärdighet innan ett kreditavtal ingås. Domstolen har redan understrukit att denna skyldighet har en prekontraktuell karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 45).

32

Enbart denna omständighet gör det emellertid inte möjligt att avgöra huruvida, och i så fall på vilka villkor, ett fullgörande av kreditavtalet kan avhjälpa kreditgivarens åsidosättande av dennes skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, särskilt som det i direktiv 2008/48 varken anges på vilket sätt kreditgivaren ska fullgöra denna skyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 36) eller vilka skyldigheter kreditgivaren ska ha beroende på resultatet av bedömningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2019, Schyns, C‑58/18, EU:C:2019:467, punkterna 42 och 43).

33

Vad gäller prövningen av de mål som eftersträvas med direktiv 2008/48 framgår det av fast rättspraxis att skyldigheten att före avtalet bedöma konsumentens kreditvärdighet, enligt artikel 8, som syftar till att skydda konsumenterna mot riskerna för överskuldsättning och obestånd, bidrar till att uppnå målet med detta direktiv. Som framgår av skälen 7 och 9 i nämnda direktiv består detta mål i en fullständig och tvingande harmonisering av vissa nyckelområden av konsumentkreditlagstiftningen för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad för konsumentkrediter (dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais, C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 42, och dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 21).

34

Denna skyldighet syftar också till att göra kreditgivaren ansvarig och att undvika att konsumenter som inte är kreditvärdiga beviljas krediter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance, C‑449/13, EU:C:2014:2464, punkt 35, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 20, och dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxemburg), C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 28).

35

Av detta följer att kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet syftar till att förebygga risken för överskuldsättning eller insolvens till följd av en otillräcklig kontroll av konsumentens förmåga och föresats att återbetala krediten. Sådana ekonomiska konsekvenser, för konsumenten, av att ett kreditavtal ingås kan även uppstå efter det att krediten har återbetalats.

36

Kreditgivarnas ansvar och förebyggandet av oansvariga metoder vid kreditgivning till konsumenter bidrar också väsentligt till en väl fungerande konsumentkreditmarknad. Eftersom dessa syften är oberoende av en enskild konsuments situation eller beteende, uppnås de inte enbart genom fullgörande av det kreditavtal som konsumenten har ingått. Varje annan tolkning skulle leda till att kreditgivaren gynnades av att inte iaktta sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48 och således frånta denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan.

37

En analys av syftet med artikel 8 i direktiv 2008/48 talar följaktligen för slutsatsen att ett åsidosättande av kreditgivarens skyldighet att kontrollera konsumentens kreditvärdighet, som föreskrivs i denna bestämmelse, inte kan avhjälpas genom att kreditavtalet har fullgjorts. Den omständigheten att konsumenten inte har framfört någon invändning mot avtalet under återbetalningsperioden saknar härvid betydelse.

38

Det ska vidare preciseras att konstaterandena i föregående punkt inte påverkas av punkt 279 i domen av den 21 december 2023 i de förenade målen C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, BMW Bank m.fl., (EU:C:2023:1014), i vilken domstolen slog fast att eftersom fullgörandet av ett avtal utgör den naturliga mekanismen för att få avtalsförpliktelser att upphöra, och i brist på särskilda bestämmelser i detta avseende, kan en konsument inte längre göra gällande den ångerrätt som han eller hon har enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 när parterna har fullgjort kreditavtalet och de ömsesidiga skyldigheter som följer av avtalet därför har upphört.

39

Den omständigheten att parterna i kreditavtalet, efter det att avtalet har fullgjorts, inte längre kan göra gällande de ömsesidiga åtaganden som följer av avtalet påverkar nämligen inte förekomsten av en fordran som grundar sig på en skyldighet att återbetala felaktigt betalda belopp och som uppkommit genom tillämpningen av en nationell lagstiftning som, i enlighet med vad som krävs enligt artikel 23 i direktivet, föreskriver en sanktion för åsidosättande av kreditgivarens skyldighet att kontrollera konsumentens kreditvärdighet, enligt artikel 8 i direktivet.

40

För det andra, vad gäller utformningen av bestämmelserna om de påföljder som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 8 i direktiv 2008/48, erinrar domstolen om att dessa bestämmelser, i enlighet med artikel 23 i direktivet, ska fastställas på ett sådant sätt att sanktionerna är effektiva, proportionerliga och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxemburg), C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

41

Sanktionernas stränghet ska vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser är som beivras, genom att säkerställa att sanktionerna verkligen har en avskräckande verkan, utan att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med artikel 8 i direktiv 2008/48 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 26, och dom av den 14 oktober 2021, Landespolizeidirektion Steiermark (Spelautomater), C‑231/20, EU:C:2021:845, punkt 45).

42

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensamt behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, att mot bakgrund av samtliga omständigheter i det nationella målet kontrollera huruvida de i det nationella målet aktuella sanktionerna uppfyller de krav som anges i föregående punkt, kan EU-domstolen, när den meddelar ett förhandsavgörande, likväl bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkterna 27 och 28).

43

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det av tjeckisk rätt följer att ett åsidosättande av kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet beivras, enligt artikel 86 i lag nr 257/2016 om konsumentkrediter, genom att kreditavtalet ogiltigförklaras, enligt i artikel 87.1 i denna lag. Detta medför att kreditgivaren förlorar sin rätt till betalning av avtalad ränta.

44

Den hänskjutande domstolen, EC Financial Services och kommissionen anser i huvudsak att påförandet av en sådan sanktion när kreditavtalet har fullgjorts utan att konsumenten haft några negativa konsekvenser, är oproportionerligt, eftersom det går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen med direktiv 2008/48.

45

I detta avseende konstaterar domstolen att det ankommer på medlemsstaterna att vid fastställandet av lämpliga sanktionsbestämmelser vid kreditgivarens åsidosättande av sina skyldigheter enligt direktiv 2008/48 ta vederbörlig hänsyn till omfattningen av den skada som kreditgivarens beteende har orsakat konsumenten (se, analogt, dom av den 16 april 2015, UPC Magyarország, C‑388/13, EU:C:2015:225, punkt 58). När valet står mellan flera åtgärder som är lika ändamålsenliga för att uppnå de mål som eftersträvas med direktivet ska den åtgärd väljas som är minst ingripande varvid de olägenheter som orsakas av den berörda åtgärden under inga omständigheter får vara orimliga i förhållande till dessa mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli et Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2022:111, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis).

46

För det fall ett kreditavtal som ingåtts av en konsument har fullgjorts utan att konsumenten haft några negativa konsekvenser under eller till följd av fullgörandet, erinrar domstolen om att den skyldighet som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/48, såsom framgår av punkterna 33 och 34 ovan, inte endast syftar till att skydda konsumenterna mot sådana risker, utan även till att göra kreditgivarna ansvariga och förhindra att icke kreditvärdiga konsumenter beviljas lån.

47

I ljuset av detta dubbla syfte har domstolen redan slagit fast att ett åsidosättande av denna skyldighet, med hänsyn till att den är av väsentlig betydelse inom ramen för direktiv 2008/48, kan leda till en sanktion, i enlighet med nationell rätt, som medför förverkande av kreditgivarens rätt till ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxemburg), C‑303/20, EU:C:2021:479, punkterna 39 och 40].

48

Domstolen har i ett mål som rörde samma nationella lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, också slagit fast att en sanktion som innebär att kreditgivaren, vid åsidosättande av skyldigheten att bedöma konsumentens kreditvärdighet, inte längre har rätt till avtalad ränta, förefaller stå i proportion till hur allvarliga de överträdelser som beivras är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 30).

49

Domstolen påpekar för det första att om tillämpningen av en sanktion som innebär att kreditavtalet blir ogiltigt och att kreditgivaren förlorar rätten till avtalad ränta, villkoras av att konsumenten har haft negativa konsekvenser, skulle detta kunna främja en situation där kreditgivarna underlåter att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/48. Dessa konsumenter skulle nämligen kunna uppmuntras att inte göra en systematisk och fullständig bedömning av kreditvärdigheten hos samtliga konsumenter som de beviljar krediter, vilket skulle strida mot syftet att göra kreditgivarna ansvariga och att förebygga oansvariga metoder vid kreditgivning till konsumenter. En sådan tolkning skulle för övrigt kunna äventyra den föreskrivna sanktionens verkligt avskräckande verkan.

50

För det andra innebär inte själva omständigheten, att den i det nationella målet aktuella sanktionen utan tvekan kan få allvarliga konsekvenser för kreditgivaren, i och med att den innebär att kreditavtalet ogiltigförklaras, att kreditgivaren nödvändigtvis drabbas av olägenheter som är orimliga i förhållande till det dubbla syfte som eftersträvas med artikel 8 i direktiv 2008/48. Denna omständighet innebär inte heller, såsom EC Financial Services har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, att risken att drabbas av dessa konsekvenser även efter återbetalningen av krediten skulle utgöra en inskränkning av näringsfriheten.

51

Av detta följer, med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att proportionalitetsprincipen inte utgör hinder för att en medlemsstat väljer att vidta sanktionsåtgärder mot ett åsidosättande av de nationella bestämmelser som införlivar artikel 8 i direktiv 2008/48, bestående i att kreditavtalet blir ogiltigt och kreditgivarens rätt till avtalad ränta förverkas, trots att konsumenten inte haft några negativa konsekvenser till följd av detta åsidosättande.

52

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fråga som ställts till domstolen för förhandsavgörande besvaras enligt följande: Artiklarna 8 och 23 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att kreditgivaren, för det fall att denne har åsidosatt sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, i enlighet med nationell rätt, påförs en sanktion som innebär att konsumentkreditavtalet förklaras ogiltigt och att kreditgivaren förlorar rätten till avtalad ränta, trots att parterna har fullgjort avtalet och konsumenten inte har haft några negativa konsekvenser till följd av detta åsidosättande.

53

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 8 och 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för att kreditgivaren, för det fall att denne har åsidosatt sin skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet, i enlighet med nationell rätt, påförs en sanktion som innebär att konsumentkreditavtalet förklaras ogiltigt och att kreditgivaren förlorar rätten till avtalad ränta, trots att parterna har fullgjort avtalet och konsumenten inte har haft några negativa konsekvenser till följd av detta åsidosättande.